Gästkrönika: Frida Fagerlund

En av de vanligaste frågorna man får som fotbollsjournalist är ”vilket är ditt favoritlag?”. Själv har jag inget bra svar nuförtiden. Hjärtat dunkar möjligen melankoliskt för barndomsföreningen Trelleborgs FF. Men ju fler år som passerar desto mer bleknar  eventuella känslor för andra klubbar. Eller snarare: Ju fler arbetsdagar jag tar mig igenom desto svårare blir det.

Det låter kanske cyniskt men mycket kan skyllas på den moderna fotbollen. Den som rör sig i katakomberna av exempelvis Tottenham Stadium, Old Trafford eller The Emirates med en ackreditering runt halsen blir snabbt varse om att pengar styr samt att ens egna människovärde ligger runt en penny. Kanske ett helt pund om man smörar tillräckligt för presscheferna.

Många spelare har för vana att behandla en som luft. Ett minne från i höstas: Arsenal har precis vunnit en Europa League-match på hemmaplan. Bredvid mig i intervjuzonen står en äldre kollega som har ”hållit på med det här alldeles för länge”. Han berättar att han vill växla några ord med Joe Willock, nyss fyllda 20, som hyllades efter matchen. Just då kliver Willock ut med en väska i ena handen och en stor kaka i den andra. Kollegan hejar högt och tydligt, viftar till och med. Spelaren vänder sig tomt mot honom, stoppar nonchalant kakan i munnen och vänder därefter på klacken. Kollegan ser nästan lite skakad ut. Inte för att han inte är van vid avfärdande spelare men det slår honom plötsligt att: ”Här står jag, 55 år gammal och blir ignorerad av en tonåring. Hur blev det så?”.

Den här texten är ingen attack på Joe Willock (vem vet, han kanske, kanske inte hörde) men det knyter an en del till det som händer i England just nu. Denna individualism och hierarkiska struktur som präglar Premier League – och till viss del även samhället i stort – håller slutligen på att slå tillbaka.

När krisen kommer, vad är då det allra viktigaste? Drottning Elizabeth formulerade det bra i sitt tal till nationen:

”Together we are tackling this disease, and I want to reassure you that if we remain united and resolute, then we will overcome it”.

Tillsammans. Så länge vi tacklar detta tillsammans.

Jag vet inte om styrelser och spelare i den engelska högstaligan generellt har stått längre ifrån varandra än de gör i dag. Det finns undantag, Southampton var exempelvis först ut att komma överens om en gemensam lönesänkning för att hjälpa klubben ekonomiskt. Klart är i alla fall att det krävs mer än klubbhjärta för att majoriteten av spelarna ens ska överväga den typen av lösning.

Under onsdagskvällen höll Mikel Arteta ett längre videomöte med sitt gäng i hopp om att övertala dessa att gå med på styrelsens önskan. 12,5 procents lägre lön året ut låg uppe på bordet något som skulle säkerställa Arsenals finansiella framtid. Förslaget fick nej av 14 av 27 röstberättigade. Spelarna, som först hellre vill se ett löneuppskov, gav till slut med sig. Att styrelsemedlemmarna då hade kapat av några procent från sina egna löner bidrog säkert till u-svängen.

Den här texten är inte heller en attack mot spelare och deras respektive agendor. Jag har full förståelse för att det skaver när stenrika ägare och ordföranden gräver i fickorna på de som, visserligen tjänar bra, men vars karriärsmässiga livslängd är drygt hälften så lång som genomsnittet. Det är troligtvis ett resultat av den svulstiga fotbollens intåg som aldrig sågs som ett större hinder från de styrandes sida – fram tills nu.

För att återknyta till inledningen: Även om jag ofta blir beskylld (av uppretade läsare) för att hålla på diverse lag ser jag mig själv som helt objektiv på den punkten. Däremot finns det enskilda individer, både spelare och tränare, som jag gillar lite extra (oftast de som inte tror att man är en del av inredningen). Ett synsätt som är ganska rätt i tiden, inser jag nu.

Gästkrönika: Frida Fagerlund

“Oh, sorry”.

Så fort ordet lämnar min mun inser jag att det var ett tag sedan det användes. På Londons gator, tunnelbanan och mataffären tvingas man vanligtvis parera genom horder av människor för att ta sig från A till B. Ett dussin “förlåt” om dagen till främlingar är lika normalt som att andas. Oavsett om det var du eller den andra som var i vägen från första början.

Redan från barnsben lärde vi oss att be om ursäkt så fort vi gjorde något som ansågs fel. I ung ålder kunde det vara så triviala saker att “förlåt” blev en sorts formalitet snarare än ett tecken på verklig ånger. En del människor – de vet nog inte själva vilka de är, men ni vet – verkar aldrig växa ur den grundinställningen.

Sedan coronavirusets utbrott har vi som följer fotbollen bombarderats av ursäkter. Jack Grealish festade till det med ett kompisgäng och avslöjades när han körde in i två parkerade bilar. Kyle Walker drog ihop ett eget intimt party med ett ytterst tveksamt syfte. Peter Moore blev förvånad när Liverpools besked om permittering av anställda väckte avsky (och tog snabbt tillbaka beslutet). José Mourinho bröt mot regeringens restriktioner och samlade ett gäng spelare för träning.

Det är olika nivåer av dumhet, girighet och allvar men samtliga utpekade landade i samma ord: Förlåt.

En genuin ursäkt, som tycks komma från personens djupaste inre, är något av det mest kraftfulla som existerar. Det är det yttersta beviset på att människan kan sätta sin egen stolthet åt sidan för att någon annan (alternativt något annat) betyder mer.

En lam, substanslös ursäkt påminner desto mer om en femåring som försöker ta sig ur trubbel. I dessa fall skydda sina respektive rykten och därigenom pengar.

Men enligt Psychology Today är ett “förlåt” aldrig helt verkningslöst. Även om en ursäkt skulle framstå som “fake” är det viktigt att den uttrycks muntligen för att undvika en framtida upprepning. “Ursäkter för oss ett steg närmare dennes innersta känslor som är själva upphovet till handlingen”, skriver tidskriften.

Det leder oss vidare till den andra – men minst lika väsentliga – delen av en ursäkt. Filosofen Jacques Derrida är en av de som har försökt beskriva vad förlåtelse är. Han landade i paradoxen:

Endast när förlåtelse är omöjlig, blir den möjlig.

Förlåter du för att läka ett sår förlåter du inte, egentligen. Då handlar det snarare om försoning mellan dig och någon annan.

Själv anser jag inte att något behöver vara ursäktligt för att kunna förlåtas. Det som däremot gnager i min numera rastlösa själ gällande exemplen ovan är de som anser att en ursäkt inte alltid är nödvändig.

Troy Deeney förstod inte alls varför Jack Grealish skulle be om ursäkt efter sitt nattliga äventyr. “Han tjänar bra med pengar, har inga barn. Vad ska han göra? Sitta ensam hemma i sin trädgård?”, skrockade Watford-anfallaren glatt.

Eh, ja? Jag som barnlös har inga problem med att följa reglerna som gäller i Storbritannien just nu (vore det inte värre att faktiskt trängas med några bångstyriga ungar?). Visserligen utan alla dessa pengar som Deeney av någon märklig anledning nämner.

José Mourinhos ursäkt kom först sedan Londons borgmästare Sadiq Khan öppet kritiserat tränaren. Portugisen svarade något om misstag och respekt för hjältarna inom vården. En så kallad slapp men obligatorisk ursäkt. Att Tottenham som klubb slog ifrån sig allt ansvar är oförsvarligt, särskilt med tanke på vad de har pysslat med de senaste veckorna.

En framstående engelsk journalist twittrade något anglo-romantiskt om hur Liverpools ledning förtjänade ”enormt med kredd” efter att ha ändrat sig i permitteringsfrågan. “De är storsinta nog att inse att de har gjort fel”, skrev personen i fråga.

Jag kunde inte hålla med mindre. Snarare ska de egna supportrarna hyllas eftersom deras engagemang gjorde skillnad. Peter Moore är tillräckligt mycket affärsman för att veta att han behöver dem på sin sida när allt det här är över.

Spurs, med ordförande Daniel Levy i spetsen, ser däremot inte ut att ända sig. Deras permitteringsbeslut stötte inte på tillnärmelsevis lika hårt motstånd som det på Merseyside. Det finns en viss ekonomisk skillnad mellan dessa klubbar men för att citera en parlamentariker: “permittering existerar inte för att hjälpa rika fotbollsklubbar”. Punkt.

Man vill landa i att alla dessa trötta ursäkter är skit som man helst slipper höra. Att Premier League-klubbar helt enkelt är giriga svin och att tränare och spelare alltid kommer tro sig stå över lagen. 

Så tänker jag på de där gångerna man rör sig ute i samhället och ber om ursäkt för lättvindiga misstag. Hur mycket trevligare det är än att skyndsamt lomma vidare med blicken fäst i marken (som ofta sker i Sverige…).

Jag gillar folk som är bekväma med att använda ordet “förlåt”. Till och med de som inte riktigt menar det eller vars gest grundar sig i pengamotiv. Det finns något kraftfullt över det ändå.

Jag ogillar däremot de som bromsar ursäktens – förhoppningsvis – långsiktigt goda effekt genom ren och skär ignorans.

Gästkrönika: Frida Fagerlund

Alla dieter triggar någon men det är extra underhållande att se hängivna köttätares ansiktsuttryck när de får veta att man utesluter animaliska produkter ur sin kost. Nålen måste snabbt halas fram för att spräcka klassiska myter som ”men proteinet då?!” och någonting trött om människan, kött och evolutionen.

Det är desto mer kontroversiellt när elitidrottare väljer att undvika kött, ägg och mjölkprodukter. Av någon anledning har veganism blivit tätt sammankopplat med näringsbrist (vilket är märkligt med tanke på att veganer tenderar att äta mer frukt och grönsaker än andra) samt energibrist.

Att få i sig tillräckligt med kalorier per dag kan vara svårare. Här får man skilja på en ”plantbaserad diet” och en ”vegansk diet” då det sistnämnda inte nödvändigtvis innebär att allt man äter är särskilt hälsosamt. Med det sagt är det verkligen inte omöjligt att överleva – och mer därtill – ens för någon som tränar åtta timmar om dagen.

Netflix-dokumentären ”The Game Changer” slog ner med dunder och brak förra året och omvände en del skeptiker. I den hävdar forskare och elitidrottare inom allt ifrån cykling, till amerikansk fotboll och styrkelyftning att de rent av ökar sin prestationsförmåga markant genom att undvika animaliska produkter.

Liksom med allt annat som enbart visar en sida av myntet bör man ta resultaten som påvisas i dokumentären med en rejäl skopa (ekologiskt) salt. Men det finns förstås mängder med exempel på VM-medaljörer, Grand Slam-vinnare och europamästare som helt eller delvis utesluter dessa livsmedel.

Lewis Hamilton är kanske den mest dedikerade veganen i England. Nyligen öppnade F1-föraren en hamburgerkedja i hemlandet som – självklart – enbart serverar plantbaserad snabbmat. För honom är målet framför allt att fler ska gå över till en vegansk kost för miljöns skull.

Visst hittar vi en del exempel även i Premier League. ”Ingen pasta, socker eller kött” är ett framgångsrecept för Sergio Agüero, handplockat från bästisen Lionel Messi. Fabian Delph och Chris Smalling har konverterat fullt ut och Jermain Defoe äter plantbaserad mat fyra dagar i veckan.

Hector Bellerin har varit vegan sedan 2016, något som nyligen gav upphov till en intressant artikel på The Athletic. Skribenten frågade sig om Arsenal-spelarens diet kunde ligga till grund för hans svagare prestationer ute på planen.

Slutsatsen blev… Vem vet?

Specialisten Matt Lovell, som har mångårig erfarenhet inom området efter arbete i Manchester City, Tottenham och Aston Villa, lyfter en viktig poäng i debatten. Varför väljer människor att bli veganer? I Lewis Hamiltons fall handlar det om att rädda miljön. Bellerin uteslöt först animaliska produkter för hälsans skull men håller fast vid sin linje av etiska skäl.

”Plantbaserat som bas är fantastiskt”, säger Lovell och utvecklar: ”Jag skulle säga att det mest optimala är att äta som en vegan och lägga till kött då och då. Om du förstår vad jag menar”. Han syftar då på en idrottare som vill maximera sina prestationer.

Ämnet veganism må röra upp känslor men är sannerligen aktuellt just nu. Köttätande är en betydande orsak till att nya pandemier uppstår, enligt infektionsöverläkaren Björn Olsen. Han berättar att ungefär 60 procent av alla smittämnen som drabbar människor kommer från djur. ”Det här är jätteviktigt. Om alla hade varit vegetarianer kan vi fundera på hur många pandemier som hade uppstått. Väldigt få antagligen”, sa Olsen i en intervju med Aftonbladet.

Plantbaserat, vegetariskt, veganskt. Begreppen är många men vi kan nog slå fast att alla mår bättre av att äta en renare kost som inkluderar fler vitaminer och mineraler. Så håll nålen inom räckhåll och fortsätt spräck uråldriga fördomar. Lite mindre kött på tallrikarna dör vi inte av – snarare tvärtom.

Gästkrönika: Frida Fagerlund

Det är smått surrealistiskt att promenera min vanliga runda i East London numera. Dels eftersom jag bara får gå den en gång om dagen. Sträckan, som löper genom hjärtat av den hippa stadsdelen Shoreditch upp till de mysiga delarna av Hackney (det finns mindre mysiga områden där också) och tillbaka, tar prick en timme. Längre än så får man inte vistas ute på gatorna.

Dessutom är hela London absurt tyst. På min gata Old Street får man ofta se upp för vingliga after workare och bokstavligt talat rusa över vägen för att undvika den ständigt levande trafiken. Nu behövs inte det. Öronpropparna, som jag vanligtvis använder för att kunna sova mig igenom bruset, ligger orörda på sängbordet.

