Gästkrönika av Kristoffer Bergström

Min kompis Sofia tycker att det är snyggast att sätta bollen mitt i mål. Bulls eye! Råkar man träffa nära stolpen ska det såklart också räknas, men vidare vackert är det inte. Man är ju nära att missa.

Hon är lite dum på så vis, Sofia. Eller nej, inget fel på hennes förstånd, men hennes vesikler släpper ut dopaminet i helt fel lägen när det kommer till fotboll.

Roberto Carlos frispark? Höll på att missa mål. Roberto Baggios nertagningsfint på Pirlos lyra, den där som sänder vågor av vällust genom kroppen, likt första gången man smakar tryffel? Inget vidare hårt skott.

Detta för mig, föga överraskande, in på landhockey.

Om landhockey vet jag följande. Det är en av världens största idrotter oavsett om man räknar utövare eller supportrar. Man får inte ta backhand, man får inte skjuta långskott och – här gissar jag – man får inte ha vuxenlängd på klubban eftersom man blir alldeles för bra då, så alla måste springa hukade som om de höll i paraplyer.

Landhockey har spelats sedan 1800-talet, så det är lätt att tänka att en del läckra strutar producerats på det dryga seklet.

Men så är det inte. Man gör bara fula mål i landhockey. Man skyfflar in bollfan mitt i mål.

Det är inte mitt förnuft som talar utan min kropp. Mina signalsubstanser. Jag har sett varenda hopklipp av tidernas finaste landhockeymål och det är ytterst sällan jag stönar av uppskattning. Jag hade väntat mig volter. Stolpe-stolpe-ribba-in. Att någon Maradonadribblade bort sju motståndare.

Jag fick en nyzeeländska som rullade in 12–0 mot Polen.

Jag fick en argentinare som viftade in en volley från två meter.

Och framför allt fick jag en muskulös snubbe som pangade på från straffpunkten. Han träffade varken mitten av mål eller ute vid stolpen utan sådär mittemellan. En dröm för vissa, en… straff för andra.

Givetvis begriper jag att de där klippen inte utgör jordens samlade omdöme. En miljard landhockeyfans har inte röstat. Men det är tankeväckande att åtminstone en person finner alla de här, för mig högst alldagliga, målen extra sevärda. En person ryser, en annan fnissar.

I väntan på annan sport rekommenderar jag er att testa era egna fysiska reaktioner. Klicka er runt här, här eller här. Känn ilningarna.

Begrunda sedan hur något så grundläggande som en sports skönhet är helt inlärt. Det är i princip bara en reaktion på hur det brukar se ut, på alla tusentals dussinträffar man sett i sitt liv. Det är tack vare alla brunkarmål på Värendsvallen och Örjans Vall som Baggios lilla vrickning blir så delikat. Det är samma princip som får storslagen konst att bli universell eftersom alla kan ställa den mot en miljon dåliga porträtt. Beethovens symfonier är himmelska i kontrast till allt oväsen man hört.

Inga ilningar?

Grattis, för ett ögonblick är du lika opåverkad av normer som Sofia. För ett ögonblick är du lika dum som jag. Ska du förändras måste du först se ett par hundra landhockeymål som är fula på riktigt.