Tillbaka till 90-talets lägereld

Det ligger inte riktigt för mig att gå tillbaka i tiden och gräva. Jag har aldrig fastnat och nördat ner mig i gamla tidsepoker, nya vågen-filmer, andra världskriget, Palmemordet (jag är ju för all del, tvärtemot vad min arbetsbeskrivning ibland känns som, inte heller man.)
Jag skrev om idrottsnostalgi i bloggen för några dagar sedan, om hur den här krisen blivit det perfekta tillfället för tv-tittare i band annat Frankrike att enas runt gamla repriser av herrlandslagets största stunder och smärtsammaste förluster. Nu har också SVT bestämt sig för att, efter att i nationalhälsans tjänst ha lagt ut samtliga VM– och EM-krönikor, sända hela Sveriges VM-sommar 1994. Med studio och allt.

Traumahandling, kallade Patrik Brenning tilltaget och vad Marcus Leifby tycker om kanalens samtliga VM-krönikor kan man läsa här om man händelsevis inte snappat upp det på annat håll. (Välkomna tillbaka till bloggen när ni vill för övrigt killar, snart är det väl ändå dags för det Svåra Andra Inlägget?)
Fotbolls-VM 1994 innebar en svensk folklig masspsykos som färgat av sig på generationer sedan dess. Sverige höll på att stålbada sig genom en ekonomisk kris, Socialdemokraterna fick över 45 procent av rösterna i riksdagsvalet och samtidigt drog folkhemmet sina sista rosslande andetag. Det var en tid som skrek efter riktiga hjältar och det kommer, det börjar vi ana nu, behövas en minst lika stor bragd igen av Sveriges herrlandslag för att slutligen stänga dörren om det där mästerskapet.

Jag minns hur förvånad jag blev när Sveriges U21-landslag tog sig till EM-final 2015 i Tjeckien och John Guidetti, centralpunkten som hela valpfesten kretsade kring, förklarade att han sett VM-krönikan från -94 så många gånger att han kunde den utantill, trots att han är född 1992.
Jag kan nog det också, om jag skulle få för mig att titta på den igen – jag såg den minst en gång i veckan på VHS just när den kommit ut – men jag är som sagt inte nostalgiskt lagd och läser aldrig ens om en riktigt bra roman trots att jag har glömt handlingen.
Det är väl därför jag har lite svårt att helt förlika mig med att idrottsnostalgi blivit den nya nationalsporten.

Men så fick jag en uppenbarelse. Det var Anders Tegnell, statsepidemiolog och det linjära tv-tittandets räddare i chinos och urblekta pikékragar, som hjälpte mig.
– Utlandsresor tror jag kommer ta ett bra tag innan det blir som vanligt igen, om det någonsin blir det. Det får vi se, sa Tegnell till Aftonbladet angående coronakrisens effekter på vårt rörelsemönster.
”Om det någonsin blir det” är ju inga små ord, men när de kommer från Sveriges mest lågmälde superbyråkrat låter det ungefär som att han berättar vad han åt till lunch (pannbiff och potatis, med en grönsallad bredvid).

Det är så mycket med nuet just nu att det är svårt att blicka framåt alls. De flesta kanske vagt kan föreställa sig en trasig ekonomi och massarbetslöshet, i alla fall på ett abstrakt plan, men det där med utlandsresorna fick mig att haja till. Den här krisen kommer att förändra våra vanor i grunden. Också de som haft för vana att flyga fram och tillbaka över jordklotet i jakt på sol på vintern och fräsiga shoppinghelger höst och vår kommer att vara tvungna att växla ner under oöverskådlig framtid. Det kommer, om vi ska tro Tegnell, kanske aldrig bli som det varit igen.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det är väl ett annat sätt att säga att vi levt i en sorts global upplevelsedriven ekonomisk parentes som just stängts igen bakom oss. Fotbollen drabbas lika hårt av detta som alla andra, förmodligen hårdare än de mer livsnödvändiga industrier som kommer att klara sig just för att vi verkligen behöver dem. Det är en ny tid som kommer att rasera världsekonomier. Samtidigt syns Himalayas toppar plötsligt från indiska städer igen.

Never seen Dhauladar range from my home rooftop in Jalandhar..never could imagine that’s possible..clear indication of the impact the pollution has done by us to Mother Earth ?.. this is the view pic.twitter.com/laRzP8QsZ9

— Harbhajan Turbanator (@harbhajan_singh) April 3, 2020

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.

Vad var nu min poäng med det här inlägget annat än att utmana Simon Bank i pretentioner? Jo, 94-nostalgin var det ja. Det var en jättevarm sommar – det var på tiden då man inte behövde oroa sig för vad det betydde – och det var en av få månader jag kan minnas som precis alla människor man träffade pratade om precis samma sak. Lite som nu, när vi slår på tv:n klockan 14 mer eller mindre automatiskt för att få oss dagens coronafix. För att känna att det i alla fall finns ett vi mitt i misären.
Vi befinner oss i en tid då vi vet att nästan inget kommer att bli som det varit, men vi vet inte riktigt på vilket sätt. Är det Kina som styr världsordningen på andra sidan corona? Blir det ett asiatiskt land som vinner fotbolls-VM för herrar 2026 i USA? Kommer någon annan än lokalbefolkningen att vara på plats på arenorna? Jag har ingen aning.

Men när det börjat sjunka in hur stora förändringar vi står inför, på en individuell, nationell och global skala, är det inte svårt att förstå varför folk greppar det svenska kollektiva medvetandets snuttefilt, eviga lägereld, påminnelse om en bättre, eller i alla fall mer lättbegriplig, tid. VM 1994. Plötsligt känner jag mig redo att fira midsommar i Pontiac Silverdooom.

Foto: TT