Plötsligt reser sig Magnus Ringman, HR-chef, från sin stol och lämnar mötet utan ett ord. En minut senare är han tillbaka, fortfarande med telefonen tryckt mot örat:
”De är fria!”
Tre små exakta ord utlöser känslostorm i rummet. Det är som att bli tio kilo lättare i en utandning.

Våra vänner och kollegor Niclas Hammarström och Magnus Falkehed lever och befinner sig i säkerhet och frihet efter 1,5 månad i ett svart helvete av ovisshet, fångenskap och våld.
Någon timme efter beskedet får jag Niclas Hammarström i luren från Beirut. Det är en samlad och stabil röst.
”Vi ska hem nu. Jag är okej efter omständigheterna och lättad. Så oerhört lättad.”
Hem är Anna och tre söner för Niclas. Florence och två döttrar för Magnus.
Denna glädjens dag går tankarna till Niclas och Magnus familjer som nu äntligen får hem de sina. Vad de gått igenom av ovisshet och ångest är inget lättare känslomässigt än vad Niclas och Magnus genomlevt dessa dagar. Det vet vi från nyliga berättelser av Johan Persson och Martin Schibbye.

Omständigheterna Niclas och Magnus levt under började Niclas att berätta i går. Mörka källarhål, ögonbindlar, munkavle, misshandel och skottskada i benet.
Det är en berättelse som med tiden kommer att bli mer detaljerad. Viktigt nu är att Niclas och Magnus får styra den tiden och berätta i sin takt. För nu finns tid.
På redaktionen porlar glädjen. Ett nästan berusande lättat nyhetsläge, där detalj efter detalj, röst efter röst fogas till storyn.
Staffan Heimerson, vår mest rutinerade krigskorrespondent pratar i Aftonbladet TV. Han gråter, vår järnhäst. Det är en sådan dag.
Vid ett kort möte inför alla kollegor kan Magnus Ringman ge några mer detaljer efter sitt samtal med Niclas. Situationen har pendlat mellan hopp och förtvivlan över julhelgerna, men vi har sedan en tid haft säkra tecken på att de varit vid liv.

Omedelbart när nyheten blev känd beslöt vi att hantera situationen som ett personalärende och en nyhet. Målet att få hem Niclas och Magnus var överordnat nyhetsarbetet. Det är inte en okomplicerad ordning för en nyhetsorganisation. Men vi bedömde den nödvändig.

Tack vare en samsyn kring detta med Dagens Nyheter kunde vi bilda en samverkansgrupp där tidningarnas HR-chefer, Aftonbladets informationschef, DN:s administrative chef, en projektsekreterare och ett säkerhetsbolag kunde samarbeta. Denna grupp blev ett forum för täta kontakter med UD och Rikskriminalpolisen.
Vad exakt som till slut ledde till frigivningen vet jag inte i skrivande stund. Men ur detta samarbete finns många lärdomar att dra och diskussioner att föra.
Till en början har jag en egen eftertanke kring den reflexmässiga kritik som ofta riktas från media gentemot myndigheter för passivitet och tystnad i sådana här situationer. Det finns säkert fog för sådan kritik i vissa fall. I detta fall vet vi att såväl UD som polisen jobbat mycket engagerat och professionellt. Det är viktigt att också från oss som har till uppdrag att kritiskt granska myndigheter att kunna uttrycka det.
Hur skiljer sig effekterna av publicitet åt kring en kidnappning av journalister av en rebellstyrka gentemot när en regim håller journalister fångna?
Hur bör mediebolag agera gentemot frilansmedarbetare utan uppdrag som hamnar i problem?

Frågorna kommer att bli fler. Låt oss återkomma till dem. Det är viktigt att dra slutsatser och lärdomar. För journalister kommer att åka till krig, konflikter och katastrofer igen. Och igen. Det är vad vi gör.

Men i dag är en glädjens och känslornas dag. En bra dag att säga det:
Tack Dagens Nyheter, UD och Rikskriminalpolisen för ett bra samarbete.
Och ett tack till er till vilka vi måste uttrycka oss mer diskret.

Välkomna hem Niclas och Magnus!

I dag fortsätter Aftonbladets reporter Carina Bergfeldts och fotografen Andreas Bardells resa genom världens glömda kriser. De har nu nått Burundi, ett av Afrikas minsta och fattigaste länder. Landet är plågat av en av vår tids mest blodiga och långdragna etniska konflikter mellan hutuer och tutsier.
Bara hälften av barnen går i skola och medellivslängden i landet är bara 43 år. Aids är ett mycket stort samhällsproblem, upp till åtta procent av den vuxna befolkningen är smittad.
Det är en pågående humanitär kris.

Men hopp saknas inte. Viss politisk stabilitet och ett fredsavtal har gjort att Burundi på 200-talet haft en årlig tillväxt på cirka fyra procent. FN:s årliga rapport om mänsklig utveckling tillhör Burundi de 14 utvecklignsländer som utvecklats mest vad gäller skolgång, förväntad livslängd och tillväxt. Om än från mycket låga nivåer.

Sannolikheten att du känner till den humanitära krisen i Burundi är liten. En stor undersökning från Sifo på uppdrag av Läkare utan gränser visar att över 80 procent av svenskarna känner till krisen i Syrien och många är medvetna om att Somalia och Afghanistan är humanitära krisområden.
Men Burundi nämns knappt av någon.
Det beror inte på att människor lider mindre där. Det beror på att media inte rapporterar. Utan våldsamma strider och bildmässiga naturkatastrofer tröttnar media och världen glömmer. Trots att miljoner människor är drabbade.

De närmsta tre veckorna reser Carina Bergfeldt och Andreas Bardell genom Tchad, Burundi och Swaziland för att levandegöra världens glömda kriser.

Journalistiskt är deras projekt intressant där de utvecklar den digitala journalistikens uttryck. Kolla in deras dagliga uppdateringar här, så ser du prov på vad jag menar.

Följ deras reportage. Vi gör dem med ett syfte:
För att du ska bli berörd och vilja stödja Läkare utan gränser och SOS barnbyar. De har inte glömt kriserna och gör ett fantastiskt jobb i områdena.
En femtiolapp kan bokstavligen rädda liv.

Vi vet ännu inte alla omständigheter.
Men vi vet att Eskilstuna-Kuriren granskat mc-gäng och organiserad brottslighet i Eskilstuna.
Vi vet att Eskilstuna-Kurirens chefredaktör PeO Wärring misshandlades i Eskilstuna centrum efter ett krogbesök natten till trettondagsafton.
Vi vet att en av tidningens fotografer upplevde sig hotad av en Hells-Angels medlem tidigare i veckan.
Och vi vet att en av tidningens medarbetare som skrivit mycket om Eskilstunas krogbransch och kriminalitet fick rutorna på sin bil krossade i våras.

Det är nu extremt viktigt att polisen utreder uppgifter om samband mellan dessa händelser.

När Östgöta Correspondenten utsattes för allvarliga hot i samband med bevakning av organiserad brottslighet i höstas sa tidningens publisher Charlotta Friborg:

”Jag ser en oroande tendens att polisen vill privatisera säkerheten för journalister. Det tycks alltmer vara upp till medieföretagen själva. Det ska inte vara storleken på plånboken som ska avgöra om man av säkerhetsskäl kan granska den organiserade kriminaliteten.”

Hon sa det i en debatt i riksdagen i november efter att hon och hennes tidning beundransvärt rakryggat stått upp emot hoten efter tidningens rapportering om organiserad brottslighet i Linköping.
Också Värmlands Folkblad utsattes i fjol för trakasserier av ett kriminellt gäng. GT utsattes för hot av en man som klev in till receptionen och hotade att återkomma med kniv efter att Expressen och GT publicerat en granskning om näthatare.

De krafter som verkar för att rädslan ska vinna över journalistiken får aldrig lyckas. Det är en särskilt viktig polisiär uppgift att säkerställa det.

I riksdagsdebatten redovisade Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling en färsk undersökning som visar att fyra av tio journalister på något sätt blivit hotade och kränkta de senaste åren.
Enligt författningsskyddet är det Säpos uppgift att motverka brott som riktar sig mot journalister i deras yrkesutövning. Branschorganisationen Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter har vid flera tillfällen under hösten krävt ett möte med säpochefen Anders Thornberg för att få klarlagt hur Säpo jobbar med hot mot journalister i allmänhet, men på förekommen anledning hot mot lokaltidningar i synnerhet.

Förfrågan riktades första gången för två månader sedan. Säpo har ännu inte bemödat sig med att svara.
Det är en pinsam och bedrövande tystnad.

Tidningar som Eskilstuna-Kuriren, Östgöta Correspondenten, GT och Värmlands Folkblad gör ett viktigt jobb. När de attackeras är det en attack på allas vårt fria ord.
Därför är det i kväll viktigt att vi uttalar vårt stöd till PeO Wärring och Eskilstuna-Kuriren.

RÄTTELSE:
Säpo har enligt säkra uppgifter i kväll nu efter två månader svarat på förfrågan från Utgivarna. Mötet med säpochefen Anders Thornberg och Utgivarna äger rum inom de närmsta dagarna.

I dag är Aftonbladets reporter Carina Bergfeldt och fotograf Andreas Bardell på plats i Tchad.
Ett av Afrikas fattigaste och mest korrumperade länder, sönderrivet av politiskt våld.
Nästan hälften av landets befolkning är under 15 år. Ändå dör var sjätte barn före sin femårsdag av undernäring eller sjukdom. Den förväntade livslängden är 47 år.

Det är en pågående humanitär kris.

Men sannolikheten att du känner till den är liten. En stor undersökning från Sifo på uppdrag av Läkare utan gränser visar att över 80 procent av svenskarna känner till krisen i Syrien och många är medvetna om att Somalia och Afghanistan är humanitära krisområden.
Men Tchad nämns knappt av någon.
Det beror inte på att människor lider mindre där. Det beror på att media inte rapporterar. Utan våldsamma strider och bildmässiga naturkatastrofer tröttnar media och världen glömmer. Trots att miljoner människor är drabbade.

De närmsta tre veckorna reser Carina Bergfeldt och Andreas Bardell genom Tchad, Burundi och Swaziland för att levandegöra världens glömda kriser.

Följ deras reportage. Vi gör dem med ett syfte:
För att du ska bli berörd och vilja stödja Läkare utan gränser och SOS barnbyar. De har inte glömt kriserna och gör ett fantastiskt jobb i områdena.
En femtiolapp kan bokstavligen rädda liv.

De sista skälvande timmarna av 2013 önskar jag alla läsare ett gott slut. Det sker liggandes på rygg i en stuga i ett episkt skitväder i den svenska fjällkedjan ackompanjerat av vänner och kollegors tävlan i soliga bilder från olika söderhav i olika sociala medier.
En tidsbild så god som någon.

Ni har läst och sett alla tillbakablickar på 2013 nu. Det var vad det var.
Och ett år med mycket god journalistik. Här hemma var det ingen slump att det kom att handla om Romregister, reportageserier som #välkommen om mångkultur och integration och  granskningar av Avpixlat.
I en tid när politik görs på människors rädsla för det främmande blir sådan journalistik en sådan tids tecken.

Mitt nyårslöfte inför 2014:
Förväxla inte debattörers oro över vad som är ”tillåtet” att säga i debatten med det hälsosamma i att påståenden möts av motargument.

I världen var Edward Snowdens avslöjande i The Guardian och Washington Post om den massiva och djupgående övervakningen av elektronisk kommunikation utan tvekan årets viktigaste.
Den som tänkt efter har rimligen förstått att säkerhetstjänster trålar med sina algoritmer i de oöverblickbara mängder data vi dagligen genererar med normalt, digitaliserat mänskligt beteende.
I den mån terrorister avslöjats handlar det nästan undantagslöst om att de i sin skruvade syn på värdet av mänskligt liv gjort misstaget att bete sig mänskligt.
Så vad skulle vi med säkerhetstjänster till om de inte letade där mest information om mänskligt liv finns?
Kvaliteten i Snowdens avslöjande bestod i hur konkret han kunde visa att övervakningen sker. Det startade en djupgående debatt om integritet och övervakningssamhällets konsekvenser. Den lär fortsätta.

Mitt nyårslöfte inför 2014:
Inse att det är en befängd tanke att tro att det finns ett privat rum på internet.

Inför 2014 tvingas vi också konstatera att det kommer att spelas ett dröm-VM i herrfotboll i Brasilien och vi är inte med. Det hjälper inte fan vad Sveriges herrkapten säger om bilar, damer och cyklar. Vi är inte där.

När regnet här bara tilltar tänker jag nu ställa in alla försök till skidor och återuppleva sommaren med Håkan Hellströms spelning på Allsång på Skansen. Jag tror det är det mest märkvärdiga jag någonsin sett av svensk rockmusik i live-tv.
Det får bli ett positivt hej då till 2013.

Har du en dryg timme  att slå ihjäl och känner för mer 2013 så rekommenderar jag min och Thomas Mattssons, chefredaktör för Expressens, gemensamma årskrönika i podden MattssonHelin om nyhets-, nöjes-, sport-och medieåret.

Detta var vad som for genom huvudet i denna stund.
Med det önskar jag dig ett Gott slut och ett Gott Nytt År.
(Det är en uppriktig önskan i motsats till ett utrop i största allmänhet. Avsaknaden av utropstecken är således ingen slump. Det ska inte tolkas som surmulenhet, utan som ett försök att understryka allvaret i min önskan. Det lite uppsluppna bruket av versaler i sista meningen är just ett uttryck för lite uppsluppenhet.)

SÖNDAG 22 december 2013.

Det är lätt att bli dyster i sinnet på årets mörkaste dag.
Att tänka på Kärrtorp hjälper. Attacken från nazister mot en fredlig demonstration har utlöst en reaktion som kommer att visa att vi som tror på alla människors lika värde är många, många fler än de som tror på ett samhälle byggt på rasism.
Ändå är det lätt att bli övermannad av dysterhet när den idé som tydligast vinner mark just nu är den politik som handlar om att ställa grupper av människor mot varandra.
Att förklara rotorsaken till allt ont i samhället med invandring.

Det är lätt att argumentera för motsatsen. Att samhällen som växer och blir starka, som skapar tillväxt alltid också byggt på tillväxt i befolkningen. Om motsatsen sker, att människor slutar att vilja bo i ett land och utvandring inträffar, eller nativiteten av andra skäl går ner, så kommer allt i landet att börja gå baklänges.
Men det är inte så vi diskuterar Sveriges befolkning 2013. Debatten om invandring och integration och dess problem och värden förs i Sverige sällan utifrån perspektiv av tillväxt eller arbetsmarknad.
I debatten ställs sällan frågan om hur mycket invandring arbetsmarknaden skulle behöva, eller klara. Eller hur mycket flyktingmottagning av solidaritet med offren för det vedervärdiga kriget i Syrien Sverige borde ställa upp med.
Istället ställs frågor av typen hur mycket invandring svenskheten i Sverige tål.

Den offentliga debatten får istället luft av att ett 30-tal nazister attackerar en fredlig demonstration.

Att jag skriver den här texten är ett exempel på det. När den skrivs vet jag inte hur andra söndagsskribenter valt tema denna söndag. Men sannolikheten för att fler valt just detta är tämligen stor.
Det kallas med ett fint ord för en förändring av diskursen. Det betyder att den offentliga, eller formella diskussionen och debatten i ett samhälle förändras. Sådana förändringar kan vara svåra att få syn på när de inträffar. Det är oftast först i efterhand definierande ögonblick blir tydliga vad avser förändring i en diskurs. Jag kan inte säkert påstå att denna höst varit en sådan förändring. Men jag kan konstatera att det gått få veckor under hösten utan att något media haft en nyhet, eller granskning eller debatt om integration och invandring.
Det skulle i sig kunna vara positivt. Men debatten sker hela tiden med utgångspunkt hos politiska krafter som vill göra skillnad på människor och människor. Mycket har kretsat kring Sverigedemokraterna och i kölvattnet virvlar nu de gamla naziströrelserna upp.
Det är en oroande utveckling med den konfrontativa ton i debatten och det råa våld vi sett i Kärrtorp under detta års slut.
Såväl medier som etablerade politiska partier har svårt att närma sig frågor om mångfald, invandring och integration utan att förhålla sig till främlingsfientliga och rasistiska rörelser.

Den nederländske statsvetaren och författaren Cas Mudde uttryckte detta väl i en intervju i P1-programmet Konflikt i helgen. Han menar att trenden med att högerextremer sätter förtecknen för debatten är likartad över Europa och att problemet med det är detsamma:

De etablerade politiska partierna ändrar inte sin politik, men de ändrar sin retorik för att anpassa sig till något de uppfattar ligger i tiden. Det finns en fara med det. Om gapet mellan politisk debatt och faktisk politik blir för stort så ökar missnöjet hos väljarna.

Det grundar sig i det enkla faktum att väljare inte är dumma. Vi hör vad vi hör och ser vad vi ser.

Ibland får vi för oss att just Sverige har ett särskilt förhållningssätt i dessa frågor.
Att det mest är i Sverige som media anklagas för att mörka sanningen om invandringen eller att blott Sverige svenska missnöjespartier har.
Denna uppfattning får inte sällan stöd av svenskar bosatta utomlands som vill understryka sin egna vida blick i skarp kontrast mot den provinsiella svenska.
Den är icke desto mindre helt fel.

I denna fråga beter sig obehagligt nog de europeiska länderna tämligen likartat, även om partierna lokalt naturligtvis kan variera i sitt uttryck. Det är obehagligt mot bakgrund av vår 1900-tals historia.

Det finns i grunden två typer av missnöjespartier som använder sig av invandring som förklaringsmodell för roten till allt ont. I Sverige har vi haft dem båda.
Den ena typen är egentligen mest arg på skatter i allmänhet och etablissemang i synnerhet. De gör en poäng av att uttrycka sig grovt, plumpt och tycker att deras lite retsamma, vårdslöst formulerade rasism är lite rolig.

I Sverige har de hetat Ian och Bert, i Danmark Mogens Glistrup, i Norge Carl I Hagen, i Schweiz Cristoph Blocher, i Frankrike Pierre Poujade för att gå långt tillbaka i tiden och så vidare.

Den här typen av populister har i de flesta länder ersatts av betydligt mer ideologiskt drivna rörelser med mer genomtänkt retorik.

En centralfigur för detta i Europa är Jean-Marie Le Pen och hans bildande av Front National. Många följer deras mönster. Först en grov, för landet i det närmaste chockerande hård retorik mot invandrare, därefter lokal framgång i kommunalval, därefter en genomtänkt omläggning av kommunikationen mot etablissemang och medier sedan framgång på nationell nivå.
Front National är i dag Frankrikes tredje största parti, lett av Jean-Marie Le Pens dotter Marine Le Pen.

Sverigedemokraternas utveckling är med viss fördröjning mycket lik Front Nationals utveckling i Frankrike. Det är ingen slump att Front National är en viktig bidragsgivare till Sverigedemokraterna. Det är resultatet av en gemensam syn på Europas problem där allt väsentligt kan hänföras till mångfald och mångkultur.
I övriga Europa befinner sig en lång rad partier på olika skalor i denna utveckling.

Vlaams Belang i Belgien, Dansk Folkeparti i Danmark, Sannfinländarna i Finland, Ataka i Bulgarien, Gyllene Gryning i Grekland, Lega Nord i Italien, Frihetspartiet i Nederländerna, Fremsrkittspartiet i Norge, Lag och Rättvisa i Polen, Schweiziska folkpartiet i Schweiz, Slovakiska nationalistpartiet i Slovakien, British National Party i England, Direktdemokratisk gryning i Tjeckien, Jobbik i Ungern, Frihetspartiet i Österrike, Tysklands Nationaldemokratiska parti i Tyskland.

Det finns många detaljer som skiljer dessa partier åt. De är varierande antisemitiska, antimuslimska och antiromska till exempel. Men det är vad som förenar dem som är det intressanta.
Enkla svar på Europas djupt liggande problem. Enkla svar som bygger på att de andra är roten till allt ont. Om de bara slutade komma, eller om vi bara blev av med dem så blir allt bättre.
Så ser deras diskurs ut. Därför är jag i Kärrtorp i dag.

Det blev en magisk kväll. En kväll där vi förenades kring sex historier om vanliga människor som gjort alldeles ovanligt bra saker:

• Johan Matti som kröp ner under tunnelbanetåget och höll en medmänniska i handen, i skarp kontrast till den person som hoppat ner på spåret, plockat av honom plånboken och låtit honom ligga kvar.
• Jan-Erik Hägglund som med sin vana vid jakt och hundar förstod vad han skulle göra när Elin Gärdegård attackerades av hundar så att hon var ytterst nära att förblöda och trodde att hennes liv var slut.
• David Larsson som såg en medmänniska i nöd istället för en tiggare. Det slutade med att han åkte till Rumänien och byggde ett hus.
• Kerttu Sturesson som stod upp för mänskligheten och vågade torka tårar utan handskar när omgivningens rädsla för HIV och aids bokstavligen hotade människovärdet hos de drabbade.
• En skolklass… som ni får titta på galan i TV 4 ikväll för att uppleva hur ungt engagemang mycket konkret kan förändra liv.
• Martha Ehlin som trotsade döden och besegrade cancern med hjälp av transplantation av fem organ. Hon förenades med prins Daniel i engagemang för frågan om att ta ställning till organdonation.

Vissa saker är svåra att ta ställning till. Andra mycket lätta. Det är lätt att ta ställning mot mobbning och för civilkurage. Så lätt att ställningstagandet riskerar att bli en tom gest.
Därför hyllar vi i Svenska Hjältar människor som i stunden ingriper, som sätter sig själv åt sidan och står upp för en medmänniskas bästa.
Det är sådana handlingar vi menar är vad hjältar är gjorda av.

Människor som förstår att det goda inte är självklart, det måste göras.

I år är det sjunde året vi på Aftonbladet driver projektet Svenska hjältar. För andra året i rad har vi gjortt en skolturné. Från Östersund i norr till Ängelholm i söder har vi mött tusentals skolelever, lärare och rektorer och diskuterat de stora frågorna om rätt och fel, ont och gott.
Det är en spännande utveckling.
Svenska Hjältar började som en idé om att använda kraften i Aftonbladet redaktion för att leta fram de värmande, goda historierna om vanliga människor som gjort ovanligt bra saker. I dag är det också en lärarhandledning och fem konkreta lektioner för högstadieelever.

Och så det ni kunde se i TV4 i går. Kulmen för varje års Svenska Hjältar kampanj. Ett samarbete mellan Aftonbladet, produktionsbolaget Brand New Content och TV 4.

Mark Levengood byggde med sin unika tonträff och känsla en varm, gnistrande gala i vintermörkret för medmänsklighet, mångfald och civilkurage.
Tack alla hjältar, prins Daniel, all publik, Mark, juryn, alla kändisar för ert engagemang och deltagande i Svenska Hjältar.
Vi syns nästa år!

För er som är intresserade av Aftonbladets inre liv kan jag i dag berätta lite nyheter.
Några veckor efter sommaren fick jag i uppdrag av Schibsted Sveriges koncernchef Raoul Grünthal att bilda och leda ett nytt affärsområde inom Schibsted koncernen. Affärsområde Publishing.

I vårt hus finns en större potential än vad vi utnyttjar i dag. Mer energi, mer spännande journalistik, mer pengar, mer kul, mer utveckling, mer kreativitet finns att ta ut om de nya och de gamla medierna vågar komma varandra ännu närmare.
I grunden handlar bildandet av affärsområdet om att vi tror på tillväxt inom medier.
Det är en fantastiskt positiv utgångspunkt, i skarp kontrast till vad vi nästan dagligen hört från den traditionella mediebranschen i år.
Grunden för vår positiva syn är egentligen två saker.

• Aftonbladets kraftfulla utveckling och dominans på den svenska digitala mediemarknaden under hela 2000-talet.
• Ett antal lyckade satsningar på helt nya, mindre och entreprenörsdrivna mediebolag.

Vi satsar all in digitalt – och det ger resultat. Betänk några saker framåt:

• Aftonbladet fortsätter att ha tillväxt i antal läsare. I år har vi nått över den magiska gränsen tre miljoner läsare – varje dag
• Aftonbladet TV har hela hösten varit den stora snackisen i de stora tv-husen.
• Betänk den imponerande kreativiteten i affärsutvecklingen inom Minimedia.
• Tänk på fokuset på en klassisk servicegren inom TV.nu som gett framgång och en mycket spännande strategi framåt.
• Reflektera över hur Klart.se lyckats göra en affär av en klassisk utgiftspost i ett traditionellt mediehus – vädret.
• Fundera på potentialen i Bokon där vi i intressant partnerskap står redo när bokmarknaden de närmaste åren kommer att digitaliseras.
• Känn på kraften i att över 70 procent av den totala trafiken för nyhetssajter i mobilen i Sverige kommer via Aftonbladet mobil.
• Lägg till denna känsla nyskapandet och briljansen för användaren i nyhetstjänsten Omni.
• Och häpna över viraliteten som via snabb utveckling i kombination med ungt, engagerat redaktörskap gett svindlande 0,5 miljoner unika besökare under en vecka till Politism utan en enda länk, allt via sociala medier.

Det här är riktigt, riktigt spännande förutsättningar för att leda utvecklingen av medier i Sverige – tillsammans.
Utmaningar saknas inte.
Jag har haft några mycket viktiga ingångsvärden i arbetet med att organisera affärsområde publishing.

• Aftonbladet ska som första tidning i Sverige klara strukturomvandlingen och fullt ut vara ett onlinebolag 2017 som också ger ut en papperstidning.
• Aftonbladet ska vara Sveriges största och mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.
Strategin, där vi utvecklar Aftonbladet genom tre brytpunkter får inte störas av en omorganisation. Strategin kan enkelt sammanfattas så här:
Brytpunkt ett handlar om att aktivt jobba för att få fler läsare i digitala utgåvor jämfört med print. Före det är den nödvändiga kulturella omställningen till online först mycket svår att göra. Aftonbladet nådde denna brytpunkt 2004.
Brytpunkt två handlar om att utveckla annonsaffären så att mediehuset får högre annonsintäkter digitalt jämfört med print. Aftonbladet nådde som första tidning i världen den brytpunkten 2012.
Brytpunkt tre handlar om att utveckla digitala betalintäkter motsvarande kostnaden för att producera det redaktionella innehållet. Vårt mål är att nå dit 2017.
Att bilda Affärsområde publishing handlar för Aftonbladet om att skriva ett nytt kapitel i denna historia.
Rätt gjort är jag övertygad om att denna organisation kommer att stärka Aftonbladet – och därmed Schibsted.

• Vi ska skapa en miljö där nya och befintliga bolag kan växa i samverkan.
Vi har flera spännande initiativ i den här delen av koncernen. En massa kunskap där vi kan bli bättre på att dra lärdom av varandra. Viktigt också när vi nu säger att vi tror att det finns fler bolag på stan som vi vill ska komma och växa med oss på mediemarknaden i denna miljö.
Vad är det för miljö?
Jag har en vision om bilda en typ av campus, en start-up miljö tillsammans med de bästa i landet på just detta: Schibsteds Tillväxtmedier.
Det ska vara en miljö som utmanar befintliga strukturer på ett bra sätt. En inbjudande och öppen miljö där såväl en gammal bjässe som Aftonbladet och en ny liten startup som Politism eller Klart.se trivs ihop och lär av varandra.

• Väl fungerande befintliga bolag ska behålla sitt fokus och autonomi.
Det kan tyckas lite motsägelsefullt att prata om samverkan och samarbete och sedan betona fokus. Att det kan tyckas så beror på att det är så. Motsägelsefullt.
För å ena sidan:
En viktig insikt vid den här typen av omorganisationer är att synergieffekterna är tämligen begränsade om vi leker med tanken att vi skulle lyckas skapa en supereffektiv matrisorganisation där alla funktioner samverkar helt utan överlappning.
Vinsterna med det skulle vara begränsade, vi är ingen jättekoncern. Riskerna skulle med våra mått mätt vara enorma och kan enklast uttryckas så här:
En omorganisation får inte skruva ur drivkrafterna ur verksamheten. Nyckelpersoner måste vakna och somna med sin journalistik, sitt varumärke eller sin bottenrad.
Min filosofi är att den drivkraften, sammanhållningen kring en tydlig idé är den enskilt viktigaste framgångsfaktorn. Det gäller från minsta startup till Aftonbladet.

Å andra sidan:
Samtidigt är det så att vi lever i en ny värld som ändrar förutsättningarna bokstavligen vecka för vecka.
Det finns i dag här hemma i Sverige konkurrens från internetjättar som växt sig gigantiska och globala på kort tid för att de haft en skalbar logik i sin utveckling som gör dem blixtsnabba jämfört med oss. Centralstyret och effektiviteten på avgörande punkter i ett Google, Linked in eller Facebook trotsar all beskrivning.
I verkligheten finns det också en önskan från våra kunder att köpa målgrupper och datadrivna annonsprodukter tvärs igenom hela Schibstedsystemet.
Att hantera detta framåt är en balansgång som jag formulerade som ett annat viktigt ingångsvärde i bildandet av Affärsområde publishing:

• Vi kommer att befinna oss i en process för att skapa väl fungerande samarbeten över tid.
Denna process kan inte vara en diskussionsklubb utan måste bestå av tre saker:
1.     Genomgripande centrala utvecklingsprojekt som förflyttar oss alla snabbare framåt. Vi driver just nu två sådana projekt. ADA som handlar om avancerad data analys för ställa om vitala delar av affären till att bli mer datadriven.
2.     Ett Tech initiativ som handlar om att jobba smart kring gemensamma tekniska plattformar.
3.     Bygga en kultur där vi vågar testa nya samarbeten mellan små bolag och stora mediesajter. Utveckla vidare om de flyger, lägga ner snabbt och utan prestige om de kraschar.

• Vi ska utveckla Sveriges bästa och modernaste sälj för onlinemedier.
I affärsområdet Publishing skapas nu en ny organisation för att utveckla och driva annonsprodukter tvärs hela Schibsteds ekosystem av trafik.
Det handlar om att kombinera Aftonbladets unika kraft och kompetens på den svenska digitala annonsmarknaden med produktutveckling och datadrivet sälj tvärs genom hela Schibsteds enorma annonsvarulager.
Det ska bli lättare för våra kunder att göra affärer med alla koncernens bolag.
Vi satsar stor på ny annonsteknik för att utnyttja all vår kunskap om användarna på tvärs av våra sajter för att ge relevans åt våra användare och bygga större värden för våra annonspartners.

Detta har varit ingångsvärden i diskussioner och tankearbete kring organisationen av AO Publishing.

För att stå bättre rustade för utvecklingen har jag delegerat om en del i min ledning.
Den nya ledningsgruppen kommer att se ut så här:

Jan Helin, Publisher
Jag kvarstår som chefredaktör, ansvarig utgivare och vd för Aftonbladet i rollen som chef för affärsområdet Publishing.

Carina Wiman-Brataas, assistent.
Kvarstår som min assistent och sköter administrationen kring ledningsgruppen.

Jörgen Konradsson, COO.
Får en ny roll som operativ chef.  Jörgen blir min förlängda arm gentemot verksamheten, både vad avser styrning och uppföljning av våra mål men också vad gäller att utföra det strategiska arbetet.

Exempel på ett stort strategisk projekt är Aftonbladet TV.
Det drivs operativt i dag utifrån redaktionsledningen. TV-chefen Magnus Zaar kommer att initiera ett strategiskt projekt för affärsutveckling.
Exakt hur det formeras kommer vi att återkomma till efter helgerna.

Jörgen Konradsson har fortsatt affärsansvar för printaffären vad avser upplaga, tryck och distribution.

Magnus Ringman. HR-chef.
Magnus Ringman är i dag HR-chef för Aftonbladet. Han kvarstår som det, men får ett utvidgat ansvar som HR-chef för AO Publishing. Magnus ingår i ledningsgruppen för affärsområdet Publishing, men rapporterar till Schibsted Sveriges HR-chef Håkan Halvarsson.

Marica Finnsiö, redaktionschef
Marica Finnsiö fortsätter som i dag som redaktionschef för Aftonbladet.
Aftonbladets redaktionella verksamhet påverkas inte i det operationella av omorganisationen i koncernen.
Redaktionsledningen kommer att vara ännu närmre produktutvecklingen av Aftonbladets digitala utgåvor och ännu tydligare organiseras för verksamhetsutveckling. Det kommer att ske inom ramen för den lyckade satsningen Aftonbladet Online Academy för utveckling av nya kompetenser.

Andreas Aspegren, chef för Nyhetsprodukter.
Andreas Aspegren är i dag sajtchef för Aftonbladet. Han får ett utökat ansvar för att hålla ihop alla affärsområdets digitala Nyhetsprodukter.
Det skapar ett tydligare utvecklingsfokus mot våra stora kärnprodukter.
Omni och Politism kommer att organiseras här, men som egna autonoma bolag.
Kombinationen av Aftonbladets räckvidd, Omnis innovationskraft och viraliteten i Politism lägger grunden för en mycket spännande utveckling av nyhetsprodukter.

Annika Söderberg, chef för Nya medieprodukter
Annika Söderberg kommer att leda det område där vi nu samlar kraft för att fokuserat lyckas utveckla livsstil online inom fyra utvalda områden.
Mode. Hälsa. Resa och Inredning.
Aftonbladets nuvarande featureverksamhet kommer att organiseras här. Det blir en rejäl satsning på att ta position på den magasinsmarknad som de närmsta åren kommer att digitaliseras.
Anna Kult – Aftonbladets featurechef kvarstår som det, men kommer också att bli Publisher för de nya Livsstilsområdena
Jag kommer att delegera det ansvarig utgivarskapet för de nya produkterna och nuvarande Aftonbladet Feature till Anna Kult. Hon kommer att rapportera till Annika Söderberg.

Annika Söderberg kommer också att ansvara för bolagsstyrningen av de nya bolag som kommer in i affärsområde Publishing.
TV.nu, Bokon, Klart.se och Minimedia kommer organisatoriskt att ligga här, liksom Allt om Stockholm.
Annika kommer att vara styrelseordförande i flera av dem. Ett arbete tillsammans med bolagens ledningar inleds efter helgerna för att säkerställa rätt kompetens till de respektive styrelserna.

Försäljningsdirektör, Anders Nylander
Anders Nylander har, som tidigare kommunicerats, få tjänsten som försäljningsdirektör för Schibsted Sverige. I praktiken en sammanslagning av Aftonbladets säljorganisation och Schibsted Sales.

CRM-chef, vakant.
Vi kommer att rekrytera en ny CRM-chef som ska vara ansvarig för alla våra kundrelationer.
Nuvarande marknadsavdelning, med ansvar för sponsor och event kommer att ligga här.

IT-utvecklingschef, CTO. Vakant.
Aftonbladets utvecklingschef Anders Berg är tillförordnad på denna tjänst så länge rekryteringen pågår.

Så ser ledningsgruppen för affärsområdet Schibsted Publishing ut.

Investment manager, Pontus Ogebjer
Utöver det kommer, som tidigare kommunicerats, affärsområdet att få en dedikerad Investment manager. Till tjänsten har Pontus Ogebjer utnämnts.
Pontus har i många år jobbat i ledande befattning på Aftonbladet som marknadschef, crm och strategiska partnerskap.
Pontus Ogebjer kommer nu att jobba med Tillväxtmedier. Rollen som Investment Manager skapar en ny relation mellan affärsområdena Tillväxtmedier och Affärsområde Publishing.
Pontus kommer att rapportera till Richard Sandenskog i ledningen för Tillväxtmedier, men också till Jörgen Konradsson i ledningen för AO Publishing.
Pontus kommer att jobba med att identifiera behov, plocka upp vad som händer i affärsområdet Publishing och jobba med Tillväxtmedier för att hitta nya spännande bolag som kan växa ihop med oss. Han kommer också att ha kvar ett ansvar för strategiska partnerskap.

Ledningen för den nya säljorganisationen som leds av Anders Nylander kommer att se ut så här:
• Fredrik Lehman, leder ett team av Senior Account Managers som ansvarar för speciellt utvalda kunder.
• Frida Lundh, ansvarar för försäljning och utveckling av koncernens samlade varulager samt för datadrivna annonsprodukter och webbtraffic.
• Joakim Flodin, ansvarar för försäljningen på Aftonbladet.
• Sofia Krook, ansvarar för en ny satsning på målgruppsförsäljning inom Nya Medoeprodukter. Hon stödjer och koordinerar också tillkommande bolag i affärsområde Publishing.
• Johan Åsén, leder produktutveckling annons för hela koncernen, med särskilt fokus på mobila enheter och ansvarar för Creative Sales.
• Joakim Claesson jobbar närmast Anders Nylander med speciellt ansvar för affärsutveckling och strategi.

 SÖNDAG 15 december 2013.

Jag tror det är viktigt att förstå skillnaden mellan yttrandefrihet och den affärsmodell inom medier som vi kallar annonser.
Så här förstår jag det:
En ansvarig utgivare som avstår från att publicera en annons inskränker inte yttrandefriheten.
Omvänt är det så att en ansvarig utgivare som publicerar en annons inte heller vidgar yttrandefriheten.

Orsaken är helt enkelt att medier inte är – och inte ska vara – de som sätter gränserna för yttrandefriheten. Medier ska fritt efter ansvarig utgivares huvud verka inom ramen för yttrandefriheten som i sin tur regleras via demokratiskt beslutad lag. Den lagen bör vara så vid det bara går.

En mångfald av röster inom denna vida lags ramar stärker yttrandefriheten. Därför är det viktigt med flera medier som ger uttryck för olika värderingar i såväl vad de väljer att publicera som vad de väljer att inte publicera.
Jag tror det är få publicister som inte håller med om denna enkla, lite torra inledning. Ändå upplever jag att publicister har märkvärdigt svårt att förhålla sig till politisk annonsering som har till syfte att ställa olika grupper i samhället mot varandra.

Det är som om det plötsligt uppstår någon slags skyldighet att sälja annonsutrymme, även om det strider mot tidningens värdering – i yttrandefrihetens namn.

Ni som följt debatten i veckan om Dagens Nyheters beslut att publicera en annons som av olika debattörer beskrivits som rasistisk, främlingsfientlig eller invandrarkritisk förstår vart jag vill komma.

Men låt mig försöka bära ut stenen ur glashuset genom att först ta två egna exempel:
Jag publicerade tidigare annonser för telefonsex. En läsare ställde upprörda frågor kring dessa annonser. Hon ansåg att de var sexistiska. Jag gick igenom annonserna och kom fram till att hon hade rätt.
Annonserna var utan tvekan lagliga, väl inom ramen för svensk yttrandefrihet. Men jag ansåg det inte förenligt med den värdegrund jag vill att Aftonbladet ska verka utifrån med sexistiska annonser. Jag beslöt därför att ta bort dem.

Jag anser inte att detta påverkade svensk yttrandefrihet alls. Självklart har mitt beslut minskat utbudet av annonser för dem som tycker om att se tecknade kvinnor med beslöjad blick under en rubrik som försöker utgöra en sexuell invit. Men det är fortfarande fullt lagligt och också möjligt att sprida sådana annonser och så sker också i andra medier i dag.
Mitt beslut var i grunden affärsmässigt och moraliskt. Jag tror att det skadat tidningens varumärke att fortsätta och jag vill inte tjäna pengar på sexism.

Jag anser för den sakens skull inte att telefonsex bör vara olagliga yttranden och jag kommer absolut inte att stoppa olika åsikter kring pornografi i Aftonbladets opinionsjournalistik.
På liknande sätt har jag resonerat kring annonser från grupperingar vars politik går ut på att ställa olika etniska grupper i samhället mot varandra.

Jag vill inte tjäna pengar på budskap som ifrågasätter människors lika värde.

Mitt andra exempel är enkelt, kort och tjänar till att illustrera hur annonsering faktiskt kan handla om yttrandefrihet.
Svenska staten vill förbjuda vissa medier att publicera annonser från vissa spelbolag. Unibets budskap är lagliga yttranden i TV3, men bör vara olagliga yttranden i Aftonbladet enligt svenska staten. Expressen vill också publicera dessa annonser, men bör enligt staten stoppas från att göra det. Så ser en inskränkning av yttrandefriheten ut när det kommer till annonser. Det är staten som står för den genom lag och censur.

Inte ens Dagens Nyheter är svenska staten. Det vilar inget särskilt ansvar på DN att publicera allt som går att publicera.
Också DN är fria att publicera vad de vill, refusera vad de vill och sälja annonsutrymmen till vilka de vill. Det är det som är själva friheten i yttrandefriheten.
Men poängen är viljan. DN:s ansvarige utgivare Peter Wolodarski har närmast uttryckt en motvilja mot annonsen om boken ”Invandringen och mörkläggningen”.

Han hänvisar till en ”liberal tradition” snarast som ett ok att bära i frågan om publicering eller inte. DN har enligt Wolodarski en så ”dominerande ställlning i debatten” att de liksom måste ta in en annons som går emot DN:s egna ståndpunkt om alla människors lika värde.

Här vill jag mana till utandning på DN. Det vilar ingen särskild skyldighet på Dagens Nyheter att ta in alla annonser som går att ta in. Lika lite som det naturligtvis inte finns någon skyldighet för en bokhandlare att sälja alla böcker som går att sälja.

Det råder ingen tvekan om att annonsen för boken ”Invandringen och mörkläggningen” var laglig. Där fanns heller inga uppgifter som inte dagligen sprids i olika forum i vårt sköna nya medielandskap.
Det tar frågan om att publicera annonsen eller inte bort från yttrandefriheten och in i en enkel fråga om affärsmoral:

Varför vill DN tjäna 115 000 kronor på att marknadsföra litteratur som har till syfte att beskriva en utpekad minoritet som ett hot mot en majoritet?

SÖNDAG 8 december 2013.

Som alla människor säger Jason Diakité bra saker och dåliga saker.
Hans tal i veckan i riksdagen tillhör det bästa jag hört formulerat på svenska om främlingsfientlighet och rasism.
Sådana tal handlar ofta om att kombinera tydlighet med känsla i framförandet. Förebilderna är så ikoniska att de är svåra att förhålla sig till. Jag tror inte att Jason Diakité, ens i sin egenskap av artisten Timbuktu, tänkte på att han i sitt tal tog spjärn i en mening formulerad av Dr Martin Luther King 1963. Men det gjorde han tydligt när han i Sveriges riksdag tog fram sitt svenska pass och sa:

”Detta är mitt bevis på att jag inte är någon främling. Så fientligheten gentemot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet. Det är och förblir rasism. Ni behöver inte vara toleranta mot mig. Jag ber inte att få bli tolererad och er nåd är inget jag kräver. Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet.”

För exakt 50 år sedan i år sade Dr King:

”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.”

Har vi inte kommit längre? Ska verkligen Jason Diakité, född i Lund 1975, behöva dra sitt pass i Sveriges Riksdag för att förklara att han inte är någon främling i detta land?
För vem behöver detta förklaras?
Bästa texten i veckan om de frågorna skrev artisten Özz Nûjen i sin blogg.

”Timbuktu har i hela sitt liv, genom sin musik och sina handlingar, redan visat och överbevisat sin djupa kärlek för vårt Sverige. Det borde ha varit gott nog, för alla oss, sedan länge.”

Det borde naturligtvis vara så. Men frågan är i vart fall tillräckligt het och komplicerad för att Sveriges talman inte klarade hettan när Timbuktu skulle hyllas för sitt engagemang mot rasism vid 5i12 rörelsens prisutdelning i riksdagen. Han uteblev med hänvisning till en låttext Timbuktu nyligen skrivit och framfört. Den lyder så här:

”Dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flaggstång.”

Dessa ord menar talmannen Per Westerberg väger så tungt i Timbuktus hela gärning som artist att han valde att markera med sin frånvaro.
Samma talman har inte funnit anledning att markera mot riksdagsmannen Kent Ekeroth som driver en sajt utan ansvarig utgivare som är fylld av hat och hot mot det nutida Sverige och utvalda delar av dess befolkning.
Det kan man fundera över i det fria ordets namn. Jag är benägen att kalla talmannens agerande för fegt och opportunistiskt.

Istället debatterades om Timbuktus ord om Jimmie gul och blå är att betrakta som konst eftersom de uttalades inom ramen för hans uttrycksform Hip hop.
En obegripligt trött diskussion. Det är självklart att ord får olika betydelse beroende på sitt sammanhang. När jag var i mer mottaglig ålder var punken den effektivaste uttrycksformen. Då sjöngs om att beväpna förorten och att såväl borgerligheten i allmänhet som Zarah Leander i synnerhet tål lite bly i nacken. Jag uppfattade det aldrig som ett klartecken för politiskt våld, mer som ett poserande med ord och uttryck för frustration.

I dag nöjer jag mig med att lite tråkigt medelålders konstatera att varken Joakim Thåströms rader då, eller Jason Diakités rader nu, kommer att gå till litteraturhistorien. Det är inte det som gör dem intressanta. Det är varför artister säger det de säger just nu som är intressant.
Det ursäktar inget och det gör inte budskapen svagare. Tvärtom. Jag tycker det var fel av Timbuktu att formulera sig som han gjorde om Jimmie Åkesson. Inte för att det får mig att tro att Timbuktu plötsligt förespråkar politiskt våld. På den punkten ger han snarare uttryck för vad många med stigande hetta känner inför den politiska utvecklingen:
Det räcker nu.

Men jag tycker det var fel för att det kommer i en tid när orden som används för att uttrycka det måste vara mer exakta. Retoriken eskalerar just nu på ett sätt som ger skäl att betänka alla tiders onda spiral.
Hot föder hat. Hat föder våld. Våld föder våld.

Timbuktu är för mig fortfarande en kraftfull inspirationskälla och en viktig röst. Det ändras inte av en formulering i en låt.
Men låt oss en vecka som denna tillåta oss att avsluta med en annan ikon. En del av arvet efter Nelson Mandela går också i vår vardag att förstå så här:
Det är när du tar till din motståndares metoder och språk som du börjar förlora.

Rättelse:

Skarpögde läsaren Torbjörn Håkansson på Linnéuniversitetet rättar ett faktafel i denna text på twitter:
”Nu var det ju förstås Lennart ”Fjodor” Eriksson som skrev texten till ”Beväpna er” – inte Thåström.”