76 sekunder.
Så många – eller få – sekunder var vi från att få uppleva en dunderskräll nere i Halland.
I det läget hade Warberg, som tippas, bland annat av mig, få kämpa rejält för att fixa nytt SSL-avtal den här säsongen, spelat till sig ett 4-3-övertag – men mästargänget Iksu, som spelade andra matchen på tre dagar, lyckades på något sätt krångla sig ur det massiva strupgreppet.
Med just 76 sekunder kvar så kvitterade Sofia Joelsson.
Med bara 15 sekunder kvar avgjorde Iza Rydfjäll.
Att försvara ledningar i slutet av innebandymatcher är bland det svåraste som finns eftersom desperationsinnebandy, och lyftande av luftpastejer, är oerhört svårt att försvara sig mot, och är det dessutom David mot Goliat så är det lätt att sjunka ihop och darra på manschetten när man är så nära en skräll.
Warberg ska ju liksom inte kunna rå på Iksu.
Topplag brukar på något sätt få marginaler med sig.
Bottenlag – även om vi inte ska stämpla Warberg som det ännu, även om förhandstipsen inte är munter läsning – brukar inte ha det.
Lite så blev det nu.
Att Warberg ändå orkade störa Iksu ända in i kaklet var uppfriskande. Avståndet mellan toppen och botten har stadigt minskat de senaste åren, och på ett sätt var det synd att Warberg inte pallade hela vägen för det hade varit en skräll som hade färgat SSL, som visat att allt är möjligt.
På damsidan känns det annars som att allt inte är möjligt ännu.
Vissa lag är klasser bättre än andra.
Tungt, tungt för Warberg.
Starkt, starkt av Iksu.
Umeågänget saknade precis som i fredags motorspelarna Cornelia Fjellstedt och Frida Norström och nu även Malgorzata Pazio och Johanna Hultgren, men borde ju ändå med tanke på laget man sitter på, med ett knippe landslagsspelare, springa hem en sådan här match.
Att just Iza Rydfjäll fick stänga matchen var ju lite speciellt.
Landslagsbacken som har ett riktigt fint skott – men som ständigt får leva med kritiken att hon använder det för lite.
I år har hon som mål att bli vassare offensivt.
Att knäppa av bössan oftare bör ju vara givet i så fall.
Det gjorde hon ju bra den här söndagen, om inte annat.

***

Jönköping är tillbaka i SSL – och att man är kvar för att stanna, och att inte bli den slagpåse man var för två vintrar sedan, visades omgående.
Så många passningar som gick rätt i öppningen mot Telge gick nog inte rätt under hela förra SSL-säsongen klubben gjorde.
Small gjorde det direkt, dessutom.
Publiken hade knappt hunnit sätta sig innan Linnea Juhlin efter blott 33 sekunder sopade in ett mål som måste sparas till årets mål-diskussionen.
Hon lekte tennisaktör när hon smashade in bollen med en enhandsbackhand.
Otroligt snyggt.
Telge ledde med 4-3 efter två perioder – shit vilken löd Therese Gustafsson har i bössan, inte minst vid hennes första påse – innan JIK lyfte spelet en nivå under sista tredjedelen, matade in några bollar och seglade iväg till en 8-4-seger.
Lady of the match?
Cajsa Elm.
Den superintressanta 17-åringen firade JIK:s SSL-återkomst och sin egen SSL-debut genom att skyffla in hela tre (!) bollar.
Hon är en del av JIK:s fina talangbank – men inte ensam.
Ellen Svensson och, kanske framförallt, Gabriella Strandberg är lirare som kommer skapa flera rubriker i år.
Åldern på den duon?
19 bast.

***

Ifjol gjorde Sara Steen Endre till sitt lag, och i premiären borta mot erkänt svåruppluckrade Dalen så visade den spirande superstjärnan att hon inte har för avsikt att kliva ner från tronen i vinter.
22-åringen och fjolårets 32-målsskytt smackade in 1-0 (påpassligt hugg på retur) och 3-0 (väggspel med Elin Roos) och fanns med i förarbetet till Linnea Wallgrens 4-1-mål.
Tre poäng på egna kontot, tre poäng på lagets konto.
Bli inte förvånade om jag kör ”copy paste” på den där raden ett antal gånger i vinter.
Endre som ju öppnade den här matchen starkt, som hade 3-0-ledning efter halva fajten, och som egentligen aldrig blev hotade.
Dalen – i de delar av matchen jag såg – gjorde det ändå bra, men det gnistrar liksom inte någonstans.
Å andra sidan är inte Endre ett av lagen som man ska rå på i år.
Gott Umeåbesked var i alla fall att Frida Eriksson (ja, Dalens version av Frida Eriksson alltså, inte motståndarnas något yngre variant) fick spräcka målnollan redan i första matchen i sin SSL-comeback. 29-åringen är tilltänkt spets i det här laget och är en spelare som måste leverera.

***

Att det är talangernas framfart och utveckling som är nyckeln till Rönnbys framgångar den här vintern – precis som det var ifjol – må vara en av SSL-innebandyns sämst bevarade hemligheter, men det går inte att frångå hur viktig ”veteranen” Linnea Nilsson blir för det här laget.
Det visade 24-åringen också borta mot Malmö där Rönnby tog en lika rättvis som solid 7-3-viktoria.
Rycket kom i andra perioden.
Nilsson knackade in 2-2-bollen, serverade Emma Hellberg – tillbaka efter sina tunga skadebekymmer – till 3-2 och prickade sedan in 4-2.
Det där greppet släppte aldrig Rönnby, där Nilsson fullbordade sin fyrapoängseftermiddag med att servera stjärnskottet Jonna Sjöberg till 6-3-påsen.
Annars?
Jo, Izabell Rydell, underbarnet som är lika bra på att trilla boll som att trixa plast, rakade in hela tre mål.
I henne och Jonna Sjöberg har Rönnby två spelare som troligen kommer att klättra upp och nosa på den yppersta stjärnglansen redan i vinter, trots att de bara är 18 respektive 19 år.
Men de är bara toppen på isberget.
Det vimlar av talanger som fyller ut SSL-skorna.
Vad dricker de i Västerås, egentligen?
Eller är det legendaren Karolina Widars aura och närvaro som smittar av sig?
Hemmalaget:
Nja, Joon Berggren var inte alls nöjd med premiären, Malmö hade en hel del problem och fixstjärnan Ellen Rasmussen (även om hon skickade in den hoppingivande 3-4-reduceringen i sista perioden) gnistrade inte.

***

I fredags spelade Kais Mora utan Anna Wijk för första gången på evigheternas evighet och spelarna hymlade inte heller med att de var lite vilsna, inte minst i powerplay där världsstjärnan brukar styra och ställa.
Idag var vårens silvergäng återigen Wijk-lösa, men vann ändå – precis som mot Iksu i fredags.
Den här gången blev resan lättare. Kais Mora skyfflade iväg 35 skott och fick in sex av dem i mål samtidigt som hemmalaget Linköping bara förmådde hitta motståndarmålvakten Jenny Axelsson tretton gånger och inte fick in en enda boll.
Wijk-vikarien Amanda Öhman passade föresten på att måla igen, och har ju fått en dunderstart i sin nya klubb.
Att hon, efter sin skadedrabbade fjolårssäsong, äntligen får en skarp omgivning lär göra henne gott, även om det inte finns på världskartan att hon kan sno någon Anna Wijk-roll. Det lär göra henne gott att få leva ett tag som förstacenter, komma in i Moras spel, bygga självförtroende – för att sedan ankra en annan kedja.
Linköping hade inga vidare förutsättningar, premiären till ära.
Nu kom förvisso frågetecknet Amanda Ljunggren till spel, men både Anna Wiman och Yamou Njai saknades, och sådana avbräck pallar inte östgötskorna.
De där pjäserna hade förvisso inte räckt för att bräcka Kais Mora oavsett, men ändå.
Konklusionen?
Planelig seger med planenliga siffror, typ.

***

Funderar på att köra med stämpeln Real Täby i år.
Så många stjärnor är det trots allt i laget, där Moa Tschöp (offensiva backar), Jennifer Stålhult (allroundspelare) och Louise Wickström (fysisk forward) är det bästa som SSL kan erbjuda i respektive kategori.
Lägg till yrvädret Matilda Sjödin (gör comeback efter jul eller något) och Ranja Varli (jobbar för en comeback, sägs det) som också har stjärnstatus ligan.
Plus den nya högkalibriga SSL-femman som man värvat, som kanske inte har SSL-stjärnstatus, men som är sjuhelskottas bra spelare: Laura Mertsalmi, Lisa Carlsson, Julia Croneld, Michelle Rydin, Linnea Wiregård.
Nu var det väl inget real-spel mot Karlstad, enligt rapporterna i alla fall, men man lyckades ändå vinna den knepiga bortakampen med 6-4.
Wiregård, fjolårets sensationsskytt, hinkade in dubbla mål i Täby-debuten, och ett annat nyförvärv, Sani Klinga, hivade in segerbollen fram till 5-4 i tredje periodens upptakt.
Det är mycket nytt i Täby så det lär ta sin tid att foga samman allt, men Lars Jedheim är skicklig på att bygga lag vilket han visade redan ifjol. Skillnaden mot förra säsongen är dock att verktygslådan innehåller betydligt fler verktyg än då.
Det där kan bli bra till slut.
Det kan Karlstad också bli.
Där vimlar det av talang och klass.
Det räckte inte mot Täby – men räkna med värmländskorna i år.
Adina Augustsson nätade föresten i sin värmländska comeback.

***

Igår:

Sirius – Pixbo 3-5: Vill minnas att jag tippade att Pixbo skulle vinna det här mer en eller två bollar, och precis så blev det. Tunga, tunga Pixbo, med 30-18 i skottövertag, brukar kunna mala ner sina motståndare och det stod också 2-2 innan Stephanie Boberg skickade in 3-2-bollen i slutet av andra perioden. Sedan drog gästerna ifrån i tredje – och Sirius orkade forcera in 3-5-bollen först på straff i slutsekunderna.

***

Skönt att bollen är i rullning. Nästa veckoslut smäller det rejält: dubbla damomgångar på fredag och söndag, och dessutom herrarnas första omgång.

