Jag har oändligt mycket kvar att upptäcka i Berlin. Oändligt. Stan är så absurt stor att åtta år som Berlin-tipsare inte räcker på långa vägar. Men är det någon stadsdel jag verkligen kan utan och innan så är det Friedrichshain.

Och vet ni, jag älskar Friedrichshain. Alltså verkligen. Här har ni en lista på varför.

1. Den mysiga atmosfären. Överallt (förutom längs med traffikerade Frankfurter Allee)

2. Marknaderna – Den på RAW eller de på Boxi. Och så alla pop up-marknader nere vid Neuer Heimat. Visst, det finns jättefina marknader även på andra ställen i Berllin, men det är sällan de känns så familjära och har så trevlig stämning som i Friedrichshain.

3. Den ruffa och så typiska Berlin-känslan. Det är inte så jäkla prydligt. Och alla vet ju att prydligt är boooring.

4. Partykänslan. Häng en stund på Warschauer strasse och du kommer antingen känna dig aspepp – eller supergammal. Det är musik, det är dans, det är partaj (och rätt knarkigt, beware). (Obs att jag BARA var på glatt humör när bilden togs. Lovar.)

5. Familjeidyllskänslan. Gå till Boxi en fredagseftermiddag och ni fattar jag vad menar.

6. De vackra fasaderna.

7. De klottriga fasaderna.

8. Riktigt schyssta hotell. Supermiljövänliga Almodovár och hippa Michelberger till exempel.

9. Helt grym shopping. Gå längs med Kopernikusstrasse bara, och runt Boxi. Hittade bland  annat den nya lilla barnbutiker Plaisir sist jag var där. Dör på collegetröjorna ovan. Hipster mini!

Det enda stadsdelen fortfarande inte kan stoltsera med är ett stort utbud av schyssta restauranger, men det kommer snabbt nu. (Jag kommer att tipsa om några av de nya godbitarna här framöver.)

Så! Iväg med er nu! Mot Friedrichshain!

Läs mer!
Min guide till 10 unika och riktigt bra restauranger i Berlin

Hon reser runt i världen – med surdeg i bagaget. Om Berlin-baserade Malin Elmlid från superinspirerande projektet The bread Exchange.

Den kompletta resguiden till Berlin.  Allt du behöver för en skön weekend i stan.

Jag älskar verkligen gatukonstväggen på Niederbarnimstrasse i Friedrichshain. Den är inte alltid vacker, men den är sannerligen i ständig förändring. Som livet självt ungefär.

För ett par veckor sedan var det någon som sprejade en stor graffittiblaffa väggen. Rakt över flera av verken. Jag glömde helt bort att ta en bild på den, men tro mig. Skitful. Till och med min sexårige och allmänt öppensinnade son lade märke till den och tyckte att den förstörde väggen. Enorma, bulliga bokstäver i svart och vitt, inga nyanser.

Det tog exakt en vecka, sedan hade den här fina bilden dykt upp över blafforna. De stora, svarta bokstäverna blev en perfekt bakgrund. Såklart!

Ett partyögonblick. Ungdom, fest och glitterregn. Jag älskar den!

Efter sju år i Berlin är jag inte längre superpepp på den klassiska äta-ute-frukosten som serveras här. Alltså ett stort fat med massor av godsaker på som frukt, kvarg, pannkakor, salami och ostar. Tro mig, hur härligt det än låter – man kan tröttna på konceptet.

Därför blir jag alltid himla glad när det dyker upp någon ny, härlig frukostvariant i Berlin, och såklart ännu mer förtjust när stället som serverar den visar sig ligga i min favoritstdsdel, Friedrichshain.

Haferkater är ett relativt nyöppnat hål i väggen på Boxhagenerstrasse som serverar gröt gjord på havregryn. Det kan verka  trist, men jag lovar – jag har aldrig någonsin i mitt liv ätit en så god gröt. Jag visste liksom inte ens att vanlig jäkla havregrynsgröt kan bli så god? Fascinerande!

Hemligheten är tydligen att de maler sina egna havregryn och sedan kokar gröten så varsamt att den blir alldeles len. Sedan tillsätter de massor av godsaker förstås, som frukt, bär, nötter och honung. Bra råvaror och gröt kokad med kärlek, folks. Det är det som gäller.

