Nya alster på Niederbarnimstrasse, Friedrichshain, Berlin.
Nä, hörrni. Nu ska jag bada i havet, kolla på delfiner, jaga ungar på kritvita stränder, shoppa på souken och öva simtag med min femåring ett tag. Semester i Oman väntar. Vi hörs!

Allra vackrast var installationen längs med East Side Gallery. Mot den färgglada muren. Jag cyklade förbi där strax för sex på kvällen, luften var full av förväntan. Leende människor som minglade i det mjuka ljuset från ballongerna.

Vid Brandenburger Tor var det över en miljon människor. I de massorna gav jag och min kompis Jennie oss inte in, vi stannade vid Potsdamer Platz. Det var kallt, men det gjorde inte så mycket. Folk skrattade och hade kul, även vi.

Vi läste på de små lapparna som satt fast i snöret till ballongerna. Alla 8000 ballonger hade en fadder som var och en skrivit ett alldeles eget meddelandet om frihet.

Och vid kvart över sju så for de första ballongerna iväg. Jubel och applåder, tusen smartphones i luften. Det gick långsamt och koordinationen av uppsläppet var inte den bästa – men effekten uteblev inte. I alla fall inte hos mig (har hört att många på andra ställen i Berlin tyckte att det kändes väldigt mesigt alltihop. Att det liksom blev ett antiklimax när ballongerna bara… svävade upp. Undrar lite vad de förväntade sig? Att skicka upp ballonger i luften är trots allt en ganska stillsam händelse).

Någon bättre bild på själva uppsläppet än så här fick jag inte till. Jag koncentrerade mig istället på att uppleva det – och jodå, är jag såg hur de handskrivna lapparna fladdrade i vinden kom allt en tår. Alla tusentals berättelser om frihet som steg mot himlen ovanför oss, det var så fint.
Jag är så glad över att jag var där.

Det är jubileumskväll och jag ska strax ge mig in i massorna i centrala Berlin för att vara med och fira. Rapport om kvällen kommer!

Tills vidare kan ni kolla in det här, ett riktigt snyggt interaktivt bildspel som visar skillnaden mellan Berlin under det kalla kriget och i dag.

Det händer så mycket här i helgen! Murgrejer i samband med 25-årsjubileet förstås, men i mitt liv även helt vanliga festligheter som lekplatsinvigningar, barnkalas (plural) och releasefester (The Bread Exchange-boken, skriven av svenska Malin Elmlid, ska firas i Tyskland). Kläm in allt på en enda helg bara, livet! No worries, morsan fixar.

För er som är i Berlin i helgen, här har ni murfirandets höjdpunkter:

Den nya permanenta utställningen 1961 | 1989. Die Berliner Mauer på det mycket bra Gedänkstätte Berliner Mauer invigs på söndag. Här kommer kommer det också att finnas guidade turer kring området på både tyska och engelska var trettionde minut mellan 14.00-16.30 (endast på söndag).

Självklart finns det massor av andra specialkomponerade guidade murturer att välja mellan. Berlin on Bike brukar vara riktigt bra.

Ljusinstallationen Lichtgrenze som går längs med den forna muren. Går att titta på hela helgen, men synd att missa den pampiga avslutningen klockan 19.00 på söndag då de 8000 lysande ballongerna ska släppas upp i luften. Här kan man se var ballongerna kommer att släppas när och vilka ställen som är bra att stå på. Om man kan tänka sig att missa Brandenburger Tor-festligheterna skulle jag tro att det blir fint att stå längs med East Side Gallery och floden (se karta här).

Stor fest på Brandenburger Tor. Tal, artister (bland andra Paul Kalkenbrenner, en av Tysklands största technostjärnor), minnestunder, alles. Pågår från 12.00 och framåt. Räkna med knökfullt.

Och så för att komma i stämning:  Här har ni Visit Berlins trailer inför hela schabraket. Ha det så trevligt!

Ursäkta klyschan, men var tar dagarna vägen? Ibland gör det här frilanslivet mig helt desorienterad. Jag håller på med så många olika saker som var och en kräver så mycket fokus och kreativitet av mig att jag ibland helt tappar uppfattningen om tiden och resten av livet omkring mig. Hela den här veckan har jag simmat omkring nere i min djupa koncentration, från den ena grejen till den andra, utan att någonsin komma upp till ytan ordentligt. Inte helt optimalt när man har två små barn, kan jag meddela. Men men, så blir det ibland och jag kommer att ha chans att ta igen det big time under semestern i värmen nästa vecka (VÄRME! SEMESTER! NÄSTA VECKA! AAH!)

Men nu halkade jag iväg, jag skulle ju berätta om Tempelhof. Den gamla flygplatsen mitt i stan, ni vet.

Tempelhof var fram till 2008 en fullt fungerande flygplats – om än liten, omodern och alldeles för central. Brussels Airlines landade där till exempel, ända fram til the bitter end. Även min kära make Rickard har landat där faktiskt, när han gick i flygskola. Eller var det någon av hans kompisar som var tvungen att nödlanda där bara? Minns inte. Den byggdes i alla fall på uppdrag av Hitler som såklart ville att det skulle bli den största, mest ass kickande flygplatsen i världen. Det blev den också. Länge var byggnaden en av de största i världen.

Sedan flygplatsen lades ner har själva lokalerna använts till lite allt möjligt. Mest kontor, mässor och sånt. Flygfältet har blivit en park. Eller, alltså, park och park. Det är ju jätteplatt såklart. Och inte en enda liten buske så långt ögat kan nå. Megastor gräsmatta känns som en mer rättvisande beskrivning.

Tempelhof är ett viktigt ställe för Berlin. Jätteviktigt. I alla fall rent känslomässigt. Det symboliserar sorg och vidrigheter likväl som hopp och frihet. Här låg ett av Berlins första koncentrationsläger under andra världskriget och här landade de allierades flyg under luftbryggan till Västberlin 1948/49. Och nu på senare tid har fältet blivit en symbol för (bland annat) bevarandet av Berlins själ, att inte bulldozra över det som varit i byggandet av allt nytt och fräscht.

Det snackades nämligen länge om att det skulle byggas lägenheter  och ett jättebibliotek här, men det blev nerröstat tidigare i år. Berlinarna ville ha kvar sitt Tempelhof precis som det är i dag. Kan tänka mig att en hel del politiker gråter blod över det – det är ett stort stycke land mitt i stan som det skulle kunna tjänas mycket pengar på. Och nya bostäder behövs.

Men berlinarna är glada! Jag inräknad. Dels för att jag gillar vidder – det insåg jag redan på den tiden Rickard gick i sin flygskola som låg på en väldigt platt golfbana i Skåne – och dels för att jag tycker att det är viktigt för att våga behålla sådant som betyder mycket för invånarna, vilket Tempelhof verkligen gör. Dessutom – kan det finnas ett bättre ställe att köra inlines, longboard, cykel, motorfordon á la segway och flyga drake på än ett gammalt flygfält? Perfekta breda asfalterade vägar med plats nog för att duga som motionsspår för halva Berlin och en härlig vy över den (faktiskt väldigt tjusiga, om än lite läskiga) gamla naziskapelsen och tv-tornet.

Vi var där och sprang av oss i söndags och kommer definitivt att åka tillbaka. Bra att veta är att det går att hyra flera av de där konstiga elåkdonen som finns nuförtiden. Annars är det väldigt okommersiellt på Tempelhof. Än så länge.

Det är mycket mur i bloggen den här veckan, men så får det bli given the big jubileum på söndag.

Och nu jäklar, leute, nu ska ni få en hel jäkla podcast på ämnet! I det här avsnittet av Berlinpodden får ni höra om hur muren, trots att den inte finns längre, påverkar min och Kristinas vardag och om varför jag tycker att det känns som att såret efter DDR fortfarande är svidande öppet. Lyssna också på Florian Schmidts spännande berättelse om när han trotsade poliserna, klättrade upp på muren och skrek ”MUREN MÅSTE BORT!” för full hals den där natten för 25 år sedan. Och så förstås – våra bästa murturismtips.

Ett innehållsrikt avsnitt, helt klart!

Lyssna här eller ladda ner Berlinpodden på ITunes.

Kommer du hänga i Berlin i helgen? Se då till att vara någonstans längs med den forna muren klockan 19 på söndag kväll. Då ska 8000 stora lysande heliumballonger släppas upp i luften – som en hyllning till friheten och murlösa samhällen.

Jag kommer definitivt att vara på plats. Kanske gråta en skvätt till och med.

Här kan ni läsa mer om allt som kommer att hända i stan i samband med jubileet.

Dragdrottningen som kunde rocka rockring med rumpan är nog det jag kommer ihåg bäst från hela halloweenkvällen. Jag var grymt imponerad, det är inte lätt att få till en snurr runt övre delen av låren och svanken, försök själva! Sedan kan förstås de starta rockringsminnena också bero på att uppträdandet var relativt tidigt på kvällen.

Vi var ju på sprillans nya klubben Horns and Hooves. Det var fullt ös med massor som hände på scenen. Det ena märkligare än det andra – sierskor,  dragqueens och sensuella ormmänniskor.Och så var ju förstås hela dansgolvet fullt av utklädda människor. Såhär såg jag och mina demonkompisar Hanna och Elsa ut.

Elsa var helt klart läskigast med sitt strimmiga ansikte. Klubben var bra, inte så stor vilket gav en intim känsla. Jag gillade den!

Resten av helgen har handlat ganska mycket om att samla ihop spillrorna av mig själv – den här småbarnsmorsan är inte helt van att vara ute och snurra på nätterna, förstår ni. Nu väntar en vecka full av jobb, jobb, jobb och – viktigt – murfallsfirande på söndag. Mer om det kommer!

Hej på er!

Jag måste egentligen göra mig i ordning till den lä-hä-skigaste våldnaden ever inför halloweenklubben jag ska på ikväll nu, men vill bara slänga ut ett snabbt restaurangtips såhär inför helgen.

Pyttelilla italienaren Vineria Fraschetta här i Friedrichshain är en sån där resto som man vanligtvis bara går förbi utan att ens märka att den finns (inte minst för att det rakt över gatan ligger en strippklubb – jag kan inte alla fall aldrig låta bli att kolla lite extra på ställen med övertäckta fönster och sånt). Det är synd, för den är himla trevlig. Kanske inte alltid världsklass på maten, men deras antipastitallrik är toppen och tryffelpastan, TRYFFELPASTAN! Så fruktansvärt, fantastiskt, svindlande god.

Så alltså. Vineria Fraschetta. Tryffelpasta.

Trevlig helg!

Jag blev med barn nästan på en gång efter att vi hade flyttat hit. En sommar som ung och galen i Berlin hade jag, sedan har jag bara varit småbarnsförälder här. Man kan alltså absolut säga att min erfarenhet som förälder i Berlin är bra mycket större än mina erfarenheter på de berlinska klubbgolven. Om det nu inte redan framgått.

Men jag är grym på att hitta till bra lekplatser och jag vet var de bästa lekkaféerna ligger. Jag kan aktivera mina ungar en hel helg i ett regnigt Berlin (alltså kan, sedan om jag orkar är en annan femma) och jag fick tidigt ett ganska imponerade förråd av barnrelaterade ord på tyska. Som elterngeld (föräldrapenning), windel (blöja) och schreikind (bebis som gråter mycket). Till exempel.

Många andra utlandssvenskar väljer att flytta hem till Sverige i samband med att det ska bildas familj – jag valde att flytta hit då. Och vet ni, det är något av det bästa jag har gjort. Berlin är en underbar stad att vara småbarnsförälder i. På så många sätt. Här är några av dem.

1. Det finns massor av lekplatser. Överallt. Någonstans läste jag att det i hela Storstockholm bara finns knappt 300 stycken – här finns det över 2000. Bara i innerstaden. Det säger något om hur vänlig inställningen till barn och barnfamiljer är här.

2. Det är ofta helt okej att ta med sig barnvagnar och barn in på restauranger och kaféer utan att folk tittar snett på en. Antar att det beror mycket på att det helt enkelt finns mer plats här – lokalerna är ofta större än i exempelvis Stockholms innerstad. Överhuvud taget tycker jag inte att det är så uppdelat här mellan barnfamiljer och de som inte har barn. Barn är välkomna i det allmänna rummet på ett annat sätt än jag upplever att de är i Stockholm.

3. Det är inga problem att amma öppet. Många jag känner drog ut hela tutten när det var dags, utan att skyla sig minsta lilla. Det här med nakenhet är ju, som sagt, ingen biggie här (sedan finns det förstås områden i Berlin där det inte är lika vanligt att kvinnor gör så, men ändå).

4. Det finns väldigt mycket kul aktiviteter här för barnen. Flera museer är helt anpassade till barn och nästan varenda stadsdel har ett antal dockteatrar och barnkaféer att välja mellan. Det är dessutom ofta billigt med inträden och biljetter.

5. För oss som bor här permanent: Förskolesystemet är väl utbyggt, subventionerat och de flesta förskolor tar emot barn under tre år – det sistnämnda är  inte någon självklarhet om man ser till resten av Tyskland.

6. Sist men inte minst. Det är lugnt här. Easy going. Ingen statushets, ingen fulltecknade kalendrar. Eller nåväl, det är klart att många har fullt upp här också, men såhär spontana som vi är här tror jag faktiskt inte att vi skulle vara om vi bott kvar i Stockholm. Vi vet nästan aldrig hur våra veckor kommer att se ut, ändå äter vi middag med vänner, åker på utflykter och sånt mest hela tiden.

Ni som är här eller har varit här med barn – vad tycker ni?