För ett tag sedan stod jag inför en situation som kändes väldigt utmanande och bad människor i min närhet som jag litar på om hjälp. De var naturligtvis angelägna om att hjälpa mig, och gjorde det på olika sätt. Det blev väldigt tydligt för mig att vissa sätt kändes mer hjälpsamma än andra. Det jag vill ha var nämligen inte kloka råd eller glada tillrop om att det kommer ordna sig, för det visste jag, det var inte problemet.

Det jag ville ha hjälp med var emotionellt stöd på vägen, medan jag själv löste problemet. En kram och någon som lyssnar och låter mig vara rädd och ledsen en stund.  Någons fulla närvaro och empati, helt utan råd och försök att ”fixa” kan vara så oerhört läkande och hjälpsamt. Att någon bara tar sig tid att lyssna på mig och förstå när jag tycker att något känns jobbigt. Utmaningen är min och jag kommer ta mig an den, men står det jobbiga känslor i vägen behöver jag ta hand om dem först.

När känslorna fått bli sedda och upplevda en stund är nästa steg att mer konkret lösa problemet, men det är du inte i skick att göra när du är rädd, ledsen eller orolig. En sak i taget. Först känna (eller lyssna om det är någon annans känslor), därefter bolla möjligheter.

Det är vad jag behöver när jag är utmanad, och det är vad jag ger till mina klienter när de står inför utmaningar. Och det funkar utmärkt varje gång. Prova att bara lyssna och vara helt närvarande och förstående nästa gång någon berättar om ett problem för dig, och vänta med att komma med tips, råd och förslag tills du blir tillfrågad om det. Se vad som händer, och kommentera gärna och berätta.