Falun mot Storvreta.
Propagandainnebandy med både finess och känslor.
Jämnt, målrikt och spännande.
Hawaii-innebandy sista minuterna trots 6-6-läge.
Suddenavgörande med bara en enda sekund kvar.
Fullsatt i Jalas Arena.
Det vi såg i den här toppmatchen är det som SSL någonstans drömmer om: en underhållande produkt inramad av ett fantastiskt publikhav.
Falun är bäst i klassen, både när det gäller produkten innanför sargbitarna med klubba och boll och inramningen kring matcherna.
Att dalalaget spelar bäst innebandy handlar inte bara om att man toppar tabellen, man lirar en härlig kombination av rapp possession-innebandy och kliniska spelvändningar, har en otrolig mix i laget av finess (Rasmus Enström), skytte (Alexander Galante Carlström) och kraft (Johannes Larsson) som få andra kan matcha.
Gällande inramningen så tog man ett grepp för ganska exakt ett år sedan, gjorde en satsning på att förbättra arrangemanget och bygga en attraktiv miljö.
Innebandyn och sporten ska alltid vara central, men att också bygga allt runtomkring är också viktigt – med allt från bekvämlighet, service och underhållning.
Där har Falun uppenbarligen lyckats.
När jag pratade med Rasmus Enström efter matchen så snackade han om innebandyfeber i Falun, att det är rusning efter biljetterna, att alla snackar innebandy.
Det har varit slutsålt i två raka matcher – och man har det överlägset bästa publiksnittet i SSL, mer än 200 personer mer i snitt än tvåan Storvreta.
En del handlar så klart om den sportsliga framgången – en annan del om det medvetna arbetet med arrangemanget som gjorts.
Så SSL-pampar (nja, de finns kanske inte… men ni som bestämmer):
Åk till Dalarna, ta del av strategierna, få fler klubbar att följa efter, fortsätt bygga och fokusera på att få publiken till arenorna.
Falun har börjat staka ut vägen och visat att innebandyn kan bli en publiksport.
Till sist:
Grymt starkt av Falun att vinna den här matchen.
Man kom till spel utan Alexander Galante Carlström och Jonas Adriansson, låg under med 0-3 efter halva matchen och 4-6 en bit in i tredje perioden.
Trots det lyckades man vända och kvittera till 6-6, ett flytmål där Omar Aldeeb rundade buren och letade efter Rasmus Enström på bortre, men där han träffade Alexander Rudds fot och in i mål.
Sådana där mål som lag i medgång på något sätt får med sig.
Sedan avgjorde Rasmus Enström i sudden – med bara en enda sekund kvar att spela.
Ett avgörande som satte pricken över i på en toppmatch värd namnet – både spel- och publikmässigt.

***

För mig hade Thorengruppens tåg redan gått – men vet i sjutton om det inte gick för dem själva också ikväll.
Den branta uppförsbacken blev nämligen ännu brantare.
TTG föll borta mot bottenkollegan Örebro med hela 7-2, och har därmed förlorat tre nyckelmatcher de fyra senaste omgångarna: mot Sirius, AIK och Örebro.
De tre lagen som ligger närmast i botten – och där man måste ta sig förbi två lag (ja, man kan ju kravla förbi Höllviken och Jönköping också, men dit upp är det ännu längre…).
TTG står kvar på tio poäng – och har nio pinnar upp till Örebro och AIK samt tio poäng upp till Sirius.
Man hade chansen att täta glappet – men tog den inte.
Ikväll klev Simon Sundström, som lirade division två-innebandy ifjol, fram och sköt båda Thorengruppens tröstmål – och även om det var fantastiskt i sig, så är det också ett tydligt tecken på att TTG inte mår speciellt bra, för det är ju andra spelare som ska leverera.
Men som inte gör det.
De som ska producera kliver dock fram för Örebro just nu.
Simon Palméns passning till Suad Sofovic 1-1-mål var så smart, så enkel, så genial – och den kedjan med Palmén, Sofovic och Simon Jirebeck lastade ju också in fyra påsar i segern.
Nu har man ju också lite marginaler med sig, som när Jirebeck lirade in till Sofovic vid 3-1, ingen superpassning, men den studsade på Sofovic och in.
Imponerande av Örebro som efter nio raka torsk nu tagit två segrar, mot Dalen och Thorengruppen, och som därmed både skapat självförtroende i gruppen och ett betydligt mer behagligt tabelläge.
Örebro är med i kampen om ett nytt avtal, helt klart.

