Den farligaste vägen från kriget mot ett nytt liv går över Medelhavet.
I fjol miste 3 419 människor sina liv när havet tog deras bräckliga farkoster. Den svarta räkningen är inte klar för i år ännu, men hittills har över 2 500 omkommit.

Från och med i dag får Aftonbladets flyktingrapportering en ny dimension:
Tillsammans med Sjöräddningssällskapet, Svenska Dagbladet och flera systerbolag inom Schibsted startar vi projektet Gula båtarna.

Syftet med projektet är mycket konkret och kan sammanfattas i två ord:
Rädda liv.

Sjöräddningssällskapet är en ideell organisation, driven av frivilliga sjöräddare som funnits sedan 1907. Drygt 1000 gånger per år går de ut till havs för att rädda nödställda och står för 70 procent av Sveriges sjöräddningsinsatser.
Sjöräddarna har två gånger tidigare agerat internationellt. Efter andra världskriget då de hjälpte flyktingar från Tyskland och Polen. Efter Sovjetunionens kollaps låg Sjöräddningssällskapets fartyg redo utanför Kaliningrad.

Det är kort sagt en mycket kompetent organisation med hjärtat på rätta stället som blir vår nya samarbetspartner. Och nu vill vi att du deltar i projektet.
I veckan börjar Sjöräddningssällskapet att transportera ner två fartyg av Victoriaklass till Grekland. Det är 12 meter långa båtar med mycket god manöverbarhet och kapacitet att rädda liv i alla väderförhållanden.

Aftonbladet startade tidigare i höst en ambulerande flyktingredaktion med bas i München. Inom kort börjar vi också att rapportera från Sjöräddningssällskapets Gula båtar i Medelhavet.
Vi vet att de starka bilderna på drunknade barn och förtvivlade människor vid Europas gränsövergångar och tågstationer skapar ett behov av att göra något.
Vi vet också att vi nu närmar oss den punkt i rapporteringen där bilderna på lidande medmänniskor blir repetitiva. En invänjning och avtrubbning som måste bekämpas med handling.

Så sett har det blivit lättare att andas denna höst. Från en förgrämd, främlingsfientlig debatt präglad av problematiserande har Sveriges majoritet slutligen getts röst, visat handlingskraft och medmänsklighet.
Vi gillar säkert olika och tycker olika om mycket inom denna majoritet. Men inför en mänsklig katastrof är vårt budskap rakt, enkelt och tydligt:
Vi vill hjälpa.

I kväll manifesteras denna vilja i den stora gemensamma insamlingsgalan Sverige skramlar.

I den andan vill Aftonbladet, Sjöräddningssällskapet och Schibsted fortsätta. Därför sjösätter vi gemensamt de Gula båtarna. Från mitten av oktober ska de vara på plats.

Vi börjar med att skänka en procent av vår månadslön till projektet för att komma igång.
Nu vill vi ge dig en möjlighet att vara med och hjälpa. Alla pengar du skänker till Gula båtarna går oavkortat till Sjöräddningssällskapet – för att bemanna fartygen i Medelhavet.

Skänk en slant redan ikväll. SMS:a BÅT100 till 72600 och ge 100 kronor.
När mörkret faller kan du känna dig delaktig i att två fartyg kan vara ute där i natten för att hjälpa medmänniskor i svåraste nöd.

Bilden på treåriga Ayla, drunknad på en turkisk strand sveper undan alla frågor utom en:

Vad kan vi göra?

Glädjande nog börjar svaret på den frågan bli konkret och få kraft. Krafter som Stockholms stad, Volontärbyrån och Studiefrämjandet samlar sig för att hjälpa.
En grupp kvinnor som gått ihop under initiativet ”Vi gör vad vi kan” (vigorvadvikan.com) formulerar det exakt:

”Tycker du att situationen i Medelhavet känns hopplös?
Det är den inte.
Människor dör i Medelhavet, men människor överlever också.”

De startar nu en insamling för att hjälpa flyktingar som kommer iland på den grekiska ön Lesbos. Fredag, lördag och söndag nästa vecka samlar de in förnödenheter som kläder, hygienartiklar, skor, oanvända underkläder, på tre ställen i Stockholm.
”Rent och torrt är viktigt på grund av mögelrisken som annars finns under transporten.”
Det är i detta konkreta som hoppet om oss medmänniskor finns.

Aftonbladet startar i dag kampanjen ”Vi hjälper” där vi kommer att berätta om alla initiativ som nu startar för att på olika sätt agera.
Vi vill inspirera till svar på frågan vi alla ställer oss:

Vad kan jag göra?

Europa upplever just nu den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget.
Det är först och främst en mänsklig katastrof.
Människor dör i tusental på flykt undan vedervärdigt våld, systematiska våldtäkter, slavhandel med flickor, religiös extremism, terror och fattigdom.

Men det är också en politisk katastrof. EU rister i sina grundvalar av oförmåga att hantera situationen. Sverige framstår som politiskt svagt och desorienterat – från regering till opposition.
Opinionen vinns av dem som investerat i hat mot folkgrupper och kapitaliserar på rädsla och rasism.
Det är en explosiv situation.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel är den enda som visar tydligt ledarskap och kraft just nu. Klarar hon att vrida EU ur håglösheten mot en politik som solidariskt hanterar asylsökande människor? Och över tid återupprättar ett politiskt system som visar att det finns lösningar på de problem människor upplever?

Det är stora frågor och historiska händelser.
Journalistik kan bidra med att skildra, tydliggöra och söka svar.

Därför öppnar Aftonbladet på måndag en redaktion på plats ute i flyktingkatastrofens Europa.
Våra reportrar kommer att vara på ständigt resande fot, men med bas i München för att snabbt kunna vara på plats där nyheterna utspelar sig.

Samtidigt förstärker vi bevakningen och granskningen av Sveriges agerande.
Vad vill politikerna?
Vem tas emot? Vem tar emot? Hur tas de emot? Var går pengarna?

Rapporteringen kommer självklart att ta plats i vår ständiga ström av nyheter. Men vi kommer också att samla rapporteringen från flyktingkatastrofen på en samlingssajt.
Där kommer du också att hitta en kraftfull överblick och alla perspektiv på vad Sveriges och världens medier rapporterar om flyktingkatastrofen som görs av kollegorna på Omni.

