Jag har varit borta i några dagar. I Rio de Janeiro. Det var helt fantastiskt. Solen, bergen, havet – den staden alltså! Och jag tänkte vad sjutton gör jag i Berlin, när allt det här finns?

Så gick det några dagar. Med caipirinhas och joggande längs med Copacabana. Och under promenaden i strandkanten, med fötterna i ett svalkande Atlanten, kom jag på mig själv med att tänka på Berlin igen. Längta. Jag började planera helgerna framöver, räknade för mig själv upp alla ställen jag inte varit på ännu, men så gärna vill besöka.

Jag tänkte att jag måste boka bord på Der Hahn ist tot som serverar hela menyer för bara 19 euro, på baren Kumpelnest som funnits hur länge som helst och som folk verkar antingen älska eller hata, på alla byggen, på det ofärdiga, det oförutsägbara. Det operfekta som gör det så lätt att passa in och känna sig hemma. På allt det där jag blev så förälskad i för fem år sedan.

Och så tänkte jag att visst, vintervädret är verkligen scheisse, men i Berlin har man aldrig, aldrig tråkigt. Det går banne mig inte att bli mätt på stan. Och när planet flög in över tv-tornet blev jag sådär kär igen. Åh, Berlin. Älskade Berlin! Hur ska jag någonsin kunna lämna dig? Kommer jag det?

Och om jag lämnar, någon gång i framtiden, blir det förmodligen för mig som för många andra som levt här: Jag kommer ständigt hitta anledningar till att komma tillbaka. För Berlin blir man inte färdig med.

(Eller som Marlene Dietrich sjunger Ich habe noch einen Koffer in Berlin. Jag har kvar en väska i Berlin.)

Alltså. Finns det något mer perfekt att göra en höstig lördagseftermiddag än att lägga sig i ett hav av kuddar, bli serverad lyxteer och äta blinis tills mörkret faller utanför? Nej, förmodligen inte.

I lördags var jag och min kompis på Tadshikische Teestube i Mitte. Rökta ryska teer, vissa serverade med sylt som sötningsmedel, soljanka och blinis så det stod härliga till. Stället har låga bord, gästerna sitter på golvet, mustiga färger på väggar och kuddar. Helt enkelt en bit av orienten mitt i Berlin. Och kanske världens bästa ställe att varva ner på efter en dag på stan.

Det är nästan alltid fullsmockat (ofta mycket koreaner, gott tecken), och grilldoften känns redan från andra sidan gatan.

Till Kimchi Princess i Kreuzberg, som varit ett trendigt ställe ganska länge nu, går man framför allt för att grilla. Tunna, tunna skivor av kött fräser på stekhällarna som står direkt på borden. När de är färdiga doppas de först i sesamolja för att sedan rullas in i salladsblad tillsammans med massor av smarriga tillbehör. Koreansk barbecue, helt enkelt! Plockigt, bra och sehr lecker.

Det är lätt att tro att burlesktrenden är gammal som gatan här. Det är sexigt, excentriskt, underground och känns väl på det hela taget rätt typiskt Berlin, eller vad säger ni?

Fel! Eller, nja. Halvfel. Burlesktraditionen är förvisso besläktad med varietékulturen som är tysk i grunden, men burlesk som egen kulturform, som vi lärt känna den under de senaste tio, femton åren, är faktiskt relativt ny här. Det är till exempel först i år som Berlin får sin alldeles egna festival på temat.

Berlin Burlesque Festival drar igång den 19 september och pågår hela helgen på den anrika gamla varietéscenen Wintergarten i Charlottenburg och på Heimathafen i Neukölln (se program för vad som händer var) och det kommer såklart att bli mängder av fantastiska uppträdanden – bland annat av våra svenska  Blackbird Burlesque.

Och du, om du är sugen på något burleskt redan nu ska du inte missa svenska fotografen Elsa Quarsells bilder utställning Domestic Burlesque. Snyggt och humoristiskt på samma gång! Pågår fram till den 26 september på galleri AKA på Pflügerstrasse 6 i Neukölln (som förresten ligger väldigt nära den här tipp-topprestaurangen, om ni skulle råka vara hungriga).

Att tipsa om Monsieur Voung är lite som att tipsa om Brandenburger Tor. Ja, eller något annat ställe som alla redan känner till. Den vietnamesiska restaurangen mitt i Mittes hippaste område är nästan jämt fullpackad – ofta med en lång kö utanför.

Ändå måste jag tipsa om det. Eller, kanske inte så mycket om själva stället som om deras vårrullar. Det är de i särklass godaste vårrullarna jag någonsin ätit. I hela mitt liv. Det är något med krispigheten. Och såsen. SÅSEN! Jag drömmer om den om jag inte ätit den på länge.

Och jag är inte ensam om att tycka såhär – jag känner på riktigt människor som åkt direkt till de här vårrullarna så fort de landat i Berlin. För att de längtat så efter dem.

Så vad ni än gör när ni (också) ska äta på Monsieur Voung: MISSA FÖR GUDS SKULL INTE VÅRRULLARNA.

Tips! Har ni inte lust att sitta på restaurangen och äta (det är oftast både trångt och högljutt), beställ några vårrullar och ta med er bara. Ni får dem på ett par minuter.

När jag för fem år sedan kom hit till Berlin, trodde jag inte att jag gillade tysk mat. Inälvor, gråvita korvar, surkål och knödel – tack, men nej tack. Men med tiden har det förändrats. Åtminstone till en del.

Visst, jag väljer fortfarande inte en thüringer om det också ligger en lite mindre blek bratwurst på grillen och visst, surkål är väl inget jag normalt sett har i skafferiet – men när jag väl äter det smakar det banne mig gott! Det är som att mina smaklökar sakta men säkert förtyskat sig, surkålochkorviserat sig. Men framför allt har de schnitzeliserat sig.

Rätten som jag tidigare mest associerade med sjabbiga vägkrogar och skosulor har visat sig vara bland det godaste som finns (observera att jag menar kalvschnitzel, inte den typisk Berlinska schnitzeln gjord på kojuver. Den har jag faktiskt inte vågat smaka ännu). I alla fall när den är rätt gjord.

Tänk er bara: En schnitzel så tunn och så perfekt friterad att den smälter på tungan. Lätt krispig, lagom salt och serverad med en ljummen potatissallad. Eller en kall gurksallad. Mmm, lycka!

Så var i Berlin hittar man en riktigt fin schnitzel, gjord efter konstens alla regler? Här är tre ställen.

På Schneeweiss i Friedrichshain, på Jolesch i Kreuzberg och på Ottenthal i Charlottenburg.

Så. Skynda dit och njut nu. Och om någon av er har fler schnitzeltips, fyll gärna på!

Det är hot hot hot i Berlin just nu. Stillastående luft, brännande sol, konstant törst. Att lyckas göra något vettigt är snudd på omöjligt och även om det finns helt okej badställen på pendeltågsavstånd från Berlin så är de garanterat så överfulla att det inte känns lönt att åka dit.

Bättre att ta sig till en av mina favoriter bland sommarpärlorna här i stan – restaurangen och biergarten Schönbrunn i Volkspark Friedrichshain. Stället ligger vackert inbäddat i parken och fontänen invid fläktar skönt. God mat, en lugn atmosfär och, om barnen är med, massor av springutrymme och flera fina lekparker alldeles i närheten.

Du ska inte förvänta dig några tapas, det finns inte på menyn, men väl rustik och vällagad spansk husmanskost.

Feliu, som öppnade i våras, erbjuder mat som både smakar och ser mycket dyrare ut än vad den är. En hel måltid, inklusive både förrätt och vin, behöver inte gå på mer än 30 euro. Bästa sortens lyx, eller hur?

Är du förtjust i paella ska du gå dit på söndagar vid tvåtiden. Då har kocken och grytan flyttat ut i matsalen. Söndagslunch á la Spanien hela eftermiddagen lång!

Ligger på Pflügerstrasse 4 i Neukölln.

 

Ett hett tips när du bokar boende i Berlin – skippa hotellfrukosten! Berlin har en fantastisk frukostkultur och många kaféer har långa frukostmenyer där tallrikarna som kommer in dignar av pannkakor, ägg, grönsaker, goda ostar, frukt, yoghurt och gott bröd i olika kombinationer.

En favorit i min hemstadsdel Friedrichshain är restaurangen Datscha. Här är temat Ryssland, både vad gäller inredning och mat, och det serveras saftiga blinis, ryska korvar, laxkaviar och, förstås – om du nu skulle vara sugen på det på morgonkvisten – ett imponerande utbud av vodka. Datscha är ett riktigt trevligt ställe där jag gärna sitter länge, och du kan räkna med att hålla dig mätt fram till middagen.

Det är trångt, svettigt, stressigt och när du väl lyckats haffa en decimeter bordsyta måste du stå upp och äta. Att luncha på Rogacki, den anrika saluhallen med två kök i mitten där det lagas fiskrätter så att smöret sprätter på västberlinarnas vårkappor, är verkligen inte helt lätt.

Trots det är det ett av mina absolut bästa restaurangtips och jag lovar dig – när du väl fått in maten kommer du att glömma alla obekvämligheter. En lunch på Rogacki är inte bara himmelskt god. Den blir ett minne som stannar länge, länge.

Rätterna ligger kring 10-12 euro och är värda varenda liten cent. Stånga dig in i folkmassan och slåss om en ståplats, eller reservera bord i förväg. Kan vara klokt, särskilt om man är ett större sällskap.

Öppet måndag till lördag, och bara under dagtid.