Just nu sitter jag som fastkedjad vid min dator hela dagarna – det är mycket som måste bli klart innan öh… i morgon? Herreminje. Nåväl, allt det här stillasittandet får mig att drömma om joggingskor, frisk luft, trötta muskler, aktiva muskler… Ni fattar, JAG BEHÖVER RÖRA PÅ MIG! Jag är verkligen inte någon överdrivet sportig typ, men att bara sitta på min rumpa såhär som jag gjort de sista dagarna gör mig helt tokig.

Vad gör man då? Jo, man börjar fundera på att anmäla sig till ett lopp. För att kompensera på något sätt. Lova sig själva att sen, då jäklar, då ska det springas fram på Friedrichshains gator så det står härliga till!

Det mest kända loppet här är ju Berlin Maraton förstås, men så långt skulle jag aldrig få för mig att springa (ärligt talat tror jag inte att tävlingsarrangörerna skulle orka vänta på att jag skulle komma i mål om jag försökte) –  men kanske ett som är lite mer lagom? Max en mil eller så? Någon som har något tips?

Hur som helst, för er atleter där ute som faktiskt funderar på att springa ett riktigt maraton här i Berlin – här har ni en video från årets upplaga. Det kanske kan bli nästa års nyårslöfte! Att uppleva det där som ni kan se på videon på riktigt, löpandes. Dessutom är det mycket billigare att komma hit för att maratonspringa än att åka till säg… New York eller så.

Jag känner mig aldrig så stolt över att vara svensk som kring lucia. Att få visa upp och berätta om vår fina, fina tradition med ljuset i mörkret och sången. Jag blir en riktig patriot den 13 december varje år. Men med det kommer en hel del andra tankar också.

Jag blir orolig över att mina barn inte kommer att ha den här luciatraditionen integrerad i sig på samma sätt som jag. Att hela det här kulturarvet som jag har fått genom att gå luciatåg sedan jag var liten  – det kommer vi att få kämpa för att våra barn ska känna tillhörighet till.  Vill jag det?

Och så tänker jag på hur fruktansvärt priviligerade vi är som svenska invandrare här. Tyskar älskar oss och våra traditioner. De är intresserade och vill lära sig mer. Sverige och svenskar har hög status. Det lussas i Berliner Dom varje år. Berliner Dom! Det säger en hel del om hur flott det är att vara svensk i det här landet. (Det är Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör som kommer hit.)

Och så tänker jag på hur det skulle vara om vi inte var så omtyckta. Om folk mörknade i ögonen när svenskar kom på tal och började prata om den ruttna fisken vi stoppar i oss, vårt sjuka förhållande till sprit och obehagliga tro på att vi är bäst i världen på allt. Om vi blev nekade att hyra lokaler för våra luciafiranden för att folk inte ville ha med oss att göra.

Hur skulle det vara då får oss att bo här? Skulle jag känna likadant för lucia då? Ja, säkert. Den traditionen sitter djupt. Men jag skulle nog känna mig missförstådd också. Kanske frustrerad. Ledsen såklart. Och jag skulle vara ännu mer rädd för att mina barn inte skulle få med sig det som är en så stor del av mitt, och deras, kulturarv. Jag skulle nog bli ännu mer patriot. Ännu mer svensk.

Det är lättare att integreras när man tas emot med öppna armar.

Så var vi där igen. Nyårstider. Årets bästa och festligaste planer ska smidas för årets bästa och festligaste kväll. Tänkte ni fira i Berlin? Bra! Berlin är en grym nyårsstad, såklart. Kanske en av de bästa till och med. Men staden är stor och det gäller att ha en bra plan. Som gjorts i förväg – inte på planet på väg hit.

Såhär skulle jag tänka om jag var på väg hit över nyår.

Maten
Vi är ute efter nyårsstämning här, n’est-ce pas? För mig betyder det avslappnat och vintermysigt med en touch av flärd. Fyrarätters och hummer är inget måste, hellre en skön stämning. Jag skulle satsa på att äta middag på någon av följande restosar:

Les Valseuses. Ett sånt där ställe som bara känns så himla trevligt! En bra start på kvällen, helt enkelt.

Schneeweiss. Snygg och matmässigt säker alprestaurang här i Friedrichshain. Nära till massor av klubbar i Friedrichshain efter middagen.

Feliu, urmysig spanjor som serverar mat med en lyxig touch. Fast prisvärd som sjutton.

Neni. Utsikten! Hipsterklientelet! Och så kan ni knalla över till übersnygga Monkey Bar på samma våning efter middagen.

Kardas Mine Balikci Ergün. Turkiskt fiskkalas på en av Berlins knasigaste, och charmigaste, restauranger.  Roligt!

The Grand. För er som vill lyxa till det lite (och äter kött). Vita dukar, snygg bar bredvid och klubb i källaren.

Tolvslaget
Ni är ju ändå i Berlin och visst vill ni väl ha en nedräkning på Brandenburger Tor med er hem? Det är ju en klassiker! När klockorna väl slagit, pussandet är färdigt och ni lyckats ta er ut från massorna (och kaaaanske lyckats haffa en taxi, men högst otroligt), är det hög tid att börja DANSA.

Partys
Monster Ronson’s Ichiban Kareoke. Vem, VEM, vill inte sjunga kareoke på nyår? Alla vill väl det? Väl? Och ingen fara, Berlinpubliken är känd för att vara väldigt kareokevänlig (aka förlåtande).

Clärchens Ballhaus. Knäppt och galet bara. Discokula i taket och så megafestligt på alla sätt och vis.

Zur Wilden Renate  Kul och knasig klubb i Friedrichshain. Sehr Berlin.

Sedan finns det ju såklart cirka en miljard andra klubbar i stan som ordnar nyårsextravaganza. Här har ni en sida som listar några av dem.

Men hörni, vad ni än gör – boka bord och köp biljetter NU. Platserna kommer fort att ta slut. Och en sak till: Akta er för fyrverkerierna vid tolvslaget. På riktigt alltså, håll er undan från gatorna just då. Det är no control därute.

Ha så kul (och tack till alla vänner och bekanta som hjälpt mig att spåna)!

Yay! Den perfekta videon för oss utlandssvenskar som tröttnat på att för örtifjärte gången dra vad och varför och hur vi egentligen firar den här dagen.

Tack till den eminenta skandinavienbloggen Besser Nord als nie för tipset.

Och glad Lucia kära ni! Jag blev för första gången lussad av mina barn i morse. Asså, känslorstormen som kom med det. Ni anar inte. Obs! att Lucia är min bästa högtid på hela året.

Inte för att jag har hunnit vara på så himla många ännu – men jo, det kommer nog hur som helst bli den vid RAW och Holy Heimat här i Friedrichshain som blir favoriten. För att ruinområdet är det finaste stället jag vet i hela Friedrichshain, för att det finns så god mat där men allra mest för att de fixat en så superfin skridskobana (och skridskor att hyra för 3 euro paret). Och okej, lite för att det ligger runt knuten från där vi bor. Det finns ingen julmarknad i världen som är värd att tunnelbana sig runt halva stan med två vinterklädda personer under 6 år för. Just saying.

Öppet torsdag-söndag från eftermiddagen och framåt. Rekommenderas å det varmaste.

Jag känner mig så lycklig de här dagarna. Svämmar liksom över då och då av bubbel och jubel inombords och kan inte låta bli att le över hur jäkla fint allt är.

Som nu till exempel. Här sitter jag på Silo, mitt favoritkafé och dricker min sojalatte – som jag inte ens behöver beställa för att jag är här så ofta. Den bara kommer till det bord jag sätter mig vid. En så fånig sak egentligen att bli lycklig över, men det blir jag.

Eller som i söndags, när min son lärde sig att åka skridskor. Tog sina stapplande, och oändligt stolta, skär mitt bland de vackra ruinerna och allt det färgglada nere vid RAW. Vad är väl den upplevelsen mot en tråkig isrink i en förort utanför Stockholm? Lyckobubbel i magen.

Eller som i lördags natt när jag passerade en lägereld (i en grill) på promenaden mellan Neukölln och Friedrichshain. Mitt på Oberbaumbrücke. Glühwein såldes för en euro, någon spelade gitarr. Det var förstås nästan överklyschigt berlinbohemskt, men vem bryr sig? Det såg så mysigt ut, så spontant och rart. Lyckligt bara.

Och så hela utomhuspartyt vid S-bahn hundra meter längre fram. Dekadent, stökigt, högljutt, påverkat och säkert på många sätt sorgligt om jag skulle ha tittat mer noggrant – men ändå. Det var fest! High-on-life-känsla i luften, musik och leenden. Någon försökte lära sig att spela trumpet medan kompisarna runt omkring skrattade så de kiknade, det skålades i ölflaskor och kön till de gamla partyfotoautomaterna var lång. Jag är förresten så förtjust i de där automaterna.

Det är sällan jag är en del av gatupartyt längre, det är jag för mycket småbarnsmorsa för, men jag ser det, njuter av det, riktigt vältrar mig i berlinromantiken. Intrycken den här stan ger får mig att sprudla av kraft och lust.

Och snart ska jag ut och upptäcka ett ställe jag aldrig varit på förut, men längtat länge efter att besöka (stay tuned!). Det är förresten en sak till jag gillar, att jag är långt ifrån färdig med att upptäcka den här stan. Lyx ju.

