Jag såg nyligen en intervju med Lena Dunham, skaparen bakom och huvudrollsinnehavaren i tv-serien Girls. Hon är ofta mer eller mindre naken i serien och fick frågan om hon inte tyckte att det var jobbigt att vara naken på jobbet och inför hela världen på tv. Hennes svar fascinerade mig.

Hon sa att det inte var inom hennes ”zone of terror” att vara naken. Det är helt odramatiskt för henne. Och så nämnde hon några saker som hon tyckte var fruktansvärt jobbiga, tex tanken på att köra bil.

Det här fick mig att börja reflektera över hur vi antar att det som är jobbigt för oss själva också är det för andra, utan att egentligen ha en aning. Det enda vi ser är vad någon gjort, hur det faktiskt kändes vet vi sällan.

Jag upplever ofta att människor beundrar mig för saker jag gör som är i deras ”zone of terror” men helt odramatiskt för mig. De antar att det som är jobbigt för dem också är det för mig, och tycker att jag är så modig som gör det. Andra sidan av myntet är att få förstår, stöttar och peppar inför det som faktiskt är läskigt för mig, eftersom de inte kan föreställa sig att nån skulle kunna vara rädd för det.

Och jag är naturligtvis inte ensam om detta, det gäller oss alla. Därför vill jag uppmuntra dig att börja prata med människor om dina och deras rädslor. Ni kommer garanterat komma närmare varandra, rädslorna blir mindre när vi pratar om dem, och det vidgar våra perspektiv.

Avslutningsvis, inspireras gärna av människor som gör saker du inte vågar, men anta inte att det har att göra med deras mod. Din zone of terror är någon annans bekvämlighetszon.