Tomheten

Ni har säkert så här snart ett dygn efter gårdagens kvartsfinalförlust mot Finland hört sju experter uttala sig i TV. Läst tio till på olika sajter och sociala medier. Alla med olika förklaringar och åsikter om Tre Kronors prestation i VM.

Jag är van att vara på den ”andra sidan” av karusellen. Mediasidan. De som tycker och tänker. Sista åren har jag fått chansen att få uppleva det från insidan. Insidan av Tre Kronor. Två raka guld. Och det kan jag väl säga direkt; Det är helt klart roligare att vinna än att förlora.

Men årets resa har ändå gett mig stor förståelse för hur allt funkar. Hur små marginaler det är mellan ”fiasko” och ”succé.

Det är i stort sett samma stab. Samma coacher, samma ”Pudding” som sköter materialet och samma scouter. En del av spelarna i truppen har varit med och gjort ”succé” senaste åren.
Ändå räckte det inte hela vägen. Jag ska inte analysera varför. Det finns folk som är långt bättre på än jag. Kan bara konstatera att jag inte ser några skillnader i själva upplägget och förutsättningarna gentemot de två åren innan.
Ändå blev det ett mardrömsslut på Hockey-VM 2019.

Förlust i kvarten mot Finland på övertid.

Hårda rubriker strömmade ut i media samtidigt som hela laget satte sig på en buss sju timmar genom den slovakiska landsbygden för att sedan sova några få timmar innan flyget tillbaka till Stockholm.

Det var inte direkt chartertstämning på den bussresan. Tyst och sammanbitet. Man fick tugga med stängd mun. För att inte prata om middagen.

Tror jag kan räkna orden från slutsignalen fram till nu, ett dygn senare.
Allt är bara en stor jävla tomhet.
Tomma blickar som analyserar.

Tomma blickar som funderar.
De märks att de här killarna inte tycker det är kul att förlora. Tyst. Nästan obehagligt.

Man vill bara ta luckan i golvet och försvinna, om det fanns en sådan.

Framför allt jag, killen med kameran. Inte riktigt läge att smattra av 25 snabba bilder.
När det är dags för avresa mot Sverige på flygplatsen i Wien är det ändå hanterbart. Folk pratar i alla fall.

De pratar om vad de ska göra när de kommer hem. Om att de saknar familjen. Någon kollar på en filmsnutt på dottern.
Trots all framgång och alla pengar så är de som den gamla klyschan heter ”bara människor”. Människor som lagt tre till åtta veckor av sitt liv på att försöka vinna VM-guld.

Helt gratis.

Utan familj och vänner.

Och misslyckats.

Nu står de där i tax free-shopen och gör precis som jag. Letar efter något kul till dottern för att stilla det dåliga samvetet att man varit borta. Henke Lundqvist och Patric Hörnqvist köper två små ryggsäckar med godis till sina barn. Jag tar också något till mina barn.

Vi är snart hemma i Sverige. Där blir det förmodligen en sista förklaring till media varför det gick som det gick, och sen splittras laget och alla åker hem till sitt.
Tomheten är kvar.

Det blev inget guld. Det blev inget #HeyHoThreeInArow
Men som Gabriel Landeskog klokt skrev i morse på twitter.

⁃Vi vinner ihop och vi förlorar ihop.

Tack alla spelare och ledare för förtroendet.
Och framför allt TACK alla goa läsare för all kärlek!