Arkiv för tagg Livet i Berlin

- Sida 2 av 9

Neuköllns bästa ägg benedict – och så en bloody mary på det

av Johanna Paues, Berlin

Berlin är i sitt esse. Och jag med! Jag cyklar omkring som ett jehu, gör intervjuer, skriver ut dem på kaféer medan jag bälgar i mig kaffe på kaffe – har nog skrämmande nog snart kommit upp i kaffeutgifter som motsvarar ett värde av en månadshyra för en kontorsplats ungefär. Oh je.

Nåväl. Solen lyser, träden blommar, folk har t-shirt på sig och livet inte bara leker – det dansar, snurrar och susar fram. Berlin is back! (Ursäkta att jag tjatar om vårens återkomst och hur fantastiskt det är men tro mig – Berlin är verkligen en hel annan stad på våren och sommaren än på vintern. Skillnaden är så påtaglig att det är omöjligt att inte tjata om den.)

Jag ska snart trampa vidare men vill först ge er riktigt bra tips inför helgfrukosten. Melbourne Canteen i Neukölln har den godaste ägg benedicten jag vet. Dessutom, har jag precis fått tips om, gör de sanslöst goda bloody marys. Om man skulle behöva en återställare eller så.

Trevlig helg!

livetleker1
Gott. Men dyrt i längden. Är också en aning darrig på handen känner jag. Kanske dags att dra ner?
livetleker2
Skönt i solen på Melbourne Canteen.

 

 

 

 

 

Vårfeelings och ett shoppingtips utöver det vanliga

av Johanna Paues, Berlin

Jag är tillbaka i Berlin! Det känns bra, åtminstone nu när det blivit varmt och skönt i luften (när vi vi landade i lördags var det vargavinter). Hur som helst, nu är den här. Den efterlängtade Berlinvåren. Herregud vad jag har längtat. Vintern här är verkligen inte nådig (här är min och Kristinas podcast om det förresten, om någon missat den).

I går invigde jag de ljusa tiderna med att shoppa nya kläder på ett alldeles ypperligt härligt sätt. Åsa Lundström är en stylist som bor i Berlin sedan sju år tillbaka. Hon håller just nu på att sälja ut sin minst sagt mångsidiga stylistgarderob där i stort sett varje plagg bär på sin alldeles egna historia. Så himla roligt! Det fanns massor kvar när jag var där, så är ni i krokarna – kontakta Åsa vet jag! Hennes kontor ligger, helt berlinskt, i en gammal fabrik i Kreuzberg och bara att komma dit var inspirerande. Dam, herr och skor – she has it all. I många olika storlekar. Jag hittade en oversized tröja som jag kommer att bo i framöver. Den är faktiskt så stor att det rent praktiskt skulle kunna vara möjligt. Nästan. Härlig är den hur som helst.

åsalundstrom

 

 

Mauerpark fångar essensen av Berlin i dag

av Johanna Paues, Berlin
mauerparkvårdag1

Livet har återvänt! Tänk vad lite sol och värme kan göra med en, lika förvånande varje år. I går var det sexton grader och strålande solsken i Berlin och med en förstagångsbesökare här var en tripp till Mauerpark ett måste.

Mauerpark är liksom essansen av Berlin just nu. I alla fall det Berlin jag upplever till vardags. Det bohemiska, musiken, gatukonsten, att allt händer nu, nu, nu, ölflaskorna, lukten av braj, kreativiteten, den i det närmaste absurda blandningen av människor, massturismen som bara växer för varje år, gentrifieringen (ja, parken som den ser ut i dag är hotad). Allt det där finns i Mauerpark.

MAUERPARKVÅRDAG2 mauerparkvårdag3

 

Berlin vs Stockholm och vikten av vardagslyx

av Johanna Paues, Berlin
frullebullelyx

Att kunna ta ledigt en vardag med sonen, äta en lyxig frukost för inte alls mycket pengar på ett av Friedrichshains alla kaféer, promenera i en värmande vårsol bland Mittes pampiga hus och prata om viktiga saker (som dinosaurier och rymden) och sedan toppa alltihop med ett besök på Naturkundemuseet. Det är ren och skär lyx.

Världens bästa dag. Världens bästa son. Världens bästa stad.

