Varsågoda att ge tillbaka, fotbollspelare
Gästkrönika: Frida Fagerlund
Det är smått surrealistiskt att promenera min vanliga runda i East London numera. Dels eftersom jag bara får gå den en gång om dagen. Sträckan, som löper genom hjärtat av den hippa stadsdelen Shoreditch upp till de mysiga delarna av Hackney (det finns mindre mysiga områden där också) och tillbaka, tar prick en timme. Längre än så får man inte vistas ute på gatorna.
Dessutom är hela London absurt tyst. På min gata Old Street får man ofta se upp för vingliga after workare och bokstavligt talat rusa över vägen för att undvika den ständigt levande trafiken. Nu behövs inte det. Öronpropparna, som jag vanligtvis använder för att kunna sova mig igenom bruset, ligger orörda på sängbordet.
För den fotbollsintresserade, liksom den icke-fotbollsintresserade, står livet överraskande still. En regnig höstdag, en långdragen annandag med släkten, eller en solig lördag i slutet av mars. Fotbollen har alltid funnits där. Inte minst för de passionerade engelsmännen.
Vissa har fotbollen som sin primära inkomstkälla. Det gäller spelare, tränare och övriga ledare men också alla de tusentals som arbetar inför, under och efter Premier League-matcher. De som nu står utan arbete fram tills säsongen påbörjas igen. Kanske inte ens då eftersom det är högst troligt att resterande möten kommer spelas utan publik.
Manchester City har omkring tusen arbetare som innefattar alltifrån matchvärdar till biljettförsäljare. Under veckan fick de glädjebeskedet att klubben väntas betala ut deras löner som vanligt trots avsaknaden av arbetstillfällen. Crystal Palace erbjuder gratis virustester till alla årskortsinnehavare över 70 år. Chelsea lånar ut sitt hotell vid Stamford Bridge till sjukvården. Det finns många fler liknande exempel.
Fotbollsklubbar är osmakligt rika, heter det ofta. Sanningen är att det är tack vare (eller på grund av) oss som oljemagnater och andra finansmän ser möjligheter med att pumpa in pengar i branschen. Liksom det är vi som i grund och botten bidrar till att pressa upp spelarnas ofta astronomiska löner. Vi har placerat dessa människor på en abnormt hög piedestal eftersom vi anser att deras bedrifter ute på fotbollsplanen ger oss tillräckligt mycket glädje för att förtjäna det…
… Nu, när det inte längre finns en live-scen att visa upp sig på, måste spelare och klubbar hitta ett annat sätt att ge tillbaka. Vissa har börjat lovande, andra håller låg profil.
Under onsdagen meddelade en grupp spelare från olika Premier League-klubbar att de har startat en gemensam kampanj för att samla ihop pengar. En av de drivande krafterna är föga förvånande Arsenals Hector Bellerin. Han är en av de (få) fotbollsspelare som aldrig är sen att agera eller säga vad han tycker. Oavsett om det handlar om politik, människors lika värde eller en pandemi.
Pep Guardiola har skänkt 11 miljoner kronor till sjukvården i Barcelona. Ärkerivalen José Mourinho promenerade runt i Enfield, norra London, och delade ut nödvändiga varor till de äldre. En hoppfull röst i bakhuvudet håller en tumme för att inget filmteam från Amazon närvarade i samband med portugisens – utifrån sett fina – initiativ.
Är det tillräckligt? Görs det tillräckligt?
Det finns klubbar som i nuläget måste tänka på sig själva. Birmingham befinner sig exempelvis i en prekär situation och vill att spelare ska gå med på att sänka sina löner några månader framöver. Enligt lokaltidningen tjänar en spelare i genomsnitt över 6000 pund (ca 70 000 kronor) i veckan.
En av de som omedelbart halverade sin lön är kaptenen Harlee Dean. Han berättar att vissa har följt hans exempel, andra inte. ”Jag hade inte stått ut om någon som arbetar i klubben hade fått gå eftersom jag inte gjorde någonting”, säger Dean. ”Det är upp till var och en att fatta ett beslut på egen hand. Förhoppningsvis är det ett privat sådant som ingen annan behöver ta del av”.
Det kan finnas hundra anledningar till varför vissa Birmingham-spelare inte har lust att gå ner i lön. En cynisk slutsats är att det handlar om girighet, något som förmodligen inte gynnar någon i längden.
Kanske är Harlee Deans ord svaret på frågeställningen ovan. Vi, åskådarna, behöver inte känna till varenda donation eller lönesänkning. Men vi behöver få veta att klubbar och spelare ser vårt värde och hjälper samhället – hjälper oss – ur den här krisen. Annars kan det bli en jobbig klättring tillbaka upp på piedestalen. När det nu än sker.
Jag vill inte tro att den generella människan är mer narcissistisk år 2020 jämfört med någon annan tidsperiod. Möjligen är vi inte vana vid att behöva sätta främlingars liv framför vår föredragna träningsrutin, restaurangbesök eller planerade pubrunda. Alternativt sänka våra löner någon procent. Det är en liten uppoffring för att så småningom få tillbaka vår ”normala” vardag. Inklusive den smärtsamt saknade fotbollen.
Just därför trotsar jag rebellen inom mig under den dagliga promenaden och är tillbaka i lägenheten efter exakt 60 minuter. För att jag vill att världen snart ska bli som vanligt igen.