Vad är det med Ryssland i augusti?
Det är ond bråd död, skräck och vanmakt.
Det är den förlista atomubåten Kursk som för tio år sedan tog med sig cirka 120 hjälplösa besättningsmän till Barents havets botten.
Det är augusti 1999, Vladimir Putin har blivit premiärminister och i utbrytarrepubliken Tjetjenien börjar målmedvetna rebeller gå till anfall och ett nytt förödande krig är snart igång.
Det är augusti som just blivit september 2004 och höstterminens första dag när barn, lärare och föräldrar tas som gisslan på en skola i sydryska Beslan. Tre dagar senare har nära 340 av dem dödats.
Det är het augusti 1998, ekonomin kollapsar, inflationen rusar till 70 procent och människor förlorar alla sina pengar.
Det är åter krig, det är augusti för bara två år sedan som bomberna faller och hatet växer mellan grannarna Ryssland och Georgien.
Det är augusti igen och en djävulsk värmebölja har tagit makten och lett till förödande bränder kring Moskva och runt om i västra och södra Ryssland. Människor förlorar hus och tillgångar och i huvudstaden hjälper inga munskydd mot smogen som dödar och gör livet outhärdligt.

Augustikatastroferna är av vitt skilda slag men återkommande är vreden mot myndigheter som står handfallna, som inte berättar hela sanningen, som kanske inte ens bryr sig om människornas liv. Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov kritiseras i dagarna hårt för att inte ha delat Moskvabornas kamp mot hettan och smogen till förmån för en ”idrottsskada” som kräver utlandsvistelse. Premiärminister Putin har däremot lärt sig läxan och vattenbombar eldhärdar så det står härliga till och lovar 25 000 kronor i kompensation till de som förlorat sina hem. Småpengar i sammanhanget för kanske hade det varit bättre att lägga olje- och gasmiljarderna på bättre brandskydd och starkare motståndskraft redan från början.

Premiärminister Putin vattenbombar. Foto: AP Photo/RIA Novosti

Det var också i augusti 1991 som besvikna kommunistpampar tog krafttag mot demokratiutvecklingen, genomförde en kupp, belägrade Moskvas gator med stridsvagnar, höll nydanaren Gorbatjov isolerad på Krim – allt i hopp om att vända klockan tillbaka och återställa ordningen.
Den gången i augusti upphörde den nya fria tv-tablån att gälla och ersattes av baletten Svansjön och långfilmsklassiker. I övrigt fick bara kuppmännens röster höras.
Så är det trots allt inte längre och kommer förhoppningsvis aldrig mer att bli i den oförutsägbara ryska månaden augusti.

Det var som att bli insläppt i det rödgröna förhandlingsrummet.

Rossana Dinamarca från Vänsterpartiet och Miljöpartiets Mikaela Valtersson satt i direktsänd radio och debatterade vinstutdelning eller inte i fristående skolor. De var inte överens alls. Mikaela Valtersson hade lika gärna kunnat prata för ett alliansparti som för det rödgröna samarbetet.

Det måste vara prövningens tid i blockpolitikens  Sverige (både till höger och till vänster). Samtidigt som varje enskilt parti, inte minst de mindre,  gör allt  för att höja sina röster för sina frågor pågår intensiva förhandlingar mellan samma partier för att nå fram till en gemensam valplattform att vinna valet med.

Hur låter det egentligen? ”Ok, Lasse (Ohly), snacka på du om förbud mot vinst i skolan på torget i Gnesta – men glöm helst inte att det aldrig kommer bli verklighet så länge som du samarbetar med oss…”

Samma sak med Maud Olofsson och hennes planer för Vattenfall och med Göran Hägglund och hans  löfte om utökat vårdnadsbidrag. Mer osäkert då med Jan Björklunds skolutspel. Skolan rankas högt och lite mer pli på barnen verkar uppskattas av många väljare. Det enda man kan vara hyfsat säker på är att det som sägs av Fredrik Reinfeldt i hans sommartal på lördag och i Mona Sahlins motsvarighet på söndag kommer att bli verklighet vid valseger.  

