Så är ytterligare ett år snart förbi. Ett Sverige-år. Och jag börjar långsamt släppa taget om det som varit mitt liv under så många år. Berlin.Stan finns ju kvar där, är precis så vardagligt superbekant som alltid varje gång jag kommer dit, men jag är inte där längre. Jag lever mitt liv i Stockholm, och det känns bra.
Berlin var med sin förtrollande, förlåtande och tillåtande stämning så rätt för mig då, medan barnen var pyttesmå (och jag och min kära man fortfarande unga, vackra och coola, haha) men Stockholm och Sverige är rätt nu. Plötsligt spelade det liksom inte någon roll längre att vi hade trettio kaféer och världen häftigaste stad utanför dörren – det enda som kändes viktigt var att få vara nära vår familj och ha skog och ängar utanför dörren. Vi blev väl vuxna på något sätt, helt enkelt.
Min dotter och jag i RAW-området i Friedrichshain.
Fast nog längtar jag ändå efter att gå längs med kullerstenarna i Friedrichshain, köpa blommor på lördagsmarknaden på Boxi och cykla längs med Karl-Marx-Allee som jag så ofta gjorde tidigare. Berlin ÄR tusen gånger charmigare än de Stockholmska förorterna, så är det bara. Och nog kommer jag snart att åka dit för att få mig en ordentligt Berlin-dos igen. Om några veckor eller så.
Min älskade gamla gata, Niederbarnimstrasse.
Men över nyår blir det inget Berlin i år (trots att det är en fantastisk nyårsstad med det galnaste firandet jag någonstin upplevt). Istället har vi tagit en liten bit av det vi älskar allra mest med staden hit istället. Berlinvännerna! De ska få uppleva nyår i den Stockholmska skärgården. Utan fyrverkerier (de är mycket förvirrade – inga fyrverkerier? på nyår? Häää?). Känns som en fin ihopknytning av säcken, på något vis.
Vet ni, nu har det faktiskt gått lite mer än ett år sedan jag flyttade från Berlin efter nästan åtta år där – och ni lär ju inte göra någon annat än att gå runt och undra saker i stil med Hur har det gått? Kommer hon att flytta tillbaka? ÅNGRAR HON SIG????
Inte? Häpp.
Men för att ändå svara på mina egna frågor: Nä. Jag ångrar mig inte. Mitt långa och intensiva kärleksförhållande till Berlin är inte över, men jag är helt okej med att sköta det på distans. Jag har ju några andra viktiga kärleksförhållanden i mitt liv som också ska underhållas, och som kommer före nu. Till familjen här i Sverige, till exempel. Till mina barn, som mår så bra av att ha sina kusiner och far- och morföräldrar alldeles nära. Och till mitt jobb, som är betydligt enklare att sköta härifrån. Och jag njuter så det inte är klokt av att utan vidare kunna tacka ja till 60-årskalas, kul jobbuppdrag som kräver att jag är på plats här i Sverige och spontana take away-middagar med kusinerna.
Fast asså, nu när jag ändå är inne på hämtmat – GOD DAMN vad jag saknar urvalet vi hade i Berlin. Och priserna! Här blir man ju halvt ruinerad bara man tänker på restaurangmat. Jag tröstar mig med att vi i alla fall har gratis äpplen i trädgården nu. Give and take.
Med det sagt skulle jag vilja tipsa om en pizzeria i Berlin. Den är rejält omskriven och på intet sätt någon hemlig pärla, men så in i bengen värd ett besök. Standard pizza (i Prenzlauer Berg, på gränsen till Mitte). Jesus vad gott det var när jag var där sist! Pizzan jag valde såg ut såhär och hade typ bara tomat, basilika och mozzarella på sig. Aaaaaah! Jag drömmer om den! Vill ha igen!
Åh, vad det är skönt att komma hem igen! För det är verkligen så det känns. Berlin är så mycket mer hemma än någon annan stad för mig. Det är min stad.
Ibland kan jag bli lite avundsjuk på alla urberlinare som har Berlin som sitt heimat. Som både kan njuta av familj, barndomsvänner och hemspråk OCH bo i världens ballaste stad. Nåväl.
