Arkiv för tagg autopsy

- Sida 1 av 1

Bedömt i veckan: Ganska så genrespritt amerikanskt mangel och groovemalet svenskt swang

av Mattias Kling
Autopsy ”Tourniquets, hacksaws and graves”

:+++:
Autopsy
Tourniquets, hacksaws and graves
Peaceville/Border

DEATH METAL Vissa grupper ägnar veckor åt att få till rätt ljud på virveltrumman. Autopsy å sin sida smackar ihop ett helt album på tio dagar – och har fortfarande tid att suga i sig lite prima skunk, halsa bärs och klämma en och annan skräckfilm.

Vilket också kan vara en av orsakerna till att gruppen sedan relanseringen med ”The tomb within”-ep:n för fyra år sedan redan står redo att avlossa tredje fullängdaren sedan dess. Och att skivan i sig låter precis som den gör.

Ty, det här är ju ett gäng som inte meckar med formen i onödan. Som hellre bara knäpper på stärkarna, går loss på strängarna och hulkar fram stycken likt ”After the cutting”, ”Teeth of the shadow horde” och ”King of flesh ripped” utan större ansträngning eller själslig vånda. Och som bevisar att det gore så bra att rutinmosa, även om materialet inte når upp till klassen på föregångarna ”Macabre eternal” och ”The headless ritual”.

Bästa spår: ”Parasitic eye”.

Devil You Know ”The beauty of destruction”

:++:
Devil You Know
The beauty of destruction
Nuclear Blast/Sony

METAL Senast jag nämnde tidigare Killswitch Engage-frontstrupen Howard Jones här i bloggen handlade om debutgiget med just denna grupp. En jungfrufärd som knappast imponerade, såsom bootlegfilmade Youtubeklipp sällan gör, men vars svala omskrivande ändå garderades med att omdömet skulle komma att ändras då debutskivan stod klar för granskning.

Vilket den är nu, med andra ord. Och visst får jag viss anledning att revidera mina spontanintryck då bland andra ”Seven years alone” , ”My own” och ”A new beginning” i studiofräsch grandör i stället för livemurrig brötvariant.

Och visst. I tvättad och proper skrud låter det djävulskt välbekant, om än inte djävulskt överstyvt bra. Med tanke på gängets rutin – förutom ovan nämnda sångare kan övriga medlemmar räkna in scenerfarenhet via exempelvis All Shall Perish, Fear Factory och Divine Heresy – är debutresan en trygg uppvisning i modern metal som vare sig går att behänga med något krystat core-suffix eller avfärda som rent topplisteskval. Lika mycket som det går att höja ett varningens finger inför en översentimental ”It’s over” (lyssna på ”Nothing else matters”-passningarna i introt) är det fullt möjligt att hellre engagera sig i Soilwork-minnande ”A mind insane” eller de snirkliga riffstrukturerna i ”Shut it down”.

Som debutverk får uppdraget därmed anses vara utfört. Men ska Devil You Know bli något annat än ett underhållande sidoskott bland många krävs bättre låtar och en tydligare strategi.

Bästa spår: ”Seven years alone”.

Whitechapel ”Our endless war”

:+++:
Whitechapel
Our endless war
Metal Blade/Import

METAL En av de mäktigare circlepits jag har sett bevittnades från en trappavsats, strax till höger bakom dansgolvet på Gramercy Theater i New York i februari för lite mer än tre år sedan. Det kändes liksom som att kroppsdelar bara flög åt alla håll och kanter i en dryg timme, efter giget sopade städpersonalen säkert upp lika många utslagna tänder som ihopknycklade plastmuggar och väldigt trovärdiga vittnen har berättat om att det snöts blod i handfaten även inne på tjejtoan.

Det var någonstans där och då som Knoxvillesextetten slog knock på undertecknad – och i ett slag gick från att vara ett deathcoregäng i mängden till att i stället bli en grupp att verkligen hålla ögonen på.

Ett omdöme som har visat sig vara fullkomligt rimligt under tiden som sedan dess har förflutit. Inte minst då combon redan på den självbetitlade utgåvan året efter ovan nämnda mayhemuppvisning gjorde upp med de föregående skivornas förutsägbara fyrkantighet och i stället började bygga på något ganska så mångfacetterat och eget. ”How the times have changed” heter det i sjunde spåret här, ett konstaterande som det är lätt att skriva under på.