Vi funderar mycket just nu på hur det skulle vara att bo i Sverige istället. Skulle vi göra sådant här då? Eller skulle vi falla in i något slags vardagsrace där veckorna är inrutade och pressade och där en rejäl lyxfrulle på kafé skulle kännas som värsta investeringen eftersom allt är så förbenat dyrt?

Allt handlar ju såklart om hur man lägger upp sitt liv, men jag tänker mer på atmosfären. Jag har alltid upplevt det som att Berlin har ett lugnare tempo än Stockholm, att folk är mer spontana och tar sig mer tid till att bara umgås. Att det inte handlar lika mycket om prestation här som där, att folk överlag inte är lika stressade. Men det där kanske bara är jag som i min utlandssvenskhet hakat upp mig på gamla idéer? Ni som har lite koll på båda städerna, vad säger ni?

Naturkunde är förresten ett riktigt bra tips för er som kommer hit med barn från fem år och uppåt. Jag var inte så imponerad första gånger jag var där men har under de senaste besöken insett museets storhet. E älskar verkligen dinoanimationerna och rymdfilmen i taket.

ejedag

Vad vi har pysslat med medan ni ätit semlor

av Johanna Paues, Berlin

Det är faschingtider här i Tyskland! Det har vi såklart firat. Rättning: Inte vi, barnen. Här i Berlin sträcker sig festligheterna nämligen bara till att barnen har maskeradparty på förskolan.

fasching
Mina telningar i tisdags. Och ja, sonens spindelmannendräkt ÄR för liten. Men det struntade han högaktningsfullt i.

Annat är det i München och Köln! Där gås det på baler och i karnevalståg, det kläs ut och kläs upp, sups och festas så det står härliga till. Under flera dagar!

5508215797_47d1d685ba_z
Vi kör tåget! Jawohl vad festligt! Bild lånad härifrån.

Måste säga att i jämförelse med hur hårt stora delar av världen festar just nu så känns både maskerad på förskolan och semlor rätt… mesigt.

Jag vet, jag är Berlinklyscha – men det står jag för

av Johanna Paues, Berlin

I går fick jag krupp på Friedrichshain. Det har varit så infernaliskt mycket skrivbordsjobbande för mig under den sista tiden att jag knappt sett något annat än mitt eget skrivbord och vägen mellan förskolan och vår ytterdörr. Och hur bra mitt råd om hålla sig inom en radie på 300 meter för att överleva vintern här (jag pratade det i den här podden) än är så funkar det inte hur länge som helst. Till slut förtvinar man.

Så, jag tog det djärva beslutet att promenera in till Mitte för att kaféjobba där istället för hemma. Gick delvis längs med Karl-Marx-Allee, förbi snygga Kino International.

oberholz2

Och den här gamla skylten förstås – som helt klart lyfter huset den sitter på.

oberholz3

Till slut hamnade jag på Sankt Oberholz. Ni som kan Berlin suckar säkert uppgivet nu. Herregud, kunde hon inte ha valt något LITE MER ORIGINELLT när hon ändå var ute för att få någon slags ny luft under vingarna?

Sankt Oberholz är nämligen the kafé för alla laptopnomader i stan. Ett hopplöst klyschigt ställe att sätta sig på om man har en dröm om något kreativt som kan skapas på en dator. Här har, och jag skojar inte nu, 90 procent av alla gäster en appleprodukt uppslagen framför sig. Kaffet och maten kostar skjortan (hur skulle kaféet annars gå runt? Fast, märk väl, priserna är fortfarande nada nix jämfört med random kafé i Stockholm) men wlanet är inte tidsbegränsat, det ligger förlängningssladdar utplacerade lite överallt och ingen i personalen tittar snett på en.

94957689_1317a5f537_z
Bild lånad av Thomas Angermann via Flickr.

Kafét har, för länge sedan och till skillnad mot många andra ställen som förbjuder datorer nu, helt kapitulerat inför alla drömmare, startuppare och författare in the making som behöver ha någonstans att sitta om dagarna.

Man kan ju inte låta bli att bli lite varm om hjärtat ändå. Det är ändå ett av de största ”problemen” för oss ambulerande laptopare – att man känner sig som en blodsugande igel varje gång man packar upp sin dator på ett kafé (och det även om man köper fem koppar kaffe och en lunch under dagen!).