***

Så klart att Joakim Olsson skulle kliva fram i Solnahallen och avgöra för Sirius mot AIK i sudden, och därmed spela hem en viktig extrapinne i bottenstriden (ja, nog handlar det fortfarande om bottenstrid snarare än en jakt på slutspel).
Olsson valde som brukligt att inte jubla över mål mot gamla lag – men inombords lär han ha bubblat över den där fullträffen med tanke på tabelläget där varje mål är så otroligt viktigt, inte minst direkt avgörande mål som det här.
Därmed fortsätter ju också poängen att ticka in för Sirius sedan David Ahlmark tog över.
Han har vunnit fyra av fem matcher (enda plumpen är derbyt mot Storvreta).
Tio poäng på fem matcher ger ett poängsnitt på två poäng per match.
Innan dess hade man tio poäng på 14 matcher – och ett poängsnitt på 0,71.
Ahlmark har alltså lyckats få Sirius att ta lika många poäng på fem matcher som laget tog på hela säsongen innan dess.
Sedan ska så klart motståndet vägas in. Poängen har kommit mot Dalen, Örebro, Thorengruppen och AIK, där Dalen hade svag form då, och resten ligger i botten.
Å andra sidan ska matcherna vinnas – och det har man gjort under Ahlmark. I början av säsongen förlorade man ju mot Dalen, Örebro och AIK, till exempel.
Sirius är alltjämt på väg uppåt – även om man fortfarande har att bevisa att man kan leverera mot de bättre lagen i tabellen också.

***

När Johannes Wilhelmsson är het smälter motståndet.
Gammalt skånskt ordspråk.
Nåväl, när JW är i slag, då är han förbaskat bra, och då drar han allt som oftast också med sig hela Höllviken. Som nu mot Mullsjö där det blev en 11-8-seger.
JW spelade fram Pontus Karlson till 1-0, dammade in 2-0 och drog sedan iväg direkt från tekningen efter och skickade in 3-0 på helt egen hand.
Då hade det inte ens gått sex minuter.
Den drömstarten byggde Höllviken resten av matchen på, Mullsjö närmade sig ibland men kom aldrig ikapp, och kändes egentligen aldrig riktigt nära – mycket på grund av ett risigt försvarsspel där Höllviken ibland, eller ofta, fick göra alldeles för enkla mål.
Höllviken å andra sidan spelade verkligen uppoffrande.
Nyckelsekvensen utspelades i andra perioden när Höllviken-coachen Vidar Jonsson snackade till sig ett matchstraff, men precis efter att Mullsjö gjort mål i powerplay så svarade Pontus Karlson med att göra 5-3 i boxplay.
En moralsänkare för Mullsjö – och en moralhöjare för Höllviken.
Innan matchen var över så hade Johannes Wilhelmsson smackat in tre mål och tre assist – och var så klart matchens stjärna ett, två och tre.
Pontus Karlson sköt tre mål – och Christoffer Andersson gjorde poäng igen, och håller därmed i sin svit med poäng i alla omgångar.
Mullsjö?
Ja, det var en blek insats: svagt försvarsspel, för få som klev fram offensivt.
Västgötarna fick ju ett trendbrott senast när man slog Växjö och äntligen besegrade ett lag bland de sex bästa, nu blev det ett trendbrott igen:
Det här var första gången under säsongen som man torskade mot ett lag utanför slutspelsplatserna.

***

Igår:

Växjö – Jönköping 7-5: Det hade varit sjukstuga i Växjö inför matchen, men trots det spelade man hem en solid seger mot JIK som var klarare än vad siffrorna indikerar. Hemmalaget fick en drömstart med två snabba mål och en 3-0-ledning i den andra perioden, och det övertaget släppte man sedan aldrig ifrån sig. JIK närmade sig ett par gånger, men var aldrig riktigt nära att komma ikapp. Språkbegåvningen Manuel Engel dunkade dit tre mål för Växjö.

***

Mer innebandy imorgon.