Nu ska jag ge mig ut och äta med fotograf-Hanna (som förresten har en jättefin reseblogg, kolla in den!). Vi är ute på uppdrag tillsammans igen, den här gången går det ut på att äta oss genom en massa nya, balla ställen här. Fint jobb vi har ändå.
Så sitter jag här. I ett hus i en förort utanför Stockholm. Det hade jag aldrig, aldrig kunnat tro för ett år sedan. Jag som bodde i ett av Berlins hippaste och knasigaste områden, bland graffittiväggar i ständig förändring, clowunderhållning vid trafikljusen och pappor som såg ut som mammor i lekparken. Snacka om att byta liv!
Men det är ok. Berlin finns kvar och jag kan åka dit hur lätt som helst. Och jag har dessutom inget behov längre av att bo mitt i äventyret. Nu känns det viktigare att ordna en lugn oas för mig och min familj på ett ospännande ställe fullt av trygghet och människor som står oss nära – vi som reser så mycket behöver det.
Fast jag måste ändå säga att det finns vissa vardagssaker som jag gärna skulle ha tagit med mig hit till Sverige. Här är några exempel:
Demoshowerna. I Friedrichshain dyker det ofta upp demonstrationer utanför fönstret. Stora, högljudda technofester med trettio, fyrtio polispiketbussar före och efter. En show varje gång och snacka om vardagsspänning! En av min sons första utklädningsleksaker var förresten en kravallpolishjälm. På egen begäran.
En every day demo utanför vårt fönster i F’hain.
Raka rör-kulturen. I början höll jag på att skita på mig varje gång jag eller någon i närheten av mig fick en utskällning av random person på stan som tyckte att det gjordes fel på något sätt. Men så vande jag mig och mot slutet kändes det riktigt uppiggande med att folk säger vad de tycker just när känslan är där. Rensa luften, ta fajten och gå vidare!
Ölfika i lekparken. I Friedrichshain är det inga problem att ta en öl i lekparken medan ungarna leker. Det gör många Berlinföräldrar utan att någon rynkar på näsan. Obs! Har förstås att göra med att det inte är olagligt att dricka alkohol på allmän gata i Berran. Och att öl ses mer som mat än berusningsmedel. Obs 2! Det handlar alltså inte om att supa till framför barnen på något sätt. Jag är på alla sätt helt emot att vara berusad på samma gång som jag är med mina barn. Märk väl.
Gatukonst, överallt! Åh, vad jag älskar när varenda vägg är fylld av historier. Av åsikter och bilder som leder till diskussion och som rör till ens vardagstankar. Och alla färger! Jag vet att många inte håller med mig på den här punkten, men jag säger FRAM FÖR MER GATUKONST I SVERIGE! Hög som låg, fin som ful.
Vad skulle ni vilja ta med er från Berlin till Sverige?
Det händer så mycket kul här just nu. Varje dag ser jag plakat och facebooksevents om open airs, glassiga modepartaj, balla matmarknader, knäppa festivaler och gatufester. Jag hinner tyvärr inte med någon av dem. Dels för att jag är en småbarnsmorsa i allmänhet – you know the drill – men också för att vi är mitt uppe i en flytt.
Vi har bestämt oss för att låta vår vardag hädanefter utspela sig i Sverige. För att vara närmare familjen och få det där berömda pusslet att gå ihop lite bättre – men också för att vi plötsligt kände att vi stod vid någon slags livsvalsgräns (tydligen brukar den där känslan ofta kommer runt sju år på ett ställe – någon annan som känner igen sig i det?). Ska vi satsa på Tyskland eller inte? Ska det här vara vårt hemland framöver och Sverige bara en semesterort vi har lite extra anknytning till?
Vi gick på magkänslan och svarade nej på båda frågorna. Nu när Berlinäventyret gått över till vardag kändes det helt enkelt viktigast att vara nära de vi älskar allra mest. Dessutom, hur härligt Berlin än har varit att leva i så har det många gånger inte varit helt lätt att – utan det där nätverket som kommer av att man har en stor familj och vänner sedan barnsbenen omkring sig – få ihop livet med två små barn, eget företag och en pilotman som flyger kors och tvärs över hela jorden hela tiden.
Bloggen då? Äsch, så lätt blir ni inte av med mig! Efter sju som Berlinreporter, Berlinbloggare, Berlinexpert och allmän Berlinälskare finns det ingen stad jag kan så bra som den här och jag kommer att ha många anledningar att åka hit stup i kvarten även framöver. I jobbet förstås, men också för att tanka den där Berlinatmosfären jag blivit så beroende av. Så bloggen lever vidare och kommer att fortsätta ge er tips och sköna nyheter ett bra tag till.
Berlin är min plats på jorden, så är det och så kommer det att förbli. Och på tal om det…
Här har ni mina fem bästa sommarupplevelser i Berlin.
1. Att sitta på en bohemisk utomhusbar, lyssna på livemusik och dricka öl, öl, öl. Holzmarkt och Krunker Kranich är exempel ställen med rätt atmosfär.
3. Att hänga i Mauerpark en hel söndag. Snacka med folk, gunga, kolla på när muren målas om av alla grafittikonstnärer, shoppa lite, gå på utomhuskareoken. Mauerpark om söndagarna är verkligen ett mycket, mycket, mycket speciellt ställe. Tänk att det för bara några årtioneden sedan var en fruktad ingenmansplats.
3. Cykla genom stan. Helst en tur som går både längs med Karl-Marx-Allee, med sin tjusiga DDR-estetik, och genom pittoreska kvarter, till exempel de runt Kollwitzplatz i Prenzlauer Berg. Eller varför inte längs med muren?
4. Att ta en kall öl (mycket öl blir det) på balkongen med min man, efter att barnen somnat och med sorlet från vår übermysiga gata under oss. Åh, vad jag kommer att sakna Niederbarnimstrasse. Finaste gatan i hela staden. Med bästa gatukonstväggen dessutom.
5. Att äta riktigt god mat, och gärna utomhus. Berlin Food Stories-Per sa för inte så länge sedan i en intervju jag gjorde med honom att fokuset i Berlin snabbt gått från party till mat. Det stämmer verkligen, herregud vad mycket härliga matmarknader och kul matevents det finns nu. Bite Club, Streetfood Thursdays i Markthalle Neun (dock ofta för fullt nuförtiden), Breakfast market och Neue Heimat. För att bara nämna några.
Hej alla glada midsommarfirare i Sverige! Ni som är kvar, vill säga. Jag har precis, i detta nu, fått uppgifter om att i princip samtliga flighter Stockholm-Berlin i dag är tokfulla. Ha! Ni vill hellre vara här än dricka snaps i elva grader och spöregn! I don’t blame you.
Inte för att jag inte gillar midsommar, såklart jag gör det – jag är ju en utvandrad svensk för sjutton gubbar. Vi har ju en tendens att gå helt bananas när det kommer till svenska högtider. Och vad är väl en midsommar utan regn och vinterjacka? Men, men, Berlin kommer i alla fall att bjuda på snäppet bättre väder – och jag har några riktigt fina firanden att se fram emot i helgen. Det går att fira midsommar här i Berran också nämligen.
Till exempel ska jag gå på ett kalas ordnat av samma kvinna som ordnade den här helt fantastiska midsommarfesten förra året. Det var så vackert alltihop att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ser så mycket fram emot det!
Sedan ska jag förstås gå till Svenska kyrkans firande. Vem vet, kanske vågar något av mina barn dansa kring stången i år? You never know. Där kommer jag nog också äta sommaren sillbit. Så var det avklarat, liksom. Orka åka till IKEA för att sedan ha en halväten burk i kylskåpet resten av somm… året.
Och annars då? Joråsatte. Det är mycket som händer hos mig just nu. Berättar mer om det inom – well, så snart jag hinner.
Glad midsommar!
Stångdans på Svenska kyrkan i Berlin för några år sedan. Lägg märke till den urbana inramningen.
Att kunna ta ledigt en vardag med sonen, äta en lyxig frukost för inte alls mycket pengar på ett av Friedrichshains alla kaféer, promenera i en värmande vårsol bland Mittes pampiga hus och prata om viktiga saker (som dinosaurier och rymden) och sedan toppa alltihop med ett besök på Naturkundemuseet. Det är ren och skär lyx.
Världens bästa dag. Världens bästa son. Världens bästa stad.
Vi funderar mycket just nu på hur det skulle vara att bo i Sverige istället. Skulle vi göra sådant här då? Eller skulle vi falla in i något slags vardagsrace där veckorna är inrutade och pressade och där en rejäl lyxfrulle på kafé skulle kännas som värsta investeringen eftersom allt är så förbenat dyrt?
Allt handlar ju såklart om hur man lägger upp sitt liv, men jag tänker mer på atmosfären. Jag har alltid upplevt det som att Berlin har ett lugnare tempo än Stockholm, att folk är mer spontana och tar sig mer tid till att bara umgås. Att det inte handlar lika mycket om prestation här som där, att folk överlag inte är lika stressade. Men det där kanske bara är jag som i min utlandssvenskhet hakat upp mig på gamla idéer? Ni som har lite koll på båda städerna, vad säger ni?
Naturkunde är förresten ett riktigt bra tips för er som kommer hit med barn från fem år och uppåt. Jag var inte så imponerad första gånger jag var där men har under de senaste besöken insett museets storhet. E älskar verkligen dinoanimationerna och rymdfilmen i taket.
Det är faschingtider här i Tyskland! Det har vi såklart firat. Rättning: Inte vi, barnen. Här i Berlin sträcker sig festligheterna nämligen bara till att barnen har maskeradparty på förskolan.
Mina telningar i tisdags. Och ja, sonens spindelmannendräkt ÄR för liten. Men det struntade han högaktningsfullt i.
Annat är det i München och Köln! Där gås det på baler och i karnevalståg, det kläs ut och kläs upp, sups och festas så det står härliga till. Under flera dagar!
Vi kör tåget! Jawohl vad festligt! Bild lånad härifrån.
Måste säga att i jämförelse med hur hårt stora delar av världen festar just nu så känns både maskerad på förskolan och semlor rätt… mesigt.
(eller Berättelsen om hur Johanna Paues blev tysk. Typ.)
I maj har jag bott i Berlin i sju år. Det är helt galet länge och det har hänt så mycket. Jag har gift mig, fått två barn, startat upp en frilansverksamhet, drivit ett frilanskontor, skrivit över 1000 blogginlägg om Berlin och livet här (1138 för att vara exakt, det här inräknat), lärt mig tyska, köpt en lägenhet innan den fanns och sedan varit med i nästan varje steg i byggprocessen. Jag har fått nya vänner, sagt adjö till flera av dem som flyttat tillbaka till Sverige eller någon annanstans. Damn, jag har nästan hunnit med att bli medelålders på köpet. Men bara nästan, MÄRK VÄL!
M10, även kallad partytrammen. Den går genom Prenzlauer Berg och ner till klubbarna i Friedrichshain. Min standardtram, kan man säga.
Men de största förändringarna har ändå skett inom mig. Jag är en ganska rastlös själ som verkar gilla att göra det så svårt för mig själv som möjligt – att bryta upp och börja om så totalt som vi gjorde är sannerligen en utmaning som sätter den personliga utvecklingen på sin spets. Åtminstone har det känts som det.
Ta den lilla saken att inte kunna språket till exempel. Hjälp. Att inte kunna vara sig själv, att inte begripa vad som står i myndighetsbreven, att det tar en kvart att skriva ett sms, att inte hänga med i det som sägs på föräldramötet, att känna sig dum femtioelva gånger om dagen – det gör att du lär känna dina svagheter och styrkor rätt effektivt, kan jag lova.
Publiken vid utomhuskareoken i Mauerpark. Sommarfesten som står som symbol för hela Berlinsommaren för mig.
När jag tänker tillbaka på åren här inser jag att jag alltid befunnit mig i någon slags fas i mitt liv som utlandssvensk. Jag har funderat en del på vilka de här faserna varit och kommit fram till följande:
Det började med Äventyrsfasen, även kallad förälskelsefasen. Vi hade precis flyttat hit, allt var så spännande, så underbart, förtrollande vackert och roligt. Jag älskade precis allt med Berlin, allt. Log lyckligt när berlinarna skällde ut mig för att jag cyklade på trottoaren, tyckte minsta lilla klotter var gatukonst. Den här fasen höll i sig i tre år ungefär.
Sedan tog äventyret slut och jag insåg att ”några år i Berlin” långsamt hade förvandlats till en rejäl del av våra liv. Någon gång kring fyraårsdagen kom Långt-bort-ångestfasen där en rädsla över att jag för alltid kommer att vara en perifer figur i långbortistan för min brorsbarn började spöka.
Efter fem, sex år var jag så pass rotad här att de stora identitetsfrågorna kom upp till ytan. Var jag svensk fortfarande? Skulle vi någonsin flytta tillbaka? Ville jag det? Om inte, skulle jag orka att inte riktigt höra till någonstans under resten av mitt liv? Och vilken nationalitet skulle våra barn identifiera sig som? Tyskar? Svenskar? Européer? Sådana frågor. Den här tiden kallar jag Förvirringsfasen.
Barnet är ju en tysk-svensk europé, det syns ju långa vägar.
Men så plötsligt slutade jag att ha ångest, Lugnetfasen inträdde och jag insåg hur fånig jag hade varit som känt att jag bott så himla långt bort från allt och alla. Sverige är ju nästan ett grannland för bövelen och mina barn kommer att bli både tyska och svenska. Punkt. Jag började mer och mer tänka på mig själv som en aldrig kommer att bo i Sverige mer, och var helt okej med det…
…samtidigt som en annan känsla började växa i mig. En längtan efter naturen, helst den i Sverige. Fasnamn? Sommarhusfasen, och i den är jag nu. Jag vill ha ett hus i Sverige! Jag vill att mina barn ska få sånt som jag tog för givet som barn. Blanka sjöar att åka långfärdsskridskor på, skog och allemansrätt, riktig vinter och idyllisk sommar.
Ser ni vad jag ser? Att jag sakta men säkert förvandlats till en tvättäkta tysk? Jag gör ju bara som alla andra tyskar – drömmer om en stuga i idylliska Sverige. Gaa, jag har blivit en tysk Sverigeromantiker!
Eller inte. Äsch, jag vet inte. Vad den nya fasen betyder får framtiden utvisa. Tills vidare kämpar jag på med mina tyska pronomen. Och hänger på Hemnet.
Ni andra som har bott eller bor utomlands – vilka faser har ni gått igenom?
Jag har kämpat, kämpat, kämpat för att lära mig att prata tyska. Kunde ingenting när jag kom hit. Jag har stångat mig blodig mot grammatikens alla undantag, desperat letat ord för att kunna berätta, förklara, vara Johanna. Och misslyckats så många gånger. Inte bara med att kunna säga det jag vill, utan också med att kunna vara den jag är. Det är ju så. Jag är genom mitt språk.
Jag har under så många år varit instängd i mina språkliga begränsningar, tråkigare och mer allvarlig än jag egentligen är. Som jag har längtat ut! Jag har varit frustrerad, förbannad – och så fruktansvärt trött. Det blir lätt så när hjärnan måste anstränga sig sju varv extra. Varje dag.
Men jag har lärt mig. Jag lär mig hela tiden. Det går framåt. Jag pratar flytande nu, säger det jag vill. Jag är mig själv. Nästan. Inte för att det språkliga kämpandet är över. Jag har skrivandet kvar att bemästra. Jag måste bli snabbare, mer självsäker, våga. Det är skitsvårt och jag gör så fel, hela tiden. Och så blir jag arg och frustrerad, igen. Jag gillar inte att skriva fel, det känns mycket värre än att det blir tokigt när jag pratar. Men att vara perfektionist är inget vinnande koncept när det handlar om jakten på ett nytt språk.
Svenska och tyska har samma språkstam. Ändå har tyskan varit en av mitt livs absolut största utmaningar. Och erövringar.
Till alla er som lärt er ett nytt språk i vuxen ålder: Kudos. Ni är så jävla grymma, glöm aldrig det.
Kontrasterna, den närvarande historien och den sköna atmosfären – frilansjournalisten Johanna Paues föll handlöst för Berlin redan under det första besöket för sju år sedan. Två år senare flyttade hon dit.
Kontrasterna, den närvarande historien och den sköna atmosfären – frilansjournalisten Johanna Paues föll handlöst för Berlin redan under det första besöket för sju år sedan. Två år senare flyttade hon dit.