Fast finast av allt med att ta en sväng till Sankt Oberholz ibland är nog ändå känslan av att sitta och jobba bland säkert hundra andra fria typer, det får i alla fall jag luft under vingarna av.

oberholz1

 

 

Livet som utlandssvensk – mina faser

av Johanna Paues, Berlin

(eller Berättelsen om hur Johanna Paues blev tysk. Typ.)

I maj har jag bott i Berlin i sju år. Det är helt galet länge och det har hänt så mycket. Jag har gift mig, fått två barn, startat upp en frilansverksamhet, drivit ett frilanskontor, skrivit över 1000 blogginlägg om Berlin och livet här (1138 för att vara exakt, det här inräknat), lärt mig tyska, köpt en lägenhet innan den fanns och sedan varit med i nästan varje steg i byggprocessen. Jag har fått nya vänner, sagt adjö till flera av dem som flyttat tillbaka till Sverige eller någon annanstans. Damn, jag har nästan hunnit med att bli medelålders på köpet. Men bara nästan, MÄRK VÄL!

berlin1
M10, även kallad partytrammen. Den går genom Prenzlauer Berg och ner till klubbarna i Friedrichshain. Min standardtram, kan man säga.

Men de största förändringarna har ändå skett inom mig. Jag är en ganska rastlös själ som verkar gilla att göra det så svårt för mig själv som möjligt – att bryta upp och börja om så totalt som vi gjorde är sannerligen en utmaning som sätter den personliga utvecklingen på sin spets. Åtminstone har det känts som det.

Ta den lilla saken att inte kunna språket till exempel. Hjälp. Att inte kunna vara sig själv, att inte begripa vad som står i myndighetsbreven, att det tar en kvart att skriva ett sms, att inte hänga med i det som sägs på föräldramötet, att känna sig dum femtioelva gånger om dagen – det gör att du lär känna dina svagheter och styrkor rätt effektivt, kan jag lova.

berlin3
Publiken vid utomhuskareoken i Mauerpark. Sommarfesten som står som symbol för hela Berlinsommaren för mig.

När jag tänker tillbaka på åren här inser jag att jag alltid befunnit mig i någon slags fas i mitt liv som utlandssvensk. Jag har funderat en del på vilka de här faserna varit och kommit fram till följande:

Det började med Äventyrsfasen, även kallad förälskelsefasen. Vi hade precis flyttat hit, allt var så spännande, så underbart, förtrollande vackert och roligt. Jag älskade precis allt med Berlin, allt. Log lyckligt när berlinarna skällde ut mig för att jag cyklade på trottoaren, tyckte minsta lilla klotter var gatukonst. Den här fasen höll i sig i tre år ungefär.

Sedan tog äventyret slut och jag insåg att ”några år i Berlin” långsamt hade förvandlats till en rejäl del av våra liv. Någon gång kring fyraårsdagen kom Långt-bort-ångestfasen där en rädsla över att jag för alltid kommer att vara en perifer figur i långbortistan för min brorsbarn började spöka.

Efter fem, sex år var jag så pass rotad här att de stora identitetsfrågorna kom upp till ytan. Var jag svensk fortfarande? Skulle vi någonsin flytta tillbaka? Ville jag det? Om inte, skulle jag orka att inte riktigt höra till någonstans under resten av mitt liv? Och vilken nationalitet skulle våra barn identifiera sig som? Tyskar? Svenskar? Européer? Sådana frågor. Den här tiden kallar jag Förvirringsfasen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Barnet är ju en tysk-svensk europé, det syns ju långa vägar.

Men så plötsligt slutade jag att ha ångest, Lugnetfasen inträdde och jag insåg hur fånig jag hade varit som känt att jag bott så himla långt bort från allt och alla. Sverige är ju nästan ett grannland för bövelen och mina barn kommer att bli både tyska och svenska. Punkt. Jag började mer och mer tänka på mig själv som en aldrig kommer att bo i Sverige mer, och var helt okej med det…

…samtidigt som en annan känsla började växa i mig. En längtan efter naturen, helst den i Sverige. Fasnamn? Sommarhusfasen, och i den är jag nu. Jag vill ha ett hus i Sverige! Jag vill att mina barn ska få sånt som jag tog för givet som barn. Blanka sjöar att åka långfärdsskridskor på, skog och allemansrätt, riktig vinter och idyllisk sommar.

Ser ni vad jag ser? Att jag sakta men säkert förvandlats till en tvättäkta tysk? Jag gör ju bara som alla andra tyskar – drömmer om en stuga i idylliska Sverige. Gaa, jag har blivit en tysk Sverigeromantiker!

