Har du tänkt på att det är mycket lättare att göra utmanande saker när du känner dig modig än när du känner dig rädd?

Och har du tänkt på att det är precis samma sak? Det går inte att vara modig utan att vara rädd, modet ligger i att du gör det fast det känns läskigt.

Prova att byta ut tanken ”hjälp vad läskigt det är!” 
mot ”wow vad modig jag är!”

Samma situation.
Olika ord.
Helt annan känsla.

En gång i tiden jobbade jag som busschaufför. Jag tyckte det var fantastiskt irriterande att människor gick rakt ut i gatan med hörlurar på utan att se sig för. Slarvade bort sina biljetter gjorde dom också, och kom för sent till busshållplatsen. Herregud det är ingen ordning på folk alls, tänkte jag.

Men de dagar när jag inte själv satt och körde kunde det mycket väl hända att jag någon gång råkade gå rakt ut i gatan utan att se mig för och bli tutad på av en ilsken busschaufför. Jag hade nämligen hörlurarna i och var inte riktigt uppmärksam. Det kunde också hända att jag inte alltid hade stenkoll på alla mina grejer, och ibland var jag så sent ute att jag fick springa till en buss eller ett möte…

Vi har väl alla varit med om människor som är sådär galet vardagsirriterande och gör stört ogenomtänkta saker. Du vet, stannar precis när de klivit av rulltrappan för att se vart de ska härnäst, promenerar i slow motion på stan med sina tre kompisar i bredd, kommer för sent och glömmer grejer. Sånt som du aldrig skulle göra. Eller..?

Jag tycker det är intressant att observera vilken skillnad man ofta gör mellan sig själv och alla andra. När jag kommer för sent beror det förstås inte på att jag är hänsynslös eller klantig, det var ju bussen som inte gick i tid. Och om jag nån gång råkar stanna precis ovanför en trappa är det ju för att kolla vilken adress jag skulle till på mobilen, inte alls för att jag är en idiot.

Dom störiga är ju människorna som morrar på mig bara för att jag råkar stå lite lite i vägen – herregud, dom kan väl gå runt bara!?

😉

Som expert på lyckoforskning blir man lätt en smula mer optimistisk än genomsnittet. Saker som jag glatt föreslår får emellanåt därför bara oförstående och mycket tveksamma blickar till svar, ihop med mumlanden om att det är omöjligt. Men det struntar jag i, för jag tror inte på det där med ”omöjligt”. Jag tänker för det mesta att jag provar igen tills det blir som jag vill ha det.

Precis i början av mitt frilansande lanserades tidningen Egoboost. Jag kände direkt när jag hade första tidningen i handen att i den här tidningen ska jag skriva!! Jag hade då i princip ingen frilanserfarenhet alls – jag hade bara sålt in någon enstaka artikel och skrivit i några gratistidningar för att ha arbetsprover. Men jag bestämde att jag ska skriva i Egoboost, så var det bara. Så jag började maila.

Massor av artikelidéer skickade jag, till redaktionen, redaktörer och Blondinbella. Men jag fick aldrig några svar. Trots att jag mailade olika personer, ofta skickade påminnelsemail och var otroligt ihärdig fick jag aldrig ett enda svar på nästan ett helt år. Förrän en redaktionsmedlem en dag ringde upp mig och ville göra en intervju. Hon hade sett en länkning jag gjort till min dåvarande blogg på tidningens facebooksida och sökte en person att intervjua om positiv psykologi.

YES, tänkte jag, äntligen! En vecka efter intervjun hörde hon av sig igen och frågade om jag ville svara på läsarfrågor i tidningen och kort därefter hade jag en egen spalt. Ett av mina allra första frilansjobb var alltså att vara expert i varje nummer av en tidning, ett uppdrag som av många anses helt ”omöjligt” att få utan lång erfarenhet och kontakter!

När jag berättar om detta menar många att jag jobbade väldigt hårt för att få spalten i Egoboost, men om vi tittar på vad jag faktiskt gjorde var det bara att skicka väldigt många mail. Det är inte superkävande att skicka mail. Vad som däremot krävde en ansträngning som skiljde mig från mängden var var att jag vägrade ge upp. Att fortsätta hoppas och tro på sig själv är den krävande biten. Men också den som ger resultat.

Det absolut bästa med ”omöjliga” saker är nämligen att konkurrensen är så liten. De flesta försöker inte ens eftersom att de tror att det inte är någon idé. Det gör det betydligt lättare att lyckas för den som ändå vågar prova. Om det är nånstans konkurrensen faktiskt är riktigt hård är det i sammanhang som anses vara sk ”realistiska”, för där tror så gott som alla att det finns en chans, vilket ironiskt nog minskar chansen.

Boktips till dig som vill ta dig an ”omöjliga” utmaningar och lära dig att vända nackdelar till fördelar är Malcolm Gladwells nya bok ”David and Goliath: underdogs, misfits and the art of battling giants” (boken kommer på svenska i dagarna).

Jag har nördat ner mig på examenstal på youtube. Det är en vild blandning av framgångsrika människor som håller tal på stora amerikanska universitet och bjuder avgångsstudenterna på sina bästa livsvisdomar. Steve Jobs citeras ofta från sitt tal vid Stanford:

”Your work is going to fill a large part of your life, and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to love what you do. If you haven’t found it yet, keep looking. Don’t settle. As with all matters of the heart, you’ll know when you find it.”

JK Rowling har talat vid Harvard:

”Some failure in life is inevitable. It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might as well not have lived at all – in which case, you fail by default.” 

Ett av mina favorittal är av Oprah, som också talar vid Harvard och säger några riktigt kloka ord om mänskligheten.

Jag måste säga att den allra viktigaste läxa jag lärt mig efter att ha pratat med människor i varje dag under 25 år är att det finns en gemensam nämnare i vår mänskliga upplevelse. De flesta av oss vill inte bli uppdelade. Vad vi vill ha – den gemensamma nämnare jag fann i varenda intervju – är att vi vill vara bekräftade. Vi vill vara förstådda.

Jag har gjort över 35000 intervjuer under min karriär och så fort kameran stängs av vänder sig alla oundvikligen till mig och frågar  på sitt eget sätt ”var det okej?”

Jag hörde det från president Bush, jag hörde det från president Omaba, jag har hört det från hjältar och hemmafruar, jag har hört det från offer och förövare av brott, jag hörde det till och med från Beyoncé med all hennes Beyoncéness! Hon avslutade sitt framträdande, gav mig mikrofonen och sa ”var det okej?”

Vänner och familj, fiender, främlingar, i varje diskussion, varje möte och utbyte de vill alla veta en sak. Var det okej? Hörde du mig? Ser du mig? Betyder det jag sa något för dig?

Det är det vi alla längtar efter. Mänsklig kontakt och förståelse. Inte konstigt att goda relationer är en av de allra viktigast faktorerna för ett lyckligt liv.

Kan du förresten gissa hur Oprah avslutar sitt tal? 😉

”Om jag bara fick den där nya tjänsten, DÅ skulle jag bli lycklig.”

”När barnen börjat skolan, DÅ ska jag gå den där kursen.”

”När jag gått ner X kg, DÅ ska jag köpa kläder jag trivs i”.

”När sommaren kommer, DÅ ska jag njuta.”

”När projektet är klart…”

”När jag har en pojkvän…”

”När jag är klar med utbildningen/fått jobbet/har en bra lön/är chef/gått i pension…”

Du kommer alltid att ha fullt upp med att leva ditt liv. Som du säkert märkt blir det inte alls särskilt mycket lugnare inför semestern, under semestern, efter semestern, i höst, till jul, efter jul, nästa år, i vår eller när du fått högre lön, gått ner i vikt, byggt om verandan, flyttat eller köpt en båt.

Allt det där är yttre omständigheter som har väldigt liten påverkan på hur du mår och uppfattar livet. Det som spelar roll är inte hur du har det utan din förmåga att njuta av det du har, känna uppskattning och vara tacksam. Kan du inte njuta av det du har idag kommer du inte njuta av det du har i morgon heller. Det du har idag är det du drömde om igår!

Fortsätt gärna längta, sätta mål och drömma, för det är också viktigt och vi behöver alla känna att vi bidrar, utvecklas och rör oss framåt, men gör det också, inte istället för att njuta av det du redan har.

Du har säkert märkt att hur andra mår smittar av sig på dig. Det motsatta gäller förstås också, hur du mår påverkar hur du beter dig och därmed hur andra uppfattar dig och beter sig tillbaka.

Sedan jag blev mer medveten om och började utveckla mina sociala färdigheter och mitt välbefinnande känns det som att hela världen har förändrats. Tack vare att jag gör det där lilla extra för att skapa god stämning i helt vardagliga situationer får jag så mycket tillbaka.

När någon har sin väska på en plats i tunnelbanan där man vill sitta verkar normen vara att stirra menande på väskan och personen alternativt sätta sig lite halvt PÅ väskan, vilket förstås är rätt otrevligt. Varför inte med ett leende fråga ”är det okej om jag sitter här?” istället? Så himla enkelt och plötsligt är ni två främlingar som hjälper varandra istället för att irritera varandra.

Att småprata lite, eller bara öka frekvensen av leenden och ögonkontakt i vardagen gör det betydligt lättare att ta sig fram i rusningstrafiken, du kommer få bättre service precis överallt och du ökar dina flirt- och nätverksmöjligheter markant.

En bonus är att om någon skulle ha en dålig dag eller bete sig illa har du en ”trevlighetsbuffert” från alla dina andra interaktioner så den där otrevliga personen blir ett undantag. Dessutom är det rätt svårt att bråka med någon som är trevlig och surkarten brukar ge upp rätt snabbt och ofta tom ändra inställning eftersom vi ju påverkas av varandra.

Prova idag att sprida lite extra god stämning? Ett hett tips är ögonkontakt, ett leende och ett tack till alla personer du möter idag som står bakom en kassadisk. Prova och märk skillnaden!

”Jag kan förverkliga mig själv och ändå aldrig göra skillnad” skriver Mia Skäringer i ett rätt dystert debattinlägg i Aftonbladet och ger en riktigt skrämmande bild av världen. Jag blir berörd men jag håller inte med henne. Varför skulle det finnas en motsättning mellan att förverkliga sig själv och göra nytta i världen? Jag tycker att det finns ett samband.

Den som insett att det går att påverka sitt eget liv brukar nämligen snabbt också inse att det går att hjälpa andra och göra skillnad i världen. Så även Mia, som påverkat och berört enormt många människor och verkligen gör skillnad. Därför gör det mig ledsen när hon skriver saker som ”Det är ingen idé att bli gammal och det är ingen idé att födas.” Det är klart att det är! Vi har aldrig haft lika stor möjlighet att påverka våra egna liv, varandra, samhället och världen som vi har idag! Men vi går miste om den potentialen när vi har dåligt samvete för hur bra vi har det istället för att se det är just det som ger oss så goda förutsättningar för att påverka.