I helgen blev jag introducerad till ett helt fantastiskt litet ställe. Restaurangen har funnits länge och det är verkligen märkligt att jag har lyckats missa det under alla år – för HERREGUD vilken god mat! För att inte tala om deras teer. Helt jäkla fantastiska.

Berlin kryllar av vietnamesiska restauranger, men Si an på Rykestrasse 36 är verkligen en av de bästa jag har varit på. Tokfräscht och megagott. Passar lika bra för snabblunchen som för en romantisk middagsdejt. Missa inte.

I går gjorde jag en så otroligt kul och intressant grej. Jag följde med Caro Eickhoff på en av hennes guidade street art-turer. Hon tillhör inte något stort guideföretag, utan gör det helt för egen maskin. En kompis till mig hade rekommenderat hennes turer och sagt att jag bara måste, måste kontakta henne.

Kompisen hade verkligen rätt. Caro, som inte är någon gatukonstnär själv men som är väl förankrad i street art-scenen här i Berlin på andra sätt, delade med sig av sin energi, kunskap och entusiasm på ett så himla fint sätt. Vi lärde oss massor och ju mer hon fick mig att upptäcka och förstå, desto kärare blev jag i Berlin. Jag älskar verkligen att den här stan är så visuell, att konsten verkligen lever i, nästan bokstavligen, vartenda gatuhörn. Redan nu planerar jag att boka Caro för en tur här i Friedrichshain – förstå vad roligt att veta mer om all gatukonst jag ser varje dag!

Caro guidar både på tyska och engelska och bokar gör du genom att maila henne. Max tre personer måste man vara för att turen ska bli av och det kostar 10 euro per skalle.

Det här en yogi, gjord av Josef Foos. Han är en yogalärare i femtioårsåldern som bestämt sig för att sprida sitt yogabudskap även genom de här små gubbarna. Just den här styrketränar, men oftast gör de yoga. Ibland är det gjorda av korkar och ibland är de uppklistrade på väggen som den här. Josef uppmuntrar förresten fler att hänga på hans initiativ och göra egna yogisar. 

Här har ni en korkyogi.

Den här lille personen var det enda som fick vara kvar när väggen verket sitter på målades om.

Titta på stoppskylten. Ser ni gubben som hamnat under plankan? Förresten, det här är också intressant, konsten på huset bakom är ett beställningsverk –  något som blir allt vanligare här bland husägare.  Eftersom det finns en oskriven regel bland gatukonstnärer att inte måla över varandras konstverk kan det, om man inte vill ha taggar och graffiti på sitt hus, vara smart att låta en konstnär måla fasaden. Det gjorde faktiskt ägarna till huset jag bodde i förut. Vi hade en fantastisk målning som gick över halva huset och slapp förmodligen allt för mycket ogenomtänkt och trist klotter på så sätt. Dubbelbra!

Det togs många foton under turen.

Det har fallit bort ett F och ska egentligen stå Frau Freidl. Frau Freidl, fick vi veta, är en tant som bor i huset som bokstäverna sitter på. Tydligen brukar hon sitta vid ingången och blicka ut över Herrmannplatz. En gång kom Frau Freidl precis när Caro stod och berättade om henne – hon blev jätteglad, sken som en sol och utropade ”det är MIG du pratar om! Det är jag som är Frau Freidl!”

Ett politiskt statement. Flera streetart-artister har gått ihop, förmodligen som en kommentar till hur området gentrifieras och förändras. 1UP, alltså andra från vänster, syns förresten på väldigt många ställen här i Berlin. Ofta gör de enormt stora målningar som är extremt svåra att få bort. Till polisens förtret förstås. 1UP står för One United Power, här kan ni se en dokumentär om dem.

Helt klart en supertur!

Det går ett rykte här i Friedrichshain. Jag har inte fått det bekräftat mer än från en kompis som känner folk som brukar ha koll, så ta det med en nypa salt – men det kan vara så att Friedrichshain ska få en pool! Och inte vilken simbassäng som helst, utan en skön, strandbar-parasoll-dricka-öl-och-ha-det-skönt-pool.

Den ska ligga nere på RAW-området (här på kartan) och drivas av samma människor som hade en av de sköna strandbarerna längs med Spree. Om det här nu är sant är det glädjande på flera sätt. Först och främst för att det är härligt att ha ett utomhusbad i närheten när sommarhettan kommer, men också för att det betyder att RAW-området förmodligen ska få vara kvar på det sätt det är ett tag till (charmigt dekadent, ruinromantisk och fullt av undergroundkultur). Det har länge varit tal om att det ska rivas och bli bostäder, något som såklart har mött stora protester. Så håll tummarna nu för att ryktet är sant!

I övrigt handlar mina tankar i dag mest om hur jäkla glad jag är över att bo här i Berlin. För att vi ständigt omger oss med människor från andra länder och för att våra barn (nåväl, bara vår stora än så länge) skiftar mellan tyska och svenska på sekunden – men också för att det är helt normalt för dem att höra sina kompisar prata polska, vietnamesiska, flamländska, franska och spanska. För att det ofta syns pappor som är klädda som mammor på lekplatserna, eller föräldrar som har dreads ner till anklarna, tuppkam eller tjocka ringar genom näsbrosket. För att vi och våra barn hela tiden möter folk som i många, många andra miljöer skulle sticka ut, inte passa in, som det skulle viskas om. För att vi lever i en stad där vi till vardags tar del av olika sätt att tänka, se ut på och bete sig. För att det inte är så viktigt att placera folk i fack här.

Berlin alltså. Världens bästa stad.

I  dag var vi på ett schysst frukostställe här i Friedrichshain. Bra och prisvärd mat, sjukt trevlig personal och, bäst av allt – barnvänligt!

Die Turnhalle är, som alla som kan tyska nog kan lista ut, en gammal gympasal. Varje lördag dukas det upp en stor, fräsch frukostbuffé och varje söndag serveras det brunch (ärligt talat vet jag inte riktigt vad som är skillnaden. Mer varm mat på söndagarna kanske? Jo, så är det nog).

Eftersom stället är så stort är det inte hela världen om ungarna börjar stoja runt lite efter ett tag. Det är ju en gympasal, liksom! Ett annat plus är att barnen äter gratis. För oss vuxna kostar buffén 7,50 euro per skalle, vilket är riktigt prisvärt.

Nu ska jag ladda inför Neukölln Shopping Nacht som jag tänkte gå på i kväll. Stora delar av Neukölln ska förvandlas till något slags vintage-mingel-event. Det låter ju toppen, det har blivit alldeles för få Neuköllnäventyr för mig på sistone. Här finns en karta över vad som kommer att finnas var.

När det har varit vinter i evigheters evigheter och solen äntligen tittar fram, då är det helt okej att ta en så kallad inspirationsdag utomhus istället för att sitta framför datorn. Det har min chef (läs jag) bestämt – och eftersom jag är en sån där duktig typ, gör jag självklart som hon säger utan att blinka.

I går förmiddag blev det till exempel en långpromenad över Modersohnbrücke, till Treptower Park. Titta vilken fin utsikt jag hade! De tre bråkande/kramande gubbarna heter förresten Molecule Man och är ett konstverk som ska symbolisera knutpunkten mellan de tre stadsdelarna Friedrichshain, Alt Treptow och Kreuzberg. Statyn reser sig trettio meter över vattnet.

Och såhär såg jag ut. Väldigt kisigt och härligt väder.

Framme! Treptower Park påminner mig om Djurgården, fast med blick över de nybyggda husen på Stora och Lilla Essingen i Stockholm. Och kanske minus alla powerwalkande unga kvinnor. Här joggas det mest, powerwalkingtrenden verkar inte riktigt ha hittat hit.

Lite samma stil, va? Snackar alltså om de vita husen.

Snart sitter vi på gräset här, grillar och har det härligt.

Och så promenadens höjdpunkt, Sowjetische Ehrenmahl. Så jäkla pampigt och överdådigt och… ja, väldigt rejält, helt enkelt. Monumentet uppfördes mellan 1946 och 1948 och är dels en kyrkogård för 5000 sovjetiska soldater, dels ett minnesmärke över de cirka 80 000 soldater som dödades under Andra världskriget i kampen om Berlin . 40 000 kubikmeter granit användes till monumentet – svensk (och norsk) granit som, ironiskt nog, Hitler hade köpt för byggnationen av Germania.

Det är helt enkelt ett mäktigt ställe. Vackert och allvarstyngt. Tänk bara, så många liv som inte fick levas. På grund av det förbannade kriget.

Den här gången hade jag bara min kassa mobil att fotografera med, ni ska få bättre bilder som gör stället lite mer rättvisa längre fram.

Sedan hem igen, kryssandes mellan vårblommorna.

Så. Redo för skärmen igen!

Du som levt längre än, vad blir det nu… tjugofem år?… kommer kanske ihåg hur det var förr när du kom hem från krogen, luktade lite på håret eller tröjan och insåg att du stank gammal askkopp. Oavsett om du själv rökt eller inte. Inget konstigt i det, lukten av inpyrd cigarettrök var helt enkelt en oundviklig konsekvens av att ha varit ute och svirat.

Åk till Berlin om du blir nostalgisk av minnet. Här röks det nämligen hej vilt på krogen, trots att staden haft rökförbud sedan 2008.

Såhär är det. Den första januari 2008 infördes ett strängt förbud i Berlin som drog ett stort svart sträck över allt vad rökande i offentliga byggnader, på hotell och i restauranger heter – med undantag för de ställen som kunde ordna ett särskilt rökrum i sina lokaler.

Men, eftersom Berlin är Berlin – och berlinarna älskar sina cigaretter mer än sina döners – ändrades lagen bara ett år senare. Många barägare hade blivit helt rosenrasande över att deras gäster inte längre fick bolma loss, och dessutom var det orättvist att bara de med flera rum fick ta emot rökande gäster. Diskriminerande rent av!

Ändringen innebar att alla barer med bara ett rum ändå fick vara så kallade rökbarer om de ville. I alla fall så länge de satte upp en skylt i fönstret som deklarerade att här inne röks det.

De flesta barer har bara ett rum, kan jag meddela. Och de flesta barer här i Berlin är rökbarer. Jag luktar alltså askkopp efter varje utekväll, som värsta 2000-talspinglan. Trots att jag aldrig rökt en endaste cigarett.

Ni vet det där övergivna tivolit jag brukar tjata om? Berlins mest magiska plats, ett helt nöjesfält som lämnats vind för våg 2002 och inte använts sedan dess. Ett gnisslande pariserhjul, en rostig berg- och dalbana och mossiga svanar som  guppar runt i en, igenvuxen, kärleksdamm.

Spreepark heter stället. Det ligger i Treptower park  i östra Berlin och hade sina glansdagar under slutet av DDR-tiden. En kompis till mig, som brukade gå dit som barn, har berättat att det häftigaste av allt var stånden där man kunde köpa mat från ”hela världen”. Från andra kommuniststater, betydde det. Endast.

Nu är Spreepark till salu. Och annonsen ligger, hör och häpna, på ebay. Kostnad: 1 620 000 euro. ”Renoveringsbehov” står det i annonsen. Jo, det kan man lugnt säga.

Vad säger du? Sugen?

Det här är så bra tycker jag. Från den 8-13 mars kommer det att pågå en feministisk filmfestival här i Berlin. På Kino Babylon, Queen Qotti och Villa Neukölln. Alla filmer som ska visas är gjorda av kvinnor och handlar främst om kvinnor – som en skön motvikt till, well, i stort sett det mesta annat som visas på biodukarna. Sehr gut!

Psst! För er som är intresserade att gå, gå in på sajten Berlinbiten.se. Där lottas det just nu ut biljetter till den svenska filmen Belleville Baby, som visas på Queen Qotti den 10:e mars kl 20.00.