En kyss. Där drar alltså de flesta gränsen för otrohet. Och det är klart att gränserna ser olika ut för alla, och att tankar och det man säger till någon annan inte alltid är ”okej” sett till den exklusivitet man lovar den man lever med. Men det finns en skillnad i det man säger och gör (som man kan styra över) och tankar, som faktiskt inte alltid är så lätta att kontrollera. En måttstock måste ju ändå vara att om det inte känns okej att min partner skulle göra så mot mig, så ska jag inte göra det själv. Eller som Åsa skriver; det som känns förbjudet är oftast förbjudet. Förhoppningsvis är många av oss insiktsfulla nog att inte göra skillnad på de regler som gäller en själv och de som gäller ens partner. Men, jag skulle säga att det viktiga är inte var gränsen går. Det viktiga är vad man kan tänka sig att leva med och förlåta. Om ens partner har haft en lång sms- och samtalsrelation med en annan, bakom ens rygg, och den dessutom har innefattat känslor – kan du lita på din partner då, gå vidare med honom eller henne, även fast det inte hänt något rent fysiskt? Samtidigt – om ni lever ihop, kanske har ni barn eller åtminstone en gemensam lägenhet och drömmar om ett helt liv ihop – skulle du inte förlåta en berusad kyss på en firmafest om det inte fanns känslor inblandat? När förlåter vi och inte? Är det inte det det handlar om; vad gör ett förtroende så förbrukat att det inte går att klistra ihop ens med all vilja i världen? För det är väl just förtroende som det handlar om, en bra relation. Tänker jag.

”App-app-app.. Där går gränsen.”

– Alltså det här med förhållandestressen. Jag blir galen.

– Hur menar du?

– Men, att alla liksom kollektivt tar nästa steg, jag har två kompisar på Facebook som förlovade sig i helgen och det känns som att varannan person i min feed antingen väntar barn vilken dag som helst eller bara uppdaterar om sin bebis..

– Att man är utanför för att man bara dejtar? Lite som att pressen styr?

– Mm, man känner sig som 16 år som ”bara är ihop” och inte planerar alla de där stora stegen jäkligt snart och helst igår..

– Men vadå, att vara ihop är ju också ett steg, fatta när man inte är det och på varenda släktmiddag möts av ”när ska du träffa någon då” och ”börjar det inte bli dags att tänka på barn?”

– Men varför ÄR folk så?

– Sjukt, är det. ”Jag äter barn”, brukar jag svara, sen är de tysta.

Apropå Worst of dejtmejl – nu finns det också listat vad vi oftast ljuger om när vi nätdejtar. Blir man inte lite brydd? Det kommer evenuellt framgå att du inte är 1,85 när ni hälsar med en kram och du når henne till armhålan. Samma sak med ekonomiska tillgångar, yrke och utseende över lag – vansinnigt mycket mer pinsamt att behöva erkänna en lögnhärva än att från början våndas lite över att outa en tillfällig mellan-jobb-situation. Och en person vars första ord är ”jag känner [insert valfri kändis]” undrar man ju lite över prioriteringarna hos. Minska midjemåttet, krydda bröststorleken, hur ser folk på sig själva? Ljug inte – framhäv det som tål att framhävas och dra skavankerna senare i stället.

Det blev