Eller inte. Äsch, jag vet inte. Vad den nya fasen betyder får framtiden utvisa. Tills vidare kämpar jag på med mina tyska pronomen. Och hänger på Hemnet.

Ni andra som har bott eller bor utomlands – vilka faser har ni gått igenom?

IMG_0051

 

 

Alperna? Pah! För Berlinarna är det Tjeckien som gäller

av Johanna Paues, Berlin

Oxveckorna tar kål på mig. Mon dieu, vad trött jag är på att sitta framför datorn, tvinga overaller på trotsiga barn som avskyr ytterkläder och allt släpande på samma typer genom snöblandat regn när de vägrar att gå själva.

Vilken himla tur att det är SPORTLOV den här veckan! Visserligen bara fyra dagar för oss med start från och med onsdag, men ändå. Ett avbrott.

Vad vi ska göra? Det alla skidsugna berlinare gör så här års förstås. Vi åker till Tjeckien, till skidorten Harrachov närmare bestämt. Tre timmar från Berlin med bil.

Jag är grymt pepp. Hoppas att det är tillräckligt med snö bara. I värsta fall får vi hänga på hotellets spa – de har en egen saltgrotta. Hur flott låter inte det?

Och just det, hela långhelgen kommer att kosta oss ungefär en tredjedel av vad vi skulle betalat i Alperna. Det är ju inte helt fel. Särskilt när en i familjen inte stått på ett par skidor sedan hen var arton, en ska få pröva att åka skidor för första gången i sitt liv och en bara är två år gammal och motoriskt mer på på pulkastadiet än redo för skidor. Känns som att en alpresa skulle vara rätt mycket waste of money och typ… alper för oss, va?

harrachov
Hit ska vi! Ser lagom flackt ut, tycker jag.

Förskolebrist? I Sverige har ni i alla fall vettiga köer

av Johanna Paues, Berlin
eje_regn

Att det är svårt att få en förskoleplats i de populära områdena i Berlin har jag vetat länge och jag har hört skräckhistorier om hur föräldrar känt sig tvungna att under flera månader uppvakta förskoleledningar med både blommor och presenter. Det är hemskt och jag kan inte låta bli att undra om det skulle funka med regelrätta mutor också? Herregud, alltså.

Min granne berättade igår att de, äntligen, fått en plats till sin dotter genom att skicka ett brev varannan vecka till förskolan de helst ville ha – för att de visste att ledningen där för statistik på hur mycket föräldrarna jobbar för att få en plats. De gör alltså sitt urval utifrån hur ambitiösa och envisa föräldrarna är.

Man frågar sig onekligen – vore det inte enklare med en vanligt kösystem? För alla?

Vi fick förresten våra platser genom nepotism. Vänner till oss hade redan sitt barn på förskolan där våra unga går.  Tack, tack, tack K och J som hjälpte oss. Så att vi slapp skicka smöriga brev och blommor fler gånger i månaden.

Ni andra småbarnsföräldrar – hur var det för er att hitta förskoleplats? Enkelt eller svårt?

 

 

Berlinpodden! Hur du överlever vintern i Berlin

av Johanna Paues, Berlin

Vi kan knappast skryta med att vara den mest regelbundna podden, men skitsamma – nu är det här,  ett sprillans färskt avsnitt av Berlinpodden!

Den här gången diskuterar vi VINTERN i Berlin. Hur är det egentligen att vara här, i världens bästa sommarstad, under de gråa månaderna? Vi konstaterar att Berlin lider av manodepressivitet, jag avslöjar att jag brukar stoppa in barnen i barnvakten på gymmet bara för att få basta och vi låter som två tanter när vi inte kan låta bli att ta upp vikten av att klä sig varmt när det blåser och regnar iskallt på de berlinska alléerna. Plus en hel radda handfasta tips på hur man kan göra den här årstiden till en ganska njutbar tid ändå.

Lyssna lyssna lyssna! Antingen på Berlinbiten.se eller genom att ladda ner Berlinpodden i din podcastapp (finns på Itunes).

Stort tack till Filip Löfström på Sure Communication som hjälpt oss med efterbearbetningen av podden!

berlinpoddenbild_ny1

 

Sida 2 av 9
  • Tjänstgörande redaktörer: Emma Lindström och Vendela Bolin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB