Här har ni en video som kastar er rakt in i det berlinska tolvslaget. Berlinarna blir som tokiga med allt som smäller på nyår, alltså verkligen helt spritt språngande. Skitsamma om några fingrar ryker på kuppen! Verkar de tänka.
Småkids håller raketerna i handen och skjuter iväg, folk står bara någon meter ifrån uppskjutningsplatserna och jag har till och med sett hur raketerna riktats direkt mot andra människor.
Jag är tillbaka i Berlin och så in i bengen redo för det nya året. Jag tänker mig att det ska innehålla väldigt många spännande saker – till exempel att jag ska bli fruktansvärt framgångsrik i precis allt jag företar mig (alltså allt från jobbprojekt till surdegar och yogaposer) och dessutom en mycket integrerad och engagerad skolmamma så fort min son börjar i första klass i höst – skit samma om jag bara hänger med på hälften av vad som sägs på föräldramötena. Jag är så trött på att bara vara med på ett hörn i de där sammanhangen, vara utbölingen, invandraren som måste vara noga med vad jag portionerar ut min energi på för att inte ta slut alls – för gudarna ska veta att det slukar energi att komma någon annanstans ifrån och vara tvungen att lära sig allt som är självklart för infödda. Men på det sjunde året är jag äntligen på där, med energi som kommer räcka hela vägen. Jag känner det!
Jag ska äta mindre socker men dricka alldeles lagom mycket öl och så tänkte jag fortsätta att resa en hel del. Hänga med R, aka wherethehellamI_qm (följ och lös hans quiz på Instagram!), till diverse sköna platser på jorden. Kanske göra några reportageresor med Hanna också? Och så en lång Sverigesommar på det. Njuta av det bästa av mina två världar. Den i Berlin och den i Sverige.
Berlin, ja. Min bästis i alla väder, mina drömmars stad! Vad ska du och jag hitta på i år? Något alldeles extra kreativt och kul och alldeles underbart, tycker jag. Bring it on, 2015. Jag är redo.
Med tanke på att det har varit murjubileum i år känns det nästan självklart att bjuda på den här klassikern i dag. David Hasselhoff, Der Hoff, sjunger Looking for freedom på Brandenburger Tor, nyårsafton 1989. I blinkande läderjacka.
Och med det önskar jag er ett GOTT NYTT ÅR! Må 2015 ge er många härliga Berlinmoments! Antingen i själva stan, eller här på Johannas Berlin. Tack för i år!
Govänner! Det har blivit dags att rösta på Aftonbladet Resas stora omröstning Favoritresan (Berlin, eller hur?). Var med du också – alla som röstar har chans att vinna en resa värd 10 000. Nicht schlecht, va?
Omröstningen går till såhär. Åtta resekategorier, klicka i dina favoritalternativ. Klart! Väldigt enkelt och snabbt går det.
Vart jag vill åka 2015? Många ställen, men här är några av dem.
– Till Malta som jag bara hann uppleva en bråkdel av när jag var där på reportageresa i våras – för att vara en så liten ö fanns det imponerande mycket att göra. En yogaresa till den gröna och supervackra ön Gozo till exempel, hur härligt verkar inte det?.
– Safari i Afrika, Kenya kanske. Ta med barnen, uppleva savannen tillsammans med dem. I och för sig kanske det är bättre att vänta ett par år tills lilltjejen är lite äldre, men någon gång ska det banne mig bli av.
– Sen har vi ju mitt eviga drömresmål Nya Zeeland. Varje gång jag skriver om något där börjar jag längta och fundera på när vi kan åka dit. Naturen! Maorikulturen! Det finns så mycket jag vill utforska där.
Vart vill ni? Röstar gör ni här, vinnarna publiceras i januarinumret av Resa. Viel spass och lycka till!
Jag har gått runt i flera dagar och funderat över hur jag ska summera det här året. Det har inte varit lätt, måste jag säga. 2014 har varit ett bra år, men det kommer knappast att gå till historien som ett av mina mest händelserika. Nåväl, må så vara. Livet har puttrat på, jag har jobbat med lagom utmanande grejer och barnen har mått bra och blivit större – vilket förstås gjort vår pussliga pilot-frilansar-vardag här lite, lite enklare. Och Berlin har varit toppen, som vanligt.
