Jag bloggade för ett tag sedan om att jag inte blir så peppad av att nå mina mål som jag tyckte att jag ”borde”.

Nyligen uppnådde jag ett stort mål och slutförde ett stor projekt, vilket gav mig en ny insikt i samma anda. Jag har nämligen fått för mig att jag är lite dålig på att fira när jag blir färdig med saker. Och nu kom jag på varför:  jag är trött!

Det ligger ju ofta ganska mycket ansträngning bakom uppnådda mål och slutförda projekt, och när jag är klar orkar jag helt enkelt inte hitta på festliga aktiviteter och fira. Jag vill sova, återhämta mig och kolla på tv-serier. Helt enkelt göra allt det där jag inte riktigt hann med under slutspurten.

Jag har sett det här mönstret även tidigare men då trott att det handlar om en oförmåga att bli nöjd när jag inte jublande sprungit i mål med saker. Men jag är väldigt ofta nöjd, fast på vägen dit, och av mindre märkvärdiga anledningar. Jag är betydligt bättre på, och njuter mer av, att vardagsfira själva livet, och de små sakerna på vägen mot målet. Dricka champagne på en tisdag eller få en massagebehandling bara för att det är skönt och inte för att jag ”förtjänat” det. Då känner jag mig dessutom lite busig (”nämen Linnea, såhär kan man väl inte göra, på en tisdag dessutom!?”) och så blir jag ännu mer entusiastisk. Jag har liksom inget att leva upp till. Det är kravlös njutning.

Så från och med nu ska jag vardagsfira ”utan anledning” betydligt mer. Och sen chilla utan dåligt samvete när jag går i mål med saker.

Hur fungerar du? Känner du igen dig eller gör, tänker och känner du på något annat sätt?