I morgon, måndag, tas den preliminära JVM-truppen ut och Djurgårdens ledning sitter förmodligen och håller tummarna att inte Juniorkronornas förbundskapten Rikard Grönborg knycker alla tre aktuella backar: Adam Ollas-Mattsson, Andreas Englund och Robin Norell.

Om alla tre blir uttagna sitter nämligen Djurgården i en tuff situation som är rättvis att kalla för ”backkris”.
SHL-nykomlingen har knappast ett överflöd av backar och klubben har redan Daniel Fernholm långtidsskadad och det är även oklart när Philip Holm är tillbaka i spel efter sin skada.

Att Norell och Englund tar plats i JVM-truppen är högst sannolikt (båda var assisterande kaptener i senaste landslagslägret) medan Ollas-Mattssons deltagande skulle vara en liten skräll. Men om det vill sig illa för Djurgården, att alla tre försvinner så MÅSTE klubben agera. Tre nya backar måste in, antingen i form av lån, värvning eller kalla upp någon från juniorverksamheten. Men om klubben väljer det sistnämnda alternativet så finns det ingen i Djurgårdens J20-lag som har rutin från spel i SHL. Och det skulle förstås vara osäkert kort.

Djurgården är inte den SHL-klubben som förmodligen kommer ha flest representanter i JVM-truppen – Modo ligger bäst till där – men stockholmarna kommer i värsta fall att drabbas hårdast sett till att truppen är tunn och samtliga aktuella är just nu helt ordinarie.

Klart är i alla fall att Djurgården kallar tillbaka utlånade Wilhelm Westlund, 19, som varit en stor del i Vita Hästens succé under hösten.

De här spelarna riskerar att försvinna till JVM i övriga SHL-klubbarna:

Brynäs:
Jonas Johansson, mv
David Westlund, b
Adam Brodecki, f
Oskar Lindblom, f
Jens Lööke, f
Frölunda:
Anton Blidh, f
Artturi Lehkonen, f
Anton Karlsson, f
Färjestad:
Oliver Kylington, b
HV 71
Axel Eidstedt, b
Emil Johansson, b
Lawrence Pilut, b
Kevin Fiala, f (Schweiz)
Linköping
Carl Dahlström, b
Gustav Forsling, b
Mathias Karlsson, f
Henrik Törnqvist, f
Jakub Vrána, f (Tjeckien)
Leksand
Fredrik Forsberg, f
Oskar Lang, f
Luleå
Christian Jaros, b (Slovakien)
Peter Cehlárik, f (Slovakien)
Lucas Wallmark, f
Modo
Carl Grundström, f
Adrian Kempe, f
William Nylander, f
Victor Olofsson, f
Victor Öhman, f
Skellefteå
Sebastian Aho, b
Marcus Pettersson, b
Axel Holmström, f
Växjö
Mikael Johansson, f
Örebro
Inga.

Almtuna satte sig i skolbänken innan matchen, pluggade, nötte och sedan klev spelarna ut på Hovets is och läste sönder AIK:s anfallshockey.
Almtuna var definitivt värda de tre poängen, men Uppsala-gänget behövde också en dos flyt och en storspelande Alexander Sahlin i kassen.

***

Ännu en från familjen Nylander har presenterat sig på elitnivå. ”Lill Lill-Nyllet”, eller Alexander Nylander som han heter, fick göra sin debut i AIK-tröjan.
I laguppställningen var 16-åringen uppsatt som extraforward, men kastades in ganska tätt – i varje kedjeformation.

Jag undrar hur sånt tas emot bland övriga i laget?

Det är ju pappa Michael Nylander som dessutom coachar forwards och det blir förstås känsligt när han säger till en spelare; ”du får vila det här bytet – min grabb ska spela”.

Men enligt tränaren Peter Nordström var det inga problem bakom beslutet att låta ”Lill Lill-Nyllet” spela.

– Jag tror inte att någon tycker att det är ett problem. Jag frågade Micke hur han känner också och han sa att han inte kan bry sig om sånt. Att Micke oavsett kommer coacha för att vinna matcher. Det var mitt beslut att kalla upp honom och det handlar om att våga här i livet också, säger ”Norda”.

Hur Alexander Nylanders insats på isen var?
Tja, han spelade fyra minuter och 33 sekunder och det syntes att han bara är 16 år. Om jag säger så.
Rent fysisk håller han absolut inte allsvensk klass, men det finns förstås stor potential i honom och han är en stor talang.

***

Publikfest på Hovet senast mot Södertälje, och trots ”bara” 5 000 var ljudnivån hög bland AIK-fansen. Två dagar senare var stämningen från i måndags som bortblåst, trots fem raka segrar och klättring uppåt i tabellen.
Sånt förbryllar.

