Gästkrönika: Simon Bank

Frändén hånar mina pretentioner, Fagerlund droppar Derrida-referenser (en hygglig fotbollstalang för övrigt, Derrrida), stenen är bortrullad, kroppen försvunnen – och det är svårt att tänka sig ett bättre tillfälle att återuppstå i bloggvärlden.

(Jag kommer här att tänka på en tv-tablå häromåret, där en dramatisering av Jesus sista dagar annonserades med teasern ”Judas är en av Jesus lärjungar. Påsken blir inte riktigt som han tänkt sig”. Spännande!)

Medan Johanna dissekerar virusets dramaturgiska ontologi, Frida filosoferar kring ursäktens väsen och Macke är Macke, en 80-årig farbror i en artonårig kropp, så får väl någon ta ansvaret för den grävande journalistiken. Detta blev min lott.

Alla har fascinerats av Anders Tegnells uppenbarelse, när han efter att ha mejslat ut januariuppgörelsen (eller, var det nån annan?) alltså klev in och blev hela Sveriges smittskyddspappa. Vad få vet är att det lika gärna hade kunnat varit någon annan som stod där och å-ena-sidan-å-andra-sidan-rapporterade om coronavirusets framfart och framtid.

Efter en tids granskande har jag kommit över dom: audition-inspelningarna från slutintervjuerna innan rollen som statsepidemiolog tillsattes. Ni visste kanske inte att en hel samling fotbollsledare var framsynta nog att inse att om pandemin kom så skulle de behöva ett alternativt gig?

Men jodå. De visste. Av utrymmesskäl har jag klippt ut själva höjdpunkterna från ansökningarna, de där de sökande står på en fejkad presskonferens för att ha dagens dragning om smittan. Tegnell fick jobbet till slut, men det var sann-er-ligen ingen självklarhet.

Så här tog utmanarna sig an uppgiften:

Erik Hamrén, förbundskapten:
– För mig det handlar om respekt. Om coronan ger sig på gamla, på sjuka, det är för mig inte respekt.
Har du någon plan för att stoppa smittspridningen?
– Man måste våga. Jag har drömt många gånger att jag hittat ett vaccin. Det kan vara en vattenmelon, en kopp kaffe. I drömmen har jag lyckats varje gång. Man måste drömma om man ska vinna. Går man så här (hänger med armarna, böjer nacken, pustar mödosamt), då kommer man aldrig att vinna mot sjukdomen. Men om man går så här (lyfter hakan, skjuter ut bröstkorgen, pumpar okontrollerat med händerna) så kan man göra det.
A question from the Times for mr Hamrén: it seems scientists have rejected your idea of letting the Vansbro swim go ahead as planned, making it a fundraiser?
– You’re from England? I have many friends in England. If we in Sweden all die in Vansbrosimningen I hold on you. I hope you win the whole shit.
Det pratas om karantän, hur ska Sverige förhålla sig till det?
– Vi måste våga. Och om det skulle behövas så kan vi alla samlas under samma tak.
Var?
– I Hamréns hus. Låt mig förklara…

Rikard Norling, tränare:
– Joooääääh, mhm. Så är det. Corona – eller COVID som det heter nu för tiden – tvingar oss sannerlinen upp på de allra yttersta nagelnivåerna av våra tåspetsar. Det är en utveckling som vi inte välkomnar, men som kommer att locka fram något ur oss.
Hur ska ni gå vidare?
– Det här viruset är en blomma i all sin prakt, med ståndare och pistiller och allt, som i det att den slår ut eller vissnar tar oss med på en svindlande resa som känns ända in i hjärteroten. Då får man simma sitt fjärilsim och se om man flyter.

Jon Dahl Tomasson, tränare:
– Kamelåså.
Förlåt?
– Næe dessud til att vikke kan fortsætte megøre de ting vi normælt gør ivres samfund.
Förlåt?
– Samlejer fodbæll GRUPPEKNALD simpelthen ikkemuli. Corona har tæett os med på skovtur sååsige.
Förlåt?
– Jeg hær måske fået bundesligahår før dette røver. Kamelåså.

Daniel Kindberg, visionär:
– I den beredskapssituation vi befinner oss krävs lösningar vi normalt inte kunnat föreställa oss, men det är min fasta övertygelse att vi i Sverige kommer att ha vunnit coronapandemin inom tre år.
Hur ska det gå till?
– Människan måste alltid stå i centrum, det är imperativt. Vi tror på utveckling, vi har redan satt upp en föreställning där 700 000 75-åringar från våra ålderdomshem spelar Sodom och Gomorra i regi av Johnny Collins, vår nye biträdande epidemiolog från Bournemouth. Det kommer att visa att de inte är rädda, att möjligheten finns. Showen kommer att sponsras av den malaysiska staten i ett samarbete över det kommande årtiondet som saknar motstycke i idrottshistorien.
Finns det ett skrivet kontrakt?
– Ja.
Kan vi få se det?
– Kanske inte.
Men det här är ju enorma planer. Svenska folket, skattebetalarrna, förtjänar att få veta hur det kommer att finansieras.
– Finansieringen är klar. Det kommer dessutom att kompletteras med ett stödpaket motsvarande 900 biljoner kronor, direkt till kommunerna.
Men hur?
– Vi har gjort en oberoende värdering av vår restaurangbarack i Östersund.

Kim Bergstrand, tränare:
– Tja, dagens bästa nyheter är väl att bara hundra pers har dött härute. Hade kommunen fått som den velat hade det varit det dubbla. Det är helt obegripligt att de inte kan ge ett rakt svar på våra frågor. Det är oseriöst, inkompetent och utan motsvarighet.
Vem skulle du se som huvudansvarig för dagens vändande trend?
– Domaren.

Vladimir Rodic, spelare:
– Schhh.
?
–That was directed at the AIK fans. They know why.
Menar du att corona har något med AIK att göra?
– I don’t want to talk about AIK. But they have weak players and their fans are full of bullshit. They know they cannot stop this virus, they are all talk. Look at them. I can’t understand how anyone could want to fight a virus like they do. But I don’t want to talk about AIK.
Vad blir nyckeln för att nå utplaning vad gäller covid-19?
–Social distancing will be key.
Vad betyder det?
– No Soap Bar. But I don’t want to talk about it.

Jimmy Thelin, tränare:
– Ja, vi har alltså tjugotusen nya fall idag. Det kan alla se. Men vi tar små steg i rätt riktning. Rent medicinskt upplever jag att vi gör det ganska bra.
Tjugotusen fall i går, tjugotusen nya idag – kan man verkligen prata om utveckling då?
– Det viktigaste är att vi inte drabbas av panik, som ledare måste man stå upp för sina idéer och det upplever jag att vi gör på ett bra sätt. Sedan går resultaten emot, det är alla medvetna om, men det handlar om att visa att vi är trygga i våra principer i uppspelsfas och att vi hittar rätt i vår deff-i-off.
Hur nära är vi ett svar på gåtan corona?
– Kevin Stuhr Ellegaard.
Är det ett svar på frågan?
– Nej, det är inte ett svar på någon fråga.

Lars Lagerbäck, förbundskapten:
Hur många nya fall har du att rapportera från det senaste dygnet?
– Det blir så lätt att man hamnar i en massa spekulationer. Jag har all respekt för det ni eventuellt håller på med, men det är det här som är så fascinerande med virus. Det finns inga sanningar.
Det har riktats kritik mot ditt sätt att låsa in Sveriges alla medborgare för att stoppa smittningen. Många upplever det som tråkigt och väl defensivt.
– Med all respekt för deras syn så är det en bifråga. Jag tror att vi fortfarande lever i ett land med yttrandefrihet, och jag är inte låst vid någonting, men det är här modellen vi valt för att vi tror att den ger bäst resultat över tid. Jag vet inte om ni hört det, men tydligen har Fredrik och Filip utsett mig till Sveriges tråkigas…
Ja, vi har hört det.
– Då lämnar jag över till de här tres amigos: Alexandersson, Giesecke och Jan Albert.

/Simon Bank

Men då ingenting annat återstår av en gången tid, när människorna har dött och tingen förintats, så lever ännu doft och smak ensamma kvar; bräckligare men livskraftigare, mera immateriella, mera trofasta och längre kvardröjande. Som döda människors själar dröjer de ännu länge kvar bland ruinerna efter allt det andra; de minns, väntar, hoppas och bär som på en nästan oskönjbar liten vattendroppes yta minnets oerhörda byggnad.

Det kan ha varit mitt livs, i en inte alls begränsad konkurrens, nedrigaste besserwisserinsats. Min dåvarande, högt älskade och uppskattade, chef, och blivande chefredaktör, som skrivit en substantiell analys av parallellerna mellan Alfred Hitchcocks Vertigo (eller Studie i brott, då) och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Han hade grottat ner sig i alla blinkningar, i minnesprocess och svindelbilder som tematik, det var inget lång text, men den vände sannerligen på de semiotiska stenar som Hitchcock placerat ut.

En apa som liknar mig, som knappt avslutat puberteten, frågade sin chef om han tänkt på vad Kim Novaks bärande rollkaraktär heter. En miljard besserrwisser-poäng.

– Madel… MEN HELVETE, hon heter ju MADELEINE.

Madeleinekakan, hela katalysatorn för minnet hos Proust. Förlåt i efterhand.

Nu har solen gått upp över ytterligare en dag i Absurdia, ytterligare en dag med graf-triathlon och råmanikyr som enda sportinslag. Jag har inte kollat sportsajter och -konton än, men jag vet ju exakt vad som finns där.

Rapporterna om hur spelare bibehåller sin träningsnivå över länk, självberömmande inlägg om miljardärer som donerar en miljon, svajiga prognoser om när, hur, om ligan si och så eventuellt kan avslutas eller inledas.

Och en sak till: minnen, nostalgi, brutna tidslinjer. Historiska matcher i repris, gamla VM-krönikor på SVT Play, listor över bästa, sämsta, mest älskade och hatade, dyraste, snabbaste, fulaste och mest bortglömda spelare. Erik Niva som återberättar spelaröden i Sportbladet. Supportrar som minns och saknar. Dödsrunor över Pape Dioufs liv (säg en annan plats i världen där fotbollsfans minns en död ordförande som Drime, inom ett par timmar efter att budet kommit).

Allt står still, minnena rör sig. Jag gör inga listor (än, vänta en vecka till så), men jag har funderat lite på vilka madeleine-kakor som skulle trigga igång den där omedelbara processen, vilka smaker, lukter, vilket ljus som ofrånkomligt skulle kunna förflytta mig till fotboll.

Äh, det får bli en lista redan nu. Jag antar att ni har era helt egna sinnesminnen, men här är mina som jag minns dem.

1. Stekt lök.
Promenaden till en match på Öarna, oftast Tottenham i mitt fall. De moderna, gentrifierade arenorna luktar ju annorlunda nu, men det här finns fortfarande kvar: Matvagnarna med sina stekplattor med usla hamburgare, sladdriga pommes frites, vinäger och ketchup och mest av allt: den tunga, genomträngande lukten av stekt lök.

Minns jag doften minns jag en öl i plastmugg, kissnödigheten som kommer av ölen och nervositeten, en lätt känsla av att jag fryser (i minnet spelas alla engelska matcher i mars), en halvengagerad sing-a-long.

2. Cannabis och lammkorv.
Att se fotboll i Frankrike är per definition en gastronomisk resa. Lök-tartes som heter pissaladière i Nice, kanderade mandlar på gamla Stade de Ray, galettes saucisse (korv och pannkaka) i Bretagne. Men dofterna som tar mig till Planète Mars, till Marseille, är den söta av marijuana, blandad med oset från en snabbt ihoprafsad merguez frites. Jag kan dricka den med en cola, gå över gatan och äta en pizza Reine med ett glas kallt rött vin. Jag hör något också: det snabbt växande ljudet av något slags rusning, ett bråk, polisen, eller bara några som bestämmer sig för att trumma igång. En rysning, ett lugn i stormen, trapporna upp, match.

3. Omelett, bröd, en viss sorts glass.
När jag var elva år tillbringade familjen fem veckor i ett konstnärsläger i Girona-regionen, nära franska gränsen. Jag minns fortfarande en särskild styckglass som fanns i servicebutiken runt hörnet från där vi bodde. En coupe med vaniljglass, jordgubbssylt, ett tunt lager kokos på toppen. Jag minns baren som serverade tortillas, potatisomeletter, i vitt bröd som strukits med blodröda färska tomater och lite salt.

Så smakade VM 1986, jag kan skickas tillbaka dit på en hundradels sekund bara genom att förnimma smakerna. Vi såg varenda match i baren, höll intensivt på Danmark. Inför åttondelsfinalen mot Spanien kom jag dit med Dannebrogen sminkad på kinderna, jag hade blivit något slags blond maskot för stammisarna så det gick för sig. Det gick för sig tills Jesper Olsen gjorde 1–0 på straff, och det gick verkligen för sig när proppen gick ur och Butragueño gjorde mål, mål, mål och ett mål till. När Spanien gjort 4–1 gick jag hem, med bortgråtet smink på kinderna. Sedan dess har jag fått andra sinnesminnen från Spanien, förstås. Nötskalen som skrapar under fötterna på läktaren, något slags kvällsbris efter en smällhet söndag, den uttorkade känslan i ansiktet. Inget är starkare än minnet av en mästerskapsglass för 34 år sedan.

4. Marmeladgodis.
Mitt första medvetna mästerskap var VM 1982, vi hade varit i Paris och jag hade förälskat mig i Giresse och Platini. Jag fick Giresses autograf, aldrig Platinis, och det var väl lika bra det. Jag hade däremot en plansch på pojkrumsväggen där Platoche bredsidade till en boll i Juventuströjan, bredvid ett foto där mitt sjuåriga jag gjorde exakt samma passningsrörelse.

Jag minns inte jättemycket av den där resan, så klart, men jag minns min första smak av fransk landslagsfotboll: ett slags orange marmeladgodis som var äckligt, men som jag masskonsumerade ändå, helt enkelt eftersom paketen innehöll klistermärken med fotbollsspelare.

Det är fortfarande inte gott med marmeladgodis, men de gånger jag konfronteras med en sådan där grön kula från Fazer så är det med den tvetydiga känslan av något som smakar tveksamt men som också kastar mig tillbaka till något ursprungligt nyfiket och förälskat.

5. Kaffelikör.
Hur känns italiensk fotboll? I mina minnen spelas den också på vintern, eftersom jag frusit mer än jag svettats, i Palermo, Catania, Neapel, Rom, Parma, Milano eller Turin. É così.

Salsiccia e pepperoni och porchetta utanför, men ännu mer det visuella: rök ur munnen, betong, strålkastarljus som skär mörkret, tårgas och, framför allt, iskalla händer som vinkar in ett rör med ett par centiliter Caffè Borghetti, den där espressolikören som går mellan händer på läktaren och som i två sekunder knockar bort kylan ur kroppen.

Så smakar det, så känns det.

6. Pyro
Det här överraskar faktiskt mig själv, men det gör det inte mindre sant. När jag saknar allsvensk fotboll, när jag tänker på det, så hittar jag egentligen bara ett distinkt doftminne. Det kan väl ses som en ovanligt lyckad varumärkesmarknadsföring för en del av ståplats, eller som ett tecken på att jag av naturliga skäl varannan gång ser min fotboll i Stockholm – men det jag känner är lukten av pyroteknik.

Det är väl lukten av stora matcher, av en klack, av något slags myller, och i mitt fall en luktupplevelse på viss distans. Molnen drar undan från ståplats, letar sig mot pressläktaren och drar vidare.

Jag minns det, jag saknar det. Och i väntan på att det kommer tillbaka så kan vi ju inte göra så mycket mer än att uppleva det som varit en gång till.

Här är Harry Kane som målning från förr:

Och här är en Madelen-kaka från alldeles nyss. Må vi få nya minnen snart.

/Simon Bank

Gästkrönika: Simon Bank

Ingen redaktion att gå till, inga polare att hänga med, ingen restaurang att besöka, inget att skriva om, inga matcher att titta på.

Illa är det.

Inga döda anhöriga, ingen förlorad anställning, inget företag i konkurs.

Så illa är det inte ändå.

I går låg jag i sängen (varje nackdel har sina fördelar, som Cruijff sa) och spelade in ett poddavsnitt över länk till Juanita i Göteborg. Jag berättade där om en ganska platt insikt – men ändå en insikt, vi tar vad vi får i karantänen! – som träffade mig när jag såg den där SVT-dokumentären om Kossounou Odilon. Jag såg bilderna från säsongspremiären, Bajen–Kalmar, supportertåget över Södermalm, gungande läktare, och slogs av att det inte först och främst är spelet fotboll, eller ens matcherna, jag saknar: det är människorna. Mötespunkten. Sammansmältningen.

