Första klassens reliker
Gästkrönika av Marcus Leifby
Det hade varit roligt att ha en (otvättad) pikéskjorta som Georgios Karageorgious bar när han producerade bordtennisturneringen i Barcelona-OS 1992, kryckorna Stefan Schwarz använde (som om han använde några) efter att han slitit av hälsenan 2000, fast helst av allt hade jag velat få tag på klubban som Peter Forsberg knäckte över knät efter SM-finalförlusten mot Malmö 1994.
På bilderna från Malmö Isstadion kan man se en glad prick rusa efter träflisen och återstoden av klubban, så oddsen är hyfsade att den faktiskt finns kvar.
Det kommer inte längre någon ny sport till oss, det är förstås jobbigt som fan för många, som att avstå modersmjölken, men personligen har jag klarat mig hyggligt så här långt. Jag ser en del gammal sport vilket skänker mig vällust.
De gamla sportårskrönikorna, som på 80-talen var högtidsstunder har blivit högtidsstunder på nytt, vill man se Troja ta sig an HV71 i kvalserien 1985 går det fint, och så finns det mängder med sevärda dokumentärer lite här och var.
Eftersom jag gillar gammal sport gillar jag också gamla saker. Vissa kallar det sportmemorabilia, men jag säger oftast bara ”prylar”. Jag vet inte riktigt när jag började samla, om jag nu samlar, men jag har ett litet prång här hemma där jag förvarar saker jag kommit över. Vissa gillar att jogga, andra att påta i landet, jag trivs med att tumma på mina prylar. Personerna jag delar mitt liv (och kvadratmeter) med brukar fråga vad jag ska med alla saker. Det vet jag ännu inte. Men jag antar att jag lurar mig själv att jag har en liten bit av historien hemma, och den biten gör mig både glad och inspirerad.
På måfå plockade jag fram några saker, och min förhoppning är att ni kanske återkommer och berättar vad för sportreliker ni har samlat på er? Och är det någon som absolut vill göra sig av med en näve grus som Hannu Mikkola sprutat upp i skogarna kring Jyväskylä får ni givetvis höra av er.
Eftersom detta är en sportblogg lämnar jag Christer Petterssons gamla hallmatta och skrivbordslampan från Kiruna stadshus (”Kirunabornas vardagsrum” där gruvarbetarna strejkade som satan för 50 år sedan) utanför.
En mask. Ganska dyr, men väldigt användbar oavsett om det kommer till spontanhockeymatcher i Vasaparken eller när man ska få upp barnen på morgnarna. Masken får mig att tänka på alla orädda målvaktsfantomer lilla Sverige har fått fram genom åren. Pelle, ”Honken”, ”Klimpen”, ”Abris”, och Göran Högosta som 1977 (i hjälm med galler, visserligen) stod för en av de bästa svenska målvaktsinsatserna någonsin när han på egen hand stoppade Sovjetunionen och Aleksandr Maltsev inte bara en gång, utan två. Sovjetunionen som samma VM krossat Kanada med 11-1 och världsmästarna Tjeckoslovakien med 6-1. Sverige vann med 3-1 och 5-1, tog silver och hjälpte Tjeckoslovakien till VM-guldet. Det pratas för lite om denna insats i ishockeysammanhang, anser jag.
En nummerlapp från Los Angeles-OS 1984 får mig osökt att tänka på Peppe Eng som kunde köra cabriolet ut till seglingstävlingarna i Long Beach, vilka han bevakade för Radiosporten. Just nummerlappen 125 vet jag inte säkert vem som bar, men jag har fått för mig att det var en kanadensisk gångare.
Ciao. Är det VM-historiens fräckaste maskot? Jag tror det. VM 1990 är mitt absoluta favorit-VM, trots att det gick käpprätt åt helsicke för Sverige. Jag råkar bo i samma kvarter som Olle Nordin och vi har träffats och fikat några gånger. Olle kommer från Delary i Älmhults kommun, Kronobergs län, och vi har spelat i samma juniorlag – fast inte samtidigt. Hade jag fått resa i tiden för att utföra ett sportjournalistiskt uppdrag hade jag rest till den lilla fiskebyn Camogli, med den här skrivmaskinen under armen, och rapporterat hem om hur svenskarna anlänt till sin VM-bas i början av juni 1990.
VM på nytt, och det här rakvattnet från 1994 är nog inte värt mer än en spottstyver. Det finns gott om vätska kvar och jag blir väldigt tillfreds när jag vid speciella tillfällen – som när Sveriges Fotbollshistorier och Statistiker har årsmöte – får skvätta på mig lite och bege mig ut i världen och dofta som jag inbillar mig att en nyduschad Tab Ramos gjorde.
Sist ut. Lars-Gunnar Björklunds gamla Tipsextra-slips. För runt två år sedan ramlade jag över en kartong innehållande Lars-Gunnar Björklunds slipssamling (från åren på Tipstjänst) och lite annat smått och gott. Slipsarna har lottats ut men den här har jag behållit själv, då kartongen var långt ifrån gratis. Lars-Gunnar Björklund var hjärnan bakom Tipsextra som startade 1969, och hade det inte varit för LGB:s skaparanda hade vi kanske inte suttit här i dag med klåda och längtan efter en 0-0-match mellan Nottingham Forest och Queens Park Rangers.
Vi hörs!
/Leifby