Mästarlaget Iksu var en slåttermaskin förra säsongen och torskade bara en enda match i SSL. Det var hemma mot Täby där gästerna hade full, och nästan omänsklig, utdelning i powerplay.
Annars var det inga som rådde på gänget från Umeå.
I år kom den första plumpen redan i SSL-premiären – och Iksu har inte alls samma favoritaura som ifjol. Istället är det ett knippe lag som får dela på favoritskapet och den ovissheten kittlar efter fjolårets galna favorithets på Iksu.
SSL-premiären och finalreprisen mellan Iksu och Kais Mora tror jag på något vis stakar ut toppstriden den här säsongen. Kais Mora vann en tät och jämn match med 4-3, men det kunde lika gärna ha slutat åt andra hållet. Större är inte marginalerna mellan topplagen i år.
Bland topplagen räknar jag också in Täby, men även Endre och Pixbo.
Premiär är premiär, en spelad match kan inte sväva iväg till några större slutsatser och det var små marginaler, men det går ändå inte att frångå att det var ett styrkebesked av Kais Mora att sopa dit Iksu, ett lag som man faktiskt blev överkört av i vårens SM-final och där 1-4-resultatet var smickrande och lika gärna kunde ha varit 1-10.
Premiären är ett bevis på att avståndet mellan de två största favoriterna minskat, där Kais Mora under vår och sommar hottat upp sin trupp medan Iksu under samma period fått se ett gäng stjärnor försvinna.
Styrkeförhållandet har balanserats ut.
Nu lyckades Mora vinna utan superstjärnan Anna Wijk (ja, och även Mira Wickman) och det imponerar.
Wijk som ju annars spelar så mycket hon orkar, som är navet i lagets spel, som styr och ställer.
Hon är en av seriens största MVP:s.
Det är ingen hemlighet att Kais Mora har många verktyg i lådan, men det brukar vara Wijk som är lådan som håller ihop verktygen. Nu visade man att man kan klara att spela utan henne också, något som man inte behövt göra på år och dag då Wijk spelat alla matcher så länge någon kan minnas (och nu bröts ju hennes smått fantastiska svit med poäng i 122 (!) raka seriematcher också).
Vikarien Amanda Öhman är ju på något sätt den perfekta reserven, den där slitvargen som man kan peta in lite varstans och vars motor kan driva vilken kedja som helst, och hon visade också att hon kunde hantera ansvaret som Wijk-ersättare i toppkedjan med Malin Andréason och Therése Karlsson.
Att hon fick pricka in det avgörande 4-3-målet i sin debut, i sin gamla hemstad Umeå, satte ju pricken över i.
Iksu då?
Ja, mästarna saknade motorspelarna Frida Norström och Cornelia Fjellstedt, två lirare som verkligen driver laget, och det är så klart att det hämmade hemmagänget som inte har samma bredd att luta sig mot som ifjol.
Trots det var det nära att bli seger. Det vimlar av skyttar i Iksu och det var ju också målspetsarna som satte påsarna – Amanda Delgado Johansson, Sofia Joelsson och Emelie Wibron – och de kunde petat in några bollar till om det inte var för Amanda Hills fina parader i bortakassen.
Större var inte marginalerna.
Marginaler som vi nog får vänja oss vid i toppstriden i år.

***

En match i morgon – sedan blir det full bevakning av söndagens sex matcher.

Jag vet inte om det är någon som tänkt till, ett PR-geni som gjort en analys eller bara slumpen (när det gäller innebandy så lutar det ju åt det sistnämnda…) men det är fullständigt briljant att bryta ut matchen mellan Iksu och Kais Mora och tjuvstarta hela SSL-säsongen – både på dam- och herrsidan – med en sådan stjärnfajt.
Det höjer temperaturen ett par grader till.
Jag är förvisso inte för klassiska derby- eller rivalmöten direkt i en premiär eftersom en premiär har tillräckligt med laddning ändå, men detta tänder de starkaste strålkastarljusen över damernas SSL som troligen kommer att skina i år, SM-finalen borträknad.
Jag menar, se på förutsättningarna:
SSL-abstinensen hos innebandyfrälsta är enorm, ingen SSL-innebandy har kommit igång, och att då bjudas på den här smällkaramellen kan få vem om helst som underhålls av plast att le lite extra.
Bättre fredagsmys blir det inte.
SM-finalrepris.
Tippat toppmöte.
Tränarna tippar Kais Mora som serievinnare.
Spelarna i Sportbladets stora SSL-enkät, där 173 spelare svarat, tippar att Iksu försvarar sitt guld.
Just de där olika svaren, de spretande tipsen, skvallrar om årets säsong.
Inget känns nämligen lika givet som ifjol.
Fjolårets Iksu var megafavorit och troligen det bästa lag som någonsin stått på ett par ben i SSL (eller som Emelie Wibron uttryckte det: ifjol kunde man till och med sitta på bänken i Iksu och bli uttagen i landslaget). Umeågänget vann också, så klart, guldet till slut – men i år finns ingen favorit av samma mått, utan nu är det ett gäng lag som ska göra upp i toppen.
I min bok finns en tydlig topptrio:
* Iksu som inte har samma stjärndrypande bänk som ifjol och som kommer sakna kapten Josefina Eiremo en hel del, men som har ett stjärndrypande lag över tre femmor och nu dessutom en ännu vassare keeper i Emelie Frisk.
* Täby som var bra redan ifjol, som fått behålla alla sina stjärnor och kryddat det hela med en femma av riktigt vass SSL-klass vilket skapat en bredd som man inte var i närheten av ifjol.
* Kais Mora som fått behålla Anna Wijk, som får tillbaka Malin Andréason, som lastat in stjärnbacken My Kippilä och ett par andra SSL-ess och som alltid levererar i slutspelet (fyra raka SM-finaler…).
Bakom dem är Pixbo och Endre utmanare.
Ett Pixbo som har SSL:s bästa målvakt i Sara Hjorting och SSL:s bästa defensivbackar, men som är långt efter topptrion i offensiv stjärnglans och som blev ännu trubbigare i och med Alisa Pöllänens korsbandsskada som håller henne borta hela vintern.
Ett Endre som vet att man kan leverera utan Corin Rüttimann och Anna Jakobsson, som vuxit i nya roller och som fått se Sara Steen växa ut till en världsspelare, men som fortfarande behöver få fler talanger att växa i stjärnskorna, och det kan ta ytterligare någon vinter.
Men för att att summera:
Favoritskapet är utspritt i år.
Det sätter en härlig gnista på årets säsong.
En säsong som knappast kan öppnas på ett bättre sätt än ett stjärnbeprytt möte mellan två av giganterna.

***

Jag har redan tippat damernas SSL, det hittar ni här:
Så går det i damernas SSL (PLUS-låst)

***

Säsongens första tippning, here we go!

Fredag:

Iksu – Kais Mora 1: Stjärnmöte direkt och det kan, ärligt talat, gå hur som helst. Nåväl, jag dunkar in en etta eftersom Iksu har hemmaplan och jag tror inte att Umeågänget kommer släppa ifrån sig speciellt många pinnar i sin hemmaborg, oavsett vilket lag som står på andra sidan.

Lördag:

Sirius – Pixbo 2: Det går inte att förneka att årets upplaga av Sirius är ytterst spännande. Det har rörts om en del i truppen och det rördes om ännu mer när Nicklas Jonsson fick kicken, men den här gruppen är stark. Pixbo har ett ruggigt starkt lag defensivt, men mer frågetecken i offensiven. Tror ändå gästerna tar det här med en eller två bollar.

Söndag:

Jönköping – Telge 1: Nykomlingsmöte direkt – och en viktig match för båda så klart. För förväntade bottenlag gäller det att vinna rätt matcher, och det här är en sådan för båda. Tipset går till JIK, som jag tror håller sig kvar i år, i kraft av framförallt hemmaplan, men också av att jag tror att man i grunden är ett starkare lag än Telge.

Dalen – Endre X: I Frida Eriksson har Dalen fått den där poängspelaren som man saknade ifjol, och det lär göra underverk i ett lag som var med i många matcher ifjol men som hade svårt att sätta pricken över i. Frågan är dock om det räcker mot Endre som är sprängfyllt med mer skicklighet, har fler stjärnspelare och planens bäste i Sara Steen. Kanske… jag drar in ett kryss, för Dalen är inte lätt att rulla sönder.

Warberg – Iksu 2: Iksu brukar sällan åka på plumpar mot ”sämre” motstånd, och det finns ingen anledning att tro att det ska förändras till den här säsongen. Umeågänget är bättre på alla punkter än halländskorna, och det lär också ge utslag på resultatet.

Malmö – Rönnby 1: Rönnby har generationsväxlat och har ett ungt lag med massor av talanger som redan visat vass SSL-klass, men som ändå har flera trappsteg kvar, och om laget hålls intakt så kan det här bli hur sylvasst som helst om ett par år. Tror dock Malmö plockar hem sin hemmapremiär och att Ellen Rasmussen exploderar rejält den här vintern.

Linköping – Kais Mora 2: Nja, det här kan bli en tuff vinter för Linköping som har ett par vassa spetsspelare, men som saknar djup. Mot stjärndrypande Kais Mora är det minimal poängchans – snarare är det risk att siffrorna rinner iväg här.

Karlstad – Täby X: Karlstad och Täby är två av seriens absolut mest intressanta lag, tycker jag. Karlstad för sin härliga mix av stjärnor och talanger som nu när kryddad med pådrivaren och landslagscentern Adina Augustsson, Täby för att man till sitt lag med några av seriens bästa spetsar adderat en högkalibrig SSL-femma. Två givna slutspelslag med framtidspotential. Dunkar in ett fegkryss.

***

Äntligen dags att teka igång en ny säsong!

Det klassiska scensnacket på SSL:s upptaktsträff 2017 var fyllt av floskler som sig bör, men det gnistrade också till med några embryon till ordkrig och det levererades ut en och annan gliring också, och vi fick dessutom skratta till.
Fyndigt och kul.
Spelarnas insatser – ingen nämnd, ingen glömd – hade onekligen varierande karaktär.
En del satt rakryggade och levererade, en del var mer tillbakalutade och svarade pliktskyldigt, några såg knappt ut att vilja vara där.
En del tog tillvara på chansen, andra inte.
Innebandyn skriker efter profiler.
Frågan är bara hur många inom innebandyn som vill vara profiler.
Det är inte många.
Därför ska innebandyn vara glada över Andreas Stefansson.
Åsikterna om det väloljade munlädret från AIK är vitt skilda. En del tycker han är skön som vågar prata ut i en annars välkammad innebandydamm, en del tycker han är dryg som går ut och snackar om allt möjligt.
En sak är säker:
Han sticker ut.
Han valde att själv omboka sitt plan från Island, där han varit med landslaget, för att hinna till upptaktsträffen, och när han väl var på plats så levererade han citat, snack och underhållning som bröt mönstret.
– När jag såg laguppställningen på upptakten så ville jag komma dit för att det inte bara skulle bli floskler, sa han.
Han snodde strålkastarljuset, delade ut en och annan såg, och deklarerade själv att han ska slå Mika Kohonens gamla poängrekord.
Han själv menade att han varken tänker på att göra någon insats för innebandyn eller bygga sin egen profil, utan att han vill leverera på plan och att han bara säger rakt ut vad han tänker och tycker. Inget påklistrat eller påhittat för att skapa uppmärksamhet (nja, lite kanske…), utan Andreas Stefansson säger bara vad han tycker och han gör ingen hemlighet över att han behöver högt uppsatta mål för att kunna leverera.
I en idrottsvärld där många tränare, sportchefer och diverse PR-folk säger att man inte ska sticka ut eller säga något som kan ge motståndare extra tändvätska, så gör Andreas Stefansson precis tvärtom.
Jag jublar.
SSL jublar.
Äntligen en profil som sticker ut.
Det förgyllde en annars ordinär upptaktsträff.