En stor portion kostar 3 euro och jag kommer helt klart att gå tillbaka många gånger. Testa ni med! Lätt värt en omväg även om man inte bor i Friedrichshain. Det går även att få med sig gröten i någon slags take away-bytta.

Jag skrev ju för över ett år sedan om att det gick rykten om att en ny pool skulle öppnas här i Friedrichshain. Nu är den här, Haubentacuher heter stället. Ska bli helt grymt att hänga där i sommar, det ligger ju bara ett stenkast från mig – på det ruffiga RAW-området som jag älskar så mycket. Dessutom, och det här är nästan det bästa av allt, varje torsdag klockan 08.00 är det yogalektioner utomhus där. Måste dit, perfekt ju.

Berlin har drabbats av en köldknäpp. Eller, alltså, så kallt är det inte, bara några minus – men det är något med den Berlinska kylan. Den är kallare än något jag varit med om förut (det skulle vara vinterveckan i Sarajevo -98, fy fan vad jag frös) och går in på djupet på ett sätt som jag inte upplevt att den gör i Stockholm. Den lägger sig som en isbit kring skelettet och gör att jag, även om jag vet att jag borde för att hålla mig varm, inte kan röra mig. Det går inte. Jag fryser fast. Blir blå. Tänker att om jag inte kommer inomhus nu så dör jag.

Eller så är det bara jag som har för lite kläder på mig. Har inte ägt ett par långkalsonger sedan jag gick i skolan (obs att jag har två ylletröjor och dunjacka på mig ute).

Hur som helst. De senaste dagarna har vi frusit häcken av oss i alla möjliga sammanhang, nu senast genom att gå det traditionsenliga laterneumzug (typ lanternatåget?) genom Friedrichshain, ordnat av barnens förskola. Det går ut på att man ska gå i grupp genom mörkret med hemmasnickrade (helst, om man vill få föräldrapoäng) lanternor som lyser upp, medan man (barnen) sjunger den här låten.

Eftersom vår förskola består av över 200 ungar, och tåget därför består av över 400 pers, är det bara att glömma det där med sjungandet. Istället är det en marschorkester längst fram som spelar musiken. Jag gillar det, det är pampigt! Och så blir det lite som en väldigt glad och gullig demonstration.

Efteråt var vi så nedkylda att vi var tvungna att göra ett stopp på Friedrichshains bästa pizzeria, Ritrovo, för att värma oss. Såklart passade vi på att beställa några pizzor när vi ändå var där. Det är ett härligt ställe. Högljutt, klottrigt och väldigt avspänt – och sjukt goda pizzor. Rekommenderas!

Hej på er!

Jag måste egentligen göra mig i ordning till den lä-hä-skigaste våldnaden ever inför halloweenklubben jag ska på ikväll nu, men vill bara slänga ut ett snabbt restaurangtips såhär inför helgen.

Pyttelilla italienaren Vineria Fraschetta här i Friedrichshain är en sån där resto som man vanligtvis bara går förbi utan att ens märka att den finns (inte minst för att det rakt över gatan ligger en strippklubb – jag kan inte alla fall aldrig låta bli att kolla lite extra på ställen med övertäckta fönster och sånt). Det är synd, för den är himla trevlig. Kanske inte alltid världsklass på maten, men deras antipastitallrik är toppen och tryffelpastan, TRYFFELPASTAN! Så fruktansvärt, fantastiskt, svindlande god.

Så alltså. Vineria Fraschetta. Tryffelpasta.

Trevlig helg!

Paniken när jag insåg vad det var jag höll i. Fy. Fan. I. Helvete.

Min slyngel till man, el piloto, kom hem från Kazakstan i lördags. Eftersom det tydligen ingick en torkad orm (??) i gojibärsinköpet han gjorde på den lokala marknaden Almaty, passade han på att skoja till det lite när han kom hem – och smög ner ormrackaren i matpåsen som jag höll på att packa upp.

Skoja till det lite? SKOJA TILL DET LITE?

Jag lider alltså av ganska svår ormfobi och nej, den blev inte bättre nu. Tack R, you owe me big time. Men, men – så är det när man är gift med en practical joker som varit på äventyr i länder där man tydligen knaprar på ormar till vodkan (en bild på den hittar ni längst ner i inlägget. Ville inte lägga den här pga DET KAN VARA SKITOBEHAGLIGT ATT PLÖTSLIGT FÅ SYN PÅ EN ORM.

Men, ehum, nu skulle ju inte den här bloggen handla om kazakstanska kuriositeter. Berlin, var det ju. Här har ni min söndag i bilder.

Först lite skateboarding. Lika kul som vanligt.

Genom loppisen på RAW-området….

För att till slut komma fram hit. Till Neue Heimat och lyxig street food-lunch!

Hopp hopp i väntan på maten. Inte mindre än tre kompisfamiljer stötte vi ihop med – ryktet om stället sprider sig.

Pasta med tryffel. Sehr lecker. Vi provade också whiskeymarinerade revben som var top smashing och en pulled pork-burgare. Den var däremot inte alls god.

Som avslutning köpte vi glass och eftersom E precis har lärt sig att simma blev det extra många kulor. Dessutom var det säsongsavslutning på det hysteriska glassätandet här i Berlin – nu stänger många glassbarer inför vintern. Lite vemodigt, ändå.

Och så den här dårå. VARNING KÄNSLIGA LÄSARE!

Nu ska jag tvinga min man att slänga ormen som just nu ligger på matbordet av alla ställen. Så oerhört dålig feng shui att ha det här kazakstanska snackset hemma, känner jag.

Jag har varit ute och åkt S-bahn i dag. Det händer då och då, såklart, men inte alls så ofta som man kan tro. Det beror framför allt på att jag jobbar hemifrån men också mycket på att Berlin är så jäkla stort och stadsdelarna i sig fungerar som egna små städer. Jag har allt jag behöver i Friedrichahain och åker bara till exempelvis Schöneberg när jag antingen ska träffa någon eller göra något speciellt som finns där. Ett happening, en utställning, en restaurang etc.

Vad jag vill säga med det här är att jag, trots att jag bor i en av Europas mest pulserande och största städer, lever ett slags småstadsliv. Där vi ofta känner de vi går förbi på gatan, de som driver de små butikerna häromkring eller möter i parken (vi hade förresten en liten spontanfest häromkvällen där både grannar och butiksägare i närheten dök upp. Blev helt lycklig av det!).

En bra kombo, tycker jag. Att bo i en metropol med allt vad det innebär och samtidigt ha en vardag som puttrar på som i värsta småstadsidyllen.

Känslan av att kliva ut från planet igår eftermiddag och mötas av skolavslutningsdoft och ljummen temperatur – aaaah!

Det är ju sommar i Berlin! Träden är gröna, syrenerna blommar och jag är så lycklig över att vara tillbaka att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så fruktansvärt skönt.

Inte minst är det skönt eftersom den här familjen är ett ganska ledbrutet gäng just nu. Stockholmsveckorna tog verkligen knäcken på oss. Äkta hälften, som jag alltså skulle ha varit i Kuala Lumpur med just nu,  är mer infekterad än någonsin och jag har dragit på mig någon slags ögonhistoria som får mig att se värre ut än Rocky precis efter en match. Så i dag har vi mest ägnat åt oss att fixa mediciner och sånt.

Men skit samma, vi är ju HEMMA! Och en vända till Boxi har vi ändå hunnit med, plus en lunch på Lemon leaf som är en av mina favoritasiater här i området.

Och, kanske bäst av allt. Jag har fått dricka en sån här:

Hefeweizen kan vara det bästa i dryckesväg jag vet. Det och rabarbersaft.

Nä hörrni, nu börjar jag att längta hem till Berlin. Till Boxi och marknaden där om lördagarna. Till gräsmattedagar i Treptower Park, till shishadoften längs med Simon-Dach-Strasse, till de färgglada fasaderna. Till klottret och alla oputsade ytor. Kullerstenarna – trots att de får min cykel att skaka sönder. Till det livliga, oförutsägbara, till folklivet, festerna och den där atmosfären som får mig att känna att ingenting är omöjligt. Att livet är en lek.

Kort sagt. Till våren i Berlin.

Och inte blir det bättre av att jag tittar på den här filmen. Som alltså utspelar sig precis i mina hoods i Friedrichshain. Visst har vi det fint?