Enligt uppgift föreligger en stämning mot Aftonbladet och vår medarbetare Martin Aagård.
Saken gäller en konversation på twitter i somras mellan artisten och musikproducenten  Richard Herrey och kulturskribenten Martin Aagård. Richard Herrey anser sig förtalad av en tweet i den konversationen.

Det aktuella kontot tillhör inte Aftonbladet och har heller inte publicerats på uppdrag av Aftonbladet. Inläggen är inte publicerade inom ramen för Martin Aagårds tjänsteutövning som anställd journalist på Aftonbladet.
Martin Aagård har bett om ursäkt för tweeten till Richard Herreys advokat och har tagit bort det aktuella twitterkontot.

Jag har ännu inte blivit delgiven den formella stämningsansökan. Men nyheten är ute.
Av respekt för en eventuell rättsprocess vill jag inte kommentera innehållet desto mer i detalj. Men i sak är min inställning följande i tre punkter:

• Jag är inte ansvarig utgivare av Twitter. Om stämningen försöker göra mig till ansvarig utgivare för en amerikansk plattform för sociala medier så kommer det inte att lyckas.

• Det kan heller inte bli fråga om ett så kallat principalansvar eftersom de aktuella tweetsen är skrivna utanför arbetstid på ett privat konto.

• Om Richard Herrey nu försöker gå vidare och stämma Martin Aagård som privatperson så betraktar jag det som att han stämmer en medarbetare till mig. Jag kommer då att agera utifrån ett mänskligt perspektiv och stötta Martin Aagård.

Låt oss först klargöra några viktiga grunder:
Om en åklagare ska ta saker i beslag krävs laga stöd. Högsta domstolen slår tydligt fast att det saknas laga stöd för åklagaren Charlotta Tanner att från Aftonbladet beslagta den aktuella digitala filen som innehåller bild, som eventuellt föreställer gärningsmän och uppgifter om källan från rånet mot en guldsmedsbutik.
De konstaterar också att det saknas laga stöd för att kräva att Aftonbladet behandlar filen så att den går att lämna ut.
Maktutövning från myndigheter måste bygga på lagstöd. Det gäller också polis och åklagare. Husrannsakan är en skarp form av maktutövning från en myndighet gentemot en redaktion.

En redaktions uppgift är att bedriva journalistik, inte att bistå polisen med material till förundersökningar. Rågången är viktig för redaktioners trovärdighet. Det är också en viktig rågång mellan media och myndigheter för demokratin, vilket Högsta domstolen bekräftar. Meddelarskyddet gäller också myndigheter som enligt lag inte har rätt att efterforska källor.

Med denna dom säkras nu meddelarskyddet för digitalt material för samtliga svenska redaktioner. Det var viktigt givet den situation som skapats av åklagaren Charlotta Tanner med hennes krav om husrannsakan.

På förekommen anledning behöver jag nu påpeka att lagen också gäller kammaråklagare Charlotta Tanner. Hon var förundersökningsledare i det aktuella fallet.
Bortsett från en rad sanslösa påståenden om att jag ljuger och agerar för att skydda brottslingar, som vi ska återkomma till, bör hon fundera över följande:

Charlotta Tanners maktutövning som hög representant för det svenska rättsväsendet kan inte bygga på hennes egen moraluppfattning. Den måste bygga på lag.

Tanners krav på husrannsakan på Aftonbladets redaktion saknar lagstöd. Hennes krav om att vi borde lämna ut bilderna i pappersform må vara moraliskt riktigt enligt hennes uppfattning – men det saknar lagstöd.
I affekt över Högsta domstolens beslut underkänner hon nu domen med privatmoraliska argument. Det inger oro och olust.

Här borde jag kanske stannat. Men vi har en mer underhållande del att avhandla som jag naturligtvis inte kan avstå som kvällstidningsredaktör.
I sin ilska påstår Charlotta Tanner att jag ”ljuger och skyddar brottslingar”. Hon twittrar likt ett nättroll ut mitt telefonnummer*  i samband med att hon gör ett sms till mig publikt av för mig oklar anledning.

Charlotta Tanner förtiger avgörande omständigheter i sina anklagelser. Den viktigaste är att hon först kräver och får tillstånd om husrannsakan – och först därefter velat lösa saken pragmatiskt genom att kontakta mig via telefon och sms.

Jag ska spara på invektiven. Men detta är inte värdigt en hög företrädare för det svenska rättsväsendet. Charlotta Tanner beter sig oförskämt och oärligt, sannolikt i affekt, men icke desto mindre.
Åter till det relevanta i denna historia: Det viktiga är att Högsta Domstolen tydligt slagit fast att källskyddet gäller.
Min inställning är – och har hela tiden varit – att polisens önskan om att se de publicerade bilderna avmaskerade borde kunnat gå att lösa pragmatiskt i detta fall – givet att vi kunnat säkra källskyddet och källan gett sitt medgivande. Båda saker är ovillkorliga.

Men låt oss nu en gång för alla gå igenom detta i sak:

• Den 24 maj rånas en guldbutik i Kista Galleria. Samma dag publicerar Aftonbladet bilder på två män på en motorcykel som misstänks ha koppling till rånet. Eftersom det  är oklart om männen på bilden verkligen har med rånet att göra maskerar Aftonbladet ansiktena enligt god publicistisk sed. Källan som tagit bilden vill vara anonym.

• Den 24 maj, samma söndag som rånet sker, kontaktar polisen Aftonbladets reporter och säger att de vill ha bildfilen till utredningen. Reportern kontaktar då ställföreträdande utgivare Lena Mellin som säger nej till reportern. Vi lämnar inte ut källmaterial med hänvisning till källskyddet.

Reportern pratar under söndagen med källan för att fråga om hen kan skicka bildfilen till polisen. Det vill inte källan.

Denna hantering är helt korrekt. Vi bygger aktivt en kultur på Aftonbladet som säger att källskyddet är heligt och att varje medarbetare dessutom är personligt ansvarig för att detta aldrig får brytas. Ett brott mot källskyddet är ett grundlagsbrott och går emot en helig publicistisk princip. Problemet med att lämna ut bildfilen är att den innehåller metadata som röjer källan.

• Den 25 maj. Ytterligare en polis tar förnyad kontakt med reportern. Reportern upplever efter ett längre samtal att de inte förstår varandra och ber ställföreträdande utgivare Lena Mellin att ringa upp polisen.
Lena Mellin ringer upp polisen och meddelar att vi inte lämnar ut källmaterial. De diskuterar inte vid detta tillfälle, såvitt Lena Mellin minns, någon tydlig lösning där bilderna skulle kunna överlämnas till polisen utan den källskyddade metadatan.

Jag är som ytterst ansvarig för dessa frågor fortfarande inte kontaktad av polis och känner ännu inte till saken överhuvudtaget. Jag är än mindre kontaktad av kammaråklagaren Charlotta Tanner.

Charlotta Tanner själv har såvitt jag känner till aldrig haft kontakt med Aftonbladet innan hon begär en husrannsakan. Det gör hon redan den 25 maj eller 26 maj.

• Den 26 maj beslutar Solna Tingsrätt att ge Charlotta Tanner rätt att genomdriva husrannsakan på Aftonbladets redaktion. Det har nu gått 48 timmar sedan rånet ägde rum. Beslutet är dessutom formulerat så att polisen har rätt att beslagta inte bara bildfilen med den källskyddade metadatan utan dessutom ”IT-enheter”.

I praktiken har polisen fått tillstånd att beslagta och gå igenom samtliga Aftonbladets datorer. Att begära husrannsakan mot en redaktion är en extrem åtgärd, beslutet är dessutom exceptionellt och respektlöst i sin formulering.

Och detta sker alltså innan någon från polis- eller åklagarmyndigheten kontaktat mig som ytterst ansvarig. Jag blir medveten om situationen när Lena Mellin kommer till mig på tidningen och informerar mig om att tidningen Expressen nu publicerat en historia om att polisen ska göra en husrannsakan på Aftonbladets redaktion. Hur den informationen nått Expressen är för mig oklart, men det är så jag får reda på att Solna tingsrätt beslutat om husrannsakan. Vi söker själva bekräftelse om beslutet från Solna tingsrätt.
Under den tid som förflyter däremellan sker ingen kontakt med mig från vare sig polis eller åklagare Charlotta Tanner.

Situationen är komplett oacceptabel ur ett publicistiskt perspektiv.
Vi beslutar att överklaga beslutet om husrannsakan. Jag rådgör med Aftonbladets advokat Thomas Olsson och vi enas om att denna rättsprocess nu måste ha sin gång innan vi agerar på något sätt.

Den 9 juni slår Svea Hovrätt fast Solna Tingsrätts beslut om att bevilja husrannsakan.

Den 16 juni – nästan tre veckor efter att hon begärt husrannsakan – skickar kammaråklagaren Charlotta Tanner ett sms till mig där hon säger att de nöjer sig med att titta på pappersbilder utan metadata om källan. Detta sms skickas samma dag som Högsta domstolen meddelar inhibition – alltså att beslutet om husrannsakan inte får verkställas innan HD tagit ställning till frågan om prövningstillstånd.

Jag har via advokat Thomas Olsson meddelat att vi nu respekterar och avvaktar rättsprocessen och inte kommer att lämna ut något tills Högsta domstolen tagit ställning.
Jag har också haft ett telefonsamtal med Charlotta Tanner efter att hot om husrannsakan föreligger. Hon frågar då om saken går att lösa med att vi lämnar ut avidentifierade papperskopior. Frågan är enligt mig obsolet eftersom hon redan valt att inleda process om husrannsakan. Det är den processen jag nu måste förhålla mig till. Den avser ju att reda ut de lagliga grunderna för detta.

Charlotta Tanner verkar nu snarare vilja använda husrannsakan som ett hot för att få ut bilderna.

Jag säger i samtalet att jag i grunden har en pragmatisk syn på detta. Den bygger på att källskyddet ovillkorligen förblir intakt, men om källan medger att vi lämnar avidentifierat publicerat material vidare så kan vi från fall till fall göra det. Att materialet är publicerat och att källan medger en sådan hantering är helt centralt.

Min minnesbild är att jag också i detta samtal med Charlotta Tanner säger att ett sådant övervägande inte kan bli aktuellt i detta fall nu eftersom jag har att förhålla mig till en process om husrannsakan. Om jag minns fel på den senare punkten saknar det betydelse. Min inställning är framförd till Charlotta Tanner via advokat Thomas Olsson, det framgår av inlagorna och bekräftas av Thomas Olsson.

Och frågan om att lämna ut avidentifierade bilder har definitivt inte framförts till mig före husrannsakan.

Så vad är det jag påstås ljuga om?

Charlotta Tanner uttalar också att jag agerar för att skydda brottslingar och slösar skattepengar. Det är så oförskämda och vårdslösa uttalanden att jag kräver en ursäkt. Det borde vara uppenbart också för Charlotta Tanner att jag agerar för att skydda meddelarfriheten och förhåller mig till den process hon startat.
Också åklagare har ett ansvar för hur man uttrycker sig i offentligheten.

Den 14 augusti meddelar Högsta domstolen prövningstillstånd.

Den 18 augusti meddelar Högsta domstolen domen som stoppar husrannsakan på Aftonbladets redaktion.

Den 19 augusti får Aftonbladet åter kontakt med källan bakom bilderna. Hen ger nu sitt samtycke till att vi lämnar avidentifierade bilder utan metadata till polisen.

Jag har därmed försökt att göra mitt bästa för att som ansvarig utgivare värna källskyddet, inte bara i detta fall utan som princip framåt.
Med hotet om husrannsakan undanröjt, källskyddet säkrat och källans medgivande har jag nu möjlighet att bistå utredningen i enlighet med de publicistiska principer jag redogjort för ovan.

I morse meddelade Högsta domstolen att polisen inte har rätt att göra husrannsakan på Aftonbladets redaktion. Hovrättens tidigare dom om att tillåta husrannsakan på Aftonbladet faller därmed.

Fallet rör rapporteringen kring ett rån av en guldbutik i Kista Galleria i maj 2015. Aftonbladet publicerade bilder på vad som kunde vara två av gärningsmännen. Ansiktena maskerades vid publiceringen då omständigheterna var oklara. Polisen begärde en husrannsakan för att få ut de digitala bilderna omaskerade. Problemet var inte att lämna ut bilderna omaskerade. Problemet var att de digitala filerna innehöll källskyddad information om den som tagit bilden, och som av rädsla för gärningsmännen krävt att få vara anonym.

