SÖNDAG 10 februari 2013.

Jag hade aldrig tänkt nämna mötet. Men veckans debatt om näthot och hat ger det en oväntad relevans så här långt efteråt.
Det var ett möte mellan mig som ansvarig utgivare och H&M-chefen Stefan Persson. Situationen var följande:
Aftonbladet hade rapporterat om att det förelåg hot mot Persson. Dessvärre en inte helt ovanlig situation vad gäller offentliga personer. Stefan Persson var arg och ifrågasatte relevansen i denna nyhet. Jag försvarade publiceringen med att det är relevant att berätta om hotbilder kring offentliga personer.

Det var ett dåligt försvar, det var ingen bra publicering. Bland annat innehöll den en bild av hans gods, där han bor när han är i England. Det var en publicering gjord i skydd av mörkret. En publicering bara möjlig att göra för den som räknat med att inte behöva försvara den i dagsljus inför berörda.
Jag tror att jag i Perssons öron lät ungefär lika idiotisk och tom som de män som blir uppringda och konfronterade av kvinnor de vräkt ur sig något vidrigt på nätet till.

Efter mötet hade jag en diskussion med nyhetsledningen som ledde till en förändring av hur vi publicerar uppgifter om hot mot offentliga personer.

Jag kom att tänka på det här i veckan och på rädslan som Julia gav uttryck för. Hon var den unga kvinnan i Uppdrag gransknings reportage som berättade om rädslan för hoten och ilskan mot H&M för hur de hanterat dem.
Julia hade publicerat en åsikt på H&M:s facebooksida om lämpligheten i att göra en ikon på en tröja av den djupt sexistiske, förvisso också djupt beundrade och numer mördade rapartisten Tupac Shakur.
I skitfloden av hat mot Julia som publicerades på H&M:s facebooksida fanns bland annat Julias bostadsadress.

Plötsligt stod H&M nu i utgivarens roll. Varför gav de all denna smörja mot Julia spridning?

Låt mig ta det lite längre svaret. Modeföretag som utgivare är ett tidens tecken. Just nu finns en tydlig trend inom såväl modevärlden som förlagsvärlden. De är på väg att bli ett och densamma. Modekonsumenterna är i behov av inspiration, service och tips. Men inte nödvändigtvis redaktionellt oberoende sådan.
It-girls, betalda modebloggerskor, köpta kändisar och konsumenterna själva har lika hög, eller högre, trovärdighet som oberoende modejournalister i frågan vad som är hett och inte. I vart fall om du frågar modekonsumenterna.
Och det är de som tillfrågas, inte journalistförbundet.

Hur som helst, det är Julias engagemang det handlar om. Ung, modeintresserad tjej. Det var därför hon befann sig på H&M:s facebooksida. En sida som fått 13 652 232 gillanden, ett mått som får vilken printupplaga av vilket modemagasin som helst att blekna. I vart fall om vi ska mäta det en aktör som H&M vill mäta; engagemang kring produkter och varumärken som driver köp.
På H&M-sidan finns läsarnas diskussioner, blandat med intervjuer med David Beckham och bildspecial från olika plåtningar. Ja, ett modemagasin i modern form helt enkelt.
Men det är med sådan publicistik som med all annan publicering. Det är inte alltid så lätt att förstå och inse effekterna av det publicerade. Att inse det är ett jobb, en ansvarig utgivares jobb.

Men när kommentarerna på Julias inlägg fick löpa amok i hat och hot fanns ingen ansvarig utgivare på H&M. Bara en ansvarig för sociala medier.

Hon heter Miriam Tappert och gav ett mindre genomtänkt och mycket tidstypiskt svar på varför de inte bara tagit ner skiten under Julias inlägg. De hade gjort en del av det, men inte tagit bort allt och låtit Julias inlägg vara kvar för att det inte skulle ”tolkas som en form av censur.”

Det är frestande att raljera en del här. Men bättre är kanske att ampert konstatera att det inte är ett klädföretags uppdrag att säkerställa yttrandefriheten från censur i Sverige.
Det är vanligtvis statsmakten som censurerar. Det kan i en annan värld vara typ katolska kyrkan också. Men inte modeföretag, inte ens om de gjort sig till utgivare. Som tips från en utgivare till en nybliven kan jag dock rekommendera att refusera en hel del, till exempel hot, hat och hets mot folkgrupp.
Det är vad vi utgivare kan göra för att säkra yttrandefriheten från lagstiftning. Att vi i detta refuserande värv kan bli kallade för landsförrädare, hycklare, pk-elit, kulturmarxister, horor och ja… Det är faktiskt möjligt att möta med något så omodernt som ett upphöjt lugn.

Men viktigare än att märka ord här är kanske att återvända till känslan av rädsla som hot skapar.

En rädsla kan inte jämföras med en annan. Det är en subjektiv upplevelse. I verkligheten en lika allvarlig känsla om den bor i världens 17:e rikaste man, eller i den unga kvinnan Julia.

Vi kan beskriva näthotarnas hat som skriet från landets arma manliga förlorare iförda mysbyxor på dagtid, eller som en sexistisk politisk handling i förlängningen av en unken nationalism. Det är en annan, viktig debatt. Men den som växer och blir stor vet exakt var värken bor. Slutsatsen för en utgivare är därför enklare:
Inget hot mot en enskild människa är värt skydd i yttrandefrihetens namn.
Samtalet med Stefan Persson fick mig att inse det en gång. 

 SÖNDAG 3 februari 2013.

