SÖNDAG 14 december 2014.

Den svenska klassikern Aftonbladet v.s Expressen blev i veckan föremål för tjusigast tänkbara uppmärksamhet. Harvard universitetets Nieman labs har studerat hur de svenska kvällstidningarna anammar nya digitala trender i konkurrensen.
Aftonbladet v.s Expressen brukade handla om upplaga. Vem som säljer flest tidningar.

Det var nu några år sedan volym i papper var ett relevant mått på framgång för en dagstidning. I dag har i stort sett samtliga Sveriges stora tidningar lämnat branschens upplageredovisning. Det handlar inte om att gömma sanningen – den är uppenbar för alla som är intresserade – det handlar om att styra mot rätt mål när medier går från analoga till digitala. Aftonbladet var först ut. Därefter kom Dagens Nyheter och Dagens Industri, sedan kom i stort sett resten och sist kom Expressen.
Jag kunde låta bli den där raljanta meningen, ränderna vill inte gå ur på den här punkten riktigt. Med den skriven; när Expressen väl kom ur startblocken har de på kvällstidningens vis rört sig snabbt och oblygt med nya digitala utvecklingar.

Den tydligaste rörelsen mellan Aftonbladet och Expressen just nu är den som Nieman labs uppmärksammar. Det handlar enkelt uttryckt om trenden att dela innehåll med vänner på Facebook. I branschen kallas det viral spridning. Som om den vore lite sjuk…

Sjuk är den inte, men den innehåller några uppenbara risker för mediebolag.
En vanlig missuppfattning om viralt innehåll är att det i huvudsak består av gulliga katter. Det förekommer gulliga katter, absolut. Men det mest delade innehållet handlar alltid om något människor av det ena eller andra skälet engageras av. Ofta politik, eller mellanmänskliga relationer.
Den virala journalistiken har snabbt fått ett språk så tydligt att det går att göra parodi på det. Ni vet två-frasers rubriker av typen:

”Alfred hälsade på sin bror. Du kan inte tro vad som hände sedan.”

SL har gjort en hel reklamkampanj som driver med just den typen av rubriksättning.
Detta är dock inte faran för svenska mediebolag med fenomenet viral journalistik. Faran för de svenska mediebolagen är att fenomenet med viral journalistik kan vara början på ett kraftfullt maktövertagande av internetjättar som Facebook kring hur du konsumerar journalistik.
En ny typ av mediesajter är helt beroende av Facebook för sin trafik. Vi startade i somras en sajt för online underhållning som heter Lajkat som får i stort sett all sin trafik från sociala medier. En av de sajter som hållit på längst i Sverige är Nyheter24. De har alla en sak kvar att bevisa: lönsamhet. Finns det en affärsmodell i viral journalistik?
Om den finns kommer den att kontrolleras av Facebook på två sätt. De styr helt och hållet hur stark spridning ditt innehåll får med hjälp av världens mest avancerade algoritmer för innehåll.

De algoritmerna ändras utefter Facebooks behov av data för sin affär, inte efter publicistens behov av distribution. Än mindre utefter vilka frågor som är viktiga för det kritiskt granskande uppdraget som varje publicist ytterst har.

Det där är avancerat, men en extremt viktig fråga för mediebolag just nu. Aftonbladet är en av de sajter som har högst direkttrafik i världen, mellan 70 och 80 procent av all trafik in till Aftonbladet kommer direkt. Varje besök genererar mellan fyra och fem sidvisningar. Det är en oerhörd styrka och det som gör Aftonbladet till marknadsledaren av digitala nyhetsmedier i Sverige. Expressen har inte den kraften. De bäddar därför in sin virala satsning Omtalat i Expressen för att få trafik via Facebook. Jag ska inte raljera över det. Jag hade gjort detsamma som tvåa. Men det är inte en okomplicerad väg.
För något år sedan gjorde Unicef en reklamkampanj med komiker som drev med begreppet likes (alltså när du trycker gilla på Facebook). De ville betala allt från restaurangnotor till frisören med likes. Det var avsett som en humoristisk kampanj. De visste inte hur rätt de hade, eller så var det exakt det de förstod.

Den tekniska revolutionen bryter upp och ändrar värdekedjor. Det gäller många områden. Marginalerna i telekombranschen är kanske intressantast i det perspektivet när alltmer av vår internetkonsumtion nu går över mobila enheter. Marknadsledarna har stora vinstmarginaler på mellan 30 – 40 procent. Sedan faller det drastiskt hos tvåan och trean, vilket driver stora strukturaffärer som att Telia går ihop med Sonera och så vidare.

Men i längden – hur mycket ska den tjäna som tillhandhåller själva tjänsten, och hur mycket ska den som tillhandahåller innehållet få del av?

Det kan vara den största frågan för mediebolag framåt och ytterst för frågan om förutsättningarna för yttrandefriheten. Det är paradoxalt nog också en av de minst diskuterade.
I dag pratas det mer om de fantastiska möjligheter som sociala medier erbjuder medborgarna att själva styra sitt nyhetsflöde och komma ut med eget innehåll. Det är intressant och relevant, tveklöst. Traditionella mediebolag har förstått detta för lite och för sent. Men vi bör på djupet också diskutera om det vi ser egentligen är ett övertagande av medier från lokala svenska bolag till globala amerikanska.
Facebook är ett av världens högst värderade kommersiella bolag, ingen medborgarrättsrörelse. Det är till exempel högre värderat än telekomgiganten AT&T.
Och kanske kan frågan om mediers framtid spetsas ytterligare:

Hur mycket är det värt att betala för ett teleabonnemang om du inte får Facebook eller Aftonbladet på köpet?

Vi människor blir rädda ibland. Det är självklart och är en del av att leva.
Men rädslan får inte styra våra liv. Den får inte hindra oss från att bry oss om eller att göra det vi känner är rätt.
Det går att övervinna rädsla. Det är vad hjältar gör och det är vad våra Svenska Hjältar i år har gjort. På olika sätt har de trotsat sin rädsla och agerat i övertygelsen om att göra det mänskligt rätta.

Det är en fin definition av en hjälte

I år är det åttonde året som vi på Aftonbladet driver projektet Svenska Hjältar. Det började som en idé om att använda kraften i Aftonbladets redaktion för att leta fram de goda historierna om alldeles vanliga människor som gjort alldeles ovanligt bra saker.

I dag är Svenska hjältar så mycket mer.
För tredje året i rad har vi genomfört en skolturné. Historierna om Svenska hjältar har blivit fem lektioner för niondeklassare om etik med en lärarhandledning. I år blev skolturnén större än någonsin. Från Trelleborg i söder till Kiruna i norr har vi mött närmare femtusen niondeklassare, deras lärare och rektorer.

Tillsammans har vi diskuterat de stora frågorna, om rätt och fel, ont och gott.
När Mark Levengood börjar föreställningen i skolorna pratar han om just rädslan:

”När vi människor blir rädda blir vi dumma i huvudet.”

Och så är det ju. Om vi låter rädslan styra riskerar dumskalligheten att inträda i oss. Om vi förmår övervinna rädslan kan hjälten i oss alla träda fram.Det krävs ingen djupare politisk analys i dag för att se att rädslan fått grepp om stora delar av vårt land i större mening.
I det lilla hoppas jag att Svenska hjältar kan bidra med en insikt om att det inte behöver vara så.

Det är så jag vill se det – Svenska Hjältar som en motståndsrörelse mot rädslan.

Kolla ikväll så ser du vad jag menar. Ikväll sänder vi Svenska Hjältar 2014 på TV4 klockan 20.00.
En gnistrande gala för mångfald och civilkurage i vår mörkaste vintervecka.
Till den hälsar jag dig varmt välkommen.

SÖNDAG 7 december 2014.

Så det var den mest dramatiska nyhetsveckan i modern svensk politisk historia.
Låt mig börja med att reflektera över tre detaljer i rapporteringen:

• Dagens Nyheter gör ett undermåligt publicistisk arbete på sin anrika avdelning DN Debatt.
De sätter rubriken ”Så kan vi göra upp med SD om migrationspolitiken” på en text av fyra före detta politiker inom KD och Centern. Bortsett från frågan om relevansen av att publicera före detta politiker finns det två problem med publiceringen. Det ena gäller rubriken, det andra innehållet. Rubriken är satt inom citationstecken. Kravet för ord som återges mellan citationstecken är att det är just ett citat eller, som annat användningsområde, för att markera ironi. DN:s rubrik uppfyller inget av kraven. Det är inget citat ur texten och det är rimligen inte heller avsett att markera ironi.
Det är istället DN:s tolkning av texten som maskeras som citat. Tilltaget får hård kritik. Det andra problemet med artikeln är att den innehåller faktafel som DN inte kontrollerat. Också detta kritiseras på flera sätt.
DN menar sig således veta bättre än de före detta politikerna själva vad de försöker säga och släpper dessutom igenom faktafel.

Frågan:
Var allt ett misstag?

• Expressen gjorde i torsdags en förstasida som fick kritik för att vara en gravt politiserad nyhetsvärdering. ”Skärp dig, Löfven” var de stora orden, dragna ur kolumnisten K-G Bergströms analys. Bergströms perspektiv var i sig en analys så god som någon kommentators, en röst bland flera i kören. Bottnade K-G Bergströms analys i hans historiska engagemang som moderat kommunpolitiker, eller i hans erfarenhet av att i många år agerat opartisk politisk kommentator för Public service?
Svaret är öppet för var och en att ha en egen uppfattning om. Det är inte ovanligt att svaret på den typen av frågor präglas av egna politiska sympatier. Går analysen i riktning med egna värderingar tenderar vi att kalla den opartisk och korrekt, går den emot tycker vi att den är partisk och osaklig. Den objektiva sanningen i en sådan fråga är ytterst komplex och lämpar sig snarare för vetenskapliga metoder än för journalistik.
Men det var inte K-G Bergströms analys i sig som kritiserades. Det var valet att värdera och lyfta just de tre orden på en nyhetsetta som var själva politiseringen av Expressen, menade kritikerna.

Frågan:
Var det avsiktligt?

• Aftonbladet TV bryter direktsändningen från Sverigedemokraternas presskonferens med motiveringen att den aldrig kommer till sak. Vi går tillbaka till studion där Lena Mellin med sin karaktäristiskt skarpa formuleringskonst ampert konstaterar:
”Normalt tar vi betalt för att sända reklam.”
Orsaken var att Sverigedemokraterna valde att börja med en lång förklaring av sin invandringspolitik innan de svarade på frågan som presskonferensen var utsatt att handla om:
Skulle de fälla regeringens budget, eller inte?
Beslutet togs av vår sändningsproducent Jakob Andersson och han motiverade det rakt med att det var en fråga om nyhetsvärdering. Sverigedemokraternas hållning i invandrarfrågan är känd. Vi var där för att rapportera nyheten, alltså beslutet om budgeten.
Jag står naturligtvis helt bakom Jakobs beslut som ansvarig utgivare. Icke desto mindre kan vi självklart diskutera.

Frågan:
Var det rätt?

Jag tror att dessa frågor skulle kunna vara en intressant startpunkt för frågan hur medierna klarade rapporteringen av en historisk nyhetsvecka.
Frågorna må sammantaget vara lite spretiga, men det finns en gemensam nämnare i dem. Ett positivt sätt att beskriva den nämnaren är att det är journalistikens strävan att tydliggöra frågor som här slår igenom på lite olika sätt.
Ett negativt sätt att uttrycka samma sak är att säga att detta är olika exempel på mediernas strävan att förenkla sådant som inte bör förenklas.
Ditt svar kommer sannolikt att bero på din sympati för journalistik.

Den politiska dimensionen av denna regeringskris står, dessa funderingar kring rapporteringen till trots, mycket klar efter denna vecka.

Frågan:
Tänker alliansen nu vika från Fredrik Reinfeldts linje om ”öppna hjärtan” och söka stöd hos Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraterna har en värdegrund som skiljer dem från övriga sju riksdagspartier. Om den ska kallas nyfascistisk, rasistisk, främlingsfientlig eller något annat är möjligen en politiskt taktisk fråga. Taktiken är mindre intressant så länge partiets politik ställer olika folkgrupper mot varandra och vilar på en syn som ifrågasätter alla människors lika värde.
Den som inte delar de värderingarna bör inte ändra sig beroende på hur många som röstar på Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraternas värderingar måste skiljas ut från den politiska frågan om migration och invandring i den politiska debatten i Sverige.

Efter denna vecka har därför Alliansen nu ett tydligt val:
Ska värderingar som ”öppna hjärtan” säljas ut i utbyte mot makt i samförstånd – eller rentav samarbete – med Sverigedemokraterna?
Eller ska samförstånd – eller rentav samarbete – sökas över blockgränsen?
Krav på ursäkter för förorätter som ingen begriper kommer inte att ta bort de frågorna. Till och med beskrivningar av om Stefan Löfven för sin högra arm i form av en utsträckt hand eller i form av en armbåge kommer att blekna inför dessa frågor. Sådant gör bara oss rubrikmakare glada för en dag.

Över tid kommer ingen sådan rubrik i världen att kunna överskugga vad som nu sker i den svenska verkligheten och hur illa det just nu avspeglas i det svenska politiska landskapet.

 SÖNDAG 30 november 2014.

Aftonbladets Svenska Hjältar närmar sig nu sitt klimax. Om en dryg vecka är det gala på Cirkus i Stockholm som vi samsänder med TV4.
Det är den glittrande finalen varje år på ett journalistiskt projekt som Aftonbladet utvecklat under åtta år.
Det började som en idé för att svara på den allra vanligaste kritiken från läsarna om nyhetsmedier:

Varför måste allt vara så negativt? Varför rapporterar media så sällan positiva nyheter?

Det är en kritik som hörts under så många år att den tenderar att mottas som slentrian från oss som jobbar i nyhetsmedier.
Icke desto mindre tror jag att den är djupt relevant och än mer så nu än förr.  I en artikel i Dagens Nyheter i veckan, som egentligen handlade om varför gulliga katter kan driva mer trafik än nyheter, framträdde läsaren Stefan Dubbelman. En 47-årig man som beskrev sig som ”mycket politiskt intresserad, medelklass med skapligt välbetalt jobb”.
En något tillspetsad sammanfattning av nyhetsbranschen skulle kunna vara att om du inte kan attrahera läsare som Stefan med nyheter så är det lite kört. Därför har publicister anledning att lyssna när Stefan säger så här till Dagens Nyheter:

”Jag har känt ett växande ointresse att ta del av nyhetsflödet därför att det gör mig till en sämre människa, en mer missbelåten, argare och tröttare människa.”

Det är nyhetsmediers fixering vid elände som får Stefan att känna så. Han menar att publicistens vanliga förklaring att det viktiga är att visa eländet i världen inte håller hela vägen.
”Världen har alltid varit på en massa olika vis”
Mot Stefans resonemang står en hel mediehistoria där en nyhet i huvudsak definierats som en negativ avvikelse. Konkret kan vi illustrera den med ett klassiskt exempel i modern tid där Aftonbladets löpsedel ”Fred i Bosnien i natt” från 1995 stod ut som den minst säljande, och hur löpsedeln dagen efter terrorattentaten i New York den 11 september 2001 var tidningens mest säljande någonsin.
En positiv och en negativ avvikelse, där den negativa utklassar den positiva. Men det där är stora världsnyheter båda två. Ingen kommer att ha något att invända emot att de dominerar nyhetsflödet.

Men hur värderar vi nyheter just nu?
Nu när helgen vecka 48 snart tagit slut och vi haft tre soltimmar i hela november?

Det dröjer så att säga lite till, innan blommorna slår ut. Vilka nyheter är då på riktigt viktiga för oss och vilka vill vi veta för att bli underhållna, berörda, eller på annat sätt tycka det var värt att lägga tiden på att få veta?
De riktigt viktiga nyheterna, i meningen livsavgörande, är ganska lätt att publicistiskt reda ut. Men de händer helt enkelt inte tillräckligt ofta för att bygga en hel nyhetsverksamhet på. Journalister måste förmå att vara relevanta också andra dagar för att bygga en verksamhet som genererar lön. Det blir en allt viktigare och allt svårare fråga att svara på när din möjlighet som nyhetskonsument att söka upp sådant du är specifikt intresserad av i dag är i det närmaste obegränsade.

Lyckas vi inte kan vi gemensamt stå där en dag i ett samhälle som bara hyser statligt ägda medier att sköta granskningen när det gäller.
Dit vill ingen som tänkt ett steg bortom slentrianmässigt journalistförakt.

Kungstanken i svenska Hjältar var att söka ett nytt spår i nyhetsvärderingen. Att använda hela den stora kraften i Aftonbladets redaktion för att leta goda nyheter. Den som ska berätta en historia behöver alltid en vinkel, alltså en början och ett begripligt huvudspår. Vinkeln för alla reportage i Svenska Hjältar är vanliga människor som gjort ovanligt bra saker för sina medmänniskor.
Väldigt ofta blir det historier om civilkurage. Att våga agera för att göra det rätta när andra väljer att titta bort.

Så enkelt började vi. I dag har projektet fått nya förgreningar. En helt central kraft i Svenska Hjältar är Mark Levengood som i alla år gett galan ton och tillfört många tankar och idéer, både via juryn och i Svenska Hjältars styrgrupp. En av de mest spännande var när Mark föreslog att Svenska Hjältar borde ge sig ut i skolorna. Det resulterade i att vi jobbade fram fem lektioner om etik, moral och civilkurage tillsammans med skolpedagoger. Det blev en lärarhandledning och videomaterial som lärare i hela Sverige kan tanka ner från Aftonbladet.
Det blev också en turné till skolorna för att träffa niondeklassare och diskutera de stora frågor som Svenska Hjältar väcker. De flesta har genomfört flera lektioner ur Svenska Hjältar materialet när vi kommer.

