Jag gråter minst en gång om dagen. Inte över mig själv eller min situation utan över, tja, oftast något jag ser på sociala medier eller läser i tidningen. Som härom dagen, när man på ett italienskt sjukhus (äldreboende? Vårdinrättning i alla fall) firade 75-årsminnet av fascismens fall. Eller det här klippet från BBC, som liksom lägger en varm arm runt våra slokande axlar – ”en dag ska det här vara över”. Eller den här artikeln i DN, om covid19-sjuka Owe – när han på påskafton kunde ringa upp sina barn brast det helt för mig.

Jag tror inte jag är ensam om att känna mig lite känslomässigt labil. Vi lever ju alla med en gnagande oro och ovisshet, nånstans måste det ju ut. Gråten blir en ventil, ett sätt att lätta lite på trycket.

Nu väntar långhelg med Valborgsfirande och 1 maj – vanligtvis en av årets bästa helger, om du frågar mig. I år blir det förstås just ingenting, men jag hoppas på häng med vänner i liten skala. En av de bästa sakerna med denna helg andra år är manskörer, herregud vad det är trevligt med manskörer. Utan möjlighet till liveupplevelse bjuder här radions P2 på ett fint substitut här – jag rekommenderar det varmt, och ja, det gav upphov till dagens gråt.

Man kan tro att Folkhälsomyndigheten har gjort en beställning; det faller ett iskallt regn med inslag av snö (!) över Stockholm i dag. Problemet med trängsel på uteserveringar torde vara minimalt.

Rugget ute har ändå det goda med sig att det blir lite mysigare att sitta hemma. För det ÄR ju tärande att tillbringa dag efter dag hemma. Även om man får gå ut och gå, till och med i sällskap, även om man kan träffas digital och även om man får gå till Ica. Det ÄR tråkigt med allt som ställs in nu – en vän till mig skulle ha åkt på bröllopsresa i dag, en annan måste nog flytta på sin 50-årsfest IGEN och jag tycker så himla synd om de som ska ta studenten i år.

Det måste man få vara deppig över, även om det finns de som har det värre, mycket värre. Jag ser ibland (i sociala medier, det är ju där det mesta av mitt umgänge sker just nu) en lite fräsig ton mot folk som deppar över ”skitsaker”. Eller som den här texten av Erik Helmerson (eller ”Yazhini Laghari”) – om det är den indiska slummen (eller Helmersons fantasi om den indiska slummen) vi ska mäta oss mot, hur ska vi nånsin kunna skriva om svenska problem då?

Coronapandemin griper in i varje svensks liv. Ingen säger att en inställd fest är värre än att hamna på intensiven. Man kan ändå få tycka att det är tråkigt.

Sjunde veckan hemma. Jobbade på hela dagen, inklusive en poddinspelning där FaceTime (som vi använder för att se varandra) laggade, och en fattig lunch; det blir aldrig gott med de där färska, fyllda pastakuddarna.

Jag hade gjort upp med en vän att ses för en promenad efter jobbet men då det var cirka sju grader varmt och regnet hängde i luften bestämde vi oss för att ses på en krog och se om den var gles nog. Det var den, vi delade på en pizza, drack lite vin och pratade: corona, corona, corona, LIVET, corona, corona.

När jag gick hem hade det börjat regna, iskallt, men jag märken plötsligt att häggen höll på att slå ut, gick man nära så hängde doften där. Naturen kör på, vad vi än gör.

För övrigt blev jag oväntat berörd av PO Enquists bortgång. Som så många andra svenskar hade jag förstås en relation till hans litteratur men inte till honom som person. Ändå blev jag ledsen, det känns som om en massa klokhet lämnade oss. Å andra sidan är det mycket som gör mig ledsen nu för tiden, jag lär återkomma till det.

Läs förresten gärna Olle Svennings fina, fina text om sin vän PO.

Själv har jag tagit mig an Enquists ”Legionärerna”, som jag av någon anledning inte läst tidigare.

Jo, det är alldeles bestämt ett skarpare läge nu. I dag hölls ännu en presskonferens om att stockholmarna måste skärpa sig – inte sitta för tätt på uteserveringarna, i så fall kommer de att bommas igen.

Men den förändrade stämningen handlar inte bara om rosévin i sällskap. Jag har en känsla av att en allmän insikt om hur utdraget det här kan bli börjar infinna sig.

Vi har pratat om ”coronavåren” men i går i ett sms kom jag på mig själv med att skriva ”coronaåret”. Det vi går igenom i Stockholm nu, ska fler (alla) delar av Sverige också gå igenom – i alla fall jag uppfattar signalerna som att det är oundvikligt men att vi ska göra allt vi kan för att vården i alla delar av landet ska mäkta med. Och innan hela landet gått igenom detta är vi – väl? – på andra sidan sommaren.

Vad kommer det här att GÖRA med oss? Med samhället? Med världen?

Nu gäller det att samla guldkorn. Jag fick rapport om att en av mina brorsdöttrar kunde ta en utomhusfika med min mamma i dag, det gjorde mig glad.

Och Mattias Alkbergs nya skiva släpptes i dag! Han har av olika skäl en särskild plats i mitt hjärta och den blir inte mindre av att nya alstret heter ”Bodensia”, vilket är namnet på motsvarande stadshotellet i Boden, min hemstad. Eller ”Boddan” [b’åddan], som vi säger.

I Stockholm har finvädret försvunnit. Vanligtvis en tråkig nyhet i slutet av april men nu kan det ha en avsvalnande effekt på umgänget på uteserveringar och parker, det vill säga mindre smittspridning.

Hoppas att ni får en fin helg men lagom avstånd till varandra.

Man får ge myndigheterna att de är bra på att läsa av stämningarna. Eller om de bara håller koll på väderleksrapporten. Så sent som i går skrev jag hur det nu började kännas som vardag, det här begränsade, rätt isolerade livet.

RÄTT isolerade livet.

För med en känsla av normalitet kommer också lite sänkta axlar. Dessutom kom de första riktigt fina vårdagarna här i Stockholm. Jo, jag erkänner, jag har umgåtts med vänner. Utomhus och bara några få, men ändå.

Så igår skärptes tonen. Först presskonferens från Löfven, han verkade liksom less på oss, ”herregud, nu får ni skärpa er!”. Men ännu mer skruv hos mig tog Per Follin, smittskyddsläkare i Stockholm, som var med i Aktuellt. För det är ju här i Stockholm vi ligger längst fram i pandemin, det är sannolikt här den kommer att klinga av först. MEN INTE ÄN. Det är fortfarande ansträngt i vården, många människor dör fortfarande.

Jag visste det naturligtvis, men det hajade ändå till. För jag hade ju börjat slappna av, det erkänner jag.

Till oss som bor ensamma säger Follin i princip ”tough luck”. Vi får nöja oss med digitala kontakter.

Jag kan inte lova att jag håller det helt men jag skärper mig. I dag ställde jag in ett parkhäng med en (1) kompis.

Men med det sagt: det är ett jävla sätt att gå runt på stan och fotografera andra, okända människor som umgås utomhus. Jag gissar för att få förfasa sig i sina egna sociala medier. Jag ser er allt, det är inte snyggt.

Vi tycks ha nått en platå när det gäller dödsfall, rapporterar FHM. Jag tycker att vi hemmasittare också har nått en platå. Detta begränsade, tråkiga liv har blivit normalt.

Det har blivit normalt att jobba vid köksbordet och träffa kollegorna digitalt. Det har blivit normalt att se fram emot att gå till Ica, eftersom bara gör det ett par gånger i veckan. Det har blivit normalt att inte ha några planer för kvällen. Det har blivit normalt att knappt ha några planer alls eftersom man inte vet om man kan resa, hur många man får träffa – om man kommer att vara frisk.

Kommer man kunna göra nåt kul när maj månads långhelger kommer? Ingen aning.

Hur ska jag fira min 50-årsdag i början av juni? Ingen aning.

Kommer det att bli en bokmässa i september? Ingen aning.

Jag vet inte hur orsakssambanden ser ut men jag börjar känna mig lite lös i kanterna. Vad gör jag egentligen med all den här tiden i ensamhet? Vem blir jag? Kanske beror det på att leva så mycket utan andras blickar på sig. Det låter kanske befriande men jag börjar inse att de behövs.

Men med detta sagt: jag har trots allt gjort en plan. I juli ska jag och en vän åka till Västerbottensfjällen, där vi ska rida och vandra några dagar. Vi tar egen bil dit och i även om vår idé knappast är unik så är det glest med folk i fjällen. Äntligen något att längta efter!

Har jag nämnt att jag har en granne som övar på piano på dagarna? De första dagarna jag satt hemma och upptäckte det himlade jag lite med ögonen, ”jättekul med en granne som klinkar när jag är hemma hela tiden”.

Nu, efter nästan 40 dagars hemmasittande, så tycker jag att det är rätt mysigt. Hen är alltså ingen nybörjare – det förekommer en del skalövningar men mest är det melodislingor som hen tar om och om igen. Det är rätt rogivande. Och ett tecken på en annan människas närvaro.

En annan mysig sak är att jag nu kan jobba med öppen balkongdörr, på grund av vår. Sjätte veckan hemma, let’s do this.