Från att mest ha skrivit låtar vars främsta syfte tycks ha varit att mosa lyssnaren fram till ett armsvingarvänligt breakdown är Whitechapel nu snarare en grupp som lika gärna kan trixa loss med Meshuggah-gitarrer som den kan vågar gå loss med Korn-liknande sångrytmer (lyssna bara på ”The saw is the law”) eller fyra av crustpigg d-takt likt i titelspåret.

Jag förstår att en jämförelse med Slipknot kan irritera en del slentrianläsare, men sanning är att ”Our endless war” liknar Iwoagruppens självbetitlade debutverk i sin genreöverskridande (van)sinnesangrepp. Jag hoppas därför att det här är startskottet på en karriär som bara fortsätter att öka i styrka – tills vi ser Whitechapel på de riktigt stora scenerna.

Bästa spår: ”Worship the digital age”.

VECKANS TWEET
Tweet 25/4

Lyssna på juni 2013 – på Spotify eller Wimp

av Mattias Kling
Necrosodomic Arsevolcano hittade en skitbra artikel i tidningen.
Necrosodomic Arsevolcano hittade en skitbra artikel i tidningen.

Som vanligt har den gångna månaden känts som att den tog slut strax innan den egentligen började.

Så som juni alltid brukar vara år efter år; ett svanhopp in i en hetsig och händelserik musikperiod som maxar från start. Och som sen bara ökar ju fler dagar som förflyter.

Mitt i detta omtumlande konsert- och festivalbonanza släpps det emellertid även skivor. Som en påminnelse om att allt här i livet inte handlar om överdyr skräpmat med tveksamt näringsinnehåll, leriga fält och öl i plastmuggar. En hänvisning till en parallell verklighet, där man besöker tvättstugan, sorterar soporna, handlar mjölk – och lyssnar på musik i studioförnumstlig version.

Därför tar jag denna korta andningspaus mellan Bråvalla och Metaltown i akt att bjuda på en kollektion av något av det tuffaste och bästa som har nått allmän konsumtion under månaden. Och den är ju inte den sämsta, så att säga.

Förutom Black Sabbaths comebackskiva med Ozzy Osbourne i mikrofonposition, den första av sitt slag på 35 år, har de gångna veckorna även hintat om en riktigt trevlig skivhöst via smakprov från kommande alster med såväl Watain som Nine Inch Nails. Två ytterligheter som får rama in övriga stycken levererade av bland andra Megadeth, Children Of Bodom, Asta Kask, Autopsy och Queensrÿche. För att nämna några få.

Så nog har juni 2013 bjudit på intressant musik. Även hemma vid stereon.

Och spellistorna då? Spotifyanvändare smackar till här, medan Wimpvännerna pekar hitåt.

Mycket nöje, får jag hoppas.

Inom kort blir det ganska så mycket om Metaltown på detta utrymme. Mer om det då.

Veckans tyckande: Queensrÿche och Autopsy

av Mattias Kling
2499059-queensryche-new-617-409

:+++:

Queensrÿche

Queensrÿche

Century Media/Universal

Queensrÿche ”Queensrÿche”METAL En dörr lämnas vidöppen för protester: hur smidig Todd La Torre än må vara i strupen låter han alltför ofta som sin föregångare. Och då menar jag exakt. Detta, och att gruppen här har valt att närma sig det ursprungssound de på senare år har försökt fjärma sig ifrån, gör att startskottet från denna falang får något spekulativt över sig. Vilket är trist att konstatera, då ”Queensrÿche” i varje detalj är en starkare utgåva än Geoff Tate-sektionens bedrövliga ”Frequency unknown”. Som en partsinlaga i målet är plattan därmed bevis nog för vilka som bör får äran att bära namnet vidare in i framtiden. Rent juridiskt är detta fortfarande en öppen fråga – dom faller i höst – men om utfallet tillfaller exfrontmannen är det en rättsskandal som trotsar all vett. Och god smak.

Bästa spår: ”Vindication”.