I veckan tog en av vår tids bästa samtidsskildringar i TV slut. Jag sätter mig och klickar fram klipp av svenska Hollywoodfruar i ett nästan maniskt försök att förstå vad det är jag ser.
Stjärnan mitt i allt är naturligtvis Maria Montazami. Det varma, pratande hjärtat mitt i den stumma framgångskultur som blivit hennes hem.
Här hemma i vintermörkret tittar vi på kvinnan i världen där solen alltid skiner och hör tjejen från bruksorten med sin Skultuna svengelska. Och som hon pratar! Ibland oavsiktligt komiskt på det sätt som exploaterats i reklamfilm. Men det finns mer. Lyssnar man uppmärksamt finns i hennes språk en sällsynt förmåga att blixtfrysa samtiden i några korta fraser.

”Jag tror det räcker med botox. Sen måla sig lite. Sen blir allt bra.”

Det är som att höra ett oförställt barn i en vuxens gestalt. Hon har en formuleringsförmåga om nuet som många med större anspråk helt enkelt inte äger, fast de vill tro motsatsen eftersom de har allt kulturellt kapital som Maria Montazami inte har.

Och så Isabel Adrian. En människa med en avsiktligt dekonstruerad överläpp som tar sin ettåring till en läkare för att göra hål i barnets öron.
Det är möjligen etiskt tveksamt att göra hål i öronen på en ettåring. Men det riktigt brännande är att Isabel känner att detta är fel.
Hennes lösning blir att ta med sin anställda barnflicka för att hålla i ungen. Barnet ska på så sätt förknippa övergreppet med barnflickan, inte med mamma Isabel. Hon gömmer sig utanför för att dyka upp som den räddade ängeln inför dottern när hålet är taget och barnet skriker förtvivlat.

Ungen kommer säkert ur kränkningen okej med tiden. Men hur mår Isabel med detta hål i sitt hjärta?

Och så förstås Gunilla Persson. Jag kan inte påminna mig om att någon människa som inte begått ett fasansfullt brott någonsin varit så massivt föraktad i offentligheten. Hon står så obotligt och obarmhärtigt ensam.
Hon gör sin dotter till en produkt av sina egna önskningar och står för det. När flickan är så nervös att hon kräks och gråter inför att sjunga på en talangtävling finns ingen tröstande famn. Gunilla förklarar istället hetsande att det är Jesus som vill att hon ska kräkas bort det nervösa i magen.

Det svindlar. Det är samtidens fixering vid framgången utfört som en helvetesskildring.

Det är lika starkt som första säsongens rena konstinstallation där Anna Anka sitter ensam i en enorm hotellsvit i Las Vegas och tuggar på kycklingben utan kött. Klippet borde visas som videokonst på moderna museet i en slinga som går om och om igen.
Anna säger hålögt att kycklingbrosk är bra mot cancer. Hon berättar att hon drömmer om att stanna kvar i sviten och se en film. Men hon måste gå och se Paul Ankas show för hundrade gången. Jag skrattar och känner hur det är en försvarsmekanism för att det är så sorgligt.

Under förevändning att visa upp ett drömliv lyckas tv-makarna bakom Hollywoodfruar infernaliskt ta oss med in i mardrömmen.

Jag kollar några klipp till, drar en stor växel och får för mig att jag förstår vad jag ser.
Jag tittar på den kvinnliga versionen av Apocalypse Now*.
Vi följer en febrig resa till den sista utposten av det västerländska konsumtionssamhället. In i mörkrets hjärta. Jag kan se slutscenen nu. Anna Anka liggandes i ett mörkt rum. I ett ögonblick av klarhet ser hon utmattad sina begär, sina frestelser. Sin kamp mellan sitt medvetande och sitt hjärtas lust.
Hon andas ut exakt som Marlon Brando i den klassiska slutscenen.
Allt har rämnat. Vi är bortom civilisation och mänsklig gemenskap. I det döda landet, i kaktuslandet. Det är så här världen tar slut. Inte med en explosion, utan med ett gnyende. Anna Anka viskar:
”The horror… The horror…”

* Apocalypse Now är en film av Francis Ford Coppola från 1979. Filmen är baserad på Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. I slutscenen tolkar Marlon Brando T S Eliots dikt The Hollow Men. 

 SÖNDAG 27 januari 2013.

En gång i tiden skickade staten ut spioner med riktantenner mot medborgarnas hem. De var på jakt efter den signal som lokaloscillatorn genererar. En nödvändig signal för att mixa en högfrekvent signal på en mellanfrekvens så att det blir television.
Detta hände sig på den tiden då en tv-apparat var en förutsättning för att titta på tv.
Spionerna kallades TV-pejlare och avskaffades på 1990-talet.

Det finns något tragikomiskt över att Radiotjänst ännu knackar dörr för att kolla om medborgarna har ”utrustning som kan ta emot tv” och i så fall måste betala licensen.
Det finns något mer tragiskt över att vi i veckan fick ta del av beskedet att alla som äger en dator eller en läsplatta nu också är skyldiga att betala tv-licens.

Det är en ordning så dum att klockorna stannar. Tiden går dock ändå och springer nu ifrån den stora Public serviceutredningen. Där har finansdepartementet helt enkelt lyft bort den svåra frågan om finansiering av Public service i framtiden.
Det finns en enkel lösning på detta problem som jag tänker avslöja som avslutning på denna kolumn. Låt mig först göra en liten spaning över medielandskapet.

Sveriges Television och Sveriges Radio är jämte Aftonbladet Sveriges mest progressiva mediehus.
Där övriga aktörer på en varierande skala hittills haft en defensiv strategi för att klara den digitala revolution som ändrar läsarnas, tittarnas, lyssnarnas medievanor har Aftonbladet, SVT och SR gått på offensiven.
De flesta dagstidningar ägnar sig fortfarande åt utveckling som i allt väsentligt är ägnad att försvara sin pappersutgivning och de flesta TV och radiokanaler har en underutvecklad online distribution för att försvara sin affär inom linjär, broadcastburen TV och radio.

Aftonbladet har mycket framgångsrikt fokuserat på att utveckla nyhetsrapportering online.
SVT och SR har mycket framgångsrikt utvecklat distributionen av sitt programinnehåll online.

Här finns en intressant komplikation. SVT och SR har ingen affärsmodell som går sönder när linjära vanor bryts och tablån blir allt mer obsolet. De behöver kort sagt inte lägga in reklam mitt i innehållet.
Detta faktum kommer att resa allt större krav från andra medieaktörer på att reglera och hindra Public service utveckling online. De riskerar annars att köra sönder mångfalden i medielandskapet eftersom kommersiella aktörer först måste få affären med sig online. Om Public service tillåts agera fritt riskerar de därmed ohjälpligt att bli lämnade på den efterkälke de redan sitter på idag.
Så kommer det att heta. Det är ett felaktigt och defensivt synsätt, enligt mig.

Nyckeln till lösning ligger i finansieringen av Public service. Enligt förslaget som lyftes ur utredningen av finansdepartementet skulle Public service finansieras av en skatt istället för en licens.
Det vore ur ett publicistiskt perspektiv förödande. Den politiska styrningen av Public service skulle bli mycket direkt om den vore skattefinansierad.

Publicistisk frihet från ägaren kräver kontroll av stålet, det gäller oavsett om din ägare heter staten eller Schibsted. Kraven på att reglera och hindra Public service utveckling online skulle också vinna en helt annan tyngd och legitimitet om verksamheten vore skattefinansierad.

Med skattefinansiering lär vi också få tillbaka den gamla trötta debatten om att Public service bör producera innehåll som inte så många bryr sig om för att bevara mångfald. Också det är obsolet. Vi som är intresserade av hur de åländska segelfartygen förändrade shippingen, eller jaktlabradorens förtjänster som eftersökshund hittar i dag lätt dessa gemenskaper och intressant innehåll online.
Public service behövs inte längre för att i mångfaldens namn producera ett dyrt program om åländska segelskutor som sänds en tisdag 16.15 med repris påföljande torsdag klockan 00.30. (Det är i och för sig en mycket spännande story, så överväg saken ändå…)

Public service är istället viktigt för att hålla tryck på utvecklingen av innehåll i medier. Det gäller såväl journalistik som underhållning. Att av politiska skäl, eller kommersiellt egenintresse, kräva att Public service ska ha en liten publik är att verka för ett fattigare medielandskap.

En kommersiell aktör driver inte ett folkuniversitet som P1 eller startar programformat som Historieätarna. Båda skulle som case få nej i förväg. För dyrt och för osäkert. Det är i efterhand vi kan konstatera att medieinnehåll som P1 och Historieätarna drar en miljonpublik.
Det är ingen slump att kommersiell tv och radio världen över i huvudsak producerar likartat, hårt formatstyrt innehåll och hellre satsar beprövat än nyskapande. Det är vad som händer när paketering och innehåll sätts i case som ska generera intäkter.

Kommersiella drivkrafter är viktiga och kan vara direkt revolutionärt nyskapande när det kommer till affärsmodeller, mer sällan vad gäller skapande av innehåll. Det gäller i synnerhet på små marknader som den svenska. Därför är Public service viktigt för medielandskapet.

Så vad är lösningen? Så här enkel, tror jag:

Inför en kod som tittarna och lyssnarna får med licensen. Denna kod öppnar SVT Play och sverigesradio.se. Det finns inget som helst argument för varför detta innehåll ska ligga ute fritt för de som inte betalar licensen. Att koppla finansieringen till innehållet är begripligt och framtidssäkert. Att koppla finansieringen av Public service till apparater är bara obegripligt.

En licenskod skulle också aktivt bidra till den nödvändiga utvecklingen av kommersiella medier online. Det skulle eliminera det mycket störande och felaktiga intrycket av att SVT:s och SR:s fantastiska innehåll är gratis. Tekniskt skulle hela mediebranschen kunna dra nytta av lösningar som Public service skulle komma upp med.
Praktiskt begränsas licenskoden att gälla på ett antal apparater samtidigt, såsom Spotify fungerar i dag.
Självklart gäller inloggning med licenskoden på alla apparater som tar emot digitala signaler.

Den gamla broadcastsignalen som många fortfarande tar in via en antenn på taket skulle jag av praktiska skäl helt enkelt låta vara kopplad till licensen såsom i dag, men ta bort den löjeväckande kontrollen.
Det vore en fin gest åt människor som blir stressade av ny teknik och vill ha sin linjära tv som den var förr, på lokaloscillatorns tid.

 SÖNDAG 20 januari 2013.

Att granska etablerade sanningar är viktig journalistik.
Men barnfattigdom är ingen etablerad sanning. Det är i Sverige ett omstritt politiskt begrepp.

Tämligen ostridigt är att det finns cirka 240 000 barn som lever i socialt och ekonomiskt utsatta hushåll i Sverige. Det visar professor Tapio Salonens undersökningar, liksom siffror från Statistiska Centralbyrån. Det handlar om antalet barn i familjer med försörjningsstöd och som lever på existensminimum.
Frågan är om de också ska kallas fattiga och om barnfattigdomen breder ut sig i Sverige. Det är nu det blir politik.

På högra sidan vill man exportera begreppet barnfattigdom till Afrika. På vänstra sidan vill man exploatera begreppet i Sverige för att visa på högerns misslyckande.

Journalistik som inte vill politiseras måste förmå att göra den analysen, hålla fokus på verkligheten och vara exakt med orden.
Annars tenderar saken att bli lidande. I vart fall om vi här är eniga om att saken gäller utsatta barn.

Janne Josefsson är Sveriges mest uppburna, prisbelönta och hyllade reporter. Han kan sådant här egentligen. Ändå publicerade han ett reportage i Uppdrag granskning i veckan som gav det egendomliga intrycket av att utgå ifrån att hela Sverige är vänster och betraktar barnfattigdom som en ostridig sanning.
Så är det naturligtvis inte. Men varje annan utgångspunkt hade undanröjt själva dramaturgin för avslöjandet.

Janne Josefsson gav sig ut i verkligheten, i socialt utsatta områden. Han hittade inga barn som saknar vinterskor eller somnar hungriga. Således finns inga fattiga barn i Sverige, knappt ens några ekonomiskt och socialt utsatta, enligt den bild reportaget förmedlar.
I reportaget visas istället glada, lekande barn och det sägs att deras sociala utsatthet består i att deras föräldrar inte kunnat köpa datorer och smartphones till dem. Det är inte kritisk granskning, det är skickligt genomförd berättarteknik för att ta med tittaren i en argumentation.

I reportaget finns också gnälliga, oförmögna människor som röker för 300 kronor i veckan istället för att betala 200 kronor till sitt barns skolresa.
Alla rutinerade reportrar vet att det röks och dricks i socialt trasiga miljöer. Till och med trashankar i de länder där begreppet fattigdom är politiskt ostridigt röker ofta. Man kan förstås vara moralist och tycka att de borde lägga sina knappa resurser på annat än tobak. Men den moraliska utgångspunkten i Josefssons berättelse förflyttar på ett anmärkningsvärt sätt fokus från utsatta barn, som ju var saken här. Inte heller utsatta barn har valt sina föräldrar.

Denna detalj är med stor sannolikhet kvar i reportaget för att författaren Susanna Alakoski blir så arg när hon hör Josefssons moraliserande och känslor blir bra tv.

I Aftonbladets chatt försvarade sig Janne Josefsson med att han egentligen bara granskat beskrivningen av barnfattigdomen.
Det var i så fall en väldig kraft som lades på att granska en film som inte längre finns. Rädda Barnen drog själva tillbaka den för ett år sedan. Både Josefsson och generalsekreteraren för Rädda Barnen var eniga om att det inte var korrekt att ge en bild av de 240 000 utsatta barnen som om de alla frös om vintern och hade dåligt med mat. Den stenhårt polemiserande tonen i intervjuerna försökte ge ett annat intryck.
Företrädarna för Bris och Majblomman avslöjades förvisso som illa pålästa och handskades tveksamt med viktiga siffror. Det är relevant eftersom de kampanjar i frågan.
Men det hade varit mer intressant, och kunnat bli lika spektakulärt, om Josefsson använt sin kraft till att skildra verkligheten för utsatta barn och låtit politikerna strida om ifall det var fattigdom de såg, eller inte.
Nu blev istället barnen bisak och reportaget politiserat.
Janne Josefsson är kort sagt mer spännande när han på den svages sida är upprörd över orättvisor.

SÖNDAG 13 januari 2013.

Jag tror att han var min första kärlek. Det skulle dock visa sig att jag var heterosexuell varför vår kärlek blev omöjlig.
Vid den här tiden hade jag i och för sig aldrig träffat honom så brytningen blev inte på det viset uppslitande. Mina känslor kom istället att övergå i en livslång beundran, nyfikenhet och en lite otippad förståelse för tonårstjejer som fullständigt förlorar sig själva när de ser en stjärna.
Jag tror jag vet vad de ser. De ser en annan värld och en möjlighet att få finnas där, långt bortom radhusgatan.

Artister förmår skapa sådana världar. Det skiljer dem från människor som sjunger fint och vill vara artister. När man levt ett tag inser man att inte heller artisten själv lever i den där världen, hon eller han bara förmår förmedla den.
Den insikten kommer i samma ögonblick som man upphör att bli starstruck. (Ursäkta det engelska ordet, men jag hittar ingen bra översättning till fenomenet där du inte riktigt känner igen dig själv för att du plötsligt befinner dig i samma rum som en stjärna. Ett fenomen som kan drabba alla, men vissa har lättare att prata om än andra.)

Här är mitt problem: Jag är till denna dag fast övertygad om att mannen jag pratar om inte bara skapar, utan faktiskt lever i en annan, upphöjd värld.
Ni kan tycka om eller inte tycka om hans musik. Ni kan argumentera att andra artister sålt fler skivor. Men ni kommer ha mycket svårt att bevisa att David Bowie inte är förra århundradets allra största popstjärna.

Någon som inte hyser min blinda beundran för honom skulle möjligen nöja sig med att beskriva Bowie som ett i sammanhanget oöverträffat medialt geni.
Oavsett vilket syntes hans förmåga omedelbart. Under tidigt 1970-tal febrade vitala delar av London vid hans blotta närvaro, som om han nedstigit från något. Han uppträdde självklart som en superstjärna och behandlades som en sådan, trots att han bara haft en halvhit.
(Space Oddity som 1969 nådde nummer fem på brittiska singellistan och plats 124 i USA, efter att BBC spelat den i samband med månlandningen av Apollo 11.)

Framgångarna kom som en naturlig följd av hans stjärnstatus, inte tvärtom. 1970-talet blev hans. I grunden byggde han en makalös låtskatt parat med förmågan att uppträda i olika gestalter som höll storyn om supertjärnan brännhet i media i ett helt decennium.
Han har egentligen inte varit musikaliskt relevant varken före eller efter 1970-talet. (Om vi tillåter oss att räkna in Scary Monsters som gavs ut 1980.)
Hans 1980-tal är media- och affärsmässigt helt fascinerande. Likt många artister satt han fast i ett avtal som gav hans management en orimligt stor del av hans intäkter. David Bowie hade ägt ett decennium artistiskt, men var inte särskilt rik. I vart fall inte mot bakgrund av att han vid denna tid sålt över 100 miljoner album.

Med föresatsen att bli kommersiellt framgångsrik skrev han ett antal sånger om kärleksrelationer och gav sig ut på en turné. Sådana föresatser brukar ofelbart gå åt skogen i artistiska sammanhang. Men efter Let´s Dance och Serious Moonlight tour 1983 var David Bowie en rik man. Hans nästa steg skulle göra honom förmögen.
Efter ett par irrelevanta uppföljare till succén gav sig Bowie åter in i sitt mer pretentiösa musikskapande där han är som bäst, men tiden var inte längre hans. Få, om någon artist, har insett det som Bowie. I en visionär intervju med New York Times i början av 2000-talet berättar Bowie hur han några år tidigare sålt rättigheterna till hela sin katalog på över 300 låtar. Affären var en konstruktion med optioner på framtida albumintäkter.
– Musik kommer i framtiden att distribueras som rinnande vatten eller el, förklarade Bowie affären som nu gjort honom till miljardär.
iTunes var just lanserat, men det var ännu några år kvar tills Spotify skulle göra Bowies vision till verklighet.

Sedan blev det tyst. Ingen mer musik, inga konstprojekt. Ingenting.
Vi som följt varje steg fick kämpa för knapphändiga uppgifter om ett tillbakadraget liv i loftvåningen med somaliska hustrun Iman i New York. Han drabbades av en hjärtattack och det blev ännu tystare. En paparazzibild utanför en brödbutik på Manhattan för något år sedan var en sensation.

Och så plötsligt i tisdags. På David Bowies 66:e födelsedag. Som en blixt från ingenstans släpper han plötsligt en helt ny låt. Den lanseras som vanligt briljant. Ingen presskonferens, ingen enda intervju. Bara en omtumlande vacker ballad rakt ur tystnaden i form av en video från New York konstnären Jacqueline Humphries studio.
Bowie är nostalgisk. Han minns sina år i Berlin där Low, Heroes och Lodger kom till. Det är den perfekta fortsättningen av hans karriär. Den gamle mannens melankoliska tillbakablickar på ett av de märkvärdigare liven som levts i vår tid.
Istället ryktas nu om att han ger ut ett ”rockigt” album i mars.
Herregud. Låt det inte vara sant. Ett ”rockigt” album från David Bowie 2013 låter ungefär lika spännande som ”Carolas nya rockiga stil”.
Ska också David Bowie falla till jorden som en vanlig dödlig?

 SÖNDAG 6 januari 2013.

En man som mördar sitt barns mamma är självklart oförmögen att vårda sitt barn.
En sådan man har i alla rimligheters namn förbrukat alla tänkbara rättigheter förknippade med ett faderskap.
I vad mån en sådan man fortfarande har möjligheten att kalla sig pappa, annat än i strikt biologisk mening, borde vara upp till det kvarlämnade barnet att bestämma när barnet är redo för ett sådant beslut.
Men svensk lag säger tvärtom.

Istället för att låta alla myndigheters agerande utgå från barnets behov och barnets bästa sätts den mördande pappans rätt till barnet i första rummet.
Det är inget annat än en skam.

I veckan har vi fått ta del av de kvarlämnade barnens berättelser i en serie djupt berörande reportage. Våra reportrar Kerstin Weigl och Kristina Edblom har tillsammans med fotograferna Magnus Wennman och Jerker Ivarsson också granskat hur samhället har tagit hand om barnen som blev kvar.
Det är den första granskningen i sitt slag och den avslöjar missförhållanden för de allra mest utsatta barnen som nu måste leda till en förändring.
Sedan år 2000 har 179 barn under 18 år i Sverige mist sin mamma genom mord av deras man eller exman. 63 av barnen var hemma när mamma mördades. 33 av barnen såg mordet. Sju hittade sin döda mamma.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har som vanligt gått mycket grundligt tillväga. De har träffat många av barnen, granskat tusentals dokument i utredningar från rättsväsende och sociala myndigheter.
Av 54 specialgranskade fall visar det sig att pappan fortfarande har vårdnaden om barnen i 40 procent av fallen.
Läsningen om de specialgranskade fallen gör skammen konkret och tydlig:

• Myndigheter medverkar till att barnen tvingas träffa pappa mot sin vilja.
• En pojke tvingades vänta i sju år innan vårdnaden togs ifrån pappan. Under tiden tvingades han regelbundet besöka pappan i fängelset och fick ofta sova över på anstalten.
• Försäkringskassan tvingas efter beslut från en pappa att skicka barnbidraget till barnets farmor, istället för till familjehemmet där de bor.
• En pappa tar sig efter mordet rätten att vägra sina två döttrar psykologhjälp och får rätt av BUP som inte kan ta emot dem mot pappans vilja.

Vilken hjälp och stöd barnen får av det svenska samhället när avgrunden öppnat sig är ytterst slumpmässig och avgörs i stor utsträckning av den mördande pappan.
Femtonåriga Lina skulle snart fylla fyra när pappan sökte upp henne och hennes mamma i staden de flyttat till. Han följde efter dem en vintermorgon och mördade Linas mamma utanför dagiset där hon precis hade lämnat sin dotter.
”Du förlåter väl pappa, du förlåter väl pappa?” upprepade han sedan så länge han och Lina hade telefonkontakt från fängelset.
Först fem år efter mordet fråntogs han vårdnaden.
”Hur kan man få vara vårdnadshavare när man har gjort något sådant? Det blir helt stört: vänta lite, jag ska bara åka till fängelset och få pappas underskrift”, säger Lina.

Detta kan inte fortgå. Slutsatserna av denna granskning är lika enkla som viktiga och bör snarast leda till följande resultat:

• En snabb lagändring – som omedelbart tvingar fram en prövning av vårdnaden då ett barns ena förälder mördas av den andra.
• Tydliga riktlinjer från Socialstyrelsen – om exakt hur myndigheter ska agera stödjande för barnen i sådana här extrema situationer.
• Ett nationellt kunskapscenter – där den tragiska erfarenheten från 179 drabbade barn i Sverige på 2000-talet samlas.

Det är en start och bör bli resultatet av detta kapitel av Kerstin Weigls och Kristina Edbloms ständiga granskning av det strukturella våldet mot kvinnor och konsekvenserna av det.
Det är nu snart fyra år sedan vi publicerade den första granskningen av kvinnor mördade av sina män på 2000-talet.
Då var 153 kvinnor mördade av en man de en gång älskat. I dag är siffran 201. Dessvärre har vi skäl att fortsätta granskningen.

Det finns många sätt att blicka framåt mot 2013. Ett intressant sätt är att fundera på hur det journalistiska berättandet kommer att utvecklas.

Det finns många teorier om det, de flesta ganska snurriga. Därför skulle jag vilja börja i praktiken.
I våra reportrar Linda Hjerténs och Carina Bergfeldts arbete från Breivikrättegången finns mycket intressant för den som undrar var berättandet är på väg när digitaliseringen av medier erbjuder så många nya möjligheter.

Låt oss först konstatera något lugnande. En historia kommer också i framtiden att ha en början, en mitt och ett slut.
Det är själva mitten som förändras åt ett intressant håll i morgondagens journalistiska berättande. Linda och Carinas berättelse sträckte sig över Breivikrättegångens tio veckor.
Deras början tog hand om det uppenbara. Formerna för rättegången och vilka de viktigaste frågorna är. Så långt formulär 1 A, men en viktig fas där journalistens yrkeskunnande är avgörande. Här krävs en analys som ger relevans och en vinkel som ska göra dig intresserad av att läsa vidare.

Men när vi nu går in i mitten av Linda och Carinas berättelse om rättsstaten Norges uppgörelse med Breivik sker något intressant. Istället för att stycka upp detta i en rad stumma nyhetsartiklar gör de ett handslag med läsarna. Det säger att vi tänker vara med er i realtid under hela denna rättegång, ni kan ställa frågor, vi kan diskutera samtidigt som vi lämnar rapporter.
Med en exakt stilistik, som med sin korta strama form i stunder byggde en dramaturgi som tog andan ur läsaren, börjar nu mitten av berättelsen ta form med en imponerande balans mellan närvaro och detaljskärpa. Allt i realtid och en form som inkluderar läsarnas engagemang i dialog.

Jag ska erkänna att jag själv till en början var skeptisk till hur många som verkligen ville följa en nyhetshändelse på det här viset. När vi såg läsarsiffrorna bara gapade vi. Över 400 000 i genomsnitt varje dag följde Linda och Carinas direktrapportering.

Självklart satt inte 400 000 svenskar samtidigt en hel dag och följde allt. Läsarna gick in och ut i flödet istället för att läsa nyhetssammanfattningarna. Många upplevde det som ett både snabbare och mer engagerande sätt; att scrolla igenom posterna om de varit borta några timmar för att sedan haka på berättelsen i realtid igen.

Carina och Linda byggde över dagarna en relation med en allt större publik. De började kalla sig själva och sin community för den dysfunktionella cyberfamiljen och utvecklade en ton och byggde en värld med någon slags säkerhetsventiler för att orka hantera allt det hemska de tog del av.
Så växte berättelsen fram, full av empati för det fruktansvärda den skildrade, buren av en övertygelse om att detta måste skildras så exakt vi förmår så att vi förstår det obegripliga. Det är vad journalistiken kan bidra med för att detta aldrig må ske igen.

Till slut gjorde vi knappast några traditionella nyhetsartiklar från Breivikrättegången alls. Realtidsrapporteringen kompletterades istället med våra nyhetskolumnister som skrev en analyserande nyhetstext som varje dag satte uppgifterna från rättegången i ett sammanhang.
Så såg mitten av denna berättelse ut. Och häri låg det nyskapande i denna journalistik.

Slutet av berättelsen var det som gav Carina Bergfeldt Stora Journalistpriset. En klassisk reportagetext som sammanfattade och skildrade hela förloppet och vävde in perspektiven.

En berättelse så stark att juryn valde den framför Malik Bendjellouls magiska film ”Searching for sugarman” och Peter Löfgrens mästerliga tv-reportage om konflikten i Mellanöstern genom ett enskilt öde.
Ursäkta min haltande liknelse, men det kändes som när den späda ensamma tjejen med den akustiska gitarren når igenom starkare än en dj med sitt high-tech soundsystem, eller rockbandet med sin vägg av förstärkare… Bättre än bildspråk är nog att konstatera att Carina Bergfeldt med sin sturiga vilja och driv visade en hel bransch vad den behöver höra i dessa tider:

Den bra berättade historien är starkast. Alltid. Och nej, den kommer inte ersättas av människor som twittrar eller bloggar på ledig tid. Men den finner nya vägar och twittrar gärna om sig.

SÖNDAG 30 December 2012.

Nyhetsåret 2012 kommer inte att gå till historien. Få nyheter var av den karaktär att det kommer att definiera tiden framåt. Historiska nyheter har den egenskapen. Det finns ett Sverige före och efter mordet på Olof Palme, det finns en värld före och efter 11 september 2001.
År som 2012 är på det viset mer spännande för nyhetsjournalister. Det krävs mer av den egna förmågan när det inte är självklart vilken story som sätter agendan för samtalet.
”Anyone can be a fisherman in may” som Ernest Hemingway skrev i Den gamle och havet för att illustrera att det är under tuffa förhållanden som de bästa förmågorna fångar de stora fiskarna.
Sett ur det perspektivet var 2012 ett bra år för journalistiken. Flera redaktioner klev fram och gjorde lysande journalistik. Så här minns jag det, helt subjektivt:

• Håkan Juholts avgång inledde året, en kulmen på en långdragen granskning som inleddes av Aftonbladets avslöjande om de dubbla bostadsersättningarna.

• Vårvinterns nyheter dominerades av Dagens Ekos avslöjande om det svenska försvarssamarbetet med diktaturen Saudiarabien som ledde till försvarsminister Sten Tolgfors avgång. Avslöjandet belönades med Stora journalistpriset.

• Senare under våren satte Aftonbladets granskning av Lundin Petroleum spår. En granskning som ledde till att AMF och Folksam sålde ut sina innehav i det kontroversiella oljebolaget.

• Sommaren dominerades nyhetsmässigt av kulmen på Breivikrättegången, årsdagen och domen. Aftonbladets reportage efter rättegången belönades med Stora Journalistpriset till vår reporter Carina Bergfeldt.

• Sensommarens nyhetsagenda ägdes av Dagens Nyheter med upprepade avslöjanden om vidlyftig representation och festande för skattepengar.

• När sommaren var slut kunde vi äntligen välkomna Martin Schibbye och Johan Persson hem från fängelset i Etiopien.

• Under senhösten fick vi lyfta på hatten för vår konkurrent Expressen när de lyckades få fram hela filmen från bråket mellan sverigedemokratiska riksdagsledamöter och komikern Soran Ismail på Kungsgatan. En väl genomförd publicering avslöjade effektivt partiets värdegrund.

Ungefär så minns jag nyhetsåret 2012. Mycket annat av vikt hände säkert, men det är så jag minns det utan att googla. Vad nu värdet ligger i att minnas saker utan att googla…
Det stora värdet med att sammanfatta ett nyhetsår är att det visar på vikten av journalistik. Tänk bort ovantstående lista. Även om du är en sådan som är skeptisk, eller direkt kritisk mot journalister; visst skulle något av värde gå förlorat?
Det är i sin enkelhet en viktig insikt framåt.
God fortsättning.

SÖNDAG 23 december 2012.

Jag tänker inte förfasa mig över dagens ungdom eller internet. Det är i grunden två bra saker.
Men jag tänker i denna reflektion över upploppen i Göteborg i veckan utgå från två enkla antaganden:

Ungdom är inte ett upplyst tillstånd. Internets frihet bör inte göras till religion.

Ett sätt att förstå problemet med publiceringarna som ledde till misshandel, stängda skolor, gripna ungdomar och upplopp är att tänka dig följande:
Aftonbladet publicerar nakenbilder och namn på unga flickor mot deras vilja. I texten påstår vi en rad kränkande saker om deras sexvanor, kallar dem för slampor och horor. Vi öppnar kommentarsfält under detta så att människor anonymt kan fortsätta kränkningarna.
Vad tror ni skulle hända?
Jag skulle som ansvarig utgivare självklart få sparken, åtalas för förtal och dömas för brott. De som tagit bilderna, skrivit skräpet, redigerat och i teknisk mening publicerat det skulle inte drabbas av något av detta. Det är vad utgivarens ensamansvar i svenska grundlagen betyder i praktiken.
Högst troligt skulle vi se någon form av upplopp, eller i vart fall demonstrationer utanför Aftonbladets redaktion. Debattörer och ledarskribenter skulle ha uppslag för att debattera Aftonbladets förkastliga publicering i många veckor.
Detta är en fullt rimlig ordning.

Men nu var det amerikanska publikationen Instagram, i detta perspektiv en typ av bildbaserad bilaga till Facebook, som publicerade bilderna och de kränkande påståendena. Och plötsligt ställs allt på ända.
De mindre upplysta ungdomarna som skapat innehållet och lagt ut på Instagram anses nu ansvariga. Om Facebooks eller Instagrams ansvar pratar nästan ingen. Någon debattartikel om vuxnas ansvar och ungas könsmaktsordning är allt.

I vår sköna nya värld ska vi alltså betrakta tonåringar som ansvariga utgivare för kränkande material som når tiotusentals läsare inom loppet av några minuter.

Så verkar i vart fall kammaråklagare Elisabeth Trouvé se på saken. Hon bedömer nu att det är ”påkallat ur allmän synpunkt” att åtala de ungdomar som skapat materialet som är publicerat av Instagram.
Frågan är varför det inte är påkallat ur allmän synpunkt att åtala Facebook som äger Instagram. Ur juridisk synpunkt är det naturligtvis något svårare, men inte raketforskning. Facebook har verksamhet i Sverige, kontor i Stockholm och en chef som heter Martin Ingemansson.
Ingen har kommit på tanken att ställa frågan om Martin Ingemanssons ansvar för de publicerade kränkningarna som ledde till upploppen i Göteborg. Nej, han är inte ansvarig utgivare för Facebook. Bara ansvarig för en verksamhet som ger ut innehåll som kan skada människor.
Facebook och Instagram är fantastiska tekniska innovationer. De är stora och mäktiga. Det gör deras omogna och ogenomtänkta hållning till utgivarskapet ännu mer bekymmersamt. Det är en mycket djärv publicistisk idé att ge ut vad som helst som drygt 600 miljoner användare över hela världen kan tänkas vilja publicera.
Att därtill agera med osynliga och oansvariga utgivare är faktiskt en mindre rimlig ordning – ur allmän synpunkt.

Och hur mycket det nu kommer att invändas mot denna reflektion med nyandliga teser om vikten av ett fritt och oreglerat internet kan det vara bra att påminna sig om följande:
Internet är ett kallt, dött föremål. Det är människor och våra ord som ger det liv. Det händer något mycket otäckt med människor när vi får tillgång till stor offentlighet parat med möjligheten att sprida ord anonymt.
Vi kan krångla till denna diskussion allt vi orkar med avancerade argument om det fria ordet. Men så länge vi är människor kommer faktum att kvarstå:

Anonymitet dehumaniserar. Mänskliga relationer mår bra av ansikten, namn och ansvar för ord som sprids.

God jul.

Ikväll är en magisk kväll. Du kan se den själv i TV 4 med start klockan 20.00.
Det är sjätte året i rad som Aftonbladet arrangerar Svenska Hjältar. Ett projekt som går i mål med den gnistrande, stjärnspäckade, varma och sköna tv-galan där vi hyllar vanliga människor som gjort alldeles ovanligt bra saker i sin vardag.

Svenska Hjältar är vårt svar på den vanligaste kritiken mot medier i allmänhet och kvällstidningar i synnerhet:
Varför är nyhjeter alltid negativa?
Det enkla svaret är att journalistikens granskande uppdrag resulterar i rapportering om det avvikande. Det är en nyhet när en makthavare inte gör sitt jobb, när tåget inte kommer fram och när olyckan slår sönder tillvaron.
Ett mer spännande svar är Svenska Hjältar. Det är journalistik som fortfarande rapporterar det avvikande, men bara det som avviker på ett positivt sätt.

Vår hjälte Mathilda Strömberg, 17, från Södertälje visade på ett viktigt och inspirerande mod när hon vågade vittna. Hon vågade avvika och lämna den fega tystnadens trygghet för att göra det rätta.

Vår hjälte Annica Axelsson, 39, i Arvika lyckades med intuition, envishet och engagerade sjuksköterskenypor tvinga fram miraklet när läkarna inte gav trafikolycksoffret Alexander Hauland något hopp. Inget hjärta kan vara oberört när hon berättar hur hon vägrade låta ”pöjken bli liggande sådär”.

Vår hjälte Carolina Sandell, 23, i Landskrona var den som agerade när alla andra stod förlamade och tittade på. Hon klättrade tre våningar längs stupröret och räddade livet på Nellie, 4, som satt instängd i den brinnande lägenheten.

Vår hjälte Per Sköldbäck, 47 i Ängelholm har dedikerat sitt liv för att lära funktionshindrade barn att handikapp inte behöver begränsa ditt liv. Ett urberg av energi som handgripligen bevisar att glädjen att klara sig på bussen själv är en lika stor seger som en guldmedalj i paraolympiska spelen.

Vår hjälte Linnea Niklasson, 12, i Hanoi överlevde sin egna svåra hjärtsjukdom. När hon mötte fattigdomen och armodet på ett sjukhus i Vietnam i sjuårige pojken Bui Duc Trung började hon samla pengar. I dag har hennes insatser räddat livet på Trung och en pojke till.

Vår hjälte Emerich Roth, 88, i Järfälla var tyst i 45 år efter att ha överlevt nazisternas förintelseläger. När han såg ondskan återuppstå på 1990-talet i ny form, på svenska gator med samma tankegods om vilka som hör till och inte hör till en nation, bröt han tystnaden. I dag har han besökt 1600 skolor för att berätta. Den före detta kriminelle Patrik Pelosios tal till Emerich i kväll kan vara det viktigaste som sagts från en svensk scen detta år.

Det finns en kraft i Svenska Hjältar som vi ville ta vidare på flera sätt i år. Under hösten var Aftonbladets hjälteredaktion tillsammans med Mark Levengood på turné i 16 högstadieklasser från Luleå till Helsingborg. Vi hade en idé om att våra historier från Svenska Hjältar var ett spännande underlag för lektioner i skolan. En grupp pedagoger från Luleå universitet hjälpte oss med att producera en lärarhandledning, vi producerade fem filmer och så åkte vi ut och mötte elever i niondeklass. Det blev fantastiska möten med diskussioner om livets stora frågor utifrån de konkreta historier våra hjältar berättar.
Arbetet i skolorna hoppas vi kunna fortsätta nästa år.

Men ikväll når vår kampanj sitt klimax för i år. Vi har bjudit in många av Sveriges mest sprakande personligheter och kändisar för att vara publik när vi låter våra vardagshjältar glänsa från scenen.
Möt dem i TV4 ikväll och låt dig beröras och inspireras. Vi hoppas att du stänger av tv:n med en insikt:
Det goda är inte självklart, det måste göras.