Inlägg av Johanna Frändén

Mer än en klubb – ett myteri?

Tiderna går, fotbollen står nästan still och snart har ännu en helg utan matcher passerat. Tur att vi har vår nya redaktionsbaby att se efter (nej, jag menar inte dig, Frida). Men låt oss plocka upp tråden från Fagerlunds inlägg och prata lite om klubbarnas och spelarnas agerande i den här situationen. Går det att utifrån coronavirusets effekter på fotbollsvärlden dra direkta slutsatser om vem som är ond och god?

Ni såg att Juventus spelare och ledare sällade sig till en växande skara av fotbollsmiljonärer som bestämt sig för att avstå en del av sin lön under coronakrisen. Serie A är väl för övrigt på god väg att skapa sin egen flockimmunitet om man ser till listan på spelare som insjuknat och frisknat till från Covid-19. Det är ingen match för de flesta; att vara 30 år, hälsosam och ha tillgång till god sjukvård är i princip garanter för att klara sig lindrigt när coronan slår till.
Ni noterade förstås också att FC Barcelonas spelarråd sa nej till klubbens förslag om att sänka lönerna och istället blev tvingade till en sorts permitteringar. Det finns, försiktigt sagt, en del synpunkter att ha på det här förfarandet. Klubbens inledande förslag att sänka alla spelarlöner i samtliga sektioner med 70 procent kan låta som en rimlig rättviseåtgärd – inte minst i förhållande till det bisarra förslaget att FÖRHANDLA alla lönesänkningar individuellt, med, antar jag, en rad Skype-möten med spelaragenter som följd, som vore det här en inverterad variant av silly season. Det skulle, för att låna ett begrepp från den hårt belastade sjukvården just nu, förmodligen leda till viss etisk stress.
Men hur i hela Huelva kan Barças spelare vara så omedgörliga mitt i en internationell kris utan motstycke som kostat över 6 000 liv i det hårt prövade Spanien i skrivande stund? Är de på riktigt så förbannat snåla? Är de inte riktigt kloka? Har de tappat all bollkänsla under träningsuppehållet? Är inte detta Mer Än En Klubb?

Det finns väl två huvudspår för att hitta svaret på de frågorna, där det första inte är direkt smickrande, men likväl ett spår:
Spanska medier rapporterar att Barças spelare sneglar mot Real Madrid vars löneutbetalningar puffar på som vanligt: Tänker inte de så tänker inte vi. Det här är förstås ett fruktansvärt dåligt valt läge att bygga sin identitet mot den kungliga institutionen i huvudstaden, men vi kan inte utesluta att den reflexen gett visst utslag i förhandlingarna i Katalonien.

Men det finns en annan förklaringsmodell som känns mer logisk just nu. Då får vi hoppa tillbaka några veckor i tiden, till en värld pre corona, där FC Barcelona skakades av en av de värsta image-skandalerna på många år i spansk fotboll då president Josep Maria Bartomeu misstänktes för att betala en firma för att smutsa ner flera av spelarnas varumärke. Relationen mellan spelartrupp och klubbledning var redan innan dess minst sagt ansträngd, efter Lionel Messis beska utfall mot sportchef Eric Abidal. Kort sagt: Förtroendekapitalet mellan arbetstagare och arbetsgivare var redan kört i botten.

Mal rollo

I ljuset av det är det inte helt konstigt att spelartruppen inte vill hjälpa klubben att rida ut den ekonomiska krisen. Det känns kanske futtigt, lite lågt och som ett allmänt dåligt valt tillfälle att bråka, men helt ofattbart är det inte.

Efter år av extremspenderingar, ekonomisk dopning och ett financial fairplay-system som de flesta aktörer mest verkar se som en hinderbana att ta sig förbi, ställs nu fotbollsvärlden inför en fråga som måste upp på agendan när det här är över: Hur länge trodde toppfotbollsklubbarna att de bara kunde lämna ladorna helt tomma?

Foto: Christine Olsson/TT

Cooee, cooee från fotbollskarantänen

Medan Kroko kollar fula landhockeymål – vi kallar det ”breddbevakning” i branschen – har stora delar av lagidrottsvärlden också ganska tråkigt just nu. Något jag vet om fotbollsspelare, efter att ha bevakat, intervjuat och jobbat med en hel del, är hur dåliga många är på att klara sig utan rutiner. Man får ibland intrycket av att sportens superstars jäser runt nedcabbat, äter dyra middagar eller bara har det så där gränslöst Glenn Hysén-gott i sin vardag, men det är lite av en chimär. Packa benskydd, passa tider, spela tvåmål, flyga flygplan och väga sina kalorier på våg är oftast lite närmare sanningen.

Coronapausen ställer givetvis helt nya krav på en yrkesgrupp som jag närmast skulle vilja beskriva som ”dampig”, men låter bli, eftersom jag har allt sämre koll på vilka ord man får använda i det här jävla landet just nu.
Det här är också tider då det snabbt visar sig vilka som kan roa sig på egen hand.

Ni har sett klippen på toarulleutmaningen, som Chelseas Ramona Bachmann förfinat.

Ni har noterat att Ada Hegerberg satt i skadekarantän redan innan virusutbrottet och just nu mest verkar rehaba på ren ilska.

Men frågan är om någon har tråkigare än Liverpools James Milner? Eller roligare? Jag vet inte riktigt. Men han har i alla fall börjat räkna med sämre dagar, eller så kom han bara inte ihåg att storhandla i helgen. Nu ransonerar han te.

Och klipper gräs.

Och hemskolar barnen. Eventuellt i spanska.

Men fotboll då? Tänker han inte på fotboll? Hinner James Milner i själva verket inte komma tillbaka till sitt brödjobb med alla dessa betungande hushållssysslor? Vi har nog inte svaret än. Men han i alla fall tagit ut sin all star-elva från Premier League på ett minst sagt kreativt sätt.

James Milner har alltså, på lite mindre än en vecka, lyckats utmana parodikontot Boring James Milner på att vara roligast på internet. Eller så är det där han hittat inspiration?

Men, tänker ni, liksom jag ofta gör, är det INGEN som ägnar sig åt några lite mer…intellektuella aktiviteter i sin karantäntillvaro?
Ja, Megan Rapinoe och Alex Morgan spelar i alla fall onlinealfapet, med varierad framgång.

Och det lämnar ju oss egentligen bara med en fråga: Vad i hela världen betyder ”cooee”?

Ronaldinho – en förebild i karantänen

Nej, det här är inget roligt. I takt med att världen släcker ner och fotbolls-EM och OS skjuts på framtiden är det svårt att inte drabbas av känslan att vi lever på den yttersta dagen. Kan man göra något för att hålla den känslan stången?
Vi gör ett bloggförsök på Sportbladet.
I karantäntider behövs hjälp att skingra tankarna samt goda förebilder. Ronaldinho Gaúcho bjuder, just nu, på både ock från fängelset i Paraguay.

Det är mycket som är ganska oklart i den här historien: Vi vet att Ronaldinho och hans bror Roberto rest till Asunción med falska paraguayanska pass på sig. Brassebröderna påstår att de trodde att dokumenten var en sorts hedersgåva och greps, släpptes och greps igen av polis, under de första dagarna i landet. Just nu är en handfull andra personer misstänkta för inblandning i bedrägeriet, samtidigt som Paraguay, liksom resten av världen utom Sverige, gått in i lockdown-läge på grund av coronaviruset. Man får inte ens bordsbeställa på barerna.

Ronaldinho uppges ha varit nedstämd de första dagarna i fängelset och ska ha vädjat till lokala myndigheter att släppa honom. Ni som jobbar hemifrån just nu och skär ner på alla sociala kontakter utom de mest nödvändiga känner igen er. Det blir en liten chock. Man saknar sin frihet. Man fattar inte hur man ska palla i längden. Man deppar.
Men efter någon vecka bakom lås och bom ska Ronaldinho ha hittat leendet igen. Jag vet inte hur många av er som kommit till den här fasen ännu, men den finns också i karantänlägen. Det kommer i takt med att pulsen sjunker och man tvingas göra det bästa av tillvaron inom fyra väggar. Så jävla jobbigt är det faktiskt inte.

Det är vissa saker vi vet om Ronaldinhos liv i fängelset: Han går upp klockan åtta, får ibland besök av River Plate-ikonen Nelson Cuevas och har gott om tid att prata brott och straff med det paraguayanska fotbollsförbundets före detta president, som i sitter på samma avdelning fast för penningtvätt. Dessutom vet vi att Ronaldinho numer spelar fotboll i den inhemska fängelseligan för laget Negro Cumbiero – ungefär ”svart man som dansar” – och har kvar en god del av sina skills.

Det cirkulerar vissa rykten som man för en gångs skull inte vill kolla upp – Ronaldinho ska först ha belagts med målförbud på grund av den orättvisa konkurrenssituationen, men gjorde sedan hälften och var inblandad i samtliga mål i 11–2-segern i debuten, där priset ska ha varit en rostad spädgris på 16 kilo.
I lördags fyllde lill-Ronaldo 40, och firades med churrasco, ett brasilianskt barbecue där man fullkomligt mörsar i sig kött tills man stupar. Han har d gott, vad det verkar.

Men det här fallet lämnar oss än så länge trots allt med fler frågor än svar: Hur kan Ronaldinhos brorsa till exempel se ut som den perfekta korsningen av Ronaldinho och fenomen-Ronaldo?

Image

Och hur överjordiskt bra var Ronaldinho egentligen när han var bra

Nåväl. Låt oss ha tråkigt ihop i väntan på sport, med Ronaldihos leende som förebild. Och kanske också hans karantänlook.

 Ronaldinho has been pictured inside jail for the first timeTwitter: @repollera

Sida 1 av 1