***

En upptaktsträff är en upptaktsträff, och SSL:s upplaga anno 2017 följde alla möjliga klassiska mönster.
Men framförallt ger en upptaktsträff möjligheten att snacka med spelare i en lite lugnare och mer avslappnad miljö än i en känslopåverkad efter matchen-intervju.
Det märktes inte minst den här gången.
Känslorna var många.
Alexander Rudd stod och fick förklara sitt hälsoläge. Den där hjärnskakningen från hösten ifjol som fortfarande påverkar honom, som gör att han inte kan stiga upp ur sängen varje morgon, som ständigt gör sig påmind i vardagen. Den där hjärnhinneinflammationen som han drabbades av nyligen, som gjorde att han gick ner sju, åtta kilo på en vecka, som satte en bromskloss i en försäsong som han ändå, förutsättningarna med sviterna av hjärnskakningen till trots, menade kändes okej.
Det märktes hur less Alexander Rudd var på hela skiten.
Jag frågade om det var innebandyn som drev honom vidare. Han medgav att det hade stor del i det hela.
Daniel Calebsson lyfte på locket om känslorna efter Mikael Harryssons tragiska bortgång, om hur han mer eller mindre försvann i deras armar, om hur hans vardag ibland bara kan stanna upp när tårarna kommer. Om hur ”Harry” svetsat samman Pixbo-gruppen ännu mer, om hur rätt det känns att bära med sig 55-tröjan under säsongens matcher och låta vännen fortsätta vara en del av laget.
Det är lätt att fokusera på tabeller, resultat och målskyttar.
En upptaktsträff ger oss spelarna i en annan miljö.
Människorna bakom spelarna.
Det var extra påtagligt den här gången.

***

Spotsligt då?
Ja, mina SSL-tips på dam- och herrsidan skiljer sig bara marginellt från SSL-tränarnas tips, så det känns som att den allmänna förväntan på lagen har landat.
Några bollar ändå.
Damsidan:
* Jag tror betydligt mer på uppgraderade Täby än tränarna, tappet (eller ja, dumpningen) av Emelie Frisk till trots.
* Jag tror, precis som tränarna, att Jönköping håller sig kvar.
Herrsidan:
* Jag tror inte alls lika mycket på Helsingborg som tränarna eftersom den offensiva arsenalen är rejält utarmad och truppen är dessutom lövtunn.
* Det kändes grått att placera nykomlingarna i botten så jag drämde till med att Örebro grejar nytt kontrakt – helt ologiskt med tanke på lagets klass ifjol, orutinen, en färsk tränare… men vad sjutton, större under har väl skett?

***

Mina SSL-tips:

SSL-tips herrarnas SSL (PLUS-låst)
SSL-tips damernas SSL (PLUS-låst)

***

Just det, om någon missat:
Bloggar vidare även den här säsongen.
Väl mött!

På den grönskimrande VM-finalplanen blev Sveriges U19-landslag avklädda av Finland i den första perioden, brottade sig in i matchen men nådde inte hela vägen, fick se ännu ett guld bli blåvitt, men någonstans var det svårt att ta in finalbollens historia den här soliga söndagseftermiddagen.
Det där var bara en innebandymatch som förlorades.
Det finns andra större förluster, vilket blev så påtagligt den här dagen.
Strax innan VM-finalen tekades igång så meddelade Pixbo att Mikael Harrysson, 25, avlidit.
Jag fick beskedet vid lunch och hade dämpat den värsta chocken, men hade fortfarande inte förstått vad som hänt.
Där och då, i VM-borgen Vida Arena, blev det så påtagligt när pressmeddelandet damp ner och förkunnade fakta.
Man får en klump i magen, blir medveten om livets bräcklighet och inser orättvisan när en 25-åring, oavsett vem det är och vad den människan gör, inte hinner uppleva alla sina drömmar.
Innebandyfamiljen är i sorg.
Samtidigt visar innebandyn också att man är en tajt familj och kondoleanserna via sociala medier strömmade in från alla håll. ”Harry” finns inte längre där men minnet av honom lever vidare.
Samtidigt som familj, anhöriga, vänner och föreningen Pixbo genomlider en sorg som inte går att sätta ord på, så spelade Sverige den där VM-finalen som det var svårt att fokusera på.
De svenska spelarna verkade också ha svårt att hitta fokus.
I alla fall till en början.
Finland körde över Sverige i drygt 20 minuter. 1-0 efter öppen gata, 2-0 efter ett konstmål, 3-0 efter ett viljemål och en vunnen boxduell som heta lag vinner mot oheta lag.
Michael Janssons briljanta fotbollsfrispelning, Kasper Brobys misslyckade avslut och efterföljande utvisning där Finland smackade in 3-0 i powerplay var så talande för den första perioden.
Finland var rappare, bättre, effektivare.
När sedan 4-0 kom i upptakten av den andra perioden så kändes det som den svenska ridån gick ner redan där och då – men Sverige lyckades få kontakt mycket tack vare, eller mestadels tack vare, ett par powerplaylägen som man förvaltade i dubbla fullträffar, och det gav också ett spelmässigt lyft.
Inför den tredje perioden, där Finland ledde med 5-3, var den omedelbara känslan att laget som gör nästa mål vinner.
Så blev det.
Finland bombade in 6-3 i powerplay.
Innebandy är innebandy, oavsett hur det sett ut i matchen och vad det står så har det en tendens att bli spännande sista tio minuterna, och så blev det också nu – men Sverige kom aldrig närmare än en reduceringsboll.
Finland vann välförtjänt.
Finland har nu tagit tre raka guld på herrsidan om vi räknar både A-landslag och U19-landslag.
Tillfälligheter, små marginaler eller har Finland sprungit förbi?
Jag vet inte riktigt.
Det får utvärderas framöver.
Men inte idag.
Det är en annan förlust som gnager mest i huvudet just nu.

Igår hade klockan tickat upp till 21.00 när jag sträckte på kroppen, lämnade skärmen en stund, snodde ett äpple och knatade in på innerplan i ett övergivet Globen.
Innebandygolvet var redan borttaget.
Sargen var redan packad och bortkörd.
Läktarna gapade tomma.
Bara timmar tidigare hade årets finalister stått just där, mitt i centrum i Sveriges största innebandyboll (ja, nog är Globen en avbild av en innebandyboll) och insupit den fantastiska atmosfären skapad av över 12 000 hängivna personer i innebandyfamiljen.
Det ekade tomt, men det var mäktigt att stå där på innerplan, uppleva hur stor Globen faktiskt är, blicka upp i det enorma kupolformade taket. Hur det är att uppleva samma plats när det är fullt liv på läktarna, när alla blickar är riktade mot den lynniga plastbollen och dess jägare, kan jag bara fantisera om – men det måste vara en oerhört uppvirvlande känsla att vara i centrum för så mångas intresse.
Det där med SM-finalen skapar ibland tudelade känslor hos mig.
Någonstans känns det väldigt konstigt att man ska spela en jättelång grundserie, brotta sig igenom kvart- och semifinaler i bäst av fem eller sju matcher, för att allt sedan ska avgöras i en enda match.
Sportslig rättvisa?
Spontana svaret: nej.
Men när jag stod där, mitt i Globen, så slogs jag av tanken kring vad det krävs för att vinna ett SM-guld i innebandy.
Du måste leverera över en lång grundserie.
Du måste leverera över matchserier där du ställs mot samma lag om och om och igen.
Du måste leverera i en SM-final, en enda match, på en neutral plan inför ett publikhav som är unikt för hela säsongen.
Samtidigt som du måste njuta av hela upplevelsen i Globen så måste du leverera en prestation som ofta måste vara säsongens bästa.
Att vinna SM-guld kräver uthållighet över en hel grundserie, att vinna SM-guld kräver att du kan slå ut två motståndare som du tvingas möta minst tre eller fyra gånger i rad, ett SM-guld kräver att du är som bäst i en enda avgörande match.
Det är häftigt.
Innebandyn behöver sin SM-finalfest.
För det är verkligen en fest.
En fest för innebandyfamiljen – men som når så många fler.
När jag lämnade innerplan och knatade tillbaka till skärmen för att knappa ner ytterligare några tecken så kändes det inte så konstigt att SM-guldet avgörs i en enda och avgörande match. Det är på något sätt tjusningen med hela säsongen. Att man måste vara bäst på så många olika sätt för att få ta emot Globens jubel.
Som sagt:
Det är häftigt.

***

SM-finalerna är avgjorda, säsongen är över, SSL tar semester.
Jag har följt serien hela säsongen – och jag tycker att det har varit en fantastisk vinter i världens bästa liga.
Iksu sopade rent hus och slog poängrekord, Täby fick äntligen ihop sina pusselbitar, Anna Wijk fortsatte sin makalösa poängsvit, Therese Karlsson nådde 600 SSL-poäng, Jonas Eliasson skrek på domarna.
Sara Steen fick sitt dundergenombrott, Jessika Eriksson fick visa hur bra hon är, Amanda Larsson gjorde comeback, Uppsala rasade ihop, Malmö reste sig på nio, Rönnbys talanger hade lekstuga, Karlstad spirade av framtidsoptimism.
1999-talanger visade hur man trillar boll, Therese Andersson gav i undervisning i hur man agerar plåster, Moa Andersson visade vad en 16-åring kan, Smidjegrav Arena bjöd på innebandyfest, Jennifer Stålhult var så otroligt bra.
Falun motsvarade favorittrycket, bottenstriden var den mest rafflande någonsin, Höllviken gjorde en sensationell comeback, Warberg vaknade för sent, Alexander Galante Carlström var ostoppbar.
AIK 2.0 blev en sensation, Växjö överraskade, Andreas Stefanssons målskytte var från en annan planet, Emil Johansson var outstanding, Eero Kosonen levererade ett målvaktsspel som inte finns, Mika Kohonen nådde 1000 poäng.
Storvreta orkade inte, Mullsjös gulddrömmar slocknade, Pixbos slutspelsspöke levde vidare, Karlstads bitterhet var total, Thorengruppen var bättre än alla trodde, Måns Parsjö-Tegnér gestikulerade, Matej Jendrisak bara körde.
Minnena lever vidare.
Nästa säsong skrivs ny historia.

***

Den tredje säsongen med innebandybloggande är till ända – nu tar jag lov.
Därmed stänger vi och bommar igen här.
Bloggnyckeln lämnas för tredje året över till de rosa cheferna – så får vi helt enkelt se om den återfås höst.
Tack till alla som läst, kommenterat och dryftat tankar under säsongen.
Nu önskar jag er alla en helt fantastisk sommar.
Det ska i alla fall jag ha.

Så stod han där igen.
I centrum av allas uppmärksamhet, med en ny skimrande medalj runt halsen, återigen som finalhjälte.
Alexander Galante Carlströms säsong saknar motstycke. Han har varit helt överlägsen i poängligan och gjorde fler mål än tvåan gjorde poäng, han har slagit nytt målrekord i SSL och han har passerat milstolpen 400 påsar som blott fjärde SSL-spelare.
Det var inte överraskande att det var han som satte pricken över i på hela det här innebandyåret till slut.
För det har ju på något sätt varit hans säsong från början till slut.
Han kan ju det där med finaler, dessutom.
Många spelare får leva ett helt liv med drömmen om en SM-final, ett knippe spelare har varit där någon enstaka gång och smakat på det mest ärofyllda, några få har haft förmånen att få vara där flera gånger.
Galante Carlström har spelat fyra finaler på fem år – och skjutit det matchvinnande målet i tre av dem.
Fullständigt makalöst.
Är det någon som förtjänar epitetet matchvinnare så är det just Alexander Galante Carlström.
Samtidigt är inte Alexander Galante Carlströms matchvinnande mål som biter sig fast när SM-finalerna summeras.
Det är årets räddning som levererades i säsongens mest kritiska läge.
Ludwig Persson skulle ju bara lägga in 5-5-bollen i tom bur med en och en halv minut kvar, just där och då kändes det som att hela Globen höll andan, Falun-sportchefen Patrik Bäck erkände att han nästan redan hade skrikit ”åt helvete” och räknat in kvitteringen.
Men istället svarade Johan Rehn för en galen, brutal och häpnadsväckande räddning som inte var av denna världen.
Han lyckades kasta sig över som en fotbollsmålvakt och få handen på bollen.
Han själv fattade inte hur han räddade bollen.
Det gjorde ingen annan heller.
Ludwig Persson hade en tom blick när han fick frågan om chansen efteråt och valde att ta ordet ”syndabock” i sin mun, men det där var ingen sensationell miss – det var en magisk räddning.
En guldräddning.
Inför finalen haussades Eero Kosonen – med rätta – som världens bästa målvakt, men det var Johan Rehn som snodde showen. Det här var inte målvakternas match – det var en match där det täcktes enormt med skott och där de avgörande målvaktsräddningarna var sällsynta – men det var en målvaktsräddning som avgjorde.
Jag hintade att SM-finalen hade potential att bli innebandypropaganda.
Det blev precis så.
Växjö visade inga finalnerver, Falun såg mer tagna ut av stundens allvar. Men de blivande mästarna växte i takt med spelade minuter in i den finalkostym som man tvingades lämna kvar i garderoben ifjol, och till slut – efter en risig start, ett antal misstag, en aktiv coaching från Thomas ”Brolle” Brottman – så stod man där som mästare igen.
Falun är innebandyns stormakt just nu.
De senaste fem åren har man tagit fyra guld samt torskat i en sjunde och avgörande semifinal.
Det är makalöst bra.
Nästan lika makalöst som att Thomas ”Brolle” Brottman varit i totalt tio SM-finaler som spelare och ledare och vunnit guld nio gånger.
Hatten av, som vi säger.

***

När Andreas Harnesk för första gången, någon gång ifjol, sa att Iksu hade som mål att bli det bästa laget någonsin så undrade jag faktiskt om han hade fått storhetsvansinne.
Är ett sådant mål ens greppbart…?
Nu skriver vi 22 april 2017 i almanackan – och någonstans vet i sjutton om vi inte i den här SM-finalen såg världens bästa lag någonsin.
Jag är färsk i innebandybubblan och har minne som en guldfisk, men utan att ens reflektera speciellt djupt i historieböckerna så kan jag inte tänka mig att det finns ett lag som vunnit serien i sådan överlägsen stil, sopat hem ett poängrekord, och sedan varit så överlägsna i en SM-final.
Det stod 0-0 efter halva matchen, men det var spel mot ett mål och Iksu kunde lika gärna ha lett med 5-0, 6-0 eller 7-0 just där och då.
Många pratade om ett Kais Mora som måste våga mer, som måste kliva upp i banan, som måste våga hålla i bollen.
Ja, det var de tvungna att göra.
Men de kunde inte.
För Iksu spelade så förbannat bra hela tiden.
Varenda spelare vann sin match i matchen, vann sin duell, vann sin närkamp.
Det var en fröjd att skåda.
Att Iksu har världens bästa lag någonsin på pappret är en illa dold hemlighet – men nu visade man också, vilket kanske inte varit fallet alla gånger tidigare trots det där makalösa poängrekordet i grundserien, att man också kan prestera som det bästa laget någonsin. För namn på papper och spel i verkligheten är två skilda saker – men den här finaldagen levde de i symbios.
För oss som älskar innebandy var det bara att luta sig tillbaka, njuta av fullständig briljans och applådera ett SM-guld som var ännu mer rättvist än när Pixbo på ett imponerande sätt erövrade guldhattarna ifjol.
Frågan är vi någonsin får se ett så bra lag igen.
Då tänker jag både på namnen på pappret och spelet på plan.
Sportchefen Jocke Sjöström flaggade efteråt för att det inte kommer vara lika stjärnbeprytt i truppen nästa säsong, att några kommer att lämna och att de i första hand kommer ersättas av lokala talanger.
Det kommer dröja innan vi får se en lika stor uppvisning av ett sådant här stjärngalleri igen.
Hatten av, som vi säger.

Mina damer och herrar, veteraner och talanger, frälsta och skeptiska:
Det har äntligen (beroende på hur man ser det…) blivit dags att skriva säsongens sista plastkapitel, en evighetslång säsong har processat fram en kvartett finallag som ska göra upp om de ädlaste medaljerna.
Kanske får vi också se det ädlaste spelet i de ädlaste matcherna.
I ett SSL som i flera kretsar fått en tråkighetsstämpel de senaste åren, och stundtals också den här säsongen, så var herrsemifinalerna en manifestation i högoktanig, blixtrande och underhållande innebandy där fyra lag verkligen inte bara bjöd in till dans, utan också bjöd upp själva.
Det enda tråkiga var att semifinalmatcherna inte överlevde match fem-strecket.
Desto bättre att huvudföreställningen återstår.
En SM-final som har potential att bli ny innebandypropaganda mellan två lag som sällan fegar till sig segrar, utan som gärna släpper på handbromsen och som låter den offensiva kreativiteten kosta ett par mål i baken.
Ettan mot tvåan i serien.
Falun mot Växjö.
Giganten mot uppstickaren.
Veteranen mot rookien.
David mot Goliat.
Ni fattar.
Mitt i det där står två hyllade innebandyhjärnor som följer lagens totala mönster: veteranen Thomas ”Brolle” Brottman med ett prisskåp så proppfullt av medaljer att det är omöjligt att trycka igen dörrarna och rookien Niklas Nordén som precis börjat smycka sitt egna prisskåp som ännu ekar tämligen tomt.
Två tränare som unisont – och med rätta – har hyllats runt om i innebandy-Sverige den här säsongen, två tränare som fått andra klubbar att något avundsjukt blicka mot det som Falun och Växjö har åstadkommit, och en och annan sportchef svär säkert lite grand över att både ”Brolle” och Nordén kritat under förlängningar med sin respektive klubb.
De där två tränarna kan uppfattas som motsatser, men det finns många gemensamma nämnare.
De står för en positiv och fartfylld innebandy.
De brinner för att utveckla sporten.
De tvekar inte att säga vad de tycker.
Två tränare som nått samma destination, Globen, med olika verktyg.
Thomas Brottman är coachen som förfogar över att av de skarpaste SSL-lagen genom alla tider, för hur många lag har haft sådan spetskompetens som Falun sitter på just nu? Inte nog med att man har SSL:s tre bästa spelare – Alexander Galante Carlström, Rasmus Enström och Emil Johansson – man har landslagsmässiga lirare som får finna sig att arbeta en bra bit ner i hierarkin. ”Brolle” har lyckats tratta ner all stjärndrypande glans till ett väloljat maskineri, ett lag där det inte längre är stjärnorna som står i ensamt rampljus, utan där man har tre femmor som kan mala på.
Niklas Nordén är coachen som förfogar över ett av SSL:s allra yngsta lag, ett klubb som valt att satsa på talangförädling istället för att köpa färdiga storspelare, som låtit ungdomarna växa med förtroendet. Nu har pojkarna blivit män, talanger har blivit spetsspelare. Av all denna talang, grundat med en och annan kärnspelare, så har Nordén lyckats skapa en grupp där ingen individ är starkare än gruppen. Eller som han själv säger: bredden är spetsen.
Att följa tränarnas match i matchen, hjärnornas kamp, blir en av SM-finalens absoluta höjdpunkter.
Det går att väga för- och nackdelar i oändlighet, älta potentiella scenarion i evighetssnurror, fundera kring vikten av finalrutin, men hur man än vrider och vänder på SM-finalen som väntar så är det svårt att bortse från det faktum att serieettan Falun kliver in som stor favorit.
Det går inte heller att blunda för att när SM-gulden delats ut på herrsidan de sju senaste åren så är det bara två lag som jublat, iklätt sig guldiga hattar och skjutit champagnekorkar. Falun och Storvreta har prenumererat på de ädlaste medaljerna och med Falun i en ny final, den fjärde på fem säsonger, så finns chansen att förlänga den dynastin – om man nu kan stämpla två klubbars dominans som en dynasti – ytterligare.
Fixar Falun det här guldet – som jag tippar och tror – och förlänger sin och Storvretas gulddominans till åtta (!) raka säsonger så är det bara att buga och bocka.
Den dominansen går inte att snacka bort.
Samtidigt kommer dominansen inte att vara för evigt.
Jag tror inte att det kommer dröja speciellt länge innan vi har ett helt nytt lag, en helt ny klubb, som får jubla högst.
Det kunde ha varit Linköping ifjol, det kan vara storsatsande Mullsjö om ett år, det kan vara Växjö i år.
Nya lag, nya historier, nya rubriker.
Nya injektioner in i svensk innebandy.
Växjö kan mycket väl vara laget som bryter ny mark. Man har världens bästa målvakt i Eero Kosonen, ett mentalt övertag på Falun efter tre raka segrar mot dalalaget, och ett lag som förflyttat sina egna gränser under säsongen och som, om jag tolkar dem rätt, inte verkar se något slut på framgångssagan.
Oavsett utgång – det här blir underhållande.

***

Iksu är en av de största favoriterna att klampa in i en SM-final på länge.
Ett lag som vann SSL i galet överlägsen stil, som bara förlorat en slutspelsmatch på vägen fram mot SM-final, som har råd att sätta landslagsspelare att nöta trä – det är klart att man är tokfavorit mot Kais Mora.
Det spelar det ingen roll att dalalaget spelar sin fjärde raka SM-final medan Iksu är på finalgolvet för första gången sedan 2013.
Det är Iksu som har pressen på sig.
Samtidigt tror jag att man redan har övervunnit sina värsta hinder.
Det syntes att det var nervöst i den fjärde semifinalen mot Pixbo, till och med en bollsäker spelare som Cornelia Fjellstedt såg tagen ut, men till slut lyckades man sudden-vinna den där matchen och säkra sitt finalavancemang. Att passera semifinalen – som man åkt ut i både i höstens Champions Cup och fjolårets slutspel – var säkert en lättnad.
Att dessutom få slå ut just Pixbo som varit något av en riktig rival de senaste åren var ett styrkebesked.
Semifinalen och Pixbo har känts som Iksu största ”problem” inför den här säsongen.
Nu är de ur vägen.
Iksu kan slappna av och spela ut.
Kais Mora klev in och vann SM-guld med ett stjärnspäckat lag för ett par år sedan, men nu får man, trots megastjärnan Anna Wijk som centermotor, finna sig i att vara underdog. Fjärde raka SM-finalen inger respekt – men jag upplever alldeles för många frågetecken för att man ska kunna orka rubba ett homogent Iksu.
Malin Andréason, som blivit mamma under säsongen, och Amanda Wall, som brottats med skadeproblem, är de två främsta målskyttarna – men är inte alls i toppslag.
Mira Wickman, som gjorde comeback i vintras efter lång skadefrånvaro, är inte i närheten av den superform hon kan ha.
Dessutom finns det inte på världskartan att Therese Karlsson, hur bra hon än må vara och oavsett vilken superform hon är i, klampar in och skjuter sex nya mål i en och samma match.
Nej, jag tror Kais Mora får nöja sig med ett nytt silver.
Iksu vinner SM-guld.

***

Läsning inför finalerna:

Så nådde Växjö SM-final på bara fyra år (PLUS-låst)
Finalrutin 34-0
Duon oskiljaktig – även poängmässigt
Favoritens strategi – matcha mot herrar

Sju månader av blod, svett, tårar, vackra mål, fula mål, glimrande segrar och bittra förluster har stakat ut vägen till säsongens enorma crescendo, den sista och rafflande scenen som sätter pricken över i på en fantastisk säsong, tillfället som ska kröna mästare och mästarinnor. 28 lag har blivit fyra – och bara två kommer få sträcka händerna mot Globens kupolformande tak på lördag. Men vilka två…?
För tredje säsongen i följd gör jag en rip-off på Per Bjurmans bejublade finaltips inför Stanley Cup, men innebandy-style, och låter helt enkelt ett gäng personer tippa hur det går i finalerna där Iksu ställs mot Kais Mora på damsidan och där Falun möter Växjö på herrsidan.

Varsågoda:

Iksu-Mora 5-3. Att Iksu är världens bästa innebandymaskin är ingen nyhet. Inte heller det faktum att maskinen havererar när den ska gå på högsta varv. Därför är Umelagets finalnerver en minst lika stor motståndare som Mora. Det kan bli en magstark thriller! Inför säsongen kunde man konstatera att Iksu toppat medan Mora tappat. Jag tror också att detta fäller det slutliga avgörandet. Iksus bredd pumpar musten ur ett tunnare Mora. Dalalaget ska för övrigt ha en eloge för att ha tagit sig till Globen. För Iksu krävs däremot SM-guld för att få ett godkänt betyg. Ibland är idrotten väldigt hård.
Falun-Växjö 8-3. Att Växjö tagit sig till SM-final är ett stort positivt steg för svensk innebandy. Deras kompromisslösa offensiv kommer förhoppningsvis att bilda skola. Dels gillar publiken detta, dels måste det vara mycket roligare för både unga och äldre spelare att lira Nordénsk innebandy. Men att i sitt första finalbesök rå på Falun blir en för tuff utmaning. Falun har det som Växjö än så länge saknar, framför allt rutin och en hel hög med världsspelare som kan styra upp matchen om den går åt fel håll. Det finns risk för en urladdning där Galante och hans kamrater har 4-0 efter 10 minuter. Visst är Växjö bra. Men Falun är bäst i världen.
Micael Fasth, innebandyorakel på TV4 Sport

I mina ögon går vi mot en finaldag med två stora favoriter på papperet. På herrsidan är Faluns rutin och spetskompetens i form av Galante-Carlström, Enström och Johansson ett rejält trumfkort. Det som talar mest mot Växjö är att de aldrig varit i en final tidigare. Vi har sett genom åren att det är väldigt svårt att komma till en final för första gången och gå vinnande från matchen. Därför tror jag att Falun vinner med 7-4.
På damsidan är Iksu kanske till och med större favoriter än Falun. Slår man ut spelare för spelare så är det kanske Amanda Hill, Anna Wijk, Therese Karlsson och kanske Elin Reinestrand i Mora som skulle ta en plats i Iksus lag. På övriga platser är Iksu starkare. Men vad spelar det för roll när Mora har Therese Karlsson som stänkte in sex mål i den avgörande semifinalen mot Täby och dessutom världens bästa spelare i Anna Wijk? Ja, men ändå en hel del. Iksu är så pass starka att jag faktiskt inte kan se annat än att Iksu tar guldet. Jag tippar att matchen slutar 5-3.
Lars Lindberg, innebandynörd, C More-kommentator och grundare av podden Plastpodden 2.0

Falun-Växjö 4-2: Två storvuxna VM-finalkeeprar håller nere siffrorna. Den här gången tar Johan Rehn revansch på Eero Kosonen. Växjö har bredden men när det hela ska avgöras sista 10 minuterna är det mycket speltid på Faluns spets i förstafemman som avgör.
IKSU-KAIS Mora 6-3: Umeålaget har oändligt många potentiella matchvinnare och det räcker med att en eller två av dem har en bra dag. Mora kan matcha IKSU på två-tre spelare men över tre femmor är man för tunna.
Henrik Jansson, redaktör på innebandymagazinet.se

Förra året lyckades jag på något sätt ha rätt när jag tippade både dam- och herrfinalen. Därför tar jag för givet att jag har fel på minst en match i år.
I herrarnas match tror jag på Falun. Märkligt att vara så säker på det, när Växjö är ett brutalt bra lag. Galante Carlström gör minst 2 mål och tar över Magnus Svenssons tron som tidernas bästa final-spelare. 6-4 Falun blir slutresultatet. Att ha Simon Palmén som tredjecenter säger det mesta om Faluns trupp. Otrolig bredd, det tåls att upprepas, och därför vinner man guld på lördag.
I damernas final tar IKSU givetvis hem det hela. Lite samma som herrarnas final, Mora är också ett rejält bra lag men IKSU är liksom för bra. Att det går att vila landslagsspelare utan bekymmer i ett slutspel, och ändå gå vidare.  Här vinner IKSU med 7-3 och man får äntligen fira. Corin Ruttiman blir matchens lirare för IKSU, och tyvärr får Anna Wijk förlora ännu en final.
Albin Skur, driver populära podden #innebandysurr

Falun – Växjö: 7-3. Seriesegraren med en Galante Carlström i högform känns som favoriter. Växjös vapen blir spelvändningarna och att Kosonen har samma form som tidigare under slutspelet. Då är han världens bästa målvakt.
IKSU – Mora: 4-5. Seriesuveränen från Umeå står inte pall för finalspöket och pressen. Mora vill ha revansch från förra årets förlust på Tele2 Arena. Om flyttryktena stämmer vill nog lagkaptenen och världens bästa spelare Anna Wijk avsluta sin sejour i Mora med ett SM-guld.
Andreas Carlson, riksdagsledamot och Mullsjö AIS-fan

IKSU vann serien i suverän stil, gjorde mest mål och släppte in minst och får ses som favoriter i SM-finalen. IKSU:s trupp innehåller många landslagsspelare och lagledningen har tvingats bänka ett par av toppspelarna. Angenäma problem kan tyckas, men vem kliver fram när det väl gäller? Och hur hanterar IKSU det stora favoritskapet? KAIS Mora har inte lika stor bredd i truppen som sin motståndare, de lever mycket på sin första femma och att landslagscentern Anna Wijk lyckas är nyckeln till vinst för Mora. Finalen spelas i en enda match och det ökar Moras chanser till guld, men jag tror ändå att IKSU vinner med knapp marginal.
Även på herrsidan finns en favorit i mycket meriterade Falun som dräller av landslagsspelare. Ingen spelare i motståndarna Växjö har någonsin spelat en SM-final vilket nästan alla i Falun har – dessutom flera gånger om. Blir det Faluns rutin och spetskompetens som går vinnande ur striden? Eller mäktar ett hungrigt Växjö-kollektiv med världens bästa målvakt stoppa favoriterna? Jag tror inte det, utan tippar på ett fjärde SM-guld till Falun.
Gittan Ahonen Gunnarzon, innebandybloggare och SVT-expert under SM-finalerna

Iksu-Kais Mora 3-4 e sd.  Det här blir en galen rysare där lagen lär följas åt hela vägen. Även om Iksu har varit en brutal segermaskin hela säsongen tror jag att Therese Karlssons målform och Anna Wijks överlägsna spel kommer bli avgörande. Samtidigt som Iksu missgynnas av den lite för enkla vägen till final. Ska vi säga Wijk till Karlsson och upp i nättaket i sudden?
Falun-Växjö 6-2. Precis som det brukar blir det ingen målfest i SM-finalen. Mot en vanlig målvakt hade Faluns fantastiska lag säkert kunna trycka dit åtta, nio och tio mål och Alexander Galante Carlström hade kunnat fira minst ett hattrick. Men Eero Kosonen kommer fortsätta storspela och ge Växjö chansen länge. Falun lär dra ifrån i sista perioden och sätter minst ett i öppen kasse. Emil Johansson blir finalens gigant med två mål och en assist.
Anders Borgström, silly season-kung och innebandyexpert på Expressen

Iksu-Mora 4-5 SD (Johanna Holmbom avgör). Har vi tidigare sett en damfinal med så många skickliga spelare på planen? Iksu har galet många spetsar, men Mora har de mest formstarka och vassaste. För Mora hänger förstås det mesta på Wijk, Karlsson och Holmbom. Och för Iksu handlar det nog mest om att hantera ett säsongslångt favorittryck som kulminerar nu. En oviss, tight och tempofylld match blir det.
Falun-Växjö 7-4. Utan att ha dubbelkollat så bör Växjö vara det enda lag som besegrat Falun i två matcher denna säsong. Det ger en extra krydda till en match som, utan denna vetskap, bara borde kunna sluta på ett sätt. Växjö har bredd men Falun större bredd. Växjö har spets men Falun mångdubbelt vassare sådan. Så länge inte Kosonen står på huvudet i kassen så vinner Falun detta. Och oavsett hur det går, hatten av för Växjös säsong och framtid.
Per Tjusberg, tränare i Pixbo

