Let the Memory Live Again

Men då ingenting annat återstår av en gången tid, när människorna har dött och tingen förintats, så lever ännu doft och smak ensamma kvar; bräckligare men livskraftigare, mera immateriella, mera trofasta och längre kvardröjande. Som döda människors själar dröjer de ännu länge kvar bland ruinerna efter allt det andra; de minns, väntar, hoppas och bär som på en nästan oskönjbar liten vattendroppes yta minnets oerhörda byggnad.

Det kan ha varit mitt livs, i en inte alls begränsad konkurrens, nedrigaste besserwisserinsats. Min dåvarande, högt älskade och uppskattade, chef, och blivande chefredaktör, som skrivit en substantiell analys av parallellerna mellan Alfred Hitchcocks Vertigo (eller Studie i brott, då) och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Han hade grottat ner sig i alla blinkningar, i minnesprocess och svindelbilder som tematik, det var inget lång text, men den vände sannerligen på de semiotiska stenar som Hitchcock placerat ut.

En apa som liknar mig, som knappt avslutat puberteten, frågade sin chef om han tänkt på vad Kim Novaks bärande rollkaraktär heter. En miljard besserrwisser-poäng.

– Madel… MEN HELVETE, hon heter ju MADELEINE.

Madeleinekakan, hela katalysatorn för minnet hos Proust. Förlåt i efterhand.

Nu har solen gått upp över ytterligare en dag i Absurdia, ytterligare en dag med graf-triathlon och råmanikyr som enda sportinslag. Jag har inte kollat sportsajter och -konton än, men jag vet ju exakt vad som finns där.

Rapporterna om hur spelare bibehåller sin träningsnivå över länk, självberömmande inlägg om miljardärer som donerar en miljon, svajiga prognoser om när, hur, om ligan si och så eventuellt kan avslutas eller inledas.

Och en sak till: minnen, nostalgi, brutna tidslinjer. Historiska matcher i repris, gamla VM-krönikor på SVT Play, listor över bästa, sämsta, mest älskade och hatade, dyraste, snabbaste, fulaste och mest bortglömda spelare. Erik Niva som återberättar spelaröden i Sportbladet. Supportrar som minns och saknar. Dödsrunor över Pape Dioufs liv (säg en annan plats i världen där fotbollsfans minns en död ordförande som Drime, inom ett par timmar efter att budet kommit).

 

Allt står still, minnena rör sig. Jag gör inga listor (än, vänta en vecka till så), men jag har funderat lite på vilka madeleine-kakor som skulle trigga igång den där omedelbara processen, vilka smaker, lukter, vilket ljus som ofrånkomligt skulle kunna förflytta mig till fotboll.

Äh, det får bli en lista redan nu. Jag antar att ni har era helt egna sinnesminnen, men här är mina som jag minns dem.

1. Stekt lök.
Promenaden till en match på Öarna, oftast Tottenham i mitt fall. De moderna, gentrifierade arenorna luktar ju annorlunda nu, men det här finns fortfarande kvar: Matvagnarna med sina stekplattor med usla hamburgare, sladdriga pommes frites, vinäger och ketchup och mest av allt: den tunga, genomträngande lukten av stekt lök.

Minns jag doften minns jag en öl i plastmugg, kissnödigheten som kommer av ölen och nervositeten, en lätt känsla av att jag fryser (i minnet spelas alla engelska matcher i mars), en halvengagerad sing-a-long.

2. Cannabis och lammkorv.
Att se fotboll i Frankrike är per definition en gastronomisk resa. Lök-tartes som heter pissaladière i Nice, kanderade mandlar på gamla Stade de Ray, galettes saucisse (korv och pannkaka) i Bretagne. Men dofterna som tar mig till Planète Mars, till Marseille, är den söta av marijuana, blandad med oset från en snabbt ihoprafsad merguez frites. Jag kan dricka den med en cola, gå över gatan och äta en pizza Reine med ett glas kallt rött vin. Jag hör något också: det snabbt växande ljudet av något slags rusning, ett bråk, polisen, eller bara några som bestämmer sig för att trumma igång. En rysning, ett lugn i stormen, trapporna upp, match.

3. Omelett, bröd, en viss sorts glass.
När jag var elva år tillbringade familjen fem veckor i ett konstnärsläger i Girona-regionen, nära franska gränsen. Jag minns fortfarande en särskild styckglass som fanns i servicebutiken runt hörnet från där vi bodde. En coupe med vaniljglass, jordgubbssylt, ett tunt lager kokos på toppen. Jag minns baren som serverade tortillas, potatisomeletter, i vitt bröd som strukits med blodröda färska tomater och lite salt.

Så smakade VM 1986, jag kan skickas tillbaka dit på en hundradels sekund bara genom att förnimma smakerna. Vi såg varenda match i baren, höll intensivt på Danmark. Inför åttondelsfinalen mot Spanien kom jag dit med Dannebrogen sminkad på kinderna, jag hade blivit något slags blond maskot för stammisarna så det gick för sig. Det gick för sig tills Jesper Olsen gjorde 1–0 på straff, och det gick verkligen för sig när proppen gick ur och Butragueño gjorde mål, mål, mål och ett mål till. När Spanien gjort 4–1 gick jag hem, med bortgråtet smink på kinderna. Sedan dess har jag fått andra sinnesminnen från Spanien, förstås. Nötskalen som skrapar under fötterna på läktaren, något slags kvällsbris efter en smällhet söndag, den uttorkade känslan i ansiktet. Inget är starkare än minnet av en mästerskapsglass för 34 år sedan.

4. Marmeladgodis.
Mitt första medvetna mästerskap var VM 1982, vi hade varit i Paris och jag hade förälskat mig i Giresse och Platini. Jag fick Giresses autograf, aldrig Platinis, och det var väl lika bra det. Jag hade däremot en plansch på pojkrumsväggen där Platoche bredsidade till en boll i Juventuströjan, bredvid ett foto där mitt sjuåriga jag gjorde exakt samma passningsrörelse.

Jag minns inte jättemycket av den där resan, så klart, men jag minns min första smak av fransk landslagsfotboll: ett slags orange marmeladgodis som var äckligt, men som jag masskonsumerade ändå, helt enkelt eftersom paketen innehöll klistermärken med fotbollsspelare.

Det är fortfarande inte gott med marmeladgodis, men de gånger jag konfronteras med en sådan där grön kula från Fazer så är det med den tvetydiga känslan av något som smakar tveksamt men som också kastar mig tillbaka till något ursprungligt nyfiket och förälskat.

5. Kaffelikör.
Hur känns italiensk fotboll? I mina minnen spelas den också på vintern, eftersom jag frusit mer än jag svettats, i Palermo, Catania, Neapel, Rom, Parma, Milano eller Turin. É così.

Salsiccia e pepperoni och porchetta utanför, men ännu mer det visuella: rök ur munnen, betong, strålkastarljus som skär mörkret, tårgas och, framför allt, iskalla händer som vinkar in ett rör med ett par centiliter Caffè Borghetti, den där espressolikören som går mellan händer på läktaren och som i två sekunder knockar bort kylan ur kroppen.

Så smakar det, så känns det.

6. Pyro
Det här överraskar faktiskt mig själv, men det gör det inte mindre sant. När jag saknar allsvensk fotboll, när jag tänker på det, så hittar jag egentligen bara ett distinkt doftminne. Det kan väl ses som en ovanligt lyckad varumärkesmarknadsföring för en del av ståplats, eller som ett tecken på att jag av naturliga skäl varannan gång ser min fotboll i Stockholm – men det jag känner är lukten av pyroteknik.

Det är väl lukten av stora matcher, av en klack, av något slags myller, och i mitt fall en luktupplevelse på viss distans. Molnen drar undan från ståplats, letar sig mot pressläktaren och drar vidare.

Jag minns det, jag saknar det. Och i väntan på att det kommer tillbaka så kan vi ju inte göra så mycket mer än att uppleva det som varit en gång till.

 

Här är Harry Kane som målning från förr:

Och här är en Madelen-kaka från alldeles nyss. Må vi få nya minnen snart.

/Simon Bank