Samtidigt i hörlurarna. 

Tre bra skäl att lyssna på iPhonen i tunnelbanan/bussen.

• Man hinner lyssna på en massa intressant musik/radio.,

• Man slipper höra andras trista mobiltelefonsamtal.

• Man glömmer inte sin iPhone hemma.

Potsdamer platz när muren fanns.

Berlin är fascinerande att vandra runt i. Här finns platser som påminner om hela 1900-talshistorien. Potsdamer platz, centrum för filmfestivalen, är ett tydligt exempel.

Före andra världskriget var det centrum i staden. Efter kriget var hela området ruiner.

När muren gick genom staden var det ett öde landskap på båda sidorna där Potsdamer platz en gång fanns. I Wim Wenders film ”Himmel över Berlin” kan man se en gammal man gå omkring på det tomma fältet och försöka gissa var Potsdamer platz en gång fanns.

Förr hölls filmfestivalen i gamla Väst-Berlin, men efter murens fall planerades ett nytt Potsdamer platz. 1998 invigdes de första delarna och sedan dess har området växt. Gatorna går på samma ställen som före andra världskriget och kvarteren har samma form som då. Gott om fina biografer har de också byggt.

Berlin är den filmfestival som har bäst urval av mat för filmvänner.

I synnerhet filmvänner som har bråttom.

Dessutom är det mycket billigare än både Cannes och Venedig, två av jordens minst prisvärda turistfällor när man ska äta.

Men i Berlin finns bra krogar och billiga krogar och alla sorters kök. I den stora gallerian bredvid filmfestivalens hjärta finns ett brett utbud av mat som går fort att äta.

En favorit för den som vill äta på väg mellan en intervju och en filmvisning är det tyskarna så poetiskt kallar Schinkenkrustenbraten.

Man blir mätt nästan bara av att säga det.

Man får en tre centimeter tjock bit skinka av julskinkasort. Den ligger i en bit fransbröd. Skinkan har sällskap av knaperstekt fläsksvål.

Mycket tyskt. Ingen gourmet-mat, men lite roligare gå-och-äta-mat än korv med bröd.

SSkinka, korvar och pannbiffar väntar på lunchrusningen.

Helen Sjöholm och Russel Watson i New York.

Förra årets största konsertupplevelse var Helen Sjöholm som Kristina i New Yorks Carnegie Hall.

Nu ska samma engelska konsertversion av Kristina från Duvemåla sättas upp i London.

Royal Albert hall. 14 april.

Biljetterna släpps 22 januari.

Hänsynsfull.

Så är bilkörningen i USA. I synnerhet i Los Angeles. Här kör de mycket bil. Här kör de bra.

Det vill säga lugnt och med respekt.

Jag susar nedför Ventura freeway, sex filer med bilar i vardera riktningen. Lastbilar som är stora som parkerkingshus dånar förbi, men det flyter på bra. Den som behöver byta bil får företräde. Inte så mycket trängningar eller stelnackad körning av bilister som ser som sin livsuppgift att uppfostra andra trafikanter.

Systemet med blixtlås, att man turas om när köer förenas i ett körfält, har länge fungerat bra här.

Kanske är bilister i Los Angeles mindre stressade som bilförare för att de är så vana att sitta i köer. Inget de hetsar upp sig för.

Bra skyltat är det också. USA är väl planerat för bilister. Just för bilister.

Jag har hittat en radiostation som spelar gamla godingar. Sådant som låter passande när man kör genom Hollywood och Santa Monica. Den här helgen är det enligt radioprataren en duell, ett slag mellan låtar från 1960- och 1970-talen. Men jag tycker alla sångerna låter som vinnare.

”She loves you” med Beatles, ”Staying alive” med Bee Gees, ”I love rock´n´roll” med Joan Jett. ”California girls” med Beach Boys. ”Superstition” med Stevie Wonder.

Dunkar fint i rytm med trafiken på Ventura freeway.

Det är roligt att handla presenter.

Det är väldigt roligt att handla presenter till barnbarn.

I USA har de många saker som vi inte har hemma. Framför allt böcker, eftersom den engelskspråkiga världen är så stor att det lönar sig att göra påkostade utgåvor som inte går ihop när man bara har svenskar som målgrupp.

Men till och med den gamla fina danska uppfinningen Lego har lite andra paket att välja på här på andra sidan havet. I New York såg jag en biograf i Lego som man kunde köpa i serien City. Svårt att låta bli.

I Los Angeles har de Toy Story-Lego som är väldigt näpet. I synnerhet när man har närkontakt med två-åriga kvinnor som gillar Buzz och Woody.

Fast åldersgränsen på paketet är sex år.

Hmmm.

Alla dessa svåra val.

Koriander är en lustig ört.

Jag älskar den. Andra hatar den.

Det är tydligen något medfött. Hur smaklökarna reagerar på koriander är en egenskap, som att vara vänsterhänt. För en del smakar det som tvål, eller bittert.

Här i Kalifornien och USA heter växten cilantro, efter det spanska ordet. Cilantro är vanligt i mexikansk matlagning och därmed det sydvästra köket i gränstrakterna mellan USA och Mexico. En bra guacamole ska ha cilantro.

I Los Angeles är de bra på guacamole.

En kolibri hängde med flaxande vingar framför blommorna när jag simmade i hotellpoolen. Hummade och såg ut som de där i Kalle Anka på julafton.

Den här stora staden föddes som en liten spansk mission. Den döptes till El Pueblo de la Reina de los Angeles de la Porciuncula.

Jag är glad att de bara behöll två ord.