Vi har ju inte det nu, och om vi har det så är det i små celler. Familjen, några få vänner, en främling två meter bort på trottoaren. I dag skickade svensk Elitfotboll ut ett pressmeddelande där de refererade till rapporten de beställt om fotbollens samhällsnytta.

Rubriken löd: ”Fotbollen är en väsentlig del av vårt folkhemsbygge”.

Man tänker ju ”visst!”. Men sedan man kanske tänker ”definiera ’fotbollen’”. Vilken sorts fotboll är det som bygger landet? Vilken sorts fotboll är det som kommer att bygga världen ny på andra sidan en pandemi?

Samma som alltid, den där vi möts i leken och fantasin och river murar mellan varandra.

I helgen skrev Jorge Valdano om fotbollsstjärnorna i El País, om hur de avmytologiseras utan arenorna och matcherna. Plötsligt är de bara killar (jo, mest) som jonglerar med toarullar, skojar på insta, har tråkigt eller kanske skänker en dagslön till ett sjukhus.

”Sporten är borta, det enda som återstår är industrins känslighet” skriver Valdano. Just så. Klubbar och förbund som vacklar, små klubbar som går under, division tre-proffs som tvingas ut i arbetslöshet. Plötsligt står toppfotbollen avklädd, skrattspegeln är borta, drömbärarna nakna så länge som vi ser oss själva i en helt vanlig spegel: Vilka är vi? Vad är viktigt egentligen?

Det vore mig främmande att låtsas som att det inte är viktigt (ens egentligen) med Everton eller Real Madrid. Det spelades musik och teater i koncentrationslägren, vi behöver fantisera för att leva. När stormen kom började folk slåss om toarullar för att det var något de kunde påverka mitt i kaoset, en chimär känsla av kontroll när världen vibrerade. Fotbollen kan vara det också: hundra döda, men hur gick det för Roma då?

Vi kan inte ens låtsas att överblicka följderna för fotbollen på sikt, men att toppfotbollen darrar är det minsta problemet. Den borde darra, oftare. Är man småsint om man tycker att det närmast är vulgärt att Paul Pogba (efter att ha uppmuntrat folk att ”dab to beat coronavirus”) startat en insamling och lovat att dubbla bidraget om insamlingen når över 400 000 kronor, eller att spelare som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi – som undanhållit runt 200 miljoner i skatt i Spanien, pengar som bland annat kunnat gå till vården – nu får applåder för att de skänker en veckolön?

Vi kommer att behöva deras fotboll på andra sidan det här också, men jag undrar om det kommer att ha hänt något med vårt sätt att se på toppfotbollen då. Vi vet att England skriker efter vårdpersonal, att klubbar och spelare hyllar sjuksköterskorna som sina hjältar. Fint. Men vi vet också att summan som spenderades på spelarköp i Premier League förra sommaren hade räckt till att bygga tre stycken Queen Elizabeth Hospital (supersjukhuset i Birmingham, med sjutusen anställda och en halv miljon patienter per år).

Man kan inte jämföra så? Klart man inte kan. Men den här tiden gör det omöjligt att låta bli. Kanske borde de inte skänka några pengar över huvud taget, i alla fall inte ur någon form av moraliskt perspektiv. Toppfotbollen (eller idrotten) bryr sig ju aldrig om distributionen av pengar annars. PSG tar emot flera hundra miljoner från fattiga Rwanda – för att sen skänka några miljoner till sjukhus. Flott.

Det är bra att skänka och vi ska alla hjälpas åt, men jag rörs inte när min idol Roger Federer donerar en miljon, jag får inte nåt fuktigt i ögonvrån när fotbollsmiljardärer avstår en minimal del av sin inkomst för att det känns bra just nu.

Däremot hände det något i mig när Josip Ilicic tog med sig matchbollen från Valencia, den han gjorde fyra mål med, och skänkte den till Papa Giovanni XXII-sjukhuset i Bergamo.

Det var en gest, men den var på något sätt jämlik. ”Från min dröm till er mardröm”. Den utgav sig inte för att vara något annat än en gest, därför betydde den något.