Så här sammanfattar Högsta domstolen domen:

”Högsta domstolen konstaterar att en genomsökning hos Aftonbladet för att hitta bildfilerna medför stor risk för att uppgifter röjs om vem som har lämnat meddelanden och upplysningar till tidningen med begäran att få vara anonym. Rätten att vara anonym är särskilt skyddsvärd. Det krav på proportionalitet som gäller för användning av tvångsmedel hindrar därför husrannsakan.
I sina beslutsskäl konstaterar Högsta domstolen att det skydd mot beslag som finns för vissa skriftliga handlingar även gäller för digital information. Skyddet omfattar då allt som finns i filen med den eftersökta informationen.”

Hela domen hittar du här.

Det här är en bra och viktig dom. Högsta Domstolen har nu slagit fast den för tryck- och yttrandefriheten heliga principen om källskydd som stadgas i svensk grundlag.

HD gör en så kallad proportionalitetsbedömning. De bedömer att risken är stor för att en husrannsakan skulle kunna innebära att källskyddat material röjs. Vid en avvägning väger källskyddet därför tyngre, trots att brottsutredningens intressen i detta fall anses väga tungt.

HD konstaterar också att lagstiftningen är otidsenlig och riktar sist i domen en tydlig uppmaning till lagstiftarna att ”råda bot på detta”.

För mig har denna historia aldrig handlat om något annat än att värna källskyddet. Det var polisen som valde att utmana det genom att begära en husrannsakan. Det var tingsrätten som sa ja till denna husrannsakan med en formulering som gav polisen tillstånd att beslagta datafiler och till och med datorer med källskyddat material. Det var fullständigt oacceptabelt.

Polisen handlade respektlöst gentemot källskyddet genom att kräva husrannsakan. Tingsrätten agerade ogenomtänkt och oförsiktigt gentemot grundlagen genom hur beslutet om husrannsakan formulerades.

Saken i sig – att polisen ville ha tillgång till bilderna på misstänkta gärningsmän – hade sannolikt kunnat lösas i samförstånd, med källskyddet intakt. Om källan gett sitt medgivande, hade vi kunnat lämna ut en kopia på bilden där de källskyddade uppgifterna tagits bort, och saken hade snabbt kunnat vara ur världen.

Aftonbladets syfte är att värna källskyddet, inte att obstruera brottsutredningar.

Nu valde polisen istället att utmana källskyddet genom att kräva en husrannsakan. Det blev därför principiellt viktigt att låta rättsprocessen ha sin gång.

Bilder från läsare och tipsare ökar. Det är i grunden positivt, om än inte oproblematiskt. Ansvariga utgivare kommer i allt större utsträckning att hantera bilder som i sin ursprungsform är intressanta för polisen, men som av pressetiska skäl i vissa fall kommer att maskeras vid publicering på grund av att alla omständigheter inte är kända.

Framåt kommer vi nu att diskutera en policy om hur vi hanterar polisens förfrågningar om denna typ av bilder.

Det kommer att ske i samråd med jurister med ledning av Högsta domstolens dom, och presenteras för branschen för diskussion i lämpligt forum.

Här är Schibsteds jurist My Golands analys av domen:

 SÖNDAG 16 augusti 2015.

Var det viktigt att berätta att de misstänkta gärningsmännen för morden på Ikea varuhuset var från Eritrea och sökte asyl i Sverige?
Det är två frågor. Jag fann efter moget övervägande att svaret var ja på bägge. Det ena var ett enkelt beslut, det andra svårare.
Beslutsunderlaget för publiceringar är så gott som alltid ofullständigt i nyhetsarbete. Det finns i beslutsögonblicket ofta bara ett fåtal yttre kända och bekräftade omständigheter och utöver det ett härke av rykten och obekräftade uppgifter som en ansvarig utgivare inte publicerar.

Kring det omskakande och djupt tragiska dubbelmordet i Västerås var endast följande yttre omständigheter kända tidigt:
• Gärningsmannen hade ingen relation till offren.
• Det fanns två misstänkta gripna. Deras innebördes relation var oklar.
• Den ena av de misstänkta var själv svårt skadad.

Dessa yttre omständigheter säger oss egentligen bara att vi hade att göra med vad som brukar kallas ett vansinnesdåd. Detta skiljer dubbelmordet från de allra flesta mord som vanligen innehåller mer planerad och överlagd ondska och någon typ av relation mellan offer och gärningsman.

En av journalistikens viktigaste uppgifter är att försöka göra världen mer begriplig.
Inget av det nu aktuella vansinnet blir i sak mer begripligt av upplysningen om att de misstänkta är från Eritrea.
En viktig yttre omständighet är naturligtvis att de båda misstänkta uppehöll sig i Sverige på ett asylboende. Inte för att asylsökande begår dubbelmord i någon högre utsträckning än innevånare i landet som är medborgare, men för att det säger något om det sammanhang de misstänkta gärningsmännen levde i. Att sätta händelser i relevant sammanhang är ytterligare en viktig journalistisk uppgift.

Men asylsökande i Sverige kommer från en lång rad länder. Det hade varit fullt möjligt att publicera uppgiften om asylsökande utan att ange nationalitet. Den svårare frågan kvarstår således:
Varför var det viktigt att berätta att de misstänkta var eritreaner?

Mitt enkla svar är att konkretion kring händelser som en erfaren publicist vet att det kommer att spekuleras kring är viktigt.
Mitt mer komplexa svar är dystert. Att inte publicera den i sak tämligen okontroversiella, men i realiteten laddade, uppgiften att de misstänkta är eritreaner hade gett avsevärt bränsle åt en av vår tids stora konspirationer – att media förtiger sanningen.
En normal pressetisk hållning anses i stigande utsträckning vara att ”förtiga sanningen”.

Ett flagrant uttryck för den åsikten formulerades av den rutinerade opinionsbildaren och ledarskribenten Per Gudmundson på Svenska Dagbladet när han i veckan twittrade:

”Själv vill jag att ursprung rapporteras mer. Nationalism, kultur och religiositet är betydande faktorer vid en hel del våld.”

Själv är jag lugn för att jag kommer att få veta vad Gudmundsons politiska meningsmotståndare har för åsikter kring hans formuleringar. Jag är inte lika säker på att någon tillämpar good old opartisk journalistik och ställer följande frågor till Gudmundson:

• Varför anser du att ursprung bör rapporteras mer?