Det är alltså det här AIK som har varit sist i hockeyallsvenskan under hela säsongen, som sparkat tränare, sportchef, vd och plågats med flera uppsägningar i kansliet?

Man har svårt att tro det – efter att ha sett laget mot Malmö i kväll.

För fyra omgångar sedan, i samband med förlusten mot Björklöven, skrev jag att jag inte såg någon skillnad i AIK:s spel sedan tränarbytet. Då var det visserligen Peter Nordströms debut, men nu – fyra matcher senare – har laget tagit tio av tolv poäng och är pånyttfött.

Det är sällan jag har sett en sådan effekt av ett tränarbyte.

Nordström har fått in attityd i spelarna och gjort att de vågar att vårda pucken. AIK imponerade i kväll och kedjan med Daniel Olsson-Trkulja, Victor Ekarv och Michael Lindqvist personifierade lagets nya spelsätt med attityd, fräckhet och en vilja att hela tiden gå raka vägen mot motståndarmålet.

Jag tror också att fördelningen i båset är en av nycklarna bakom ”nya” AIK. Micke Nylander coachar forwards, David Engblom har hand om backarna och Nordström är aktiv med detaljer och visar, till synes, ett väldigt bra driv och engagemang i båset.

AIK:s seger var den femte raka i Malmö Arena och nu skiljer BARA några enstaka poäng upp till en slutspelsplats mot SHL. Man kan kanske tycka att jag är en kappvändare, men nu tror jag på allvar att AIK kommer att utmana om en plats i SHL. Laget har utan tvekan fått ett lyft med Nordström vid rodret och segern mot Malmö var ett styrkebesked och bevisar att laget faktiskt är bra, att de ska vara med att slåss i toppen. Och då ska vi notera att förstecentern Yared Hagos och lagkaptenen Patric Blomdahl saknades i kväll.

För första gången den här säsongen spelar AIK med ett självförtroende.

***

Oliver Kylington – hur kunde Färjestad låna ut honom?
Han är en stor del i AIK:s lyft och dominerar stundtals på isen. I kväll gjorde han ett klassmål, eller ett mål i ”gubb-hörnet”, som han själv kallade det, när han från egen zon skrinnade förbi hela Malmöförsvaret, bröt in på mål och hängde pucken i bortre krysset.

***

Malmö är på tok för ineffektivt, något som präglat laget under stora delar av säsongen. Trots det ligger laget i toppen och slåss om serieledningen, men hur många poäng skulle Malmö ha OM laget gjorde mål på sina chanser?

***

Nu har 26 omgångar spelats och därmed EXAKT halva serien.
Här listar jag höstens fem flippar och fem floppar:

FLIPPAR:
Lukas Bengtsson, b, Mora
En blivande storback som haft stor del i Moras succé. Tvåa i poängligan och kommer att spela i SHL nästa säsong, oavsett om Mora går upp eller inte.
Kevin Mitchel, b, Mora
En av seriens absolut bästa backar i spelet med puck. Bildar ett fantastiskt backpar med ovannämnde Bengtsson. Mitchel ser ut som en uråldrig man i en 20-årings kropp och leder den totala poängligan.
Jesper Jensen, f, Rögle
Allsvenskans kanske bästa tvåvägscenter som kan användas överallt på isen.
Frederik Storm, f, Malmö
Vuxit till en nyckelspelare i namnkunniga Malmö och har svarat för en fantastisk höst. En personlig favorit.
Axel Brage, mv, Vita Hästen
Säsongens kanske största överraskning. Har tagit klivet från division 1 till att vara allsvenskans bäste målvakt på bara en säsong. Stor del i Vita Hästens sensationella höst.

FLOPPAR:
Evan McGrath, f, Västerås/Oskarshamn
Öste in poäng i Oskarshamn för två år sedan, värvades till Frölunda och floppade, innan han skeppades vidare till Västerås och var usel under hösten. Nu tillbaka i Oskarshamn, men verkar inte ha fått produktionen att lossna.
Francois Bouchard, f, Södertälje
Åker, till synes, bara omkring och fiskar efter pucken i offensiven. En import som inte alls levererat.
Christian Berglund, f, Karlskoga
Har inte varit den ledaren Karlskoga hoppades på. Många hade definitivt högre förväntningar på Berglund.
Andreas Lilja, b, Rögle
Han har inte varit dålig, men börjar åldern göra sig påmind nu? Ser ganska orörlig och stel ut på isen.
Michael Nylander, f, AIK
Har, på grund av en skada, inte varit den ledaren AIK trodde. Bara gjort åtta matcher, men kanske succén kommer i båset nu i stället?