Helgerna, vad ska man göra med dem när man inte får umgås i större grupper, inte gå på teater eller bio och drar sig för krogarna även om de är öppna?

Jag bor ensam och fixar inte att även på helgerna helt avstå från umgänge. Hittills har jag träffat familjemedlemmar och vänner men i bara några få åt gången. En gång åt jag och två vänner lunch på ett indiskt ställe där det satt ett annat sällskap, två gånger jag jag besökt fik med en vän (jag vet inte varför jag känner plikten att redovisa detta men det gör jag).

I går träffades delar av den bokklubb jag är med i – sex personer utomhus, armslängds avstånd, handsprit och separata  små chipspåsar till rosévinet (säsongspremiär!). En som skulle ha kommit hade känt symtom på morgonen och avstod.

Vi hade läst ”Europe in autumn” av Dave Hutchinson, en sci fi-bok. Roger hade valt den eftersom dess avspark är ett Europa i sönderfall efter en – tadaa! – pandemi med ursprung i Kina. Helt ärligt hade ingen av oss riktigt hunnit läsa ut, ingen tyckte väl att den var skitbra men det var ett kul idébygge. Den skrevs ändå 2014.

Annars är promenad mitt umgängessätt préferé nuförtiden. En eller två kompisar, det blir ofta längs vatten och en kaffe – hittar man ett ställe med långt mellan borden kan man sitta där, annars ta med. Bilden ovan visar att det inte blivit några superlånga turer den här veckan men ändå nåt, givet att jag andra dagar knappt kommer ur lägenheten alls.

När man promenerar ensam kan man passa på att lyssna på podd, till exempel ”Vi tvår våra händer” som mina kollegor Martin Aagård och Karin Pettersson gör nu under karantänen. I senaste avsnittet gästar Jesper Ahlin Marceta, de pratar om individualism och liberalism, med utgångspunkt i Netflix-serien ”Unorthodox”. Lyssna på den, den är bättre än serien!

Äntligen HÄNDER det något! I dag fick jag åka in till redaktionen!

En dag i veckan måste någon av oss på kulturredaktionen åka in och sortera upp all post som kommer, böcker som ska recenseras till exempel. Nu var det min tur. Det är precis fem veckor sen vi blev hemskickade och det är märkligt hur mysigt det kändes att få gå dit igen. Det är visserligen ganska tomt men en kärna av nyhetsredaktionen är på plats. Jag blev så glad av att se dem! Människor! I grupp! Vi kramades förstås inte men värmen kändes ändå. Eller, jag hoppas att de kände min värme. Mina fina, fina kollegor.

Posten sorterades, ett videomöte hölls då böcker lades ut på recensenter och sen var det bara att dra igen. När jag ändå var out and about svängde jag förbi en kompis för att hämta upp en bok jag skulle låna. Tog tunnelbanan dit, gick ner i T-centralen via centralstationen – vilket var en snudd spöklik upplevelse. Det här måste vara en av de platser i Sverige där det strömmar igenom mest människor varje dag, nu var det nästan tomt (se bilder ovan). Det finns säkert människor som inte tar myndigheternas uppmaningar och rekommendationer på tillräckligt stort allvar men att många faktiskt gör det, det går att se med blotta ögat.

Jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver se något liknande igen.

Så var den konstigaste påsken i mannaminne förbi. Själv träffade jag vänner (3 stycken) en dag, familjemedlemmar (6 stycken) en dag och promenerade med en (1) vän en dag. Tittade på serier (tröttnade halvvägs på ”Tiger king” på Netflix men tyckte mycket om ”Älska mig” på SVTPlay) och läste en bok (som jag ska recensera). Men i huvudsak försvann påsken 2020 in i den grå massa som är coronavåren 2020.

På något sätt vill ens hjärna inte acceptera ett tidsbegrepp som ”tills vidare”, man har ett behov av att dela upp och se faser, trots att vi inte kan göra det så länge vi är mitt i ett skeende. Så inget har hänt men i mitt huvud går vi nu in i en ny fas, bara för att vi nu är efter påsk. Eller vi är väl i alla fall i slutet av början?

Jag börjar ge upp försöken att följa och förstå kurvor. Vilken man än tittar på så kommer invändningar på hur den är framtagen, vad den egentligen visar och vilka slutsatser man kan dra. En gång startades det en lite haveristisk FB-grupp som en stund hette ”Stå upp för sanningen som är relativ” och jag kommer ihåg att jag skrattade åt det men med dagens statistik-fatigue skrattar jag inte längre.

Övningen i osäkerhet fortsätter, tills vidare. Det är först i efterhand vi kommer att se faserna. Det är först i efterhand vi kommer att kunna rita det korrekta kurvorna. Just nu har vi bara att hantera det.