För den fotbollsintresserade, liksom den icke-fotbollsintresserade, står livet överraskande still. En regnig höstdag, en långdragen annandag med släkten, eller en solig lördag i slutet av mars. Fotbollen har alltid funnits där. Inte minst för de passionerade engelsmännen.

Vissa har fotbollen som sin primära inkomstkälla. Det gäller spelare, tränare och övriga ledare men också alla de tusentals som arbetar inför, under och efter Premier League-matcher. De som nu står utan arbete fram tills säsongen påbörjas igen. Kanske inte ens då eftersom det är högst troligt att resterande möten kommer spelas utan publik.

Manchester City har omkring tusen arbetare som innefattar alltifrån matchvärdar till biljettförsäljare. Under veckan fick de glädjebeskedet att klubben väntas betala ut deras löner som vanligt trots avsaknaden av arbetstillfällen. Crystal Palace erbjuder gratis virustester till alla årskortsinnehavare över 70 år. Chelsea lånar ut sitt hotell vid Stamford Bridge till sjukvården. Det finns många fler liknande exempel.

Fotbollsklubbar är osmakligt rika, heter det ofta. Sanningen är att det är tack vare (eller på grund av) oss som oljemagnater och andra finansmän ser möjligheter med att pumpa in pengar i branschen. Liksom det är vi som i grund och botten bidrar till att pressa upp spelarnas ofta astronomiska löner. Vi har placerat dessa människor på en abnormt hög piedestal eftersom vi anser att deras bedrifter ute på fotbollsplanen ger oss tillräckligt mycket glädje för att förtjäna det…

… Nu, när det inte längre finns en live-scen att visa upp sig på, måste spelare och klubbar hitta ett annat sätt att ge tillbaka. Vissa har börjat lovande, andra håller låg profil.

Under onsdagen meddelade en grupp spelare från olika Premier League-klubbar att de har startat en gemensam kampanj för att samla ihop pengar. En av de drivande krafterna är föga förvånande Arsenals Hector Bellerin. Han är en av de (få) fotbollsspelare som aldrig är sen att agera eller säga vad han tycker. Oavsett om det handlar om politik, människors lika värde eller en pandemi.

Pep Guardiola har skänkt 11 miljoner kronor till sjukvården i Barcelona. Ärkerivalen José Mourinho promenerade runt i Enfield, norra London, och delade ut nödvändiga varor till de äldre. En hoppfull röst i bakhuvudet håller en tumme för att inget filmteam från Amazon närvarade i samband med portugisens – utifrån sett fina – initiativ.

Är det tillräckligt? Görs det tillräckligt?

Det finns klubbar som i nuläget måste tänka på sig själva. Birmingham befinner sig exempelvis i en prekär situation och vill att spelare ska gå med på att sänka sina löner några månader framöver. Enligt lokaltidningen tjänar en spelare i genomsnitt över 6000 pund (ca 70 000 kronor) i veckan.

En av de som omedelbart halverade sin lön är kaptenen Harlee Dean. Han berättar att vissa har följt hans exempel, andra inte. ”Jag hade inte stått ut om någon som arbetar i klubben hade fått gå eftersom jag inte gjorde någonting”, säger Dean. ”Det är upp till var och en att fatta ett beslut på egen hand. Förhoppningsvis är det ett privat sådant som ingen annan behöver ta del av”.

Det kan finnas hundra anledningar till varför vissa Birmingham-spelare inte har lust att gå ner i lön. En cynisk slutsats är att det handlar om girighet, något som förmodligen inte gynnar någon i längden.

Kanske är Harlee Deans ord svaret på frågeställningen ovan. Vi, åskådarna, behöver inte känna till varenda donation eller lönesänkning. Men vi behöver få veta att klubbar och spelare ser vårt värde och hjälper samhället – hjälper oss – ur den här krisen. Annars kan det bli en jobbig klättring tillbaka upp på piedestalen. När det nu än sker.

Jag vill inte tro att den generella människan är mer narcissistisk år 2020 jämfört med någon annan tidsperiod. Möjligen är vi inte vana vid att behöva sätta främlingars liv framför vår föredragna träningsrutin, restaurangbesök eller planerade pubrunda. Alternativt sänka våra löner någon procent. Det är en liten uppoffring för att så småningom få tillbaka vår ”normala” vardag. Inklusive den smärtsamt saknade fotbollen.

Just därför trotsar jag rebellen inom mig under den dagliga promenaden och är tillbaka i lägenheten efter exakt 60 minuter. För att jag vill att världen snart ska bli som vanligt igen.