Slutspel föder nya hjältar.
Andra semin mellan Storvreta och Falun blev ett bevis för det när doldisen Nicklas Paulsson av alla i Storvretas stjärngalleri gick in och sopade in det matchvinnande 3-2-målet efter furiöst förarbete av matchens lirare Joakim Olsson.
Paulssons antal byten i matchen var inte speciellt många, men han tog sannerligen tillvara på ett av dem.
Han är ju dessutom en egen produkt, brinner för Storvreta och att en sådan lirare får sätta det matchvinnande målet i en semifinal på hemmaplan är givetvis en saga i sig.
Paulsson har inget kontrakt till nästa säsong, men det är bara för lagledningen att lasta upp ett nytt avtal.
Slitvargar som brinner för klubben, skapar identitet och finner sig i sin roll bakom stjärnorna bör man vara varsam med. De växer inte på träd, precis.
För övrigt bra drag av Stefan Forsman & Co att lufta tredjekedjan mer. Den skapar verkligen energi.
Jag har ju ältat det här med att Storvreta måste börja använda mer folk mer frekvent för att orka med, och nu fick tredjekedjan fler byten än jag sett på ett tag och gjorde det också bra, mycket tack vare Olssons fantastiska slit, men också Paulssons inställning och Niklas Winroths centerspel.
Annars?
Den här matchserien kommer att bli en enda stor rysare.
Storvreta ägde de två första perioderna men ledde bara med 3-2 efter 40 spelade minuter, klart i underkant sett till spelbilden, och i sista lyfte Falun upp spelet, ökade bollinnehavet och skramlade också fram en del bra chanser.
Inte minst Johan Fahlströms crosspassning och Simon Palméns direktskott i slutet där Viktor Klintsten i Storvreta-kassen svarade för en makalös sidledsförflyttning och räddning.
Den där räddningen, eller missen, var ju talande för matchen. För den här bataljen var en kavalkad i chanser och missar, om vi ska vara ärliga. Johan Rehn svarade för en uppsjö räddningar på Storvreta-avslut, Falun-spelarna hittade ytor men matade mest skott utanför målramen. Båda lagen hade sina powerplay-lägen men misslyckades med att bryta ner motståndarmuren. Det hände mycket hela tiden, men försvarsspelet överglänste anfallsspelet.
Framförallt var det jäkligt skoj att titta på, två lag som verkligen ville lira innebandy och som gjorde det bra.
Falun saknade återigen sjuke stjärnan Rasmus Enström och det blev tydligt att förstafemman tappade en dimension. Coachen Thomas Brottman är känd för att kasta om i laget både mellan och under matcher för att skapa ny energi, och han tvingades till det nu igen, men hittade inte riktigt nycklarna för att få sin förstafemma att rulla. Hackar stjärnfemman, så hackar också Falun.
Det blev uppenbart i den här fajten.
Dessutom: Falun registrerades bara för åtta (!) skott på mål i matchen. Nu ska förvisso officiell skottstatistik tas med en nypa salt, men ändå.
Skjuter man inte på mål blir det inte mål. En lika banal som enkel sanning.
Alexander Galante Carlström gjorde sina mål (två…) men fler måste kliva fram i produktionen.
Men oavsett hur man bryter ner den här matchen så var det ändå bara ett enda mål som skiljde lagen åt innan 4-2-bollen rullades in i tom bur, så större än så var faktiskt inte skillnaden.
Ett skott, en chans, en räddning.
1-1 efter två målmässigt tajta matcher.
Som sagt, det här blir en rysarserie.

Joakim Ström.
Doldisen har varit en av de stora slutspelssnackisarna efter att ha sprungit sönder Pixbo i kvartsfinalen – och när semifinalspelet drog igång så visade duracellkaninen att han konserverat formen.
Han var den direkt avgörande faktorn när Linköping vann med 5-3 mot Dalen på bortaplan efter att ha gjort både 4-3 och 5-3 i sista perioden, två mål som kom inom loppet av en och en halv minut, där det första målet kom knappa minuten efter att Dalen kvitterat till 3-3.
I spelet var Ström inte lika tongivande som han varit stundtals mot Pixbo, men han klev fram när det behövdes som mest.
Han levererade dessutom mål som Dalen annars inte brukar släppa in. Vid det första stod han ensam framför Måns Parsjö-Tegnér och fick peta in bollen, medan förvånade Dalen-backar stod någon meter ifrån och undrade vad som hände. Och vid det andra så hittade han ytan mellan backar och forwards, en ocean som han tog tillvara på genom att löpa in i mitten och skjuta i steget. Dalen brukar vara tajta och ligga tätt i de där lägena annars.
27-årige Ström, som gjorde comeback i klubben ifjol efter att ha trappat ner, har nu gjort fyra mål på åtta slutspelsmatcher, att jämföra med de åtta mål han gjorde på 26 SSL-matcher.
Coachen Johan Astbrant har sagt att forwarden var lite ”mellanmjölk” i SSL, men att han steppat upp och spelat som han ska i slutspelet.
Det ligger nog lite i det, även om Ström alltid är spelare som gör sitt jobb. Nu är han dock verkligen inne i zonen.
Han ser ut som en ko som släppts ut på grönbete efter en lång vinter inne i ladugården, ni vet hur de springer runt och skuttar och ser ut att ha hur mycket energi som helst och som ser ut att ha hur kul som helst. Jag menar inte att Ström stått inne i något bås och stampat en hel säsong, men något har verkligen hänt sedan slutspelet drog igång. Som att båda cylindrarna i kärnkraftverket startat igång.
Han ser fantastiskt spelsugen ut och ser ut att ha enormt med energi.
Vi får väl säga att Linköping vann den första semifinalen rättvist ändå. Laget ägde första perioden, var okej men inte lika bra i andra, och tvingade Parsjö-Tegnér till ett gäng vassa räddningar i sista.
Linköping har vunnit alla bortamatcher hittills i slutspelet. Givetvis inga tillfälligheter. Laget trivs när motståndarna tvingas hålla i taktpinnen.
Samtidigt måste man imponeras av Dalen. Trots en usel förstaperiod så hittade laget en väg in i matchen, lyfte sig betänkligt i andra, och hämtade upp både 0-2 och 2-3 till likaläge. När Ketil Kronberg lirkade in 3-3-bollen på straff så doftade det faktiskt sudden, innan Ström alltså släckte lyset för hemmalaget. Första förlusten för Dalen i årets slutspel, således.
En sista notering:
Fruktade en tråkig match. Men blev positivt överraskad. Det bådar gott inför fortsättningen.

***

Skyldig er gårdagen då Falun inledde semifinalspelet med att vinna mot Storvreta med 4-3 på hemmaplan.
Trots en sjuk Rasmus Enström och trots underläge med 0-2 så lyckades de regerande mästarna krångla sig ur Uppsalalagets grepp och plocka en vinst.
Oerhört starkt, givetvis.
Simon Cederström, succérookien som inledde säsongen så bra innan han blev skadad, varvade upp under kvartsfinalserien mot Mullsjö och fick nu ikläda sig rollen som matchvinnare efter att ha skickat in det matchvinnande målet med fem minuter kvar att spela.
Den här serien kommer bli bra.
Riktigt bra.

Tre av åtta kvartsfinalserier i SSL-slutspelet har krävt en avgörande match för att skilja lagen åt.
”Game 7” mellan Falun och Mullsjö blev inte alls det förväntade nervpillret, utan Falun visade klass och stängde matchen redan efter 20 minuter.
”Game 5” mellan Kais Mora och Täby blev ett inte förväntat nervpiller, för Täby orkade mobilisera ännu en gång och ledde också med 2-0 efter halva matchen, men Kais Mora kom tillbaka och vann med 3-2 till slut.
Den tredje avgörande matchen spelades under söndagen.
En ”Game 5” mellan Endre och Rönnby, den kvart på damsidan som känts mest oviss, som bjudit på härligt raffel, men där den avgörande matchen, likt Falun-Mullsjö, blev något av ett antiklimax för oss som väntade spänning.
Endre var helt enkelt för bra inför mäktiga 1710 personer i ICA Maxi Arena.
Efter en ganska vek förstaperiod av båda lagen så växlade hemmalaget upp rejält i andra perioden. 3-1-målet tycker jag var hela nyckeln, det som avgjorde matchen, det som fick Endre att verkligen släppa på handbromsen, och det som fick Rönnby att darra.
Sara Steen slog en magisk passning till målmaskinen Anna Jakobsson som totalt obevakad på bortre stolpen kunde rulla in bollen. Så enkelt. Så snyggt. Så avgörande.
Sedan var det egentligen bara Endre.
Steen sopade in 4-1 i sin Thomas Holmström-position framför mål och Corin Rüttimann fick in 5-1 innan den andra perioden var slut. Rüttimanns glädje vid 5-1-målet var maffig, det såg ut som om hon ville kuta ett maraton och ta hela arenan i sin famn.
Det var nog mycket nervositet som släppte där – Rüttimann förstod, hela Endre förstod, att det skulle gå vägen.
9-2 (!) blev det till Endre till slut.
Därmed inget snack om att rätt lag gick vidare.
Endre låg under med 1-2 i matcher efter två sudden-föluster och var så klart pressade. Om det låste spelet? Tvärtom. Endre sopade banan med Rönnby i de avslutande kvartarna med den totala målskillnaden 16-4.
Snacka om klass.
Snacka om imponerande.
16-4 på två matcher mot ett så bra lag som Rönnby skvallrar om att Endre verkligen har något bra på gång.
Lagets stjärnor har varit strålande, både Corin Rüttimann och Anna Jakobsson, och när de är på humör är Endre förbaskat bra. När även spelarna bakom, som Sara Steen, Elin Gabrielsson och keepern Liisa Kokkonen, är så här bra – ja, då ska till och med Pixbo passa sig i semin.
Rönnby?
En okej kvartsfinalserie, men rasade ihop totalt på slutet och har en turbulent säsong i ryggen. Nej, den här året är bara att glömma.

***

Så här tror jag att det går i semifinalerna:

Pixbo – Endre 3-2
Pixbo har varit en maskin hela säsongen med sitt solida försvars- och målvaktsspel och där offensiven byggt på snabba spelvändningar. I kvarten malde man ner succélaget Uppsala på ett tämligen övertygande sätt. Endre är dock en helt annan kvalitet av motstånd. Gotländskorna fullkomligen körde över Rönnby i de två sista kvartarna, har stjärnorna Corin Rüttimann och Anna Jakobsson i praktform, och många spelare som har höjt sig på sistone. Pixbo tar det här, men Endre kommer att streta emot ordentligt.