Själv är jag inne på föräldraledighetens andra dag (fortfarande i väntan på det lilla livet) men kommer nog inte kunna låta bli att blogga lite om valet som väntar.

Dags för Aftonbladet att lämna V-kongressen i Gävle. Men här fortsätter debatten med bland annat förslag om att återförstatliga SJ och Apoteket – och att införa ett tredje kön. Ett kön som inte är han eller hon (kanske hen?) för människor som varken identifierar sig med kvinnor eller män.
Partistyrelsen har redan sagt ja till motionen.
I kväll blir det fest för vänsterpartisterna. I morgon kommer de rödgröna kamraterna Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand hit. Ett av Lars Ohlys mål med kongressen: Att få starkt stöd med sig för det rödgröna samarbetet. Med några få undantag får man nog säga att han fått det.

Partistyrelsen har lidit ännu ett nederlag på kongressen i Gävle. En majoritet nöjer sig inte med bara tre fokusfrågor i valplattformen: Välfärd, jämställdhet och integritet. Nyss bestämde kongressen att även klimatfrågan ska bli en prioriterad fråga. Därmed måste ett nytt stycke skrivas in i plattformen.

Inför beslutet vädjade partistyrelseledamoten Rossana Dinamarca partikamraterna att besinna sig:

– Vi måste våga profilera oss. Det är en av utmaningar vi står inför i det här valet. Vi kan inte gå fram med en valplattform som är ett helt paritprogam.

Hon fick ge sig. Därmed kan partistyrelsen nu räkna till tre större förluster: Kravet på Sverige ut ur Afghanistan skrivs in i valplattformen liksom kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Dessutom ska alltså ett fjärde ämne in i plattformen.

Lunch med pepparstekt lax och diktläsning är avklarad och debatten går vidare om valplattformen. Partiledningen vill att rätten att vara privat, den personliga integriteten, ska vara ett av tre bärande ben inför valet. Många vänsterpartister vill i stället prioritera klimat- och miljöfrågorna. De som tycker som partistyrelsen lyfter bland annat fram den bild som finns av Vänsterpartiet: Som ett parti som är för centralstyrning, som ”vill pådyvla oss vilken tandkräm vi ska välja”, som ett ombud uttryckte det. Den här bilden vill partiledningen tvätta bort och i stället visa att V är ett parti för frihet och människors rätt till privatliv.

– Faan, jag blev lite rörd.

Lars Ohly har just blivit omvald till Vänsterpartiets partiledare. Stående ovationer och applåder. Nu ligger en blomsterbukett med vita och röda blommor vid sidan av talarstolen.

– Jag har alltid haft motkandidater förr. Nu förstår man vad tidningarna kommer skriva i morgon: Stalinisten Ohly har lyckats – han har utrotat oppositionen!

Sedan läste Ohly en dikt.

– Jävlar vad fint det var.

Han säger att han är stolt över att leda ett parti som vill förändra Sverige och världen.

– Vi börjar i höst.

Bredvid mig reser sig den gamla kritikern Johan Lönnroth ur stolen. Han applåderar också. Vänsterpartiet har gått åt det samarbetshåll han själv önskade för några år sedan.

Vänsterpartister kör man inte över. För ett tag sedan förlorade partiledningen ännu en omröstning och kongressen har nu bestämt att frågan om sex timmars arbetsdag ska in i valplattformen. Nu finns både ut ur Afghanistan och arbetstidsförkortning med.

”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!” jublar en twittrare från #vkongress”

”Ohoj, så skoj!” twittrar Annie Johansson, riksdagsledamot för Centerpartiet.

Ju mer vänster Vänstern blir, desto bättre, resonerar alliansen.

Men faktum är att vänsterpartisterna som röstade emot ledningen i dag har stöd bland väljarna. Enligt en mätning från Novus opinion, beställd av Aftonbladet och TV4, tycker en majoritet av de rödgröna väljarna att sex timmars arbetsdag är ett bra förslag. 79 procent tycker att det är ett mycket eller ganska bra förslag. Störst är stödet bland vänsterpartistiska väljare, lägst bland miljöpartistiska.

