Jag tycker lyckorörelsen får lite orättvis kritik ibland när människor påpekar att man inte alls kan vara lycklig jämt, att lyckohetsen är förlamande och att livet inte går ut på att vara lycklig hela tiden.

För det är ingen som har hävdat det. Livet ÄR en bergodalbana. Välbefinnande och livstillfredsställelse handlar om att ha det så bra som möjligt i den åkturen och ta hand om både toppar och dalar på ett bra sätt. Ibland är livet väldigt jobbigt, och då finns det en viktig poäng med att exempelvis ha en optimistisk livssyn, vara van vid att uttrycka tacksamhet och känna till sina styrkor. Det går väldigt mycket lättare att ta sig upp ur livets svackor då.

Och när det är bra, ja det spelar ju ingen roll alls om du saknar förmågan att njuta av livets goda ögonblick eller dämpar glädjen med tvångsmässigt grubblande.

Precis som att du inte ska träna oavbrutet varje dag behöver du inte ägna dig åt lyckoboostande aktiviteter oavbrutet. Men du kan om du vill. En stund då och då. För att du vet att det är värt det.