I år har vi besökt Trelleborg, Malmö, Uddevalla, Strömstad, Västerås, Eskilstuna, Örnsköldsvik, Kramfors, Kiruna och Gällivare.
Totalt har vi träffat nära 5 000 niondeklassare, deras lärare och rektorer.

De har träffat våra livs levande hjältar som berättat sina historier.
Det har varit hjälten Johan som räddade en man under en tunnelbanevagn när andra tittade bort.
Madeleine som såg det alla såg på bussen hem, men valde att agera genom att hoppa av en station senare, springa i kapp och lyckades så stoppa en inledd överfallsvåldtäkt.
Isak som stoppade dödsmisshandeln av en liten flicka på Medborgarplatsen och Marwa som berättade sin starka historia om mobbning.
När Mark Levengood börjar föreställningen på skolorna pratar han om rädslan:

“När vi människor blir rädda blir vi dumma i huvudet”.

Att bli rädd är naturligtvis en djupt mänsklig reaktion. Men det är när vi låter rädslan styra våra liv och beslut som dumskalligheten riskerar att inträda. Och det är när vi övervinner rädslan och agerar som hjälten i oss alla kan träda fram.
Förhoppningsvis kan Svenska Hjältar bidra till att utmana en traditionellt negativ nyhetsvärdering som riskerar att göra människor rädda i onödan.
Det är så jag vill se det – Svenska Hjältar som en motståndsrörelse mot rädslan.

SÖNDAG 23 november 2014.

Om någon för tre år sedan sagt följande:
Aftonbladet kommer att starta morgon-TV och samma vecka kommer ärkerivalen Expressen att starta underhållningssajter i Turkiet, Tyskland och Norge.
Hur hade du reagerat?
Själv har jag nu i flera år jobbat med att inse hur medielandskapet förändras i grunden, att det kräver radikal omställning av hur en redaktion och affärsutveckling inom media fungerar.
Ändå hade jag nog i mitt stilla sinne tänkt inför ett sådant påstående… nja, nu får du nog dämpa dig lite.

Och ändå var detta exakt vad som skedde i veckan.
Kvällstidningen Aftonbladet startade morgon tv och kvällstidningen Expressen startade virala underhållningssajter i Turkiet, Tyskland och Norge.
Det var således ytterligare en vecka av omvälvande nyheter i det svenska medielandskapet. Och ytterligare en vecka där kvällstidningarna går i bräschen för utveckling av medier.

Morgon tv har en särskild och spännande historia i Sverige. TV4 var först ut 1992. Kanalen hade då funnits i två år och en i stort sett samlad medievärld i Sverige skakade på huvudet.

TV på morgonen? Hur skulle folk ha tid med det? På morgonen läser man morgontidning och lyssnar på radio. Kommer aldrig att gå.

TV4 var vid denna tid ett ekonomiskt högriskprojekt. Kanalen kämpade för sin existens och fick vissa månader gå rakt till banken och låna upp pengar för att ha råd att betala ut löner. Och nu morgon tv…
Pionjärerna i rutan var Malou von Sivers och Bengt Magnusson. De satt både i soffan och läste nyheter till en början. Ett klassiskt inslag var Jonas Wahlström som dök upp från Skansen varje morgon med olika djur i studion. Att blanda nyheter med djur från Skansen i en tv-soffa på morgonen ansågs vid denna tid vara ett riktigt knaskalas från den typ av medieanalytiker som automatiskt rynkar på näsan och identifierar det mesta av nyskapande som förflackning och hot mot kvalitetsjournalistik.
Förebilder för morgon tv saknades inte. I USA hade NBCs The Today show startat morgonsändningar redan 1952 och sänds ännu i dag.

Men 1990-talet var ännu en tid i Sverige då vi trodde att mycket av sådant som ägde rum i amerikansk tv var ”only in America”.
Banbrytare som Robert Aschberg i Diskutabelt, vidare över Robinsson Robban till våra dagars Samir i Paradise hotell skulle visa att det var ett ganska gravt felantagande.

Bengt och Malou kämpade på med morgonsändningarna med en i tv-sammanhang mycket liten budget. Strategin var tydlig: erövra nya tider på dygnet för TV4-journalistiken. Det tog två års slitsam ökenvandring i arla morgonstund. Sedan kom succén. De hade byggt ett format som för evigt förändrat svenskarnas tv-vanor. SVT hakade på och startade egna morgonsändningar.
I torsdags slöts någon typ av cirkel i medielandskapet när Malou von Sivers fick motta Lukas Bonniers Stora Journalistpris med motiveringen:

”För att hon aldrig slår sig till ro i soffan.”

Samma vecka alltså som ett nytt morgon tv initiativ föddes i det svenska medielandskapet. Grattis Malou – pionjären!
Så hur tänker vi som nu startar Aftonbladet Morgon i en helt ny, icke tablåstyrd tv-värld?

Det är åter en strategi kring nyhetsdygnet som är grunden.
Aftonbladet är i dag en nyhetskälla som har användarna med från tidig morgon till sen kväll. Vi har mycket stora mängder trafik i mobiler och läsplattor under morgnarna.

Att producera tv under morgonen gör att vi kan erbjuda användarna att dels ta del av inspelningen när den äger rum. Det vi ännu kallar direktsändning. Under sändningens gång klipper vi ut avsnitten ur Aftonbladet Morgon så att du dels kan ta del av det som intresserar dig, när du har tid. Dels följer dessa klipp med nyhetsflödet genom dagen. Låt mig ta ett exempel:

Premiärsändningen av Aftonbladet Morgon innehöll ett klassiskt bra avslöjande av Richard Aschberg. Han konfronterar och avslöjar att poliser utnyttjar sina polisbrickor för att åka kommunalt också när de inte är i tjänst. Storyn utgör ett inslag i Aftonbladet Morgon. Richard är i studion och berättar om jobbet. Aftonbladets nyhetskolumnist Oisìn Cantwell är i studion och sätter avslöjandet i perspektiv. Under dagen utvecklas storyn. Kommentarer och ytterligare uppgifter tillkommer nyhetsartikeln i Aftonbladets digitala utgåvor. Själva tv-reportaget och diskussionen i studion följer hela tiden med när nyheten utvecklas.
Självklart startade också papperstidningen med detta jobb denna dag.

Så produceras, paketeras och utvecklas journalistik över dygnet i dag. Aftonbladet Morgon är en utmärkt startpunkt för såväl alla våra färgstarka profiler som vårt innehåll. Programledarna Karin Magnusson, Maria Bjaring och Claes Åkesson sätter tonen för Aftonbladets nyhetsdygn med sina sidekicks Henrik Torehammar och Natalia Kazmierska.

Du är varmt välkommen till ditt nyhetsdygn med Aftonbladet – Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.

SÖNDAG 16 november 2014.

Tänk dig följande:
Du har ditt telefonabonnemang via en särskild operatör. Vi kan kalla den Telex.
När du valde Telex stod du och valde mellan Telex1, Telex2 och Telex3. Det var olika priser och erbjudande om telefoner som vanligt.
Men det som till slut fick dig att välja Telex var att de erbjöd en oemotståndlig deal vad gäller Aftonbladet TV och YouTube.

Via Telex fick du fri och obegränsad tillgång till hela Aftonbladet TV:s och YouTubes utbud. Alla livesändingar, alla program och klipp – rubbet. Fritt att streama så mycket du vill och med full fart.
När du streamar annat innehåll via ditt Telexabonnemang, till exempel från SVT eller TV4 så dras det däremot från den mängd data du kan streama via ditt abonnemang varje månad. Bara Aftonbladet TV och YouTube är fritt. Orsaken är naturligtvis ett avtal som Aftonbladet TV och YouTUbe gjort med Telex. Tittar du på något annat äter det av ditt abonnemang, men det går ofta också långsammare eftersom det i avtalet mellan Telex, Aftonbladet TV och YouTube också ingår en garanti om prioritet i nätet.

Det jag just beskrivit skulle utmana det som kallas för nätneutralitet. Telexabonnemanget är ännu inte verklighet i Sverige. En hel del talar för att det skulle kunna bli det. En hel del annat talar emot.
I USA har nätneutraliteten redan börjat utmanas. Videotjänsten Netflix slöt i februari i år ett avtal med bredbandsgiganten Comcast som gör att om du har ditt internet via Comcast så blir din Netflix tjänst 66 procent snabbare än om du har en annan internetleverantör. Den tekniska lösningen kallas för ”peering” och gör att Comcast kunderna får direkt access till just Netflix, utan att passera den trögare vägen via det allmänna internet. Det är ett direkt brott mot nätneutraliteten.

I botten på de frågor sådana här avtal väcker ligger vad vissa anser vara en av de största affärsfrågorna för medier i vår tid. Andra menar att det är en mindre intressant fråga i sammanhanget. De menar att den frågeställning jag just beskrivit är den största demokratifrågan i vår tid – nätneutraliteten.

Begreppet nätneutralitet skapades i USA för drygt tio år sedan när nätaktivister formerade sig i protester mot möjligheten för telekombolag och internetleverantörer att kontrollera och prioritera information och trafik på internet.
Det var framsynt, långt bortom den lite inskränkta och i mitt tycke ointressanta debatten om fildelning som hittills fått större utrymme än nätneutraliteten. Fildelningen är mindre spännande för att den enligt mitt sätt att begripa världen är ett självklart brott mot upphovsrätten. Men det är inte de som är upptagna av att följa lagar och regler som vinner på internet.

Du ska vara snabb, fräck, globalt stor, säga att du inte är ond och erbjuda världens bästa digitala tjänster. Klarar du det så viker upphovsrättsinnehavarna ner sig och sätter sig istället i seminarier och undrar hur de ska bli bättre i sociala medier.

Sådan är storyn om TV-bolagen och YouTube. Till en början var de rosenrasande på fräckheten och försökte stoppa sitt innehåll att sprida sig, i dag måste de vara på YouTube att få yngre tittning. Senaste exemplet skrev jag om här i förra veckan där Tysklands samlade publicister utmanade Google och förbjöd dem att lägga upp sammandrag av artiklar i sökresultaten. Okej, sa Google och tog bort innehållet. Trafiken till tyska mediesajter störtdök med 40 procent. Publicisterna hissade vit flagg efter 14 dagar.

Fildelning och upphovsrätt har möjligen fått större utrymme i debatten än nätneutraliteten för att den är lättare att begripa, som Hanna Fahl skrev i en intressant artikel i DN i går.
Här hemma har TV-bolagen försökt uppmärksamma den nya regeringen på vikten av nätneutralitet. SVT, TV4, SBS Discovery (Kanal 5 med mer) och MTG TV (TV 3 med mer) skrev ett gemensamt brev om saken häromveckan.

Tillsammans med de stora filmbolagen i Sverige låg de också bakom stämningen av Bredbandsbolaget i veckan. Orsaken till stämningen är att Bredbandsbolaget, enligt tv-kanalerna och filmbolagen, måste stänga ner aktörer som Pirate Bay och Swefilmer. Den som har sitt internetabonnemang via Bredbandsbolaget ska inte ha tillgång till piratsajterna.

Det finns goda argument för en sådan hållning. Men vad hände nu med engagemanget för nätneutraliteten?