Hört talas om Patrik Karlkvist?

Det hade inte jag heller gjort för två veckor sedan.

Men jag kan berätta för er att han är hockey-Sveriges kanske hetaste doldis just nu och fixade på egen hand Moras poäng mot Almtuna på onsdagskvällen.

Karlkvist assisterade till lagets ledningsmål, sköt sedan själv in 2-0 i första perioden och efter Almtunas vändning slog Karlkvist till igen när han satte kvitteringen – med fyra sekunder kvar.

22-åringen har nu gjort sju poäng i allsvenskan totalt, samtliga i de sju senaste matcherna. Och då ska vi komma ihåg att han väldigt nyligen spelade i Hudiksvall i division 1.

Karlkvist har haft en udda väg mot allsvensk succéspelare. Han spelade under juniorålder i Nyköping innan värvades tillbaka till moderklubben Södertäljes J20-lag. Men han fick aldrig chansen i Södertälje utan tvingades söka sig till Västervik och division 1. Där lossnade produktionen ordentligt. Efter 73 poäng (!) på 42 matcher förra säsongen värvades han till Mora, men Dala-klubben trodde dock inte riktigt på Karlkvist inledningsvis och lånade ut honom till Hudiksvall.

Men sedan han kallats tillbaka till Dalarna har han alltså gjort succé, och han är utan tvekan ett namn för SHL i framtiden. Fortfarande i bra ålder och dessutom väger han 105 pannor vilket är ovanligt för en forward, och med de kroppshyddorna är man eftertraktad.

En spelare att hålla koll på.

Snygga intron i SHL har blivit en självklarhet det senaste årtiondet och för några år sedan kom det revolutionerande ”ice projection” som gav lagens intro ytterligare en dimension.
Varje lag har sitt sätt att presentera sig för hemmapubliken, men Leksand tar nog priset som den absolut mest fantasilösa klubben vad gäller intron.

Ingen show, inga intentioner och spelarna smyger in på isen utan att någon märker det – genom en grön, uppblåst sak och till tonerna av technomusik.

Ärligt talat, vad är det här egentligen?

Samtidigt som exempelvis Luleå gör maffig entré ur gapet på ett björnhuvud kommer Leksand in på isen genom den här.

Det ser ut som en del av en hoppborg som Tommy Salo knyckt från Leksands sommarland – med diskhandskar som ska symbolisera Salos storstädning i truppen tidigare under säsongen?

Nej, Leksand, ni får ingen high five av mig.

Här är några som däremot lyckats – SHL:s tre bästa intron:

1. Frölunda (länk)
Att besöka Scandinavium är alltid en upplevelse. Här görs aldrig något halvhjärtat och det är ingen slump att klubben också leder publikligan.
2. Luleå (länk)
Björngapet är skrämmande och inger respekt, det skapar en bra atmosfär i hallen. Gillar också björnvrålet. Däremot saknas lite historia.
3. Djurgården (länk)
Jag gillar filmen som vevas på jumbotronen, nostalgisk och kraftfull. Redan här vet motståndarna att det är mesta mästarna de har att göra med.

Det var alltså det här laget som befann sig i en jättekris efter sju inledande förluster på lika många matcher?

Man har svårt att tro det.

Leksands uppryckning är imponerande och i kväll visade laget en extrem fart i spelet som vilken SHL-klubb som helst skulle ha svårt att hänga med i.

I matchens första fem minuter pressade Leksand tillbaka Djurgården å det grövsta och hade redan där kunnat skaffa sig en 3-0-ledning. Och när sedan signalen ljöd, som förkunnade att matchen var över, var slutresultatet 5-3 faktiskt smickrande för Djurgårdens del och i underkant för Leksands del.

Leksand visade ett brett offensivt register i den här matchen, spelade – som jag nämnde ovan – i hög fart, och var kreativa framåt. Samtidigt blev inte laget övermodigt utan hade hela tiden ett samlat försvar när Djurgården försökte attackera och det fick stockholmarna att se väldigt uddlöst ut framåt.

Segern, Leksands femte raka på hemmaplan, gör att laget också börjar äta sig ikapp övriga lag i tabellen efter mardrömsinledning och en sak är säker: Leksand kommer att klättra.

Det finns en offensiv uppsida i laget som är alldeles för bra för att ligga sist och som nu börjar bära frukt. Såväl finländska kedja (Veli-Matti Savinainen, Tomi Sallinen och just nu skadade Toni Kähkönen) tillsammans med pånyttfödde Johan Ryno samt Mattias Ritola och Jens Bergenström är spelare som kommer ligga bakom Leksands klättring.

