Inlägg av Simon Bank

Shake the disease

Gästkrönika: Simon Bank

Ingen redaktion att gå till, inga polare att hänga med, ingen restaurang att besöka, inget att skriva om, inga matcher att titta på.

Illa är det.

Inga döda anhöriga, ingen förlorad anställning, inget företag i konkurs.

Så illa är det inte ändå.

I går låg jag i sängen (varje nackdel har sina fördelar, som Cruijff sa) och spelade in ett poddavsnitt över länk till Juanita i Göteborg. Jag berättade där om en ganska platt insikt – men ändå en insikt, vi tar vad vi får i karantänen! – som träffade mig när jag såg den där SVT-dokumentären om Kossounou Odilon. Jag såg bilderna från säsongspremiären, Bajen–Kalmar, supportertåget över Södermalm, gungande läktare, och slogs av att det inte först och främst är spelet fotboll, eller ens matcherna, jag saknar: det är människorna. Mötespunkten. Sammansmältningen.

Vi har ju inte det nu, och om vi har det så är det i små celler. Familjen, några få vänner, en främling två meter bort på trottoaren. I dag skickade svensk Elitfotboll ut ett pressmeddelande där de refererade till rapporten de beställt om fotbollens samhällsnytta.

Rubriken löd: ”Fotbollen är en väsentlig del av vårt folkhemsbygge”.

Man tänker ju ”visst!”. Men sedan man kanske tänker ”definiera ’fotbollen’”. Vilken sorts fotboll är det som bygger landet? Vilken sorts fotboll är det som kommer att bygga världen ny på andra sidan en pandemi?

Samma som alltid, den där vi möts i leken och fantasin och river murar mellan varandra.

I helgen skrev Jorge Valdano om fotbollsstjärnorna i El País, om hur de avmytologiseras utan arenorna och matcherna. Plötsligt är de bara killar (jo, mest) som jonglerar med toarullar, skojar på insta, har tråkigt eller kanske skänker en dagslön till ett sjukhus.

”Sporten är borta, det enda som återstår är industrins känslighet” skriver Valdano. Just så. Klubbar och förbund som vacklar, små klubbar som går under, division tre-proffs som tvingas ut i arbetslöshet. Plötsligt står toppfotbollen avklädd, skrattspegeln är borta, drömbärarna nakna så länge som vi ser oss själva i en helt vanlig spegel: Vilka är vi? Vad är viktigt egentligen?

Det vore mig främmande att låtsas som att det inte är viktigt (ens egentligen) med Everton eller Real Madrid. Det spelades musik och teater i koncentrationslägren, vi behöver fantisera för att leva. När stormen kom började folk slåss om toarullar för att det var något de kunde påverka mitt i kaoset, en chimär känsla av kontroll när världen vibrerade. Fotbollen kan vara det också: hundra döda, men hur gick det för Roma då?

Vi kan inte ens låtsas att överblicka följderna för fotbollen på sikt, men att toppfotbollen darrar är det minsta problemet. Den borde darra, oftare. Är man småsint om man tycker att det närmast är vulgärt att Paul Pogba (efter att ha uppmuntrat folk att ”dab to beat coronavirus”) startat en insamling och lovat att dubbla bidraget om insamlingen når över 400 000 kronor, eller att spelare som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi – som undanhållit runt 200 miljoner i skatt i Spanien, pengar som bland annat kunnat gå till vården – nu får applåder för att de skänker en veckolön?

Vi kommer att behöva deras fotboll på andra sidan det här också, men jag undrar om det kommer att ha hänt något med vårt sätt att se på toppfotbollen då. Vi vet att England skriker efter vårdpersonal, att klubbar och spelare hyllar sjuksköterskorna som sina hjältar. Fint. Men vi vet också att summan som spenderades på spelarköp i Premier League förra sommaren hade räckt till att bygga tre stycken Queen Elizabeth Hospital (supersjukhuset i Birmingham, med sjutusen anställda och en halv miljon patienter per år).

Man kan inte jämföra så? Klart man inte kan. Men den här tiden gör det omöjligt att låta bli. Kanske borde de inte skänka några pengar över huvud taget, i alla fall inte ur någon form av moraliskt perspektiv. Toppfotbollen (eller idrotten) bryr sig ju aldrig om distributionen av pengar annars. PSG tar emot flera hundra miljoner från fattiga Rwanda – för att sen skänka några miljoner till sjukhus. Flott.

Det är bra att skänka och vi ska alla hjälpas åt, men jag rörs inte när min idol Roger Federer donerar en miljon, jag får inte nåt fuktigt i ögonvrån när fotbollsmiljardärer avstår en minimal del av sin inkomst för att det känns bra just nu.

Däremot hände det något i mig när Josip Ilicic tog med sig matchbollen från Valencia, den han gjorde fyra mål med, och skänkte den till Papa Giovanni XXII-sjukhuset i Bergamo.

Det var en gest, men den var på något sätt jämlik. ”Från min dröm till er mardröm”. Den utgav sig inte för att vara något annat än en gest, därför betydde den något.

Ilicic.
Sida 1 av 1