VECKANS TWEET

Tweet 21/6

The return of the bonusrecensioner

av Mattias Kling

Vänner och fiender – jag vet inte om ni har saknat det. Men jag har i alla fall känt att det officiella forumet via Aftonbladet inte riktigt medger plats för mig att ta upp allt som jag anser mig kunna tycka om.

Så, därför. Tillbaka är här de så kallade bonusrecensionerna. Vissa av skivorna har några veckor på nacken, i något fall till och med månader, men jag hoppas ändå att det kan ges en god stund läsning.

En formnyhet för denna återkomst är att jag där det är möjligt länkar lyssningstipsen direkt till Spotify. Bara att klicka på låttiteln så kör den igång. Förutsätt att ni använder denna streamingtjänst alltså. I de fall där låten ifråga inte är utlagd kommer jag i stället att länka till ett Youtube-klipp. Enkelt och rakt.

Så, nog om detta. Då kör vi väl då? Och, kom ihåg: Alla eventuella felstavningar och grammatiska oegentligheter är ovidkommande. Jag fixar bara ett korrekt språk då jag får betalt för det.

Apocalyptica

++

Apocalyptica

7th symphony

Dragnet/Columbia/Sony Music

METAL När den finländska stråkensemblen gjorde entré under tidigt 1990-tal var det som en kuriositet och en underhållande stundförströelse. Spela Metallica-covers på cello? Galet! Men likafullt en smula underhållande på en festivalscen då inget mer nödvändigt gör anspråk på uppmärksamheten.

Sedan dess har som bekant mycket vatten flutit under broarna och gruppen har på den här sidan millennieskiftet lämnat sitt initiala tolkningsuppdrag och förevisar här album nummer fyra med enbart egenkomponerat material. Beklagligtvis uppvisar kvartetten emellertid på sjunde symfonin att omdömet har brustit något denna gång när det gäller gästartisterna. Gavin Rossdale från skällsordet Bush? Flyleafs Lacey Sturm? Kompetente men i sammanhanget bleke Brent Smith från Shinedown? Faktum är att inte ens annars så pålitlige Joe Duplantier från utmärkta Gojira lyckas få upp något annat än styrfart i ”Bring them to light”.

Då återfinns räddningen i stället i de instrumentala styckena. Som är som sig bör, flyhänt framförda och ljudbildsintressanta. Men som bärande grund för ett helt album är de som helhet aningen för svaga.

Lyssna på: ”Sacra”, ”2010”.

Alter Bridge

++++

Alter Bridge

ABIII

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK/GRUNGE Lyssna och lär, Weiland och kompani. Tredje albumet från Creed-avläggaren Alter Bridge är nämligen allt det som Stone Temple Pilots comebackalbum, släppt i maj i år, inte var. Melodioffensiven, anförd av Slashs livesidekick Myles Kennedys fantastiska sånginsats, är så effektiv att den sturskt spränger tidigare reservationer som jag har haft angående gruppens verk. Den här blandningen av tidiga Pearl Jam och Soundgarden slår nära nog alla andra Seattleromantiker på fingrarna – nya som gamla.

Lyssna på: ”Life must go on”, ”Isolation”.

My Dear Addiction

++

My Dear Addiction

New blood

Supernova/Cosmos Music Group

METAL Man kan nästan höra hur de drömmer om pyrotekniksynkroniserade eldkaskader, en publik som hoppar och sjunger och om fyrverkerier som som lyser upp försommarhimlen i ett hamnområde i Göteborg. Att Älmhultsgruppen har upphöjt In Flames till närmast religiösa höjder är inget avfärdande i sig; enbart ett fastställande och redogörelse över sakernas tillstånd. Dock går det inte att blunda för den uppenbara talang som huvudkompositören och sångaren Kim Lindstén besitter. När det gäller självklara refränger är han en mästare – vilket ger en anvisning om att kvintetten har potential att växa sig riktig stark.

Lyssna på: ”Through the ashes”, ”One of the lucky ones”.

Autopsy

++++

Autopsy

The tomb within

Peaceville/Playground

DEATH METAL Inom några få sekunder känner man ju sig lite smutsig på något sätt. Liksom besudlad av onämnbara kroppsvätskor, skit och avfall. Fjärran från tidsenlig studioklinik håller comebacktruppen från Kalifornien sin dödsmetall skitig och rudimentär. Och låter därmed ungefär lika rått och bra som den har gjort sedan snuskfina debutalbumet ”Severed survival” (1989). Ni som kan er uråldriga dödsmetalläxa förstår därmed att det är läge att dyrka. Och se till att värma upp duschen för en välbehövlig rengöring av samtliga kroppsöppningar efteråt.

Lyssna på: ”The tomb within”, ”Human genocide”.

Kamelot

+++

Kamelot

Poetry for the poisoned

Ear Music/Edel/Playground

PROGMETAL På den progressiva scenens skuggsida samsas smådjävlar med mystiska kvinnliga som hemsöker dina drömmar. I en King Diamond-nickande form – som dock endast antar komplett konceptskrud i den fyrdelade titelsviten – gästas bandet av Simone Simons (Epica), Gus G (Firewind/Ozzy Osbourne), svenske Björn ”Speed” Strid (Soilwork) och Jon Oliva (ex-Savatage, Jon Oliva’s Pain) och tar sin musik till avsevärt mörkare jaktmarker än på föregångaren ”Ghost opera” (2007). Musikaliskt prestationsperfekt, starkt sjunget av Roy Khan och tillräckligt eklektiskt för att aldrig bli ointressant eller stillastående – ändå kan jag inte heller denna gång hänge mig till den mest entusiastiska anhängarskaran. Även om lyxutgåvans tolkning av Nick Caves Kylie Minogue-duett ”Where the wild roses grow” är oväntat lyckad.

Lyssna på: ”House on a hill”, ”If tomorrow came”.

Street Dogs

+++

Street Dogs

Street Dogs

Hellcat/Cosmos Music Group

PUNK Jag vet, vi gillar alla Dropkick Murphys. Men, handen på hjärtat – mellan varven kan de bli lite väl irlänskt tjolahoppsanmuntra. Och därmed tappa en del av sin ursprungliga fackföreningscharm. Nåväl, frukta inte. Om tidigare torgförda åsikt stämmer överens med din så finns det ett gott alternativ. Se där, hälsa på Street Dogs. Om du i din ägo har Dropkick Murphys ”Do or die” så torde namnet Mike McColgan vara bekant, då han sjöng på detta album innan han hoppade av gruppen för en karriär som brandman. Och det är någonstans där man kan placera Street Dogs, som vid detta laget är inne på album nummer fem. De irländska arbetarklassinfluenserna finns ständigt där, men utgör snarare ett garnityr än ett ändamål i sig. För det är i härligt punkriviga pubnötarstycken som ”Too much information” eller ”Hang ’em high” som konstellationen övertygar mest.

Lyssna på: ”Yesterday”, ”Harpo”.

 

The Crown

+++

The Crown

Doomsday king

Century Media/EMI

DEATH/THRASH METAL I tider då rojalismen firar nya triumfer i Sverige så borde fler upptäcka vilka som är de riktiga kungligheterna här i landet. Du gissade det – efter en sjuårig träda då medlemmarna bland annat har ägnat sig åt Angel Blake och Engel – är Trollhättangänget tillbaka i leken. En titelmässig blinkning till karriärtoppen ”Deathrace king” (2000) är vare sig obefogad eller för den delen speciellt nödvändig. Med nye sångaren Jonas Stålhammar (God Macabre) som ersättare för Johan Lindstrand blickas det lika mycket åt sidorna som att backspegeln är fast fokuserad på den egna diskografin. Det norpas friskt från allsmäktiga Slayer (smaka bara på titeln ”Angel of death 1839” eller ”Dead skin mask”-riffen i ”The tempter and the bible black”) men ett på självklart sätt får tidig Göteborgsdöds à la At The Gates också stort utrymme i mixen. ”Doomsday king” lär därmed frälsa få nya själar, men för oss redan införstådda är skivan ett rungande bevis för att den verkliga hertigen av Västergötland då rakt inte heter Daniel Westling.

Lyssna på: ”The tempter and the bible black”, ”He who rises in might – from darkness to light”.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB