The end of the ant
Fifa har kommunicerat sin ambition att prioritera att spela klart vårens ligor. Men i takt med att dödstalen stabiliserar sig runt om i de värst drabbade länderna i Europa – de råkar för övrigt sammanfalla ganska exakt med de största ligorna – blir det tydligt att fotboll knappast är förstaprio när man långsamt och försiktigt börjar starta upp samhällena igen. I dag förväntas Emmanuel Macron förlänga Frankrikes utegångsförbud, i Italien ser man ännu nu ingen återgång till det normala livet och i Storbritannien dör Covid-19-patienter i ungefär samma takt som för två veckor sedan.
Det säger sig självt att folksamlingar på 15 000 eller 75 000 individer inte ligger i korten just nu. Och många klubbar är tveksamma till att spela fotboll utan publik, eftersom det för många inte ens skulle vara en modest plusaffär. I England pratar man om ett specialupplägg på Wembley.
Jag börjar ändå ställa in mig mentalt på att det här är en förlorad fotbollssäsong, och det är verkligen inte ett av de hundra största problemen just nu, men det kommer att få en effekt som gnager i mig: Massavsluten av spelarikoner.
Varje vår tar en lång rad spelare avsked från toppfotbollen och varje gång är det lika kämpigt. Eller nej, ibland är det värre. Jag satt själv på Stadio Olimpico i Rom den 28 maj 2017 då Francesco Totti kastade in handduken och höll ett hudlöst avskedstal som fick ögonen att blänka också på garvade murvlar som sett nästan allt. Det är ett av mitt livs finaste fotbollsminnen. Och ett av de värsta.
Men att få chansen att slå en sista frispark, förbereda ett tal, få blommor och göra ett ärevarv är en sak. Att tvingas till pensionering av en virologisk force majeur är något annat. Zlatan Ibrahimovic joggar ned med Hammarby just nu, i väntan på någon form av besked om våren och framtiden. Är det det sista han gör på en fotbollsplan? Listan över potentiella tvångspensioner är lång förstås: Gianluigi Buffon, Santi Cazorla, Carlos Tevez och Dani Alves. Giorgio Chiellini, Aritz Aduriz, Thiago Silva och Hatem Ben Arfa?
Var och en ett eget universum, med en historia som förtjänar ett bättre avslut än detta. Men den fotbollsspelare jag tänker mest på de här dagarna är Formiga.
Ni kan storyn, hoppas jag. Inte ett enda OS med damfotboll har spelats utan Miraildes Maciel Mota, 42. Brassan som först inte gillade sitt smeknamn – Formiga betyder myra på portugisiska – men som kom att acceptera det eftersom det trots allt beskriver hennes spelstil väl, var på väg mot sitt sjunde raka Olympiska spel i Tokyo i sommar. Debuten gjorde Formiga, tillsammans med hela damfotbollen, i Atlanta 1996. VM-debuten kom sommaren före när mästerskapet gick i Sverige. Hon hade för all del redan gått i landslagspension en gång, då var hon 38 och alltså bara barnet, men efter comebacken och VM-slutspelet i Frankrike förra sommaren var Formiga på väg mot nästa milstolpe. Pia Sundhage har konsekvent tagit ut henne sedan hon tog över som förbundskapten i Brasilien, i miniturneringen i Frankrike för bara några veckor sedan startade Formiga samtliga matcher för A Seleção.
I Paris Saint-Germain, där hon håller till sedan 2017, har hon varit ordinarie hela året.
För ett par veckor sedan skulle jag ha suttit ner med henne i Paris, inför kvartsfinalen mellan PSG och Arsenal i Champions League. Det är den uteblivna intervju jag sörjer mest det här året: Världens mesta fotbollsspelare Formiga, 42, inför matchen som skulle kunna bli den sista i europaspelet i karriären.
Formiga har aldrig haft Martas teknik, Megan Rapinoes politiska plattform, Carli Lloyds nästan löjliga busterögonblick eller Ada Hegerbergs obändiga stridsvilja och näsa för mål.
Men Formigas kamp mot orättvisor och dåliga förutsättningar har varit konstant. Från hennes egna bröder som bokstavligen la krokben för henne när hon ville satsa på fotbollen som tonåring i ett av världens mest manschauvinistiska länder – ”de är jättestolta över mig nu”, har hon berättat om relationen till bröderna på senare år – till ett förbund som så brutalt nedvärderat sitt damlandslag att en handfull spelare fick nog och hoppade av 2017 (Formiga skrev solidariskt under det öppna brevet, men deltog inte i själva avhoppet, kanske kände hon att hon redan lämnat Brasiliens landslag en gång för mycket?).
– Jag vet att jag inte ensam kan ändra på sporten, men kan jag hjälpa laget vill jag göra det, sa hon till NY Times förra året.
I juni går kontraktet med PSG ut, sommarens OS är redan flyttat framåt ett år och lägger Formiga ner karriären nu kan ingen hålla något emot henne. Men när pensionsavgångarna i coronavirusets kölvatten ska avhandlas är det inte en vild gissning att en samtida brasiliansk fotbolls-ikon, den enda som aldrig tagit en löpning för lite, inte får det rättmätiga avsked hon förtjänar. För att världen ser ut som den gör också när den ser väldigt annorlunda ut.
Hoppet är förstås inte ute än, kanske kommer fotbollen i gång framåt juni/juli, utan publik, men med ambitionerna att avsluta säsongen i alla fall. Om inte, eller alldeles oavsett, finns det särskilda skäl att sända en tanke till sportens mest seglivade arbetsmyra.
Obrigada por tudo.
Foto: Reuters
EDIT: Ambitiösa twittrare ska alltid premieras. Eller det ska de förstås inte alltid, men när de kommer med sånt här mys, en påminnelse om hur en 26-årig Formiga såg ut i Malmö FF:s tröja när det begav sig, blir jag blid och generös.