Att nationalism, kultur och religiositet är betydande faktorer vid en hel del våld är uppenbart, såsom vid hedersmord eller religion och nationalism som bränsle för terror. När sådant våld blir nyheter rapporteras också gärningsmäns ursprung regelmässigt av så gott som samtliga medier.

• Så, exakt vad är det du saknar i rapporteringen av ursprung?

I en värld utan fördomar och rädsla är upplysningen om att de misstänkta gärningsmännen är eritreaner en okontroversiell uppgift. Det förklarar brottet lika lite som uppgiften att den misstänkte är 36 år gammal.
Men en sådan värld lever vi inte i och har aldrig levt i. Det är skälet till att en drygt 50 år gammal pressetisk regel säger att en ansvarig utgivare inte ska framhäva personers etniska ursprung om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
Det är en regel som kommer ur insikten av att det i alla tider funnits mer eller mindre starka intressen av att använda enstaka omskakande händelser för att missakta hela folkgrupper.

I vår tid är dessa intressen mycket starka och mycket tydliga. Mest massivt får detta uttryck på olika nätpublikationer utan ansvarig utgivare med tillhörande diskussionstrådar.

Här sprids just nu komplett galna rykten och felaktiga uppgifter om vad som ”egentligen hände” när mamman och sonen ska ha mördats.
Ryktena och felaktigheterna blir snabbt till sanningar som media anses förtiga.

Denna mekanism uppstår eftersom skribenterna i dessa forum inte drivs av att ta reda på vad som är sant eller att göra världen mer begriplig. De drivs av att förklara hans illdåd med hans ursprung och på så sätt demonisera gärningsmannen. Som om den vedervärdige mannen som mördade på Ikea behövde demoniseras. Det behövs naturligtvis bara göras av den som vill göra politik av mord. I dag lever vi i ett land där Sveriges andre vice talman Björn Söder vill göra just detta. Använda ett mord för att göra missaktning av folkgrupper till politik.

Vi är européer. Vi borde veta bättre vad missaktning av folkgrupper som politik är för något och vart det leder.
Fri och oberoende journalistik och dess pressetik har aldrig känts viktigare under min yrkesbana än denna sensommar.

SVAR FRÅN PER GUDMUNDSON (svaret ligger också i kommentarsfältet):

Aftonbladet gör ett mycket starkt resultat för andra kvartalet 2015.
Sista raden (EBITDA) visar ett resultat på 71 miljoner kronor (57). Det är en tillväxt på 25 procent jämfört med motsvarande period i fjol.

Viktigast i de tider av turbulent strukturomvandling som mediebranschen genomgår är att titta på vad resultatet drivs av. Alla nyhetskällor med ett analogt arv i form av en papperstidning eller broadcastsignal måste styra på digitala nyckeltal för att inte bli kvar i historien.

Aftonbladets resultat i Q2 drivs i huvudsak av:

• Växande annonsintäkter online. I kvartal två utgör de digitala annonsintäkterna 76 procent av Aftonbladets totala annonsintäkter.

• Historiskt läsarrekord. I maj uppnådde Aftonbladet en totalräckvidd på i snitt 3 586 000 läsare och användare varje dag via våra olika kanaler.
Det är ett styrkebesked från marknadsedaren. Aftonbladet är svenska folkets primära nyhetskälla dit flest går direkt vid stora nyhetshändelser för att uppdatera sig och bli engagerade .

• Växande publik för online TV. Aftonbladet TV har bland annat via satsningen på morgon TV som genererar drygt 300 000 startade strömmar varje dag en stadig tillväxt av användare för rörlig bild. I juni 2015 hade Aftonbladet TV 2 832 618 unika besökare per vecka, en ökning med 27 procent jämfört med samma månad förra året.

• Växande betalande publik online. Aftonbladet Plus ökade sin kundbas i Q2 till 218 600 (185 000).

• Växande publik i mobilen. Aftonbladet slog under perioden sitt egna rekord. Under vecka 24 i juni hade Aftonbladet svindlande 6,7 miljoner unika webbläsare i mobilen. Den 14 juni nådde Aftonbladet nytt rekord för en enskild dag:
3,2 miljoner unika webbläsare på en dag.
Om vi slår ihop läsandet i alla Aftonbladets digitala utgåvor den dagen – mobilen, läsplattan och desktop – var samma siffra 4,8 miljoner unika. Den dagen läste bokstavligen varannan svensk Aftonbladet online.
Aftonbladet står urstark som Sveriges primära nyhetskälla online.

• Lojal publik i mobilen. De ännu viktigare måtten för antal besök (lojalitet) och sidvisningar (annonslager) slog också rekord under perioden. Det är helt centrala mått som mer sällan diskuteras, men som mediebranschen har anledning att studera noga i tider där starka amerikanska medieplattformar som Facebook vill locka publicisters innehåll till sig i utbyte mot räckvidd:

Antal besök: 38 miljoner under samma vecka.
Antal sidvisningar: 162 miljoner under samma vecka.

Det är fokus på dessa mått och produktutveckling därefter som gjort det möjligt för Aftonbladet att bygga en annonsaffär online som inget annat svenskt nyhetsmedia online är i närheten av. Hemligheten är Aftonbladets kraftfulla direkttrafik, att användarna går direkt till Aftonbladet för att uppdatera sig och engagera sig i nyheter. De hamnar inte på Aftonbladet av en slump för att en artikel dykt upp i Facebookflödet.

Skillnaden är fundamental ur ett affärsperspektiv. Den som har direkttrafik äger relationen med sina användare. Den som hoppas på trafik från sociala medier till sin nyhetssajt har gett bort relationen med sina användare till en algoritm som de dels inte förstår och dels inte kontrollerar.

Aftonbladets printintäkter, upplaga och annons, under kvartalet är i nivå med förväntan – en minskning med 11 procent jämfört med föregående år.

Affärsområdet Schibsted Publishing redovisar i Q2 EBITDA på 79 MSEK (57).
Det motsvarar en tillväxt på 39 procent. Omsättningen i affärsområdet uppgick till 558 MSEK (563).

Viktklubb visar en stark kundbas och resultatutveckling. Klart.se och Omni har en god annonsutveckling i kvartal två.
TV.nu har efter en tuff start på 2015 vidtagit åtgärder som vi i slutet av andra kvartalet ser positiva effekter av.

Den norska tidningen Dagens Naeringsliv har en källa som säger att Bonnier sitter och räknar på att lägga ett bud från Aftonbladet. Den uppgiften är obekräftad.
Bekräftat är däremot att Schibsted genom Aftonbladets styrelseordförande Raoul Grünthal meddelat att Aftonbladet inte är till salu. Han meddelade till och med att tanken föreföll honom så absurd att det vore mer sannolikt att Grönköpings veckoblad skulle lägga ett bud på Expressen.

Dagens Industri i Sverige gör en så kallad rewrite på Dagens Naeringsliv. Det betyder att de rapporterar samma sak men inte har någon egen källa. I den artikeln sker en tendentiös omdisponering av uppgifterna så att första meningen i artikeln plötsligt lyder:

”Den norska mediekoncernen Schibsted överväger att sälja Aftonbladet.”

Det vore något helt annat, men är alltså inte sant. Det är intressant hur en ny bild sätts så slarvigt av Dagens Industri. Den ospännande förklaringen är dåligt journalistiskt hantverk, den mer spännande analysen förstås att ivern att putsa till storyn skulle ha att göra med att Dagens Industri ägs av Bonnier.
Vad det faktiskt var som orsakade denna omskrivning vet jag inte. Bara att den skedde och att engagemanget i Aftonbladet från kommentatorer och medieanalytiker är glädjande stort.

Engagemanget präglas kanske mer av iver än eftertanke. Till exempel har ingen i affärspressen funderat över varför en sådan här uppgift kommer till dem. Att inte försöka sätta uppgifter i ett sammanhang är en särskild journalistisk genre som brukar kallas att agera nyttig idiot. Man riskerar att gå någons ärenden, men väljer att bortse från det för att inte krångla till nyheten.
Inte heller här kan jag veta vad som förevarit. Men man behöver inte vara mycket till konspiratoriker för att göra följande observationer:

Bonnier är en stor och professionell mediekoncern. Om de på allvar förberedde ett bud på Aftonbladet skulle det rimligen börja med ett diskret samtal från Bonniers styrelseordförande Carl-Johan Bonnier eller koncernchefen Thomas Franzén till exempelvis Schibsteds koncernchef Rolv Erik Ryssdal eller Aftonbladets styrelseordförande Raoul Grünthal.

En sådan kontakt hålls naturligtvis i en mycket liten krets och läcker inte i professionella sammanhang. Om något ändå skulle nå dagens ljus efter en sådan kontakt, eller bara en fri spekulation förekomma så är standardsvaret alltid varianter på:
”Den typen av uppgifter kommenterar vi aldrig.”
Men här har vi alltså en uppgift som säger att ”Bonnier sitter och räknar på Aftonbladet”.

Den kompletteras ett dygn senare med en ny källa, eller i vart fall egen uppgift möjligen från samma källa, denna gång till Bonniers morgontidning Dagens Nyheter, som säger samma sak, men nu med tillägget att en bank är inkopplad för att räkna.
Så vad ser det ut som?
Igen, med ett minimum av konspiratorisk talang, kan vi konstatera att det ser ut som någon avsiktligt läcker den i sammanhanget lite konstiga uppgiften att ”Bonnier räknar” för att testa vad Schibsteds reaktion blir.

Att Bonnier vill köpa Aftonbladet behöver vi nog inte tvivla på. Vem skulle inte vilja det i dagens medielandskap?
Aftonbladet är Skandinaviens största nyhetskälla online med en lika hög daglig digital räckvidd som Facebook i Sverige. Därtill Sveriges största betalda dagstidning. En totalräckvidd på 3,6 miljoner dagliga läsare.

Det är inte svårt att förstå om Bonnier, en hårt belånad analog mediekoncern, vill köpa Aftonbladet. Men att vilja köpa är en sak, att kunna göra det är en annan.

Ett avgörande hinder får sägas vara att Schibsted meddelat att tidningen inte är till salu.
Orsaken till det är dessutom inte bara att Aftonbladet är den dagstidning som i många år levererat överlägset högst vinst och varit mest framgångsrik i omställningen till digitala medier. Det är dessutom så att Aftonbladet är en strategiskt vital del i Schibsteds strategi som kan beskrivas som ett digitalt ekosystem.

Det är givetvis det senare som gör det troligt att Bonnier verkligen vill köpa Aftonbladet. Inte de mindre genomtänkta spekulationerna i norsk affärspress om synergier på papperstidningsmarknaden. Där är de flesta synergier redan tagna i kategorisamarbeten mellan Aftonbladet och Expressen såsom samdistribution, gemensamt annonspaket och gemensam kundtjänst.

Det är istället den kraft i form av trafik och data i egenskap av Sveriges primära nyhetskälla online som Aftonbladet genererar varje dag som får Bonnier att drömma om en affär och möjligen be någon räkna.

Den digitala kraften i Aftonbladet är brutal jämfört med konkurrenterna.

Det räcker med en snabb titt i mobilen, den viktigaste plattformen för alla nyhetskällor i dag, för att illustrera den.
Aftonbladet hade förra veckan närmre 34 miljoner besök till mobilsajten. Om vi nu tänker oss att vi lägger ihop trafiken från i tur och ordning Expressen, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Svenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad, Nyheter24, Metro och Göteborgs Posten så får de sammanlagt 9,9 miljoner besök färre än Aftonbladet ensamt.

Det är svindlande. Om vi dessutom tittar på antalet sidvisningar, ett extremt viktigt mått eftersom det mäter annonslagret, så genererade Aftonbladet förra veckan över 141 miljoner sidvisningar. Om vi åter lägger ihop sidvisningarna för alla de andra tidningarna jag räknade upp så åstadkommer de tillsammans 72 miljoner färre sidvisningar.
Detta är förklaringen till att Aftonbladet har fyra gånger så höga annonsintäkter digitalt som i print och i år kommer att landa på mellan 700 och 800 miljoner kronor i digitala intäkter. De andra är ingenstans i närheten.

Men det strategiskt mest intressanta med denna brutala digitala kraft är hur trafiken från Aftonbladet går att bygga ihop i ett ekosystem av tillväxtbolag som erbjuder tjänster såsom exempelvis Compricer, Prisjakt, Lendo och stora digitala marknadsplatser som Blocket.

Det är högkvalitativa digitala tjänster där användarna dock inte lika regelbundet återvänder som till en nyhetssajt. Frekvensen i användandet av en kraftfull nyhetssajt är intressant i kombinationen med digitala tjänster.
Schibsted investerar just nu stora summor i att bygga mediaplattformar för att skapa de bästa förutsättningarna för digital journalistik och användarupplevelse av nyheter, men också en teknikstack som bygger ihop ekosystemet till nya affärsmöjligheter och bättre nytta för användaren.

Jag är naturligtvis partisk. Men jag utmanar vem som helst att komma upp med en mer spännande historia om hur framtidens mediehus ska se ut och hur den oberoende journalistiken kan finansieras.

Till dess någon presterar det tänker jag påstå att det är den mest spännande utvecklingen av kommersiell media i världen just nu.

Bonnier har ingen motsvarighet till detta. De har papperstidningar, böcker och tv-kanaler som inte går att koppla ihop. Deras enda digitala grepp är Expressen som är starkt beroende av att fiska trafik från sociala kanaler såsom Facebook.

De är fast där många mediebolag från 1800- och 1900-talet fastnat:
”Vi måste vara där läsarna är. Och de är på Facebook, alltså måste vi vara där.”

Verkligen? Det är inte publishing. Det är marketing. Dessutom en strategi som gör att du ger ifrån dig kontakten med dina läsare till en algoritm som du dels inte förstår och ännu mindre kontrollerar. Det är att ge sin strategi till Facebook.
Publishing handlar om att vara intressant nog, eller oemotståndlig nog för att publiken ska söka upp dig. Aftonbladet har över 80 procent av sin massiva trafik direkt in på våra digitala utgåvor.
Klart att Bonnier drömmer om Aftonbladet. Och kanske räknar.

SÖNDAG 21 juni 2015.

När landet är som vackrast, nätterna som ljusast och tanken kräver att få flyta ut i avkopplande meningslösheter tvingas vi skärpa våra sinnen en sista gång innan sommartorkan kan inträda.
Hipstern sägs vara död igen.
Nyheten kanske inte slog ner som en bomb i veckan. Men i såväl internationell som svensk press har hipsterns förestående död diskuterats denna försommar med oförställd skadeglädje.

Jag tänker dumdristigt invända mot detta pågående lustmord och påstå att här ryms en av de mest intressanta diskussionerna om manlighet på våra breddgrader i samtiden. Det finns förvisso en kvinnlig hipster också, men hon är mindre framträdande som samtidsfenomen och kom som barn av sin tid snabbt att blåsas av banan av yngre systrar som tog modekonsumtion till nivåer som låg bortom mänsklig föreställningsförmåga så sent som på 1990-talet.

Först ett försök till definition av manstypen hipster, inkluderat ett historiskt perspektiv. Människor som lagt betydligt mer tid än mig på frågan menar att den uppgiften är omöjlig. Hipster är ett så undflyende begrepp att det inte låter sig definieras. Sociologer, författare och forskare av olika slag tävlar i motstridiga beskrivningar av hipstern.
Jag menar att de krånglar till saken i onödan.

Någon sätter just nu upp klistermärken på soptunnor och fasader i stadsdelen Möllevången i Malmö med orden: ”Lämna Möllan, Hipstersvin!”.
Alltså finns de.

Hipsters beskylls här för att höja hyror, minska antalet hyresrätter och förvandla sunkiga ställen med utskänkningstillstånd till hippa barer. Visst, det låter som klasskamp, eller något så ovanligt i Sverige som verklig gentrifiering av en stadsdel och är det kanske också.
Men den analysen kompliceras betänkligt av att de som sätter upp klistermärkena med stor sannolikhet själva är vad vi skulle kalla hipsters. Aftonbladets skarpsynte reporter Kenan Habul, tillika boendes i Malmö, tror att hela grejen kommer att visa sig vara en reklamkampanj för de framväxande hipsterbarerna i området. Han kan mycket väl ha rätt.

Hur ska vi förstå detta?
Hipstern uppstår i modern form enligt tämligen enig forskning på 1990-talet. Till en början är kännetecknen enkla. Hipstern är en vit medelklassman i vintagekläder som gillar alternativ rockmusik. Han är en individualist av ohejdad vana eftersom han är uppväxt i nyliberalismens 1980-tal.

Den tidiga hipstern gör stor sak av att det inte finns någon skillnad mellan populärkultur och finkultur, intellektualiserar mode och kan i timmar förklara varför det är något visst med det amerikanska lågprisölmärket Pabst Blue Ribbon.

Städerna Seattle och Portland i nordvästra USA och stadsdelen Williamsburg i Brooklyn, New York är geografiska epicentrum för hipsterkulturen. Det du ser av hipstern i Möllevången och på Södermalm i Stockholm är en slags trickle-down-kultur från dessa områden.

Någonstans kring år 2010 ändrar hipstern karaktär och fenomenet hoppar häpnadsväckande nog över till en yngre generation. Män födda på 1980-talet tar över och uppträder i samma typ av storrutig skjorta, men går hela vägen från orakad till helskägg, släpper den blaskiga Pabst Blue Ribbon och greppar istället mycket medvetet vald öl från mikrobryggerier.
Att uttrycka sin personlighet genom noga genomtänkt konsumtion är således fortfarande helt centralt. En liten avvikelse kring detta uppstår i en inriktning som kallas för norm core som går ut på att klä sig så vanligt och oansenligt som möjligt för att kontrastera, men ändå vara hip.
Det är modemässigt avancerat på en nivå långt över vad de flesta män klarar eftersom det kräver att du lämnar den trygga orienteringen mot varumärken. Jag nämner denna gren av hipsterkulturen för att den är ett symtom på en gryende politisk medvetenhet hos den yngre generationens hipsters. En möjlig motrörelse mot konsumismen.

1990-tals hipstern var programmatiskt opolitisk och hållningslös. De var fyrtio- och femtiotalisternas avkomma som kom fram till att det enda sättet att revoltera mot föräldragenerationens märkliga resa från socialistiskt engagemang på 1970-talet till kapitalistisk vurm på 1980-talet var ironi.
I Seattle skrev rockartisten Kurt Cobain frasen som perfekt gestaltade känslan hos en generation individualister på drift i västvärldens konsumtionssamhälle:
”I feel stupid and contageous. Here we are now – entertain us!”

Den nya generationens hipster gillar kanske ännu musiken, men har ingen relation till den där vilsenheten. De orienterar sig tydligt mot värdegrunder som jämställdhet, feminism, antirasism och hållbarhet.

Det värjer sig ännu mot att bli kallade hipsters. Därav förvirringen, det är den enda subkulturen hittills som aldrig identifierat sig som en gemenskap. Individualismen är ännu dess kärna, vilket är tacksamt att driva med eftersom hipsterns uttryck är så uniformt.
Det mest intressanta med hipstertrenden är att den provocerar eftersom den så tydligt handlar om vita medelklassmän som har en tydlig uppfattning om stil och därtill uttrycker värderingar som lite avmätt, men effektivt, ruckar på en traditionell manlig norm.

Det anses av vissa tämligen röststarka debattörer som utomordentligt fånigt eftersom de varken är arg arbetarklass, eller tillhör överklassen som alltid kunnat kosta på sig att vara excentriska.
Vi har här att göra med något så ovanligt som en subkultur som inte tar spjärn i underordning vad avser kön eller klass. Klart det är förvirrande. Dessutom en manstyp som gärna tar hand om ungar och tycker att jämställd föräldraledighet är viktigt.

Innan hipstern nu lustmördas manar jag därför till besinning kring frågan:
Har det någonsin på så bred front producerats en så progressiv och sympatisk manstyp?

SÖNDAG 14 juni 2015.

Så var den sista föreställningen på ett tag genomförd. Sofia från Älvdalen har fått sin prins och de kommer med stor sannolikhet att leva lyckliga i alla sina dagar.
Låt oss hoppas det. Det var ett roligt och uppsluppet bröllop att titta på och jag gillade särskilt att Sofia lät sin coola tatuering mellan skulderbladen synas ovan brudklänningen.

Ny tid, ny prinsessa.
Sofias liv och leverne fram till nu tillför kungafamiljen intressant erfarenhet om samtiden kombinerat med ett varmt hjärta som ledde henne till engagemang för utsatta barn och ungdomar i Sydafrika och grundandet av hjälporganisationen Project Playground.

Prinsessan Sofia lär garanterat vara den av de nya kungligheterna som har lättast att förstå relationen med medier. Det kan behövas nu. Enligt min bedömning går monarkin och medierna nu in i ett nytt kapitel  i och med helgens bröllop 

Om vi tittar tillbaka har bevakningen av kungahuset det senaste decenniet i stora stycken följt en på förhand given dramaturgi nyhetsmässigt.
Kungabarnen blev unga vuxna och blev synliga i Stockholms nattliv. Det blev några rubriker om ”vilda nätter”. Så här i efterhand kanske vi kan konstatera att ribban inte låg skyhögt på alla redaktioner för att använda ordet ”vild” i rubriken om en barrunda.
Det var hur som helst några år där det plötsligt fanns en kontaktyta mellan kungligheter, folket och medier via Stureplans krogscen.

Därefter en ganska kort period av spekulationer om tillkommande. Kring Victoria vill jag minnas att det ryktades om någon djursholmskille, men man måste nog vara hovreporter för att minnas hur det egentligen var med den saken. Utan större dramatik hittade hon sin Daniel.
Madeleines eventuella förehavanden på killsidan pågick också i huvudsak utanför medias strålkastarljus. Undantaget naturligtvis den där olyckan på advokatkontoret som jag glömt namnet på och inte orkar googla, men som förnedrade henne genom att vara otrogen med en kvinna som därtill valde att göra saken offentlig i norska medier. Det var ett par plågsamma veckor som slutade med att Madeleine lämnade landet och hittade sin Chris.
Prins Carl Philip hade ett längre förhållande med Emma Pernald, därefter en kort skandalfri mellanperiod, tills han träffade Sofia Hellqvist.

Sett i backspegeln tämligen stabilt. I vart fall inte något som en skandalpress skulle kunna livnära sig på.

Undantaget kom naturligtvis med debaclet efter boken ”Den ofrivillige monarken”. Men i detta perspektiv handlade det om historiska eventuella händelser som gällde kungen. Att han inte umgås med landets intellektuella elit var känt sedan tidigare, men underströks möjligen med mer än önskvärd tydlighet i efterspelet kring boken.

Prinsessan Estelles födelse och snart Madeleine och Chris andra barn är en stillsammare typ av kungliga nyheter. För att inte tala om kungliga dop som är ungefär lika upphetsande nyhetsmässigt som vanliga okungliga dop med smörgåstårta och kaffe.

Det betyder enligt mig att vi nu går in en fas av ökenvandring i relationen mellan medier och kungahus.

Okej, vi ska klara av att avslöja var prinsessan Sofias och prins Carl Philips smekmånad äger rum först… Men efter det har såväl kungahus som medier skäl att fundera kring hur monarkin ska göras spännande och engagerande för läsare.

Från kungahuset sett ser man möjligen fram emot business as usual.  En nobelmiddag här, ett statsbesök där. Det senare kommer kvällstidningarna glatt att rapportera om, men som vanligt lite vid sidan av själva statsbesökets syfte, dock bättre än morgontidningar och public service som ofta helt ignorerar den typen av händelser.
En lam sammanfattning i det där programmet på nyårsdagen i SVT brukar anses räcka.

För kungafamiljen i sig är det möjligen en välkommen ny fas som nu inträder med svalare intresse från media. För monarkin är det dock inte okomplicerat att tappa synligheten i en medialiserad värld.

Deras bästa bet kan vara de nytillkomna. I prins Daniels uppriktiga engagemang och kunnande i hälso- och träningsfrågor finns något liksom i prinsessan Sofias brinn för Afrika. Frågan framåt blir hur intresserade de är att göra något av det. Kring Chris O´Neill råder fortfarande en del mystik och air av internationell playboy som sätter fantasin i rörelsen hos den mindre nogräknade delen av skrået hovreportrar. Av mer sansade bedömare sägs han dock vara en tämligen avspänd och genuint trevlig person.

Vi får se. Det enda vi kan säga säkert om hovjournalistiken framåt är att den kommer att bestå av en strid ström gulliga barnbilder.
Det behövs rimligen något mer om monarkin ska förbli intressant. Det är i medievärlden en oändlighet kvar tills Estelle börjar svira i Stockholmsnatten.