Iksu – Kais Mora 3-1
Iksu pulvriserade Kais Mora senast de möttes i serien och de regerande mästarna hade oväntat trubbel i kvarten mot Täby och tvingades till fem matcher innan det blev ett avgörande. Iksu körde över Karlstad i sin kvart, vräkte på med mål i sedvanlig ordning, och ser ut att vara i riktigt bra slag precis som man varit under stor del av säsongen. Iksu ror hem den här serien hyfsat komfortabelt, Kais Mora snor max en match.

Imponerande, Tobias Ljungholm.
Sedan han tog över huvudansvaret i Täby så har laget, som var så haussat inför säsongen men som var en besvikelse under hela hösten, blivit som ett helt nytt lag, lyft sig flera klasser och börjat göra skäl för Real Täby-benämningen (ja, det kanske var jag som satte stämpeln…).
Slutspelet har bjudit på hyllningar av stjärnkeepern Emelie Frisk, de landslagsmässiga backarna och arsenalen av spets i forwardsleden, och det med rätta.
Men två lirare som fått alldeles för lite uppmärksamhet är centrarna Geraldine Rossier och Josefin Ulvhag, två nyckelpjäser som limmar ihop försvar och anfall, som tar gigantiskt ansvar, som skapar balans i stjärngalleriet. Av det jag sett i den här kvarten har det varit två av lagets bästa spelare – och grundfundament i det försvarsspel som så när knäckte Kais Mora.
Laget gjorde en heroisk kvartsfinalserie mot mästarna.
Det var så när – trots att stjärnornas stjärna Ranja Varli saknats i de två senaste matcherna – att det räckte hela vägen till semi.
Laget spelade taktiskt perfekt, hittade rätt i balansen mellan hjärta och hjärna, offrade sig i alla lägen i den femte kvarten. Det gav ett 2-0-övertag efter halva matchen, och trots Amanda Larssons 1-2-reducering där mitt i matchen så kändes det ändå som att Täby hade fått matchen dit de ville med ledning inför sista tredjedelen.
Många av Kais Moras stjärnor har stångat sig blodiga mot Täby-muren i den här kvarten, inklusive femte matchen, men i sista perioden steg en av de stora fram – och det blev avgörande.
Moa Tschöp, SSL:s bästa offensiva back, tog saken i egna händer, vågade bryta mönster och fixade det här för mästarna.
Hon tog initiativet och bröt in i slottet vilket föranledde Amanda Larssons 2-2-boll bara 21 sekunder in i slutakten.
Hon förvaltade Anna Wijks passning i powerplay mitt i perioden, drog på en backbomb från kanten som satt högt och otagbart bakom Emelie Frisk.
Det såg länge krampaktigt och nervöst ut i Kais Mora, men Moa Tschöp vågade ta för sig, vågade bli hjälte, och blev också det.
Men Kais Mora var skakade i slutet. Täby vann dueller, slängde in långskott som skapade kalabalik framför Amanda Hill, och det fanns ingen självklarhet eller självförtroende i hemmalagets spel.
Förrän sista två minuterna.
För efter timeouten efter 58.18 så var Kais Mora riktigt jäkla bra, vann dueller, städade bort, höll Täby utanför sig. Det kändes länge kritiskt för Kais Mora, men inte under de två sista minuterna. Då visade laget rutin.
Nu blir det semi, efter en betydligt tuffare batalj mot Täby än jag kunde förställa mig.
Där väntar Iksu.
En ny utmaning som heter duga för de regerande mästarna.

Precis som alla förutspått så blir det fem matcher mellan Endre och Rönnby – den på förhand mest ovissa kvarten.
Det står klart efter att Endre tagit en steensäker seger på bortaplan, en seger som stannade vid hela 7-2.
Efter två bittra sudden-nederlag så studsade Endre tillbaka på ett imponerande sätt, vanhelgade långfredagen med att inte bjuda på någon lååång spänning, utan gjorde processen kort med hemmalaget.
Endre körde över Rönnby från start, seglade ifrån till 4-0 i första perioden, hade 6-0 efter andra, och var också det klart bättre laget i de två akterna.
Stjärnorna Anna Jakobsson, tre mål, och Corin Rüttimann, två mål, visade som brukligt vägen för Endre.
Men inte bara dem.
Sara Steen såg oerhört spelsugen ut. Hon dunkade in 2-0-målet från en fin position i slottet, och sopade sedan 4-0 i Tomas Holmström-position framför kassen där hon förvaltade en retur i powerplay.
Steensäkert, som sagt.
Hela Endre pumpade på i de två första perioderna.
Det kunde varit mer än 6-0 då också faktiskt, för Rönnbys försvarsspel var otroligt virrigt. Talande var när playmaker-backen Elin Gabrielsson – en av många bra Endre-lirare – bröt sig fram genom en orkan av passiva Rönnby-spelare, och gavs utrymme att slå en fantastisk passning till en fri Jakobsson på bortre stolpen som retfullt enkelt rullade in bollen. Rönnby var liksom inte där.
Anna Jakobsson lurade Rönnby-backar på löpande band och kunde ju rullat in dubbelt så många mål.
Men.
Det känns ändå ganska öppet inför den femte och avgörande matchen på Gotland under söndagen. Visst smög sig en omedveten avslappning in i Endre i tredje perioden, men Rönnby steppade absolut upp, visade mer vilja och vann också den perioden med 2-1. En period som man får ta med sig till den femte matchen.
Rönnby är ett rutinerat slutspelslag, har förmågan att koppla bort förluster och ladda om som inget hänt, har redan visat att man kan vinna på bortaplan i den här serien, och kommer ha skruvat upp skärpan sju steg nästa match.
Dessutom kan laget slå ur underläge, eftersom Endre får leva som favorit i kraft av bättre placering i tabellen, hemmaplan och resultatet ikväll.
Jag tippar och tror att Endre klarar det här.
Men det blir ingen enkel resa.
Det är en klyscha – klyschor är klyschor för att de innehåller korn av sanning – men söndagsbataljen är en ny match med nya förutsättningar och nya mentala ingångsvärden.
Ovisst.
Som det ska vara i en avgörande match.

Game 7 mellan Falun och Mullsjö.
Det var längesedan det var sådan buzz kring en enskild match i innebandy.
Sådana förväntningarna.
Ett kokande Falun Arena, slutsålt med 2 400 personer, varav en i runda slänga 250 man stark Mullsjö-klack.
Jag ska inte säga att vi blev blåsta på konfekten, det var en skaplig innebandymatch, men nerven uteblev helt.
Falun var för bra.
Laget svarade för en rejäl och distinkt maktdemonstation.
Alla farhågor om mästarnas press, kramp och låsta spel visade sig vara dimridåer. Falun visade än en gång att man är som bäst när det gäller som mest. När snaran kramas åt, så hittar dalalaget en väg ut.
Jesper Kivipaasi chocköppnade för Mullsjö med sitt distinkta skott från kanten och sköt i energi i en potentiell skräll, men det här var Faluns match.
Rasmus Enström checkade sönder Anton Hedin och lirade fram Alexander Galante Carlström som matade in 1-1. Simon Palmén kastade in bollen mot mål där den studsade på Johannes Larsson och in fram till 2-1. En blixtrande spelvändning gav 3-1, efter att bollen gått som på ett pärlband från Rasmus Enström till Emil Johansson till målskytten Galante Carlström. En furiös löpning av Simon Cederström öppnade upp för Palmén som kyligt drog ner Benjamin Löfdahl och lättade in 4-1.
Allt i första perioden.
Målen var talande: Falun vann duellerna man mot man, Falun var oerhört effektiva på spelvändningarna, Falun hade alla marginaler på sin sida.
Efter första perioden paketerade dalalaget ner det grepp man skapat i en kista, slog igen locket och låste med dubbla lås.
Mullsjö var ett slaget lag efter 20 minuter.
Mikael Hill och hans mannar hade inga verktyg att svara med.
Inga alls.
Benjamin Löfdahl var mänsklig. David Gillek oroväckande osynlig. Kasper Hedlund oprecis i sina skott.
Stjärnorna glänste inte så mycket som de var tvungna att göra.
Det var tvärtom i Falun.
Rasmus Enström (två mål, två assist) och Alexander Galante Carlström (tre mål, två assist) visade gång på gång prov på sin närmast nog omänskliga kemi, trixade och lekte på sitt sedvanliga sätt som innan lyst med sin frånvaro i den här kvarten, och när stjärnorna glänser i Falun är laget närmast nog ostoppbart.
Duon Enström och Galante Carlström klev fram när det gällde som mest, när allt stod på sin spets, och sådant karakteriserar stora spelare.
Mullsjö rusade ”all in” i sista perioden, och då rann siffrorna iväg och det blev ju hela 9-3 till slut.
Västgötarna har gjort en heroisk matchserie, stört storfavoriten och trippla mästarna Falun, men orkade inte hela vägen.
Falun till semifinal. Som kalkylerat – även om vägen dit var betydligt krokigare än någon kunnat förställa sig.

***

Semifinalklart i SSL.
Men upplägget på slutspelsträdet tycker jag lägger en stor blöt filt över semifinalduellerna.
Slutspelsträdet sätts ju redan innan kvartarna, och det är serieettan som får bestämma hur det ska se ut eftersom de redan då får välja vilka de ska möta i semifinal om de når dit.
Eftersom serieettan Pixbo, som valde semifinalmotstånd, blev utslagna redan i kvarten får det som konsekvens att serietvåan Falun nu ställs mot serietrean Storvreta i ena semin, medan seriefemman Dalen och seriesjuan Linköping brakar ihop i den andra.
Ja, ni läste rätt, tvåan mot trean i ena semin och femman mot sjuan i andra semin.
Det är ju inget annat än ett enda stort systemfel.
SSL spelas över 26 omgångar och placeringarna i serien måste ju gälla mer än så här. Storvreta är ett av de två bäst rankade lagen i semifinalen, men får inte hemmaplansfördel vilket är sportsligt fel men blir ju också kännbart ekonomiskt eftersom hemmamatcher faller ifrån. Falun och Storvreta är de stora förlorarna då de, trots att de är de två bäst rankade lagen sett till SSL, får göra upp om en finalplats samtidigt som femman Dalen eller sjuan Linköping får en ”genväg” till finalen.
Galet så klart.
Det har stormat i sociala medier kring det här upplägget.
Med rätta.
Men grejen är ju att diskussionen fördes redan ifjol, då serieettan också åkte ut i kvarten, vilket skapade ett snett slutspelsträd sett till placeringarna i SSL. Då rasade folk kors och tvärs och många av SSL-tränarna utryckte sitt missnöje över upplägget. Den stora skandalen tycker jag är att inget har gjorts till den här säsongen, med tanke på missnöjet och diskussionen som var då.
Men jag upplever en skillnad på diskussionerna i år.
Ifjol var flera tränare fundersamma kring upplägget, i år känns det mest som det är en social media-storm.
Bortsett från Faluns Thomas Brottman så har jag inte hört så många tränare härja om upplägget i år.
Det har säkert en logisk förklaring. Det är ju trots allt klubbarna själva, genom intresseföreningen SEI, som klubbat igenom det här eftersom man vill ha ett satt slutspelsträd att förhålla sig till, för att kunna planera resor, matcher och annat. Tränarna har säkert insett vilka som ligger bakom upplägget – nämligen klubbarna själva – och vill väl inte kasta sten i glashus, även om besluten säkert tagits över den sportsliga organisationens huvuden. För jag kan i min vildaste fantasi inte tänka mig att tränarna förespråkar den här ordningen.
Men allvarligt talat så skiter jag i vem som hittat på det här eller vem som inbillat sig att det är en bra idé.
Det enda jag bryr mig om är att det skrotas.
Innebandyn brottas redan med ett gäng Kalle Anka-influerade diskussioner, och ska idrotten växa så måste sådana här idiotiska saker slipas bort. När det gäller matcher och slutspel så måste det sportsliga givetvis gå först. Det måste belöna sig att hamna högt upp i SSL.
Jag tycker inte att slutspelsvalen är någon helig ko, utan jag är öppen för att skrota allt vad val heter, låta ettan möta åttan, tvåan möta sjuan och så vidare i kvarten, och sedan får de högst rankade lagen möta de lägst rankade lagen i semifinalen enligt samma princip.
Varför krångla till något som i grunden är så enkelt?
Att sedan någon kanslist får kortare planeringstid för matchtider, resor och marknadsföring… ja, det får nog klubbarna leva med.

***

Det blev ju inget succétips kring kvartsfinalerna – men vi kör igen. Så här tror jag att det går i semifinalerna:

Falun – Storvreta 4-2 
Potentiell rysarserie mellan två lag som vuxit in i slutspelet, där både Falun och Storvreta inledde med förluster men där de sedan visat styrka och vänt på sina matchserier. Extra krydda blir ju givetvis Rudd-gate, en härva som spädde på irritationen mellan lagen, och som borgar för en het och spelmässigt rolig serie. Jag tror ändå att mästarna Falun vinner det här till slut, dels i kraft av tyngre bredd, dels i kraft av det hängivna och uppoffrande spel som laget visade upp sluttampen av Mullsjö-serien. Men Storvreta har spets i världsklass och flera spelare i kanonform, och kommer utmana rejält.

Dalen – Linköping 2-4
Vem bjuder upp till dans här egentligen? Både Dalen och Linköping spelade bort högre rankat motstånd i kvartsfinalen där man kunde agera efter och utnyttja sin position som underdog, men det här blir en helt annan grej. Både Dalen och Linköping gillar att dra ner tempot i matcherna, lita till sitt fina och robusta försvarsspel, och sedan hugga blixtsnabb med en spelvändning eller ett kvickt uppspel. Den här serien kommer bli ett tålamodskrig där defensiven och målvaktsspelet kommer avgöra. Det känns ovisst på förhand mellan två jämna lag, men jag tippar ändå att Linköping plockar hem serien till slut.

***

Om dramatiken uteblev i Game 7 i Dalarna, så var det desto mer dramatik i Tibblehallen i den fjärde kvarten mellan Täby och Kais Mora.
Täby ledde med 5-4 till slutsekunderna.
Då, med klockan på 59.59, så kvitterade Elin Reinestrand för Kais Mora – och räddade matchen till sudden.
En sudden som förvandlades till ett straffavgörande.
Ett straffavgörande som krävde hela 16 straffar innan en vinnare kunde koras – och det blev Täby som knep segern till slut – kvicksilvret Matilda Sjödin avgjorde – vilket tvingar fram en femte och avgörande match i Mora.
Precis som herrmästarna så tvingas alltså dammästarna till en direkt avgörande match redan i kvartsfinalspelet.
Rafflande.
Ett Ranja Varli-löst Täby visade otrolig moral.
Kan laget vinna i Dalarna?
Jag tvivlar, men en avgörande match är en avgörande match.

Ibland funderar man på saker:
Kan Donald Trump verkligen vinna det amerikanska presidentvalet?
Kan Leksand verkligen få in en puck mot MODO?
Kommer jag någonsin lära mig att dyka?
Kan Falun verkligen ryka i en kvartsfinal i SSL-slutspelet?
Allt det där känns ju fullständigt orealistiskt, men jag måste erkänna att jag börjat vackla i frågan om Falun.
Faktiskt.
Att serieettan Pixbo åkte ut redan i kvarten var en knall. Jo, det var det. Även om en gallupundesökning i innebandysfären säkert hade gett Linköping stora skrällchanser och fjolårets härdsmälta satt i bakhuvudet hos Pixbo, så var det en skräll som heter duga.
Men det är bara en fis i rymden jämfört med om stormakten Falun skulle ryka i kvarten.
Dalalaget är de senaste årens stora dominant, har vunnit tre raka SM-guld, har uttalat mål om att ta ett fjärde raka och därmed bli historiska som första herrlag att lyckas med den bedriften.
Men Falun har inte riktigt varit Falun den här säsongen.
Spelet har hackat, stjärnorna – vid sidan om Alexander Galante Carlström och Emil Johansson – har inte gnistrat så mycket som vi vant oss vid, den tidigare hänsynslösa effektiviteten har trubbats av.
När laget skulle välja kvartsfinalmotståndare så fick sten, sax, påse avgöra. Slumpen kanske fäller laget.
Falun har nämligen stött på oväntad patrull i kvarten där det blivit ett taktiskt krig mot Mullsjö.
Mullsjö backade hem och kontrade sönder Falun i två matcher. Falun svarade med att spela mer återhållsamt, vänta ut Mullsjö och plocka hem tre raka matcher. Uträknade Mullsjö reste sig på nio och svarade för en fantastiskt uppoffrande insats när den sjätte matchen vanns efter ett dramatiskt straffavgörande, där Benjamin Löfdahl och David Gillek bar den västgötska fanan högst.
Därmed har vi en avgörande ”Game 7” ikväll.
Hur går detta?
Alltså, sunda förnuftet säger ju att Falun grejar det här. De är favoriten, har det bästa laget, spelar på hemmaplan.
Men magkänslan börjar säga något annat. Mullsjö fick en energiinjektion rakt in pulsådern senast efter en heroisk insats och straffvinst. Laget har inget att förlora och kommer låta Falun ha pressen på sig. Västgötarna kom in i slutspelet med svag form (torskade ju avslutningsmatchen mot Granlo och slutspelsbiljetten räddades av Pixbos vinst mot AIK) men har verkligen växlat upp. Mycket har rullat Mullsjös väg hittills, och ett lag mer marginalerna på sin sida ska aldrig underskattas.
Mullsjö har absolut potential att skrälla.
Falun har blandat och gett, var – faktiskt – usla i straffläggningen senast, och är medvetna om att kniven dallrar mot strupen.
Det kommer koka ikväll. Ryktas bli slutsålt, 2 400 personer, och Mullsjö bussar upp fans.
Jag blir nästan nervös själv när jag tänker på det.
Skulle Falun ryka i kvarten vore det den största knallen jag kan minnas.
Det kan väl inte hända?
Eller… ?

Oj, vilket drama vi bjöds på i Nyhemshallen.
Mullsjö vann till slut med 4-3 efter straffar och tvingade fram en sjunde och avgörande match mot Falun.
Benjamin Löfdahl agerade vägg under straffläggningen, räddade alla Falun-försök, och var den stora matchvinnaren för hemmalaget.
Men det är svårt att inte lyfta fram David Gillek.
Straffspecialisten Daniel Gidske satte sin straff snyggt, och Löfdahls räddningskavalkad gav Gillek chansen att stänga matchen med sin straff –  och den chansen brände inte superstjärnan utan tog lite fart (till skillnad från vissas jogging-tempo på straffarna), drog och lyfte upp bollen stensäkert.
Han är så värd det, David Gillek.
Mullsjö-kaptenen har fått utstå mycket spott och spe de två senaste säsongerna på grund av alla incidenter och avstängningar. Jag säger inget om avstängningarna, i de flesta fallen har det inte varit någon diskussion. Däremot har avstängningarna och händelserna gjort att han fått skit för mycket annat. Så fort det varit något så har just David Gillek stått i skottgluggen.
Motståndare har använt hans rykte för att skapa fördelar.
Han har förtjänat en del skit genom åren – men har inte förtjänat all den skit han har fått.
Därför känns det kul att det är just David Gillek som får kliva fram och visa vilken fantastisk matchvinnare han är.
Inför säsongen satt han på upptaktsträffen och fick frågan om turbulensen och alla avstängningar ifjol. Då sa han att i år hoppades han att det skulle skrivas om vilken bra innebandyspelare han är.
Efter en ruff höst med nya avstängningar så har han verkligen hållit sig i skinnet sedan han kom tillbaka där vid jul.
I slutspelet har han varit brutalt bra. Burit Mullsjö på sina axlar, med sitt spel och sin auktoritet.
Inför sudden var det han som tog ton, ville visa vägen.
Straffavgörandet blev pricken över i, en revansch för David Gillek, ett bevis för vilken bra spelare han är.
Fajten i Nyhemshallen var föresten en riktig smällkaramell. Fantastisk innebandy kryddat med otrolig nerv, fina aktioner och heta dueller. Det var riktigt jävla bra slutspelsinnebandy, helt enkelt. Framförallt en heroisk kamp av Mullsjö, som ju hamnat i brygga efter tre raka Falun-vinster, men som nu visade att det fanns energi och bränsle kvar.
Nu blir det en match sju.
Bjuds vi på halva underhållningsvärdet i den matchen så kommer den vara värd att se, utan minsta tvekan.
Falun får leva vidare med favorittrycket, men nu avgörs allt i en enda match. Då finns inga livlinor kvar.
Mer rafflande blir det inte.
Många kommer vara nervösa.
David Gillek kommer bara att njuta.

***

Det blev även drama på Gotland.
Endre ledde med 3-0 efter två perioder.
Rönnby bet tillbaka och nådde 3-3 efter 60 minuter.
Sudden igen alltså, precis som i match två, och med samma utgång som då.
Linnéa Nilsson avgjorde för Rönnby knappa tre minuter in i sudden efter att snyggt ha styrt in ett skott. Samma Nilsson som fick en boll i ögat i förra matchen och tvingades bryta, som fick beskedet om vinsten på sjukhuset, men som nu alltså var tillbaka och blev matchvinnare.
Snacka om askungesaga.
Och vilken press det är satt på Endre nu, som bara är en match från att ryka ut och som ska lira bortamatch härnäst.
Rönnby är ett erkänt duktigt cuplag som brukar vara riktigt bra i slutspelssammanhang. Det såg vi ju ifjol, inte minst.
Nu visar laget klass igen, trots en turbulent säsong i ryggen.
Imponerande.

***

Pixbo är vidare till semifinal efter att ha svept ut Uppsala, helt enligt kalkylen så klart.
Uppsala har tagit ledningen i alla matcher och match tre blev inget undantag, men trenden från tidigare matcher återupprepades. Pixbo utjämnade, tog ledningen och drog ifrån. Den här gången sattes segersiffrorna till 6-2.
Pixbo lanserade också sex olika målskyttar.
Talande för lagets spel och säsong.
Pixbo är inte spetsarnas lag, det är kollektivets lag, där alla bidrar i alla spelformer, och där målskyttet allt som oftast är utspritt (förutom de matcher där Sara Helin vridit upp spisplattan).
Vi bugar och bockar för Uppsalas fantastiska säsong.
Att det inte skulle räcka mot serieettan i kvarten var väntat, men ska inte överskugga den vinter som laget levererade. Uppsala var säsongens i särklass största överraskning.

Ifjol var Kais Mora SSL:s bästa lag såväl på pappret som i spelet.
Det gav ett SM-guld.
Annars är det ju ingen en självklarhet att bästa laget på pappret vinner mästerskap, det finns ju så många andra saker än CV-meriter som spelar in i idrott (tack och lov), men dalalaget, som då gick under epitetet Real Mora (i alla fall hos mig), pallade pressen.
I år är mästarna inget Real Mora.
Förstafemman är fortfarande världens bästa och har snäppat upp ytterligare efter Amanda Larssons hemkomst, men bredden är inte i närheten av fjolåret då man hade fler alternativ, tyngre ”secondary scoring” och världens bästa målvakt mellan stolparna.
Det har synts under säsongen att det är ett tunnare Kais Mora. Känsligare för breda och malande lag.
När förstafemman har en dålig dag (det händer ju inte så ofta, men…) så finns det inte så mycket annat att luta sig mot.
Trots det trodde jag att Kais Mora skulle svepa Täby i slutspelet.
Men i den andra kvarten blev det en oväntad förlust.
I tredje kvarten tog mästarna tillbaka taktpinnen i matchserien efter en 6-3-seger där man ledde med 4-0 efter 50 spelade minuter.
Täby står dock upp bättre än jag förväntat mig. Med ett vassare målskytte, framförallt i den andra perioden där chanserna radades upp, så hade man kanske kunnat störa Kais Mora ordentligt. Men andra periodens måltorka tog udden av gästerna som inte orkade pumpa på i tredje. Istället stängde Kais Mora skickligt matchen.
Att släppa dubbla boxplay-mål har man ju inte heller råd med i Täby-lägret.
Som vanligt den här säsongen så var det Kais Moras spets som avgjorde.
Måltjuven Malin Andréason petar in bollar ur ingenting, slit- och finessvargen Amanda Larsson river stora hål i försvaret och världens bästa playmaker i Anna Wijk serverar mackor med dubbla pålägg.
Den där förstafemman är otroligt jäkla bra.
Tungt för Täby nu.
1-2-underläge i kvarten.
Dessutom storstjärnan Ranja Varli skadad, det såg inte alls bra ut när hon linkade av planen stödd av två personer.
Även om Täby skulle orka ta fjärde kvarten på hemmaplan, så har jag svårt att se dem ta en vinst uppe i Dalarna.
Kais Mora är inget Real Mora i år, men visst blir det semifinal.

***

Iksu är vidare till semifinal som första lag på damsidan.
Som väntat.
Den tredje kvarten mot Karlstad blev en defilering. Efter att ha haft svårt att få hål på värmländskorna tidigt i matcherna tidigare i matchserien så kom 1-0 redan i första perioden den här gången och sedan rann det på ordentligt, och slutade vid förkrossande 7-1 till slut.
Iksu har en arsenal av offensiva kanoner, men den här gången var det balanscentern och veteranen Josefina Eiremo som var mest frekvent i målprotokollet med tre bollar i mål, hennes första hattrick i år.
Umeå-svepningen i kvarten var väntad.
Allt annat än en finalplats i år, med tanke på säsongen laget haft, vore ju en skräll.
Således semester för Karlstad.
Laget som halkade in i slutspelet i sista SSL-omgången, som gjort en fin säsong och som ändå stått upp bra mot övermakten.
Att megatalangen Frida Swahn, 17 år, fick skjuta enda målet i sista matchen var ändå symboliskt – hon har framtiden framför sig, precis som hela Karlstad.
Min känsla är nämligen att värmländskorna har något intressant på gång inför framtiden, förutsatt att man får behålla stora delar av truppen.

Skrällen är fullbordad.
Linköping slog ut serieettan Pixbo med 4-1 i matcher efter att ha vunnit den femte kvarten med 6-3.
Det är bara att buga och bocka för Linköping som kom in i slutspelet med en svajande formkurva, men som varit klart bättre än Pixbo i den här matchserien och som helt rättvist avancerar vidare.
Laget har, precis som ifjol, varit som bäst när det gällt som mest.
Men inget av det här hade varit möjligt utan dragen innan transferfönstret stängde, där laget plockade in essen Christian Mattsson och Milan Tomasik. De har tillfört en helt ny dimension i Linköping.
Jag pratade med coachen Johan Astbrant tidigare i slutspelet och då sa han att duon spetsar laget, men framförallt breddar det.
Jag skulle vilja vända på resonemanget, duon breddar Linköping men spetsar framförallt laget.
De har varit magiskt bra i den här kvartsfinalen och nyförvärvskedjan, där Mattsson och Tomasik spelar med Martin Karlsson, har varit formationen som lett laget i offensiven. Enheten är en ren och skär succé.
Mattsson har gjort mål i alla matcher, kryddade efterrätten med ett hattrick, och leker innebandy. Det känns helt absurt att han lallat runt i Allsvenskan under hösten, han är för fasen en av SSL:s tio bästa lirare. Succén är dock ingen tillfällighet, han körde en hård försäsong och har kört extra träningspass under vintern, allt för att vara redo när SSL-chansen skulle komma.
Tomasik förde, enligt rapporterna för jag har inte sett honom, en ganska anonym tillvaro i allsvenska flopplaget Visby under hösten, men har i Linköping visat att han är en balansspelare av toppklass i SSL, med starkt defensivt jobb och finurligt anfallsspel.
Martin Karlsson trivs ju bevisligen som fisken i vattnet med duon. Han fick ju lira center innan de anslöt, men är nu forward igen, precis som han ska vara. ”Marre” har gjort allt i den här kvarten: visat vilja, spelat fysiskt, öst in mål. Till och med citaten i media är vassare än på hela säsongen.
Trion har en perfekt mix av arbetsetik, finness och fysik.
Intåget av Mattsson och Tomasik inte bara breddade och spetsade laget, det lyfte också andra pjäser, skapade en bättre hierarki. Kort sagt: att handla in dem var en gigantisk fullträff.
Linköping vidare till semi där Dalen väntar.
Ett Dalen som inte kommer bjuda på en promille av det som Pixbo bjudit på i kvarten, så det kommer bli en tålamodsprövning för Johan Astbrants mannar, men med en toppkedja i toppslag så är känslan att det finns tillräckligt med dyrkar och låssmeder för att montera ner Dalens försvarsbuss. Verktyg som Växjö inte hade i sin kvart mot Dalen.
Pixbo då?
Ja, vilket fiasko. Igen. Två seriesegrar, två uttåg i kvarten.
Jag trodde på förhand att Pixbo skulle reda ut den här kvarten, att kvaliteten skulle räcka, att den slutspelsförberedelse som lagledningen och spelarna ältat under säsongen skulle ge utslag.
Så blev det inte alls.
Femte kvarten följde tidigare mönster. Pixbo hamnade i underläge igen, tillät Christian Mattsson skjuta 1-0 och 2-0 innan sju minuter var spelade, och när sedan Joakim Ström (för hundrade gången?) checkade sönder Pixbo så kom också 3-0 – samtliga tre mål efter taffligt försvarsjobb.
De där svängdörrarna, som varit ett tema i den här serien, har man inte råd med och Jon Hedlund kan inte ta allt, även om han motade en straff idag igen. Keepern kan inte lastas, han har haft för lite hjälp.
Pixbo reste sig förvisso i andra och tredje perioden, men att bjuda på ledningar – som man gjort i hela matchserien – håller inte. Det går inte att reparera mot ett slutspelstajt Linköping. Nu var man nära ändå, laget hade ett gäng vassa chanser i slutet och med lite flax så hade en boll trillat in, men tur förtjänar man och Pixbo har bjudit på för mycket för att få några marginaler tillbaka. Linus Henriksson femma efter att ha fått upp klubban i ansiktet på Martin Karlsson (jag tolkar som att det inte var meningen, men ändå klar utvisning) i slutet sänkte det sista hoppet och drog ner ridån.
Det är bara att konstatera: Pixbo hade inte en chans mot Linköping.
Laget pallade inte pressen.
Igen.

***

Rönnby har utjämnat den ovissa matchserien mot Endre till 1-1 i matcher efter att ha vunnit en dramatisk tillställning på hemmaplan.
Rönnby vann första perioden med 2-0.
Endre vann andra perioden med 2-0.
1-1 i sista.
Sudden death brukar vara de rutinerade spelarnas scen – och så blev det också här, när Malin Wikström, som inte alls varit lika produktiv i år som hon varit innan, klev fram och sköt hem Rönnby-vinsten.
Elin Björkman stötte fram bollen till en ensam Wikström som var kylig i avslutet, där hon drog i sidled, fick ner Liisa Kokkonen och lyckades få in bollen.
En spelare med rutin blir sällan stressad i de där lägena – vilket Wikström visade.
Tippade ju att den här serien skulle gå till fem matcher.
Känns inte osannolikt alls.

***

Uppsala fortsätter att streta emot mot serieettan Pixbo – men föll även i den andra kvarten, återigen efter ett avgörande i den sista perioden.
Johanna Stenberg skickade in 2-2 för Uppsala i början av sista akten, och laget satte alltså press på favoriten igen.
Men Pixbo är tålmodiga – och hittar på något sätt alltid vägar att vinna, även i matcher som står och väger.
Men mitt i sista perioden så gjorde Alicia Fylke 3-2 och en och en halv minut senare kom också 4-2 genom Frida Ahlstrand – och det orkade inte hemmalaget resa sig ifrån, och till slut blev det en 5-2-förlust.
2-0 i matcher till Pixbo alltså, som med stormsteg är på väg mot semifinal.