Falun – Växjö: Helt makalös match vi har framför oss. Rutin mot up and coming, revanschlust mot hunger och såklart tränarkampen i Brottman mot Nordén. Falun SKA vinna och Växjö KAN vinna. Två extremt bra lag i mycket bra form som välförtjänt står i final. Här ska jag fatta mig kort, går med den goa känslan och ställer Växjö som segrare, och varför gör jag det? För det första känns det som att Växjö på något sätt lyckas vinna matcher trots att man spelar ’’dåligt’’, kanske på grund av den finländska väggen i Eero Kosonen som kan spackla igen när han känner för det eller någon kraft längst in i truppen som gör att man aldrig ger upp. Växjös trupp har blivit ett år äldre men samtidigt blivit kryddad med några smarta värvningar som fått goda utfall under säsongen. 8-1 har man i årets slutspelsmatcher och nu på lördag tror jag man kommer bli extremt svårslagna. En sista parameter är ju faktiskt att Växjö tidigare trivts ganska bra mot Falun under säsongen där man lyckats vinna båda gångerna. 3×20 ska spelas och allt kan ju hända tills att det ska avgöras sista 10. Mitt tips lyder: 5-6 Växjö efter övertid. Pansarvagnen och fanbäraren Johan Roos trycker in segerbollen med ett slagskott från vänsterkanten i bortre klyk.
IKSU – KAIS Mora: Marig match där båda lagen har sina för- och nackdelar, även här 1:an mot 2:an i tabellen som ställs mot varandra. Mora har den enda innebandyspelaren i världen som kommer från en annan planet i Anna Wijk och IKSU har ett helt lag proppat med stjärnor så det räcker och blir över. Här ser jag inget lag som kan stoppa IKSU med det laget de har. Inför säsongen lättades det på lädret och spelare hämtades från olika håll och kanter. Alla gånger är det ju inte optimalt att ha ett bättre lag på pappret med denna gång tror jag att det är så. Under säsongen har man endast en ynka förlust under ordinarie tid, man vinner serien med hela 16 poäng och har många spelare som gör väldigt mycket poäng. Vem som helst, kan när som helst stjäla en match men jag säger att Mora inte kommer lyckas med det på lördag. Mitt tips: 8-4 och guldet går till IKSU.
Jesper Gribe, driver populära podden #innebandysurr

Herrfinalen: Av Faluns form i semifinalen att döma måste jag tippa dalalaget som vinnare. Jag såg samtliga fem matcher mot Storvreta på plats och de imponerade stort. Hade det varit bäst av sju matcher hade jag känt mig helt säker på utgången. Växjös odds ökar aningen i och med att det avgörs i en match.
Damfinalen: Iksu var allas, inklusive min, guldkandidat inför säsongen och när de nu står i Globen finns det ingen anledning att ändra på det tipset. Inte ens för Therese Karlssons målform. Iksu har en bättre bredd och det avgör. Amanda Delgado Johansson matchvinnare?
Henrik Söderlund, journalist på Upsala Nya Tidning 

IKSU-KAIS Mora. Tror och hoppas på en ytterst jämn, sevärd och dramatisk final. Amanda Delgado Johansson eller Therese Karlsson avgör, två spelare som älskar att kliva fram när det hettar till. Hmm, oerhört svårtippat, men Amanda Delgado Johansson får tipset tack vare IKSU:s enorma säsong.
Falun-Växjö. Rutin är ett ord som är intressant att fundera kring. Falun har spelat final tidigare och har en enastående säsong bakom sig. Falun får tipset tack vare sin erfarenhet från tidigare års finaler, men Växjö är ett mycket svårbesegrat lag. Det vet Falun om från föregående matcher den här säsongen…
Chris Härenstam, kommenterar SM-finalerna i SVT

Det blir en skräll. I det att IKSU får vänta ännu en säsong på att vinna. Det blir Falun och KAIS Mora som vinner det här. De har matchvinnare som är vana att spela den här typen av match. Det blir således stor fest i Dalarna i år igen. (Det blir framförallt tydligt på efterfesten.) Galante Carlström och Anna Wijk avgör. Niklas Nordén blir förbannad på domaren och Valdemar Ahlroth har några för många skott i stolpen. All heder åt Växjö dock, som gjort en fantastisk säsong!
Felix Hall, innebandykommentator 

IKSU – Mora 3-5. Har man världens bästa spelare i sitt lag så kan man boka finalbanketten redan innan matchen. Anna Wiijk är ett fenomen och går inte att stoppa. Livet leker i Mora!
Falun – Växjö 6-5. Hjärtat säger Växjö, men hjärnan stryr mig till ett nytt guld för maskinen Falun. Brottman gör ett enastående jobb med att hitta nya vägar till nya guld. Föga förvånande kommer Galante Carlström skjuta hem en rafflande final mot ett Växjö som faller med flaggan i topp.
Niklas Jihde, Viasat-ankare och innebandylegendar  

SSL-ettan mot SSL-tvåan i final på både dam- och herrsidan. Jag tippar lika logiskt SM-guldet till seriesegrarna Iksu och Falun, bästa lagen i långa loppet vinner även finalen i Globen. Kan nog bli tajt i båda matcherna, men Iksus bredd och Faluns spets avgör mot finalprenumeranten Mora respektive finalrookien Växjö.
Thomas Ruuth, journalist på Folkbladet/VK-sporten 

IKSU-Mora 5-8. Det kommer bli en oerhört jämn final där IKSU tar ledningen. Moras förstafemma kommer sedan vända matchen till Dalafansen stora glädje. Världens bästa Anna Wijk kommer briljerar i en final där det visar sig att den största stjärnan uppbackad av ett lag som jobbar oerhört hårt för dagen är bättre än IKSUs lag fyllt av flera stjärnor.
Falun-Växjö 7-9. En final där båda lagen släppte tyglarna och visade upp offensiv briljans. Det blir en målfest där Växjö går segrande mycket tack vare att Niklas Nordén lyckas kontrollera både sin egen och lagets energinivå till den perfekta graden att kunna vinna en SM-final. Taktiska direktiv ligger som grund, men det som avgör är den offensiva spelglädjen vilket Växjö för dagen har mer än Falun.
Jonathan Rudman, arbetshäst och grundare av ibnytt.se 

IKSU vs KAIS Mora. Tror på en häftig final mellan säsongens stora giganter. Dalkullornas prenumeration på SM-finaler på senare tid är oerhört imponerande även om det finns både rutin och potentiella matchvinnare i massor hos båda lagen. Om vi hade pratat om en matchserie över fem matcher så hade IKSU:s guldjubel varit förstås givet. Så med det sagt så ser jag i egentligen två tänkbara scenarios på lördag. Om IKSU får igång sitt tunga lagmaskineri utan nervdaller så vinner man med ett par bollar under ordinarie tid. Om fajten däremot går till sudden så tippar jag att KAIS Mora lyfter bucklan efter ett straffavgörande. Med det vill jag säga att om matchen går till förlängning så har KAIS Mora fler spelare som älskar det läget än IKSU – och då tänker jag främst på såna som t ex Therese Karlsson, Anna Wijk, Johanna Holmbom och Malin Andréason. I IKSU finns det främst två spelare som jag unnar guldet och det är veteranen och trotjänaren Josefina Eiremo samt schweiziska superstjärnan Corin Rüttimann.
Falun vs Växjö. Först av allt är det grymt kul för sporten med en frisk fläkt i finsalongen – nämligen Växjö! Tycker dessutom att de båda lagen står för nåt nytt och fräscht när det gäller utvecklingen av spelet med huvudingrediensen bestående av ett rakt och rappt anfallsspel. Jag har imponerats av båda klubbarnas framfart den gångna vintern, men håller Falun som numret större – i alla fall än så länge. Dessutom har Thomas Brottmans mannar fördelen av mångårig finalrutin vars betydelse inte nog kan understrykas. Växjö kommer naturligtvis att sälja sig dyrt och om Eero Kosonen har en sån där dag som han kan ha så har man självklart en bra chans. Jag tippar dock att Falun vinner sitt fjärde guld på fem år efter en relativt odramatisk final med några måls marginal. Det är alltid lätt att säga att stjärnor som Galante, Enström, Johansson eller Larsson kommer att iklä sig matchvinnarrollerna, men hur häftigt vore det inte om fysfenomenet Ciya Hayo eller nya kelgrisen Omar Aldeeb stal rubrikerna istället?
Mika Packalén, innebandynörd och före detta SSL-tränare

IBF Falun-Växjö Vipers 7-3.
Motivering: IBF Falun har en magisk högsta nivå. Om finaldebutanten Växjö kan hantera nerverna kan de hänga med en stund. Men första gången i en så storlslagen arena som Ericsson Globe är en vass utmaning i dig. Som det inte räckte med Falun… Tror på tydlig Faluledning. Ett par Växjö reduceringar i början av tredje skapar lite finalnerv innan Falun glider ifrån.
Lasse Granqvist, C More-ankare och hedersledamot i Svenska Innebandyförbundet

Iksu med alla sina landslagsspelare och sin överlägsna säsong borde vara klara favoriter men den form och det spel som Anna Wijk och Therese Karlsson visar upp i slutspelet tror jag fäller avgörande. Mora vinner 4-3. Wijk 1 mål Karlsson 3 mål!
Karolina Widar, innebandylegendar och assisterande tränare i Rönnby 

Iksu-Kais Mora 4–5. Silver, guld, silver. Det är Moras facit i SM-finalerna de tre senaste säsongerna. Och så blir det guld i år. Efter en väldigt jämn match där segermålet (med Anna Wijk inblandad) kommer under de avslutande minuterna.
Falun-Växjö 5–7. Eero Kosonen var i vintras med och tog VM-guld i rysaren mot Sverige. Nu möter Växjös finländske världsmålis Faluns stjärnor igen och han fortsätter att briljera i slutspelet och gör räddningar som ingen annan kan. Samtidigt täcker finaldebutanten Vipers extremt många avslut och sätter sina kontringar.
Per Magnusson, frilansjournalist med plastkoll

Damfinalen IKSU-KAIS Mora 5-3. Ettan mot tvåan i serien. I grundserien vann IKSU båda matcherna varav en efter förlängning. Det ska bli intressant att se hur lagen matchar sina spelare. Kommer Mora att köra stenhårt på två femmor? Kommer det att bli Hultgren eller Joelsson som börjar på bänken eller har IKSU något annat taktiskt drag? Jag tror IKSU vinner med 5-3 efter att Frida Norström gjort sista målet i tom bur.
Herrfinalen IBF Falun-Växjö IBK 6-5. I grundserien vann Växjö båda matcherna mot seriesegrarna Falun. Jag tror dock att Falun vinner finalen med uddamålet och att Emil Johansson avgör matchen i powerplay.
Henrik Vilhelmsson, driver populära SSL Dampodden 

IKSU-KAIS Mora 2-4: IKSU har dragit längsta strået i båda matcherna, varav den ena i sudden, i seriespelet efter två rafflande tillställningar. Den här gången är det Moras tur och Anna Wijk blir tungan på vågen med tre poäng och Therese Karlsson avgör i tom kasse.
Falun-Växjö 7-5: Precis som på damsidan så är det 1:an mot 2:an som möts. Har skyhöga förväntningar på den matchen med två lag som visat prov på enormt hög nivå i slutspelet. Förhoppningsvis vågar båda lagen gasa på som vanligt och då kommer vi bjudas på fantastisk underhållning. Jag gissar att Faluns erfarenhet av stora finaler blir avgörande men med det sagt så ska man komma ihåg att Växjö vunnit båda matcherna när lagen möts i serien och kan säkert göra det igen. Helgardering!
Mikael Hill, förbundskapten för herrlandslaget