Ska internetleverantörerna nu plötsligt bli gatekeepers och prioritera visst innehåll framför annat? Ansvariga utgivare rentav. Det enkla svaret är naturligtvis nej, det är inte det som avses med stämningsansökan. Film- och tv-bolagen anser bara att bredbandsleverantören ska sluta ge access till sajter som bryter mot lagen i form av upphovsrätten.

Aktionerna i Sverige är tecken på det uppenbara: starka lobbykrafter är nu igångsatta kring regulatoriska frågor för att skydda existensen och affären för bolag med en analog historia av rörlig bild. Nya aktörer med mycket större närvaro på internet än traditionella TV-kanaler, till exempel Aftonbladet TV och YouTube, kan teoretiskt röra sig snabbare och rentav utmana nätneutraliteten tillsammans med till exempel en telekomoperatör. Det är svårare att göra för den som har svag närvaro i digitala kanaler.

Så vad blir nästa steg från film- och tv-bolagen? Att stämma Google? Det är ju de som leder publiken till ställen där material som skyddas av upphovsrätt sprids olagligt.

Men… skulle inte tro det va? Störst går först också i den nya världen, där vi alla såklart värnar demokratiska värden.

Jag initierade arbetet med Aftonbladetrapporten i somras efter en diskussion med ett antal medarbetare.
Vi var inspirerade av den självrannsakan som New York Times förmådde i sin Innovation report där de systematiskt kartlade sina svagheter som online media.
Om världens tjusigaste nyhetsvarumärke kunde göra detta så borde rimligen Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats kunna göra detsamma.
Vi borde dessutom må bra av det.

Aftonbladet har haft fantastiska framgångar de senaste tio åren. Mitt i brinnande strukturomvandling har vi levererat branschens bästa resultat, vi har växt Aftonbladets publik till 3,4 miljoner dagliga läsare.
Vi navigerar efter en djärv strategi som säger att Aftonbladet ska vara Sveriges primära nyhetskälla online.

Vi har de senaste två åren vunnit i stort sett alla priser som går att vinna och omnämns ofta i internationella sammanhang tillsammans med koncernkollegor i Schibsted som ett av världens mest progressiva mediehus.

Det finns en fara med detta för en organisation mitt i en stentuff strukturomvandling.
Att vi får för oss att vi är så långt fram att vi är klara. Tro mig – så är det inte.
Därför initierade jag arbetet med Aftonbladet rapporten.

Min tanke är att rapporten ska utmana vår självbild. Kritiskt diskutera vad vi måste göra bättre. Briefen till gruppen, som sattes ihop efter ansökningar var helt enkelt:
Kartlägg och gå igenom Aftonbladets svagheter som online nyhetskälla.

Detta är ett sätt att involvera alla medarbetare i Aftonbladets nästa stora steg i omställningen mot ett digitalt mediehus.
Aftonbladet rapporten är en startpunkt för en förändringsprocess.

I dag samlar vi samtliga medarbetare för en genomgång av rapporten av den grupp som gjort den.

Jag har läst den nu.
Jag fylls av stolthet inför den organisation jag är satt att leda. Det är inte ovanligt att utmaningen att leda i en förändring är en organisation som har svårt att uppamma energin som krävs för förändring.
Aftonbladet är inte en sådan organisation. Rapporten bokstavligen vibrerar av en obändig vilja att förändra, att ständigt vilja vidare.

Vi är öppna med ett antal svagheter och kritik mot sådant som borde fungera bättre.
Jag förstår underhållningsvärdet av det för belackare på utsidan. Det är ointressant. Vi bjuder på det, med den uppmaning:
Före ni pekar finger, eller lägger er energi på att hitta elaka vinklar om oss på Aftonbladet – titta in i era egna organisationer.

Jag tror många medier skulle må bra av en process som den Aftonbladet inleder nu. Det kräver lite mod och mycket arbete.

Vi hoppas att vi med Aftonbladetrapporten kan vara en inspirationskälla också för andra medier i de tuffa tider som medier går igenom nu. Därför delar vi den.

Transparens är ett populärt ord i dag. Det har sina orsaker. När verkligheten blir komplex och ändras snabbt är det viktigt att fler kan se samma sak. Ingen kan tänka allt själv, se allt själv.
Därför tror vi på att också göra delar av den här processen öppen. Det skapar förutsättningar för diskussion och idéutbyte.

Jag är inte orolig för att det skulle minska vår konkurrenskraft.
Det är sällan vad som sägs, eller en helt unik idé som är det hemliga receptet för att klara en förändring. Det är kraften i att agera på insikterna och idéerna som är det avgörande.

Det viktigaste med rapporten är det som vidtar nu på Aftonbladet. Diskussioner och process för att ställa om och utvecklas.

Den kraften måste varje organisation hitta i sig själv och varje ledning klara av att ta fram och växla ut.
Ju fler som gör det, desto bättre medielandskap kommer Sverige att få framåt. Så kan en sund konkurrens växa fram om rätt saker – journalistiken, produkt- och affärsutveckling.

Här är därför rapporten såsom levererad från medarbetarna som skrivit den. Rapporten är helt öppen för alla som är medlem i Plus Premium i Aftonbladet. Vilket du såklart är eftersom du är intresserad av hur marknadsledaren Aftonbladet utvecklar betaltjänster 😉

(Den enda skillnaden mot den rapport medarbetarna tagit del av i dag är att namnen är borttagna. Vem som sagt vad i detta är rimligen inte intressant för någon utanför Aftonbladet.)

 SÖNDAG 9 november 2014.

Vad är värdet av journalistik?
Frågan plågar mediebranschen och det förs en diskussion om vad som händer i ett demokratiskt perspektiv när i stort sett alla redaktioner måste minska sina resurser.
De enda som verkar ha ett tydligt svar på frågan är användarna av journalistiken, alltså läsarna, tittarna och lyssnarna.

Aftonbladet nådde i september det högsta läsartalet någonsin i tidningens 184-åriga historia. Hela 3,4 miljoner läsare tog varje dag del av Aftonbladets journalistik.

Flera mediehus kan visa på samma utveckling, de får fler och fler läsare i fler och fler kanaler.
Så vari består journalistikens kris?
Ett enkelt, och ganska sant svar är att krisen består av affärsmodeller som går sönder när medier digitaliseras.
Det är inte journalistiken som blivit mindre populär. Den väcker fortfarande tanke och starka känslor. Det är affärsutvecklingen som inte hinner med.

Det är inte så konstigt. Digitalisering dekonstruerar medieaffären. Det som tidigare hängde ihop visar sig i en digital värld inte alls hänga ihop.

Om du levt ett tag minns du säkert hur morgontidningen brukade vara full av annonser för begagnade cyklar, badkar och bilar. Det kallades eftertextannonser och var en viktig intäkt för att finansiera journalistik. I dag sköter vi sådana affärer direkt på nätet och det visade sig att eftertextannonser inte alls behövde journalistik för att klara sig.
Detsamma kan sägas om flera tjänster som tidigare var journalistik. Få läser idag tidningen för att hitta de billigaste resorna till solen, kolla vad det är för väder på gång, vad som visas på tv, eller söker den bästa dealen för försäkring, telefon, tv via sin tidning. Det finns mycket bättre sådan service på nätet i dag.

Schibsted, som äger Aftonbladet, insåg tidigt detta. Tjänster som de ovan drivs i dag framgångsrikt av bolag som Blocket, Compricer, Klart.se, TV.nu och Let´s Deal. Samtliga är bolag inom Schibsted koncernen.
Tillsammans med en sajt som Aftonbladet med sin höga trafik av läsare som hela tiden återvänder bildar detta ett kraftfullt digitalt ekosystem. Bolagen driver varandra. Läsarnas och tittarnas klick förvandlas till vad som i mediebranschen kallas för trafik.

Eller som Aftonbladet TV:s chef Jan Scherman slagfärdigt uttryckte saken på ett möte i veckan:
”En startad ström är också en människa.”

Detta är orsaken till att Aftonbladet och Schibsted beskrivs också i internationella sammanhang som en av världens mest progressiva mediekoncerner.
Är vi därför klara? Är Aftonbladet redan framme i framtiden?
Långt därifrån. Också vi har stora utmaningar kvar framåt om vi ska fortsätta att leda utvecklingen och stärka positionen som Sveriges primära nyhetskälla online.

Den största utmaningen är utvecklingen på annonsmarknaden. Amerikanska internetjättar som Google och Facebook erbjuder både möjligheter och hot för medier. Hoten är en fundamental förändring av annonsaffären. Hittills har redaktionella miljöer varit viktiga för annonsörer och kommer säkert i någon mån vara det också framåt. Men internetjättarna är ohyggligt skickliga på att bygga annonsprodukter av data. Det betyder att de hittar vilken målgrupp som helst var som helst och när som helst på internet.
Det är komplicerat och finns en svaghet i det som allt tydligare börjar debatteras.

I längden kan det visa sig att människorna som genererar datapunkterna med sitt beteende på nätet inte tycker att övervakning är en bra affärsmodell.

Det är svagheten, men det är en svaghet som ännu är så svag att mediehus börja kapitulera och lagstiftare famlar för att till att börja med fullt ut begripa vad det är som händer.
I Tyskland har denna månad utspelat sig en strid mellan Google och den stora mediekoncernen Springer. Mediekoncernen meddelade Google att de behövde betala för rätten att visa en del av innehållet när du söker. Det vill vi inte, svarade Google och släckte alla textutdrag under länkarna till Springers publikationer när du sökte på Google i Tyskland. Trafiken till de tyska mediesajterna störtdök. Klicken minskade med 40 procent. Striden var över på två veckor.

Springer och 200 andra tyska publicister gav upp, men menade att de visat en viktig verklighet för lagstiftarna.
Google gillade också aktionen och uttalade att ”experimentet” visar att Google hjälper tyska nyhetsmedier till ekonomisk framgång.

I Spanien ser det nu ut som stora delar av de spanska publicisterna kommer att hissa vit flagg och ersätta sin egna tekniska utveckling och istället ge sig in i djupt tekniskt samarbete med Google. Tanken är sannolikt att publicisten ska göra det publicisten är bra på, alltså rapportera, analysera och berätta historier. Låt de som är bäst i världen på digital utveckling ta hand om affären. Det är en komplicerad väg att ge sig in på. Det skulle kunna sluta med att det fria ordet till slut ägs globalt av ett par tre internetjättar med lokala redaktioner och varumärken i länder som drar in publiken i ett globalt ekosystem av datapunkter.

Jag är mycket glad att verka inom en koncern som kaxigt säger att vi tänker ge jättarna en match om denna världsordning.
Du som läsare har i mångfaldens anda alla skäl att önska oss lycka till.

 SÖNDAG 2 november 2014.

Det är sannolikt att du läser den här artikeln för att en kille som heter Greg Marra, 26, en ingenjör på Facebook, har räknat ut att du gillar den här typen av material.
Jag stal den där inledningen från New York Times i veckan.

De porträtterade i en artikel personen som vi snart kan kalla världens mäktigaste publicist – Greg Marra. Han och hans team på 16 ingenjörer är de som avgör vad som ska visas överst i din nyhetsfeed på Facebook.
Vilka uppdateringar, videos, bilder och nyhetsariklar som dyker upp i ditt flöde.
Enligt en ny studie från Pew Research center får 30 procent av den vuxna befolkningen i USA sina nyheter i första hand via sitt Facebook flöde. Motsvarande undersökning för Sverige saknas.

Men Facebook har i dag en femtedel av jordens befolkning – 1,3 miljarder människor – inloggade i sitt system minst en gång i månaden. Det gör bolaget mäktigt bortom fattbarhet ännu så länge.

Men låt oss försöka förstå hur det ändrar nyhetsbranschen först.
Greg Marra själv vill inte kalla sig publicist eller redaktör. Tvärtom.  Han säger om sig själv och sitt team som avgör vad en femtedel av jordens befolkning ska se i sina Facebookflöden:

– Vi försöker uttryckligen att inte se på oss själva som redaktörer. Vi vill inte ha en redaktionell bedömning av innehållet som är i ditt flöde. Det är du som valt dina vänner, du har kopplat upp dig till sidor som du vill följa och du är den som bäst bestämmer vad du bryr dig om.

Det låter sympatiskt och är det möjligen också. I vart fall har den icke publicstiska hållningen lätt till att Facebook i dag dirigerar var femte läsare av all världens läsare till världens nyhetssajter.
Några av världens mest progressiva redaktörer ägnar mer tid åt att förstå hur Greg Marra ändrar i sin algoritm som består av tusen och åter tusen parametrar, än vad de ägnar åt att producera journalistik. De måste få läsarna via Facebook och förstår de inte hur algoritmen fungerar där kommer inga läsare till deras innehåll.

Greg Marras uttalande är i sin enkelhet svindlande. Det är redaktören ersatt av dig själv och en algoritm som förstår dig själv bättre än du själv.

Det är å ena sidan en totalt fragmenterad värld som filtreras av koder och levereras direkt till dig. Det är å andra sidan återskapandet av klassisk tidningsläsning. Du har väl aldrig läst en papperstidning från pärm till pärm? Du bläddrar lite, fastnar än här, än där. Läser en halv artikel, fastnar på en bild, går vidare till en notis, läser en bildtext därefter en hel artikel och så vidare.

I dag spårar Facebook ditt läsbeteende och serverar dig innehåll som de vet att du vill ha. Flödet kapar effektivt bort sådant du tidigare bläddrat förbi, inte varit intresserad av, tänkt att du ska läsa sedan men aldrig läser. Alla döda ytor är borta.

Således lever vi i den bästa av alla världar.
Eller?
Vad händer med de artiklar du inte visste att du ville ha? Vad händer med din egna tankeförmåga om du inte blir utmanad?

Hur ska du utvecklas som människa om ditt flöde bara består av dig själv?

Låt oss nu odla vår trädgård.

SÖNDAG 26 November 2014.

Har bevakningen av… hur ska jag säga, ”den massiva underrättelseinsatsen” i Stockholms skärgård varit överdriven?
Jag har fått två typer av reaktioner från läsare denna vecka som möjligen är en början till svar.
Den första reaktionen handlar om ilska för att reportrar med egna eller inhyrda båtar stör militärens arbete.
Den andra handlar om att vi i vår rapportering spelar på rädsla för ryssen och skrämmer fram ett intresse för en nyhet som ännu knappt är någon nyhet.
I den senare finns också konspiratoriska inslag om att vi självklart borde begripa att detta är en iscensatt rörelse av militären så här i budgettider. Den teorin kan vi lämna åt foliehattarna tills någon typ av tillstymmelse till bevis föreligger.

Att vi skulle störa militären tror jag också vi kan avfärda. Militären har inte vid något tillfälle yppat kritik om att journalister stört underrättelseinsatsen. Det har förekommit att de vänligt men bestämt bett våra utsända att hålla avstånd eller tillfälligt stänga av motorerna på båtar. Det har såvitt jag känner till respekterats.
På den svårare frågan om vi spelar på rädsla är det inte lika lätt att svara. Det är en uppfattning en del har om journalistik. Jag delar den såklart inte. Jag kan förstå att det ser obehagligt ut med stora örlogsfartyg med full fart i vår vackra skärgård. Men så långt ljuger ju inte bildjournalistiken.

Skrämseln ligger snarare i analyser och diskussioner, mer eller mindre underbyggda, om vad Ryssland egentligen vill med sitt petande på oss.

(Jo, jag vet. Det är inte bevisat att det är Ryssland. Men det är ju där själva skrämseln ligger. Ingen är väl ändå rädder för Holland här?)
Det leder mig in i ett försvar av nyhetsmurvlarna. Det är ofta i denna debatt som myckenheten i nyhetsrapporteringen ifrågasätts och det är nyhetsreportrar som får klä skott för kritiken att media spelar på rädsla.
Det är en felaktigt riktad kritik. Det är i den mer intellektuella delen av journalistiken, den som många gillar att beskriva som kvalitetsjournalistik, som själva skrämseln ligger. Det är där analyserna görs som sätter militärens spanande i otäcka sammanhang.

Också där tycker jag dock att kritiken om att media skräms träffar fel. Det vore ändå väldigt konstigt om det inte förekom en diskussion kring varför det svenska försvaret ägnar sig åt mycket synliga ”underrättelseinsatser”.

De första dygnen fanns mer analytiska inslag och texter som inskärpte allvaret i situationen. Mot slutet av veckan skedde ett tydligt skifte mot att ifrågasätta såväl medias bevakning som militärens insats.
Ändå detta fingerpekande och hånande av nyhetsmurvlar som med varierande sjövana rör sig i olika farkoster för att ta sig fram och vara på plats.
Var glad för den drivkraften hos journalister istället. Vissa dagar ger det där obändiga drivet att vara på plats viktiga nyheter. Visst, andra dagar kan den resultera i mer oavsiktlig komik i form av selfies med orange barnflytväst. Men den skadar ingen och den kan knappast anklagas för att skrämmas.

När jag läste journalistik i USA hade jag en mycket klok lärare som beskrev skillnaden mellan reportern som journalist och kritikern som journalist.

Han beskrev reportern som den med de glittrande ögonen, full av energi och nyfikenhet, som alltid vill ut och iväg för att veta mer.
Kritikern är den distanserade som redan anser sig veta vad som behövs och därför till exempel gärna formulerar sig drastiskt om löjligheten i journalister i flytvästar.

Det handlar i grunden om två olika livshållningar. Här kommer min poäng:
Båda är mycket viktiga för journalistiken. Båda har också getts utrymme i bevakningen av… äh, jakten på ryska u-båtar.