När Ulla Andersson klev av bussen hemma i Gävle efter veckor av rödgrönt kompromissande hade hon ett omaka par skor på fötterna. Så hade hon gått hela dan. Efter kongressen lägger sig Ulla Andersson på en strand i Grekland. Det tar på krafterna att för första gången någonsin förhandla fram en budget tillsammans med andra partier med en delvis annorlunda syn på samhället. Särskilt om man som Ulla Andersson är ekonomiskpolitisk talesperson för ett av partierna, i det här fallet Vänsterpartiet.

På kongressen i Gävle pustar hon ut.

– Jag går omkring här och känner mig lycklig! sa Andersson i går när jag och en kollega träffade henne en trappa ner på konserthuset.

För det gick vägen. Det märks här på Vänsterpartiets kongress. Det är en tillställning som annars är känd för hårda tag och tuffa strider men den här kongressen är ännu lugn. I går kväll förlorade visserligen partistyrelsen i frågan om Afghanistan. En majoritet ville, mot ledningens vilja, skriva in i valplattformen att man kräver att de svenska trupperna lämnar landet – snarast.

– Det är ett nederlag jag kan bära med jämnmod, sa partiledare Lars Ohly till TT efter omröstningen.

Annars är det pragmatismen som härskar här. Inte ta strid för alla frågor. Bara lyfta fram de där man vet att Vänsterpartiet kan få väljarnas stöd. Partiledningen har valt välfärd, jämställdhet och integritet. Lyfta fram det som är ”strategiskt och taktiskt rätt” som partistyrelseledamoten Kalle Larsson sa i går.

Acceptera långt mindre skattehöjningar än man egentligen önskar. Inte kräva tiotusentals fler jobb i välfärden. Inte driva på för sex timmars arbetsdag. Inte lyfta fram krav om utträde ur EU.

För nu har man ett regeringsinflytande i sikte.

– Vi kommer kunna utlova att mer av det som vi går till val på också kommer att genomföras. För om vi får en rödgrön regering till stånd så kommer Vänsterpartiet att vara där och utforma regeringspolitiken, och det är en styrka jämfört med förra valet då ingen visste vad vi skulle kunna åstadkomma och hur långt vi skulle kunna nå, sa Lars Ohly till Aftonbladet i går.

Och tillade:

– Jag är helt övertygad om att det här är det bästa sättet att ersätta regeringen Reinfeldt.

Foto: Jerker Ivarsson

Regeringen Reinfeldt ja. När Ohly chattade på aftonbladet.se i går fick han frågan om vad regeringen lyckats bäst med sedan valet 2006.

– Tillåtit myggbekämpning i Nedre Dalälvsområdet, sa Ohly.

Storsint. I dag väljs han om som partiledare.

Lars Ohly säger att vi har en regering som inte bara är icke-feministisk, den är till och med anti-feministisk.

Han lyfter fram de viktigaste frågorna: demokratisering, i samhället och på arbetsplatserna. Jämställdhet och klimat och miljö. Intressant att han nämner klimatfrågan. Den som nästan inte alls finns med i förslaget till valplattform och som gjort många vänsterpartister irriterade. Ett sätt att bemöta kritiken redan innan den uttalats öppet här på scenen?

Nu är kongressen öppnad. 17.00 kan du chatta med Lars Ohly.

Nu kommer Sara från Bitterfittan airlines. Bränslet är ilskan över att kvinnor har lägre lön än männen, lägre pension än männen och över att kvinnorna tar ut fler föräldradagar än männen. Vad vilja Vänsterpartiet?

– Vi kan göra det i den offentliga sektorn, där vi har inflytande, säger Ohly som svar på lönefrågan. 

Genom att förbättra lönenivån kan gapet minska. Men vi måste också påverka det privata näringslivet till mer jämställda löner, säger Lars Ohly.

När det gäller föräldraförsäkringen driver V på för en individualiserad försäkring. Samarbetskollegorna i S och MP nöjer sig med en tredelad försäkring: en del till pappan, en del till mamman, en del att fritt fördela.