Berlin alltså. Mitt bästa äventyr. Mitt lyckopiller.

Tyskar är julmarknadsproffs. Så är det bara och jag har sällan upplevt sådan juluppladdning som jag gjort här i Berlin. Det är över sextio julmarknader på gång här nu och nästan alla är precis sådär glittriga, äppelmustdoftande och toffelståndsmysiga som de ska vara.

Sugen på att kombinera glühweinet med typiskt berlinska vibbar? Här är tre alternativa marknader som är kul.

1. Emils Weihnachtsgarten. Konst och kultur på gården till det ruffiga konstnärskollektivet Willner Brauerei i Pankow. emils-weihnachtsgarten.de
2. Holy Heimat. Livemusik, skridskoåkning och Berlindesignade julklappar i ruinerna av det gamla tågstallet i Friedrichshain. www.neueheimat.com
3. Weihnachtsrodeo. Mingla med hipsters och spana in Berlins coolaste märken. www.kadre.de

Om du har fler tips på alternativa marknader här i stan, fyll gärna på i kommentarsfältet.

December alltså. Hundra miljoner adventsfikor, glöggfester, baka-med-barnen-dejter och så deadlines, deadlines, deadlines precis innan jul på det. Och just det, julklapparna ska ju fixas också. Genomtänkta helst, till alla arton i närmaste familjen.

Jag älskar att ta mig runt för att upptäcka nya ställen här i stan, men intensiteten den här månaden har gjort att kolla in-listan börjar bli lång. Men strunt samma, jag tipsar om ställena ändå, så kan ju ni som hinner dit före mig (eller redan varit där) berätta för mig hur det var? Ja? Ja!

Så, här har ni mina topp tre kolla-in-ställen i just nu.

Til the cows come home
I en container (på riktigt) på Schönhauser Allee kan man äta nyttigt och bra.  Vegetarisk slow food, superjuicer och smoothies och sånt. Mina vänner som varit där har älskat stället, nu är det snart bara jag som inte testat det ännu.

Unverpackt
Men det här då! Helt jäkla fantastiskt. En start up som går ut på att sälja livsmedel helt utan plastförpackningar. Så himla bra och måste, måste såklart kollas in.

Zweimeilenladen
En pop up som bara säljer produkter som produceras inom en radie av två mile. Jag går alltid igång på lokalt producerade grejer som känns unika, som andas Berlin. Hoppas bara att jag hinner dit innan den stänger den 21 december.

Ni då? Vad har ni på er kolla-in-lista? I Berlin, i er stad, i världen? Tell me!

Jag vet vad min man önskar sig i julklapp. En biljett till Lollapalooza, en av världens mest kända rockfestivaler. Den kommer nämligen hit, till Berlin! Blir nog skoj det. För Rickard. Jag slipper helst.

Hu. Rockfestival. Leriga gräsmattor (Tempelhoffältet) och distade gitarrer. Urk.

Berlin har drabbats av en köldknäpp. Eller, alltså, så kallt är det inte, bara några minus – men det är något med den Berlinska kylan. Den är kallare än något jag varit med om förut (det skulle vara vinterveckan i Sarajevo -98, fy fan vad jag frös) och går in på djupet på ett sätt som jag inte upplevt att den gör i Stockholm. Den lägger sig som en isbit kring skelettet och gör att jag, även om jag vet att jag borde för att hålla mig varm, inte kan röra mig. Det går inte. Jag fryser fast. Blir blå. Tänker att om jag inte kommer inomhus nu så dör jag.

Eller så är det bara jag som har för lite kläder på mig. Har inte ägt ett par långkalsonger sedan jag gick i skolan (obs att jag har två ylletröjor och dunjacka på mig ute).

Hur som helst. De senaste dagarna har vi frusit häcken av oss i alla möjliga sammanhang, nu senast genom att gå det traditionsenliga laterneumzug (typ lanternatåget?) genom Friedrichshain, ordnat av barnens förskola. Det går ut på att man ska gå i grupp genom mörkret med hemmasnickrade (helst, om man vill få föräldrapoäng) lanternor som lyser upp, medan man (barnen) sjunger den här låten.

Eftersom vår förskola består av över 200 ungar, och tåget därför består av över 400 pers, är det bara att glömma det där med sjungandet. Istället är det en marschorkester längst fram som spelar musiken. Jag gillar det, det är pampigt! Och så blir det lite som en väldigt glad och gullig demonstration.

Efteråt var vi så nedkylda att vi var tvungna att göra ett stopp på Friedrichshains bästa pizzeria, Ritrovo, för att värma oss. Såklart passade vi på att beställa några pizzor när vi ändå var där. Det är ett härligt ställe. Högljutt, klottrigt och väldigt avspänt – och sjukt goda pizzor. Rekommenderas!