Men, med det inte sagt att det inte hänt någonting. Även i de puttrigaste kastrullerna finns det bubblor! Här kommer min årssummering.
Nyheter i mitt Berlinliv
Åter började med en ganska stor förändring för mig. I februari sa jag upp mitt älskade frilanskontor. Det var med tungt hjärta, men eftersom det var jag som skötte hela ruljansen av stället blev det en sak för mycket att hålla reda på. Att vara halvtidsensam småbarnsmorsa med eget företag räcker för att få dagarna att gå, om man säger så. Dessutom var jag där för lite. Jag letade ett tag efter ett annat härligt kreativt ställe att sitta på, men gav upp när jag insåg att jag flänger runt för mycket för att det ska löna sig med en kontorsplats.
Jag började jobba med det här geniet i ett projekt som ger mig fjärilar i magen bara jag tänker på det. Häng kvar här på bloggen så kommer ni att få veta vad det handlar om.
Bästa Berlin-ögonblicket
När jag cyklade längst med Lichtgrenze under murjubileet, bara någon halvtimme innan ballongerna skulle släppas upp i luften. Ljuset från ballongerna, stämningen – det var verkligen magiskt. Här är mitt inlägg om kvällen.
Största Berlinöverraskningen
Att den nya flygplatsen inte öppnat i år heller. Skoja! Tror att varenda berlinare skulle tycka att det vore en betydligt större överraskning om den hade öppnat i år (eller någonsin blir färdig. Fast nu är det sagt att den ska vara klar om tre år. Vi får väl se hur det blir med den saken). Däremot var det en stor överraskning att den stora modemässan Bread & Butter gått i graven.
Bästa Berlindejten
När jag tog en dag ledigt med R, åt frukost vid vattnet och cyklade runt i Kreuzberg resten av dagen. Att bara hänga runt och upptäcka staden vi bor i var definitivt något vi borde göra oftare.
Årets restaurangfavorit
Det får nog bli den här pärlan, som jag typ varit sist i hela stan på att upptäcka. Åh, nu blev jag sugen på vietnamesiskt. Perfekt efter all julmat.
Årets nakenchock
Nyöppnade spastället Vabali. Så stort, så flott,så många pooler, så många rumpor, snoppar, snippor och tuttar. Till och i poolerna, badkläder är strängt förbjudet där. Ett riktigt nudistparadis – utan att vara ett uttalat sådant. Här berättar jag mer om upplevelsen.
Årets Berlinvardagsgrej
Att cykla upp till Prenzlauer Berg. Lätt uppförsbacke hela vägen, nästan 40 minuters cykelväg dit jag ska. Jobbigt och på gränsen till för svettigt om man ska kunna vara representabel när man kommit fram, men grym vardagsträning.
Årets Johannas Berlin-inlägg
Men det måste ju bli det om bajset, va? Framför allt på Facebook rasade diskussionerna. Bajs engagerar, helt klart.
Viktigaste Berlinhändelsen
Kanske att Klas Wowereit har slutat? Vår före detta borgmästare, Berlin är fattigt men sexigt-killen. En era är över. Eller, vad tycker ni? Jag har säkert glömt något enormt superviktigt nu.
Viktigaste insikten
Att jag vill bo kvar här ett tag till. Jag har funderat mycket på det under 2014, var vi egentligen ska bo, vilka våra barn ska bli, vilken nationalitet de ska känna tillhörighet till, vad vi väljer bort genom att bo kvar, vad vi skulle välja bort genom att flytta härifrån. I vanlig ordning kom jag fram till att livet i Berlin är för bra för att byta bort.
Tack alla ni som läser och kommenterar och engagerar er! Att blogga (och podda) är det roligaste jag vet, mycket tack vare er <3
Halleluja! Vinden har vänt! Julen kan börja! I dag var jag till och med så pigg att jag med lite paracetamol i kroppen kunde ta mig och barnen till Alexanderplatz och julmarknaden där. Det kan verka vara i mesta laget för en person som trodde att hon låg för döden i går, men det ligger bara några minuter bort med tunnelbanan härifrån och barnen behövde underhållas. Det fick gå.
Om jag säger så såhär: Det är knappast Berlins mest classy julmarknad. Här kan man, förutom att äta brända mandlar och åka karusell, även fröjdas på ställen som Das Partyhaus vom Nikolaus, (där kan man säkert få lite allt möjligt mit schuss =med extra skjuts, aka sprit). Dessutom är inramningen kanske lite väl urban med alla lyftkranar och tåg och stressade människor överallt. Men barnen var exalterade och jag lycklig över att vara återuppstånden. Allet jut.
Ett av mina mardrömsscenarion har inträffat. Jag är kommer-inte-upp-ur-sängen-sjuk medan R är i Japan och barnen så uttråkade och oomhändertagna att det inte finns några gränser. Misär. Det är vid sådana här tillfällen jag förbannar vårt val att bo så fruktansvärt långt bort från avlastning i form av familj.
Men, jag försöker tänka positivt. Det kunde ha varit värre. Sjukan kunde ha kommit på julafton, eller – hu – på flyget på väg till Sverige. Och min femåring har visat sig mer kompetent än jag någonsin sett honom. Snart droppar dessutom några vänner förbi med lite proviant så att jag kan ge barnen något annat än smörgåsar. Vi överlever. Ack.
Och, även om min hjärna är mos så kan jag åtminstone, från mitt sorgliga sängläge, ge er ett par kul tips.Det första för alla som befinner sig i Sverige och behöver en sistaminutenjulklappsidé. Vad sägs om en bok om knäckebröd? Ja? Ja! Knäckebröd – en bok om livets hårda är skriven av mig och bagaren Olof Jönsson, med massor av härliga, och enkla, recept på knäckebröd. Fin är den också, med ett omslag som känns som ett mjöligt bakbord och vackra bilder tagna av fotografen Jakob Fridholm. Finns där böcker finns!
Tips nummer två handlar om den där piloten jag så hemskt gärna skulle vilja var här just nu. Han har nämligen ett instagramkonto, wherethehellami_qm, som är superkul – särskilt om du är en resnörd och/eller flygnörd. Så här funkar det: Han fotar så det står härliga till på alla sina resor (vi snackar alltså om en kille som hinner med två, tre världsdelar i månaden) – sedan får man gissa var han är, oftast med hjälp av några ledtrådar. Inte sällan är bilderna tagna från cockpit. Följ honom vetja, det är skoj! Sa hon helt opartiskt.
Vill ni följa mig på Instagram heter jag johannapaues.
Just nu sitter jag som fastkedjad vid min dator hela dagarna – det är mycket som måste bli klart innan öh… i morgon? Herreminje. Nåväl, allt det här stillasittandet får mig att drömma om joggingskor, frisk luft, trötta muskler, aktiva muskler… Ni fattar, JAG BEHÖVER RÖRA PÅ MIG! Jag är verkligen inte någon överdrivet sportig typ, men att bara sitta på min rumpa såhär som jag gjort de sista dagarna gör mig helt tokig.
Vad gör man då? Jo, man börjar fundera på att anmäla sig till ett lopp. För att kompensera på något sätt. Lova sig själva att sen, då jäklar, då ska det springas fram på Friedrichshains gator så det står härliga till!
Det mest kända loppet här är ju Berlin Maraton förstås, men så långt skulle jag aldrig få för mig att springa (ärligt talat tror jag inte att tävlingsarrangörerna skulle orka vänta på att jag skulle komma i mål om jag försökte) – men kanske ett som är lite mer lagom? Max en mil eller så? Någon som har något tips?
Hur som helst, för er atleter där ute som faktiskt funderar på att springa ett riktigt maraton här i Berlin – här har ni en video från årets upplaga. Det kanske kan bli nästa års nyårslöfte! Att uppleva det där som ni kan se på videon på riktigt, löpandes. Dessutom är det mycket billigare att komma hit för att maratonspringa än att åka till säg… New York eller så.
Jag känner mig aldrig så stolt över att vara svensk som kring lucia. Att få visa upp och berätta om vår fina, fina tradition med ljuset i mörkret och sången. Jag blir en riktig patriot den 13 december varje år. Men med det kommer en hel del andra tankar också.
Jag blir orolig över att mina barn inte kommer att ha den här luciatraditionen integrerad i sig på samma sätt som jag. Att hela det här kulturarvet som jag har fått genom att gå luciatåg sedan jag var liten – det kommer vi att få kämpa för att våra barn ska känna tillhörighet till. Vill jag det?
Och så tänker jag på hur fruktansvärt priviligerade vi är som svenska invandrare här. Tyskar älskar oss och våra traditioner. De är intresserade och vill lära sig mer. Sverige och svenskar har hög status. Det lussas i Berliner Dom varje år. Berliner Dom! Det säger en hel del om hur flott det är att vara svensk i det här landet. (Det är Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör som kommer hit.)
Och så tänker jag på hur det skulle vara om vi inte var så omtyckta. Om folk mörknade i ögonen när svenskar kom på tal och började prata om den ruttna fisken vi stoppar i oss, vårt sjuka förhållande till sprit och obehagliga tro på att vi är bäst i världen på allt. Om vi blev nekade att hyra lokaler för våra luciafiranden för att folk inte ville ha med oss att göra.
Hur skulle det vara då får oss att bo här? Skulle jag känna likadant för lucia då? Ja, säkert. Den traditionen sitter djupt. Men jag skulle nog känna mig missförstådd också. Kanske frustrerad. Ledsen såklart. Och jag skulle vara ännu mer rädd för att mina barn inte skulle få med sig det som är en så stor del av mitt, och deras, kulturarv. Jag skulle nog bli ännu mer patriot. Ännu mer svensk.
Det är lättare att integreras när man tas emot med öppna armar.
Så var vi där igen. Nyårstider. Årets bästa och festligaste planer ska smidas för årets bästa och festligaste kväll. Tänkte ni fira i Berlin? Bra! Berlin är en grym nyårsstad, såklart. Kanske en av de bästa till och med. Men staden är stor och det gäller att ha en bra plan. Som gjorts i förväg – inte på planet på väg hit.
Såhär skulle jag tänka om jag var på väg hit över nyår.
Maten
Vi är ute efter nyårsstämning här, n’est-ce pas? För mig betyder det avslappnat och vintermysigt med en touch av flärd. Fyrarätters och hummer är inget måste, hellre en skön stämning. Jag skulle satsa på att äta middag på någon av följande restosar:
Les Valseuses. Ett sånt där ställe som bara känns så himla trevligt! En bra start på kvällen, helt enkelt.
Schneeweiss. Snygg och matmässigt säker alprestaurang här i Friedrichshain. Nära till massor av klubbar i Friedrichshain efter middagen.
Feliu, urmysig spanjor som serverar mat med en lyxig touch. Fast prisvärd som sjutton.
Neni. Utsikten! Hipsterklientelet! Och så kan ni knalla över till übersnygga Monkey Bar på samma våning efter middagen.
Kardas Mine Balikci Ergün. Turkiskt fiskkalas på en av Berlins knasigaste, och charmigaste, restauranger. Roligt!
The Grand. För er som vill lyxa till det lite (och äter kött). Vita dukar, snygg bar bredvid och klubb i källaren.
Tolvslaget
Ni är ju ändå i Berlin och visst vill ni väl ha en nedräkning på Brandenburger Tor med er hem? Det är ju en klassiker! När klockorna väl slagit, pussandet är färdigt och ni lyckats ta er ut från massorna (och kaaaanske lyckats haffa en taxi, men högst otroligt), är det hög tid att börja DANSA.
Partys Monster Ronson’s Ichiban Kareoke. Vem, VEM, vill inte sjunga kareoke på nyår? Alla vill väl det? Väl? Och ingen fara, Berlinpubliken är känd för att vara väldigt kareokevänlig (aka förlåtande).
Clärchens Ballhaus. Knäppt och galet bara. Discokula i taket och så megafestligt på alla sätt och vis.
Zur Wilden Renate Kul och knasig klubb i Friedrichshain. Sehr Berlin.
Sedan finns det ju såklart cirka en miljard andra klubbar i stan som ordnar nyårsextravaganza. Här har ni en sida som listar några av dem.
Men hörni, vad ni än gör – boka bord och köp biljetter NU. Platserna kommer fort att ta slut. Och en sak till: Akta er för fyrverkerierna vid tolvslaget. På riktigt alltså, håll er undan från gatorna just då. Det är no control därute.
Ha så kul (och tack till alla vänner och bekanta som hjälpt mig att spåna)!
Kontrasterna, den närvarande historien och den sköna atmosfären – frilansjournalisten Johanna Paues föll handlöst för Berlin redan under det första besöket för sju år sedan. Två år senare flyttade hon dit.