Herr: Superfavoriten med x antal världsstjärnor, SM-guld, finalrutin och mer därtill i sin repertoar mot uppstickaren! Kan det gå på annat sätt än att Galante och Co får fira natten lång? Logiken säger nej men nu är det sport det handlar om och dessutom är Växjö ett av de lag i SSL-herr som jag själv hämtar mycket inspiration ifrån. Så låter därför känslorna styra och drämmer till med Vipers-seger med 10-9 i SD.
Dam: Superdupermegadelux favoriten IKSU har motsvarat alla förväntningar på ”Vägen till Globen” och bör logiskt även ta sig förbi sista hindret. Men ett Mora med massor av färsk finalrutin och världens bästa spelare i spetsen har såklart andra planer. Bägge lagen kommer att ”skotta på” så det blir en fantastisk match att följa och där jag tror att IKSUs bredd tillslut tar ut sin rätt, 7-6 blir resultatet.
Mikael Jeppsson, tränare Malmö

IKSU-Mora: Jag tror IKSU tar en komfortabel seger, de har en bredd som är svår att stå emot i längden. Mora sitter på en hel del rutin, men jag tror inte det kommer att räcka. Finalen blir en ojämn tillställning och slutar med seger för IKSU med 8-2.
Växjö-Falun: Falun besitter på en bredd som är svårslagen, men här tror jag ändå det finns en liten skrällchans. Kosonen i målet spelar sitt livs match och hjälper sitt Växjö till slutresultatet 3-3. Väl i sudden vinner Växjö på ett slumpmål, ett ofarligt skott från halva plan tar olyckligt på en Falunback och styrs upp i krysset. Växjö är nya mästare och får sätta på sig sina förinköpta guldkepsar denna gång.
Marko Palosaari, tränare Uppsala

IKSU-Mora: Sett till spetsarna är lagen jämnbördiga medan IKSU har en starkare bredd. Högt tempo i matchen borde gynna IKSU och jag ser två delar som kan fälla IKSU. 1. Målvaktsspelet måste fungera, ibland tenderar det att svaja, det har dem inte råd med här. 2. Stora, stora favoriter, framförallt sett över hela säsongen, då är det lätt att bli tagna av stundens allvar och bli passiva, det kommer Mora nyttja.
Mora då, ja vem leder laget? Noel, Peter, Roger? Noel står ju som ansvarig tränare, men förefaller väldigt passiv ofta. Det kanske är klart internt men ser luddigt ut från sidan. Mora har världens bästa spelare Anna Wijk, hon kommer inte bli tagen av stundens allvar och kan vara den helt avgörande faktorn. Det lossande lite i målskyttet i sista matchen men ibland har de haft svårt att få in bollarna.
Mycket jämn match, IKSU svenska mästare efter vinst med 4-3.
Falun-Växjö: En given kandidat till finalplats i Falun och en outsider i Växjö. Falun vet vad de handlar om, har spelat finaler både som favoriter och outsider. Falun har en extremt hög effektivitet och har dessutom skjutit mest skott i 29 av 32 matcher i serien. Ett offensivt lag där många älskar att göra mål. Rasmus Enström är alltid bra, men otroligt bra när det vankas finaler. Sen har man ju världens bästa back Emil Johansson, det behöver inte sägas mer om honom, alla vet. Nackdel för Falun, de tar otroligt mycket utvisningar.
Växjö har gjort en imponerande resa, från en stabil allsvensk förening till en potentiell toppkandidat i SSL för många år framöver. I år kom de definitiva lyftet, ledda av kapten Kjellsson. Med en imponerande bredd har de tagit sig hela vägen till final, och inte är det på tur heller. Världens bästa målvakt har varit en bidragande orsak naturligtvis. Stora frågan är hur de hanterar att spela i en mäktig arena som Globen?
Falun har en starkare spets, Båda lagen har en mycket bra bredd. Kan det vara så att de avgörs i båset? Brottman vs Nordén?
Jag tror Falun vinner med 7-4.
Kent Göransson, innebandyprofil och statistiknörd 

Jag hoppas givetvis på två riktigt jämna finaler men jag tror att Iksu kommer rivstarta och dra ifrån redan i första perioden och kan i resterande perioder spela utan allt för stor press. Iksu-Mora 6-3. Falun bjuder till både framåt och bakåt och herrfinalen slutar 8-6 till Falun.
Anna Jakobsson, innebandylegendar, supermålskytt och bloggare på ibnytt.se 

IKSU-Mora 7-4: IKSU har 3 starka kedjor & 4 starka backar, Mora har 1 femma. Bredden avgör i 3:e perioden.
Falun-Växjö 9-4: Faluns finalrutin avgör detta tidigt. Växjö kommer vara tagna av stunden.
Henrik Flognman, tränare Karlstad 

Falun – Växjö 5-7: Wow vilken finalmatch det här kan bli! Finns ju alla förutsättningar med de spelarna som kommer att finnas på planen när det drar igång, jag kommer sitta i soffan och njuta. Falun är ju favoriter till att vinna guldet så klart, med tanke på den spelartrupp och rutin de har med att spela finaler och vinna titlar. Men det är en match det handlar om och då tror jag att Växjö har en bra chans att vinna. Får Niklas Norden ordning på alla spelares nervositet och anspänning inför denna match så löser dom det. Växjö är så klart stärkta av de två vinsterna i grundserien mot Falun och känner förmodligen att det inte är en omöjlig match att vinna. Och det känns som att Växjö har den där känslan i laget när man är ostoppbar och allting bara flyter på. Eero Kosonen i Växjömålet kommer att behöva spela på topp för att det ska bli guld och det tror jag att han gör. Framåt så kommer Filip Kjellson i Växjö bjuda oss på magi som bara han kan! Sorry Falun men det blir inget fjärde guld för er i år.
Jimmy Lindblom, innebandylegendar

DAM: Två olikheter mot varandra. IKSU med sin enorma bredd och landslagsspelare i överflöd mot Mora med enorm spets i sin förstafemma. IKSU ska vinna detta, och för deras del handlar det såklart om att få stopp på Anna Wijk och Therese Karlsson. Ingen enkel uppgift, då dessa på egen hand kan vinna matcher. Men, IKSU vann serien i överlägsen stil och vann båda grundseriematcherna mot Mora och blir därför svenska mästare också.
HERR: Lika rättvist som i damfinalen, seriens två överst placerade lag i final. Är sjukt imponerad av Växjös resa från Allsvenskan till SM-final och jag blir faktiskt inte förvånad om det slutar med SM-guld. Det känns som laget har en aura av att vara oövervinnerliga, man spelar med sådant självförtroende och har en målvakt som är overklig stundtals, och klart bäst i serien. Dessutom har man flest (eller åtminstone lika många som Falun) potentiella formationer som kan avgöra matcher. Inbördes möten denna säsong talar också för Växjö. Det finns dock ett stort men. Det stavas finalrutin. Det har Falun i överflöd och historiken säger att det är svårt att vinna sin första SM-final sedan en match infördes. Växjö behöver få stopp på världens bästa spelare, i mitt tycke, Emil Johansson. Och Galante. Och Enström. Och Larsson. Och Aldeeb. Och… Jag tror Växjö grejar det.
Kimmo Eskelinen, innebandylegendar och sportchef i Warberg

Damsidan: Här tror jag på en väldigt jämn final mellan Sveriges två bästa lag. IKSU vann grundserien med sexton poäng före Mora. Det som talar för IKSU och som jag tror blir avgörande är deras bredd. Man har flera spelare som kan gå in och avgöra.
Herrarna: Grymt starkt och imponerande av Växjö att ta sig till Globen. Frågan är hur man kan hantera den här speciella matchen. Falun är mer rutinerat och att spela SM final i en fullsatt Globen är vardagsmat för det här laget. Hade mer än gärna sett Växjö som SM vinnare. Men det här vinner Falun med två-tre bollar.
Tobias Bengtsson, bloggare på ibnytt.se

Eftersom jag är en gammal växjöbo tippar jag med hjärtat och hoppas a VIPERS vinner. Jag tror att eftersom VIPERS aldrig har vunnit något SM, så är deras motivation högre. Det som talar emot är däremot Faluns erfarenhet av att ha varit i den här situationen tidigare.
Tyvärr så åkte PIXBO ut, jag bor ju i Mölnlycke, mot seriesegrarna IKSU efter ett konstigt domslut. Tror att IKSU efter vinsten mot PIXBO har ett bättre momentum än Kais Mora och vinner med uddamålet.
Thomas Ravelli, fotbollslegendar och VM 1994-hjälte

Falun vinner herrfinalen med 7-4.
Mikael Karlberg, innebandystrateg och scoutingansvarig i Höllviken

FALUN-VÄXJÖ 7-4: Hoppas att Norden sänker anspänningen till önskad nivå, plockar ner huvudena stundom under armen och tutar på under festen i Globen!
Att vi får se Växjös lite tuta på-innebandy utmana Faluns bakre regioner, där inte alla har balettfötter, och även sätta de stora matchernas man Johan Rehn på prov från minut ett. Innebär såklart att i nuläget världens bäste målvakt, Eero Kosonen, får en himla avgörande roll mot Faluns tre superformationer där samtliga kan ösa på i absolut världsklass. Men tutar Växjö på, Kosonen gör två, tre mirakelräddningar så kan Växjö snuva Falun på guldet. Annars vinner Falun.
IKSU-MORA 4-3: Två lag som både vill och är vana att ha mycket boll som möter på varandra. Iksu har såklart ett kunnande i överflöd men detta är ingen lätt uppgift för dem.
Det troliga är att Mora kommer att få agera mycket utan boll vilket i en final med den anspänningen och det faktum att det faktiskt bara är en final, inte är fel!
Jag tror detta blir en rysare då scenariot med lyckosamma spelvändningar för Mora kommer göra finalen till ett riktigt drama ända in i slutet! Vad jag också tror blir viktigt är för coacherna att verkligen pricka de spelare som för dagen är lite hetare än de andra. Tveksam till om ”bara” en 15 spelare stark Iksumaskin räcker för att neutralisera radarn Wijk/Karlsson, likaväl som att de två såväl behöver komplement som avlastning, utan att även Iksu måste träffa rätt med sin matchning. Jag tror dock att det breda kunnande som Iksu har att ösa ur och det faktum att de har spelare även där som spelat stora matcher och vunnit förut blir vad som avgör!
Stefan Edberg, oddsättare på Svenska Spel

IKSU – KAIS Mora 7-5: Det blir en riktigt underhållande final med två lag som bjuder upp till dans. Detta kan bli en av tidernas roligaste finaler. IKSU:s e n o r m a bredd avgör och de säkrar första guldet sedan 2012. Mora kommer vara alltför beroende av att förstafemman ska producera, och det kommer inte räcka. IKSU tangerar därmed Balrogs rekord på fem SM-guld på damsidan. Matchens MVP: Emelie Wibron.
IBF Falun – Växjö IBK 6-3: Falun har växlat upp rejält på slutet och känns otroligt starka i alla formationer. Omar Aldeeb kanske inte är årets rookie, men väl tidernas bästa slutspelsjoker. Växjö kommer förstås försöka, men det kommer inte räcka till, Falun är helt enkelt för spetsiga och breda. Därmed blir det fjärde guldet för Falun som gör Storvreta och Warberg sällskap på den nivån bakom anrika Lockerud som har fem guld på herrsidan. Matchens MVP: Rasmus Enström
Johan Carlsson, värmländsk innebandynörd och SDFSM-expert 

Kommer aldrig tycka det är roligt när ett lag med 10+ landslagsspelare vinner så jag håller tummarna för Kais Mora och Växjö. Jag tror dock att favoriterna tar hem det. Iksu och Falun är helt enkelt för tunga, för breda, för spetsiga och för revanschsugna för att förlora, men Therése Karlsson och Eero Kosonen har matchvinnarpotential. En fantastisk innebandydag väntar. Resultat? 7-5 till Iksu och 5-2 till Falun. Hoppas jag har fel!
Joel Milesson, innebandyns nya statistikorakel 

Framförallt tror jag det blir två bra finaler med dem på förhand fyra bästa och mest underhållande lagen på plats.
IKSU har en nivå till jämfört med Mora sett till bredden, den mån man ens kan kalla någon av IKSUs spelare för ”bredd”. Moras brister i försvaret tror jag dessutom avslöjas och IKSU vinner en stabil seger med ungefär 8-4.
Växjö ser så väloljade ut och har tydliga planer när dem kliver in i matcherna. Man måste ju hålla på dem men Falun bör bli ett nummer för stort. Galante, Enström, Larsson och Cederström tror jag kommer få goda möjligheter till mål och avgör, falunseger 9-5.
Alexander Brinkmann, tränare Endre

5-4 till Växjö. Växjö har bästa keepern. Laget har känts stabilt, samspelt och tungt att möta hela säsongen. Med Kjellsson, Ramirez och Roos som vägvisare har de kunnat bestämma tempo i matcherna. Mentalt förberedda trots att det är premiärbesök i Den stora innebandybollen.
4-3 till Mora. IKSU har bredden men Kais stjärnor befinner sig i en hysterisk formtopp.
Mattias Nilsson, journalist Hallands Nyheter 

Herr: Växjö har imponerat stort på herrsidan, inte minst under slutspelet, men det är samtidigt svårt att blunda för Faluns framfart och bredd. Jag tror att guldtippade Falun visar sig snäppet vassare än utmanaren Växjö i finalen och därmed kniper guldet.
Dam: Två riktigt starka lag med många vinnare gör upp om guldet på damsidan. Här kan det egentligen sluta hur som helst, men trots att Kais Mora har världens bästa innebandyspelare, Anna Wijk, tippar jag med hjärtat och säger att Iksu pallar trycket och favoritskapet. Guldet går till Umeå i år!
Anthony Sundström, Dalen-bloggare

Iksu – Kais Mora 4-5 e f: Wijktiga matcher kräver att storspelare inte swijker. Iksu har fler toppnamn, men ingen mäter sig med en 25-åring från Sandwijken. Således Wijktory: Mora.
Falun – Växjö 4-8: Växjö är seriens bästa drakdräpare. De visade två gånger om i grundserien hur man inte bara slår Falun utan utklassar dem. Det finns inga skäl att kliva in till finalen med en annan inställning än att de är favoriter att göra det igen.
Kristoffer Bergström, journalistess på Sportbladet 

Om vi börjar med herrsidan så har jag sett ett inslag på sportnytt, när Växjö mötte Mullsjö i semifinalen. Dessutom har jag noterat att Växjös supportrar i hockey ska ordna resa till finalen. Så bara det borde innebära att de lyfter sig ordentligt när klackledare Coffe ska styra in ett guld till Växjö. Suget borde vara enormt nu när hockeylaget svek. Så Växjö klipper finalen.
På damsidan är det så pinsamt så jag inte ens bemödat mig med att ta mig till Baltiska hallen en enda gång för att se tjejerna lira, med Ellen Rasmussen i spetsen.
Kais Mora är väl bäst? Jo, det är dem, väl? Ja, dem vinner! Anna Wijk sänker Iksu. För övrigt kan jag bjuda på en eventuell transfer. Jag har hört att hon är aktuell för Täby till nästa säsong…
Johan ”MrMadhawk” Svensson, hockeybloggare på Expressen

Falun – Växjö: En tight match väntar och båda lagen har väldigt bra målvakter som är i världsklass båda har rutin från stora matcher, jämnt försvar men spetsen och skillnaden ligger i anfallsspelet där Falun är mycket bättre. 4-2 till Falun.
Iksu – Mora: Iksu har haft en bra säsong med en stark trupp som verkar vara ostoppbar. 3-1 vinst för Umeålaget.
Stefan Flöjt, före detta SSL-keeper och numera bloggare

Jag tror att Kais Mora tar revansch efter finalförlusten mot Pixbo ifjol. Iksu imponerade ju enormt under grundserien, men med Anna Wijk och Therese Karlsson i storform får umeågänget svårt att rå på Mora. 5-3 till Kais Mora.
Falun får ses som favorit mot Växjö. Smålänningarna har såklart tagit stora kliv, och har värdigt tagit sig fram till sin första final. Men det är en sak att slå ut Pixbo och Mullsjö, och en helt annan att rå på världens bästa klubblag i ett fullsatt Globen. Ett betydligt mer rutinerat Falun vinner med 7-3.
Robert Tennisberg, journalist med plastkoll

Det Växjö vi har sett den här säsongen är ett mer moget och välbalanserat lag än tidigare som uppträder med enormt stort självförtroende och har en stor tro på sin spelidé. Får man allt att stämma i finalen är jag övertygad om att man har stora möjligheter att vinna. Det har man bevisat mot Falun tidigare under säsongen. Däremot, om Falun med sina superstars i spetsen, får träff som i några av semifinal-mötena med Storvreta så tror jag på seger. Min gissning är att lagets spetskompetens fäller avgörandet.
Adam Pinthorp, TV4-kommentator

Iksu – Kais Mora 6-2. Någonstans tror jag att Iksu övervunnit sina två värsta hinder den här säsongen, semifinalen och mardrömsmotståndarna Pixbo, och av bara farten så kommer man stressa sönder ett stundtals misstagsbenäget Kais Mora i SM-finalen. Dalalaget har bättre finalrutin och världens bästa spelare i Anna Wijk, men Iksu har ett stjärngalleri av spelare som kommer att pumpa på hela finalen och den orken kommer att bli avgörande.
Falun -Växjö 6-3. Serieettan och säsongens största guldkandidat Falun får finna sig att vara favoriter i den här finalen. Det grundar sig den klara serievinsten i SSL, formen man visade mot Storvreta i semifinalen, all klass som man sitter på i truppen och den rutin man har från stora finaler. Men – det känns ändå ganska öppet. Växjö har vunnit tre raka matcher mot Falun och har ett mentalt övertag – och kan dessutom äntra publikfesten i Globen med en känsla av ”allt att vinna”. Jag tror på en rejält rafflande final – och tror ändå att Falun tar det här till slut. Men jag skulle inte kasta in några stora slantar på det.
Jonas Gustavsson, undertecknad

Wow.
Sex mål i en femte och avgörande semifinal.
Kan man ens drömma om det?
För Therese Karlsson blev det verklighet.
26-åringen, med bultande Mora-hjärta, var okej, absolut inte mer, i två perioder – men sedan exploderade allt i den tredje perioden mot Täby.
”Världens bästa Karlsson” rullade in fyra (!) mål på mindre än sex minuter, såg till att 2-1 blev 6-1, och avgjorde matchen.
Fantastiska bollmottagningar.
Kliniska avslut.
Otroligt vackert.
Men trots att Karlsson sopade in sex bollar så var det faktiskt två spelare som sken ännu mer den här kvällen.
Två ytterligheter.
Stjärnan och den blivande stjärnan.
Anna Wijk och Moa Andersson.
Anna Wijk, världens bästa spelare, som varit under sådan lupp av Täby, som varit punktmarkerad och jagad, men som i den femte semifinalen klev fram precis som en lagkapten och superstjärna ska göra. Hon var strålande över hela plan, dels med sina passningar, sitt driv och sin förmåga att hitta rätt ytor, dels med sin blick, sin vilja och sin kraft i närkamperna.
Hon visade verkligen vägen.
Moa Andersson är bara 16 bast men som spelar som om hon vore dubbelt så gammal. Backen hade ett gäng duster med pansarvagnen Louise Wickström men klarade det galant – det är inte många SSL-backar som gör det – och var oerhört trygg, lugn och säker med bollen i alla lägen. En gigant i defensiven, helt enkelt. Ska man ens kunna vara så bra och så cool som 16-åring i en femte och avgörande semifinal med så mycket på spel?
Årets rookie, om du frågar mig.
Kais Mora vann rättvist i min bok.
Efter två perioder så plitade jag ner på mitt minnesblock att jag tyckte att dalalaget var otroligt slarviga i sina avgörande passningar.
Jag vet inte hur många lägen man hade att sätta in den där sista passningen som hade gett ett kanonläge, men där man antingen blev lite för stressade, var för slarviga eller helt enkelt för långsamma. Visst, Täby låg otroligt bra placerade också och skar av många av ytorna, men ändå… min känsla var att Mora med bättre skärpa borde ha kunnat skapa ett gäng kvalificerade målchanser till.
Men Mora skruvade på precisionen.
I tredje perioden var passningarna kliniska.
Bollarna klockrent på bladet.
Pang. Lång passning av Anna Wijk till en ensam Therese Karlsson som läckert virkade in 3-1.
Pang. Spelvändning, perfekt passning av Johanna Holmbom fram till en sopren Karlsson som skickade in 4-1.
Pang. Holmbom i powerplay som slår en perfekt macka, i perfekt höjd, mot bortre stolpen där Karlsson kunde sopa in 5-1.
Just det där 3-1-målet var avgörande. Täby hade satt ordentligt tryck på Mora i början av tredje, det doftade 2-2 lång väg, men så kom den där Anna Wijk-aktionen, passningen till Karlsson, det vackra målet.
Det gav Mora det andrum som krävdes.
Ingen skugga över Täby. Laget har gjort en kanonsäsong och fick ju på slutet dessutom klara sig utan målsprutan Matilda Sjödin. Hade man fått in ett 2-2-mål i början av tredje ikväll så hade femte semifinalen kanske fått ett annat slut. Större än så var inte marginalerna, trots allt.
Therese Karlsson ville dock något annat.
Fjärde raka SM-finalen för Kais Mora.
Grymt imponerande.