Jag överraskade mig själv genom att gå på en stor yogaworkshop för ett tag sedan. Är egentligen inte överdrivet yogaentusiastisk utan går på nåt pass då och då på gymmet för att det är skönt bara. Eftersom jag inte har något intresse av att bli en superyogini lägger jag ingen press på mig själv att vara särskit vig eller klara alla poser utan yogar mest för att bli lugn.

När jag var på den här yogaworkshopen fick jag påminna mig om det eftersom jag befann mig i ett rum med över 200 yogaentusiaster. Jag kom nämligen på mig själv med att anta att alla andra i rummet var mycket bättre än jag och skulle klara allting mycket lättare. När jag satt i en krävande position och nästan skakade av ansträngning slog det mig att jag har ju inte en aning om hur den här positionen känns för någon annan. Varför hittar jag på att den är mycket lättare för dem än för mig? Jag vet ju inte hur något känns i någon annans kropp!

Och personerna som klarade mer avancerade positioner visste jag ju inget om heller. De kanske, till skillnad från mig, har yogat varje dag i 10 år – det har ju jag ingen aning om. Så varför i hela friden satt jag där och jämförde mig med människor jag inte visste något alls om!? Det är ju bara jättedumt. Så jag slutade med det, tog ett djupt andetag och fokuserade på att göra varje position helt utifrån mina egna förutsättningar oavsett vad de andra i rummet hade för sig.

Det är ju så mycket lättare både att njuta av livet och göra framsteg när man håller reda på sig själv istället för på alla andra.