Kanske kan laget till och med bli en joker i SM-slutspelet?

Djurgården då?

Laget har i princip krigat till sig varje poäng de tagit hittills, egentligen aldrig fallit ur Hans Särkijärvis ramar, och den givna frågan är förstås om laget orkar gneta på i 55 omgångar?
I kväll fick vi kanske en indikation på att det inte håller, i varje omgång.
Djurgården uppträdde lojt och oinspirerat och målen de gjorde kom egentligen från ingenting.

Förbannelsen gjorde sig ännu en gång påmind, Djurgården har nämligen aldrig den här säsongen tagit tre poäng när laget hamnat i 0-1-underläge.

– Vi ser dumma ut i ögonen i dag, inte samma glöd och energi som tidigare. Men det kanske är naturligt, jag hoppas att vi kan resa oss, säger tränaren Hans Särkijärvi efteråt.

”Säcken” var också besviken av andra anledningar efteråt. När jag skulle springa tillbaka till pressläktaren mötte jag Dif-tränaren som gick runt, runt med en laptop i handen.
– Ska det analyseras nu? frågade jag.
– Jag är jävligt besviken, svarade Särkijärvi, och utvecklade sedan:
– Vi får alltid bilderna från matchen av Hockeyligan efteråt. Tidigare var det på en sticka (USB, visade det sig att han menade) men nu ligger det på internet. Och i vissa hålor fungerar inte det, som i Leksand och Örebro. Varför Hockeyligan har ändrat? Därför att det känns bäst för dem, suckade ”Säcken”.

AIK valde ju att agera, till slut, och sparkade sportchefen Daniel Rudslätt samt tränarna Peter Gradin och Thomas Fröberg i ett desperat försök att väcka det underpresterade laget.

Nye tränaren Peter Nordström anslöt till laget i går och redan i dag stod han i båset och coachade AIK i matchen mot Björklöven.

Snabba puckar.

Men tränarbytet fick knappast någon omedelbar effekt.

AIK kom visserligen ut och spelade en totalhockey, fick utdelning redan efter 24 sekunder och skapade en uppsjö vassa målchanser.

Men det var i tre minuter, det – sedan var allt som vanligt igen.

AIK uppträdde ungefär på samma sätt som kännetecknat laget hela den här mardrömssäsongen. De äger puckinnehavet, men är fortfarande på tok för ineffektivt i anfallszonen. Spelarna saknar självförtroendet att kunna bryta mönster med egna initiativ och fastnar i stället i sarghörnen. I egen zon faller också laget, så fort de hamnar under viss press, för djupt ner mot egen målvakt och det tyder på brist på en osund rädsla för sitt eget försvarsspel.

Trots krisen har jag ändå trott på AIK. Om man tittar på spelare för spelare känns truppen ändå intressant. Och jag tippade dessutom laget i toppen inför säsongen.
Men jag måste motvilligt erkänna att AIK inte är bättre än så här.
Och framtidsutsikterna är inte heller särskilt goda.

En poäng mot Björklöven är inte godkänt och snart och OM laget mot förmodan skulle vakna tack vare tränarbytet, kan det redan vara för sent.
Nordström har egentligen bara en sak han måste fokusera på nu: Att hitta det där självförtroendet igen som AIK tycks ha tappat någon gång i en ishall i Skellefteå under en semifinalserie för fyra år sedan.

Om inte det sista hoppet släcktes i kväll mot Björklöven, så kan det vara släckt inom en väldigt överskådlig framtid.

Snart måste klubben vara tvingat att släppa tankarna på en återkomst till SHL och i stället justera målsättningen till att faktiskt försöka att inte trilla ner i division 1.

Så var det dags för omstart i SHL igen efter ett alldeles för långtråkigt landslagsuppehåll.

Och jag går rakt på sak, inga krusiduller, när jag vill hävda att Djurgårdens värvning, Alexander Fällström, är ett av säsongens kap vad gäller ”mitt-under-säsongen-värvningar”.

Sedan 24-åringen – efter sina studier på superuniversitetet Harvard – lämnade Boston Bruins organisation för spel i Djurgården i slutet av oktober har han hunnit avverka fem SHL-matcher.

Och laget har tagit poäng i samtliga matcher.

Fällström har imponerat med ett fint driv, spelförståelse och fysik när han nu gjort comeback i svensk hockey för första gången på sju år. Och efter snart en månad i Djurgården erkänner han att säsongens målsättning är – håll i er nu – SM-guldet.

– Vårt mål är att ta oss till slutspel, först och främst. Sedan kan vi gå hur långt som helst, anser jag. Så, ja, det slutgiltiga målet är ju SM-guld. , säger Fällström när jag pratade med honom på onsdagskvällen.

Han utvecklar sitt resonemang:

– Jag har märkt att det här laget har riktigt stor potential. Det är många som räknat bort Djurgården på föhand, men vi är enormt vältränade och hungriga. Jag vet att spelarna har jobbat stenhårt på försäsongen för att vara beredda på det här.

Djurgården omstartar mot Modo på bortaplan och enligt Fällström har laget, under uppehållet, tränat på de saker som varit bra i inledningen på säsongen.

– Att röra pucken snabbt, komma djupt bakom deras backar och skapa målchanser. Det har vi fokuserat på, säger forwarden, som på sina fem matcher också hunnit med att skicka två puckar i nätmaskorna och spelad fram till lika många mål.

Jag är en person som kan erkänna att jag har fel. Och jag erkänner att jag haft det några gånger. Minns en gång, i tidiga skolåren. Jag var medioker i matematik, räknade ofta ut fel tal, använde fel metoder. Då hade jag fel, det erkänner jag.

Och jag erkänner motvilligt att jag verkar haft fel när jag i en krönika nyligen skrev att Vita Hästens ras har börjat.

Men laget gnäggar på i hockeyallsvenskan och lägger nu alltså ännu en gång beslag på förstaplatsen efter 2-0-segern mot Almtuna, samtidigt som Malmö chockföll hemma (!) mot Oskarshamn.

Det kanske är dags att ta Vita Hästen på allvar nu.

Det är visserligen 31 matcher kvar att spela, det är viktigt att betona det, men hittills har laget egentligen inte visat några egentliga brister. De klarar att bevaka en ledning, de klarar att vända på matcher. Och så har de en förbaskat bra och pånyttfödd målvakt i Axel Brage – garnerat med en riktig krigarinställning.

Ibland kan det räcka långt, ibland är hockey inte mer avancerat än så.

Vita Hästen är en högljudd skräll så här långt, det kan nog alla hålla med om, har vid endast ett tillfälle förlorat med mer än uddamålet. Det säger också en hel del. Men Norrköpingsgängets framgång ger också indikationer på att hockeyallsvenskan står sig ganska blek i jämförelse med SHL. Jag bedömer att inget lag, efter 19 omgångar, har visat att de har i svensk hockeys finrum att göra.

De skulle inte ha en sportkepa mot SHL-lagen i ett framtida kval.

Åtminstone inte just nu.

Frågan är vilket lag som växlar upp och vill visa att de tänker spela i SHL nästa säsong?

***

Själv var jag på plats på Hovet och tycker mig inte se några som helst indikationer på att AIK ska resa sig ur ”krisen” heller. Laget är alldeles för ojämnt och växlar fina prestationer med bottennapp.

Något måste hända i AIK – men vad?

Ekonomin är för dålig och det finns inte särskilt stort utrymme, om ens något utrymme alls, för värvningar. Sparka tränarna, hävdar många. Men det är också ekonomiskt tufft för AIK och samtidigt kryllar det inte av lediga tränare på marknaden. Dessutom är ett tränarjobb i AIK inte särskilt attraktivt i dagsläget.

Men jag förbryllas också över AIK:s oförmåga att hålla puckarna på isen. Jag har inga exakta siffror, men AIK måste leda ligan för ”puck out” överlägset? Två nya sådana utvisningar drog laget på sig mot Rögle och barnen på långsidan måste vara överlyckliga när de går och ser AIK:s matcher den här säsongen.

Endast sex SHL-spelare tog plats i Pär Mårts landslagstrupp. Kollega Wennerholm menar att förbundskaptenens landslagsuttagning visar att han sågar den inhemska ligan.
Och jag är böjd att hålla med.
Ett kvitto på det är också att Mårts har fyra vakanta platser – som väntas fyllas av KHL-spelare.

Men det fanns ändå några som var aktuella in i det sista.

Pär Mårts avslöjade för mig att han hade Frölundatrion Andreas Johnson, Robin Figren och Mikael Wikstrand i bakhuvudet innan laguttagningen. Även en trio HV-spelare, Andreas Jämtin, Mattias Tedenby och Calle Ridderwall fanns med i bilden.

– Ibland kan man inte förklara varför den ena spelaren är bättre än den andra. Men i den truppen jag tog ut finns det en färdväxt som är tydligare, spelare har kommit olika långt i sina resor, säger Mårts.