Gästkrönika: Marcus Leifby

Till det svenska fotbollslandslagets främsta bedrifter brukar OS-guldet 1948, VM-silvret 1958, VM-bronset 1950, OS-bronset 1952 (engelsmannen George Raynor var ”tränare” vid samtliga tillfällen) räknas, och så har vi förstås VM-bronset 1994 – svensk idrotts mest verifierade händelse någonsin.

Därutöver finns några åstadkommande som inte var så pjåkiga – vi pratar om fina kvalinsatser, väl genomförda gruppspel och sånt gött.

En lite bortglömd bravad är det som inträffade i Vier-Länder-Turnier (lätt att blanda ihop med nyårsbackhoppningen Vierschanzentournee i Garmisch) under påskhelgen 1988.

Tyskarna vet hur turneringarna ska namnges.

Svensk fotboll var inte mycket att skryta med vid tidpunkten, landslaget (delvis under Lars Arnessons ledning) hade inte kvalificerat sig till ett enda mästerskap sedan VM i Argentina 1978 och VM-missen 1986 plågade fortfarande både nationen och svensk landslagsfotboll.

1985 behövde Sverige bara slå Tjeckoslovakien borta för att ta sig till Mexiko och läget var så pass bra att spelare poserade i t-shirts med ”Laban i sombrero”-tryck på.

Men, det sket sig.

Trots förlusten mot Tjeckoslovakien var det fullt tillräckligt så länge det omutliga Västtyskland bara tog poäng hemma mot Portugal, men det sket sig det också. Portugal vann, Tommy Engstrands röst brast i radio och Robert Prytz torkade tårarna med en servett (för inte fasen bar landslagsspelarna näsduk vid den här tiden?).

1988 skulle EM-slutspelet (Sverige fick inte vara med där heller) spelas i Västtyskland och på vårkanten var Sverige inbjudna till en käck påskturnering dit också de regerande världsmästarna Argentina, de blivande EM-finalisterna Sovjet och de blivande världsmästarna och VM 86-finalisterna Västtyskland kom.

Upplagt för en riktig lektion, alltså.

Men icke.

Sverige bet ifrån oväntat bra och spelade 1-1 mot Västtyskland på Olympiastadion i Berlin sedan västtyskarna planenligt gjort 1-0 på en käck frisparksvariant, men där Österprofilen Peter Truedsson (SM-guld 1981) påpassligt skarvat in 1-1 efter en svensk hörna från höger.

Förlängningsspel var det inte tal om i Vier-Länder-Turnier, det var ju trots allt påsk, så matchen avgjordes på ”elfmeterschießen” där svenskarna var psykotiskt oberörda.

Robert Prytz slog sin straff kallt i mitten, Peter Larsson skickade upp en rökare i krysset, Glenn Strömberg vred sin straff till vänster med högern och Jonas Thern visade inga som helst nerver.

Samtidigt missade tyskarna två straffar, Lothar Matthäus (av alla) sparkade sin boll så högt över att den förmodligen landade på andra sidan järnridån, och när tyskarna var nödgade att sätta sin straff gick Janne Möller rätt och räddade Rudi Völlers straff.

Möller mot Völler, alltså.

Sverige till final där Sovjet väntade, med ett hyggligt lag de också, eftersom de precis slagit Argentina (med bland annat Diego Maradona och Claudio Caniggia) som kommit till Europa med inte vilket sketgäng som helst.

Sveriges startelva i ”finalen”:

Thomas Ravelli – Roland Nilsson, Glenn Hysén, Peter Larsson, Dennis Schiller – Jonas Thern, Robert Prytz, Stefan Rehn, Joakim Nilsson – Hans Eskilsson, Hans Holmqvist.

I matchen (höjdpunkter finns på Youtube) hade Hasse Eskilsson flera fina möjligheter (bland annat ett skott i ribban) innan han till slut gjorde 1-0. Slutresultatet fastställdes senare till 2-0 sedan Hasse Holmqvist avlossat en frispark, via muren och in, med kvarten kvar.

Förbundskapten Olle Nordin var mer än nöjd efter segern och avslöjade senare att bedriften lett till att både Västtyskland och de blivande europamästarna Holland hört sig för om det fanns någon möjlighet att spela träningsmatcher längre fram.

Sverige stärktes av segern i Västberlin, till hösten gick de in i VM-kvalet och spelade 0-0 borta mot England på Wembley efter att Glenn Hysén gett felfriheten ett ansikte med 138 perfekt genomförda glidtacklingar.

Sverige tog sig senare till VM 1990 där det inte gick något vidare. Hasse Eskilsson blev inte uttagen i truppen (proffsäventyret i Portugal gick inte alls som tänkt) trots fina insatser i landslaget under slutskedet av 80-talet. I stället tog Tomas Brolin, Johnny Ekström, Mats Gren, Mats Magnusson och Stefan Pettersson anfallsplatserna till Italien-VM.

1-2, 1-2, 1-2 där, fiasko och svarta rubriker förstås, men här schaktades ändå området där Tommy Svensson i hemma-EM 1992 (semifinal, tyskarna tog revansch) kunde lägga en grund till det som två år senare skulle ge oss den perfekta VM-sommaren – och ett brons.

Frågan är om något av det där ens hade hänt om Sverige inte segrat i Västberlin påsken 1988?

Därför ska jag nu fullfölja mina påsktraditioner genom att måla ägg, bryta kvistar till mitt ris – och tänka en stund på Hans Eskilsson och när Sverige segrade i Vier-Länder-Turnier.

Fröhliches Ostern!

/Leifby

FOTNOT: I matchen om tredjepris vann Västtyskland med 1-0 över Argentina. 

Gästkrönika av Marcus Leifby

Det hade varit roligt att ha en (otvättad) pikéskjorta som Georgios Karageorgious bar när han producerade bordtennisturneringen i Barcelona-OS 1992, kryckorna Stefan Schwarz använde (som om han använde några) efter att han slitit av hälsenan 2000, fast helst av allt hade jag velat få tag på klubban som Peter Forsberg knäckte över knät efter SM-finalförlusten mot Malmö 1994.

På bilderna från Malmö Isstadion kan man se en glad prick rusa efter träflisen och återstoden av klubban, så oddsen är hyfsade att den faktiskt finns kvar.

Det kommer inte längre någon ny sport till oss, det är förstås jobbigt som fan för många, som att avstå modersmjölken, men personligen har jag klarat mig hyggligt så här långt. Jag ser en del gammal sport vilket skänker mig vällust.

De gamla sportårskrönikorna, som på 80-talen var högtidsstunder har blivit högtidsstunder på nytt, vill man se Troja ta sig an HV71 i kvalserien 1985 går det fint, och så finns det mängder med sevärda dokumentärer lite här och var.

Eftersom jag gillar gammal sport gillar jag också gamla saker. Vissa kallar det sportmemorabilia, men jag säger oftast bara ”prylar”. Jag vet inte riktigt när jag började samla, om jag nu samlar, men jag har ett litet prång här hemma där jag förvarar saker jag kommit över. Vissa gillar att jogga, andra att påta i landet, jag trivs med att tumma på mina prylar. Personerna jag delar mitt liv (och kvadratmeter) med brukar fråga vad jag ska med alla saker. Det vet jag ännu inte. Men jag antar att jag lurar mig själv att jag har en liten bit av historien hemma, och den biten gör mig både glad och inspirerad.

På måfå plockade jag fram några saker, och min förhoppning är att ni kanske återkommer och berättar vad för sportreliker ni har samlat på er? Och är det någon som absolut vill göra sig av med en näve grus som Hannu Mikkola sprutat upp i skogarna kring Jyväskylä får ni givetvis höra av er.

Eftersom detta är en sportblogg lämnar jag Christer Petterssons gamla hallmatta och skrivbordslampan från Kiruna stadshus (”Kirunabornas vardagsrum” där gruvarbetarna strejkade som satan för 50 år sedan) utanför.

En mask. Ganska dyr, men väldigt användbar oavsett om det kommer till spontanhockeymatcher i Vasaparken eller när man ska få upp barnen på morgnarna. Masken får mig att tänka på alla orädda målvaktsfantomer lilla Sverige har fått fram genom åren. Pelle, ”Honken”, ”Klimpen”, ”Abris”, och Göran Högosta som 1977 (i hjälm med galler, visserligen) stod för en av de bästa svenska målvaktsinsatserna någonsin när han på egen hand stoppade Sovjetunionen och Aleksandr Maltsev inte bara en gång, utan två. Sovjetunionen som samma VM krossat Kanada med 11-1 och världsmästarna Tjeckoslovakien med 6-1. Sverige vann med 3-1 och 5-1, tog silver och hjälpte Tjeckoslovakien till VM-guldet. Det pratas för lite om denna insats i ishockeysammanhang, anser jag.

En nummerlapp från Los Angeles-OS 1984 får mig osökt att tänka på Peppe Eng som kunde köra cabriolet ut till seglingstävlingarna i Long Beach, vilka han bevakade för Radiosporten. Just nummerlappen 125 vet jag inte säkert vem som bar, men jag har fått för mig att det var en kanadensisk gångare.

Ciao. Är det VM-historiens fräckaste maskot? Jag tror det. VM 1990 är mitt absoluta favorit-VM, trots att det gick käpprätt åt helsicke för Sverige. Jag råkar bo i samma kvarter som Olle Nordin och vi har träffats och fikat några gånger. Olle kommer från Delary i Älmhults kommun, Kronobergs län, och vi har spelat i samma juniorlag – fast inte samtidigt. Hade jag fått resa i tiden för att utföra ett sportjournalistiskt uppdrag hade jag rest till den lilla fiskebyn Camogli, med den här skrivmaskinen under armen, och rapporterat hem om hur svenskarna anlänt till sin VM-bas i början av juni 1990.

VM på nytt, och det här rakvattnet från 1994 är nog inte värt mer än en spottstyver. Det finns gott om vätska kvar och jag blir väldigt tillfreds när jag vid speciella tillfällen –  som när Sveriges Fotbollshistorier och Statistiker har årsmöte – får skvätta på mig lite och bege mig ut i världen och dofta som jag inbillar mig att en nyduschad Tab Ramos gjorde.

Sist ut. Lars-Gunnar Björklunds gamla Tipsextra-slips. För runt två år sedan ramlade jag över en kartong innehållande Lars-Gunnar Björklunds slipssamling (från åren på Tipstjänst) och lite annat smått och gott. Slipsarna har lottats ut men den här har jag behållit själv, då kartongen var långt ifrån gratis. Lars-Gunnar Björklund var hjärnan bakom Tipsextra som startade 1969, och hade det inte varit för LGB:s skaparanda hade vi kanske inte suttit här i dag med klåda och längtan efter en 0-0-match mellan Nottingham Forest och Queens Park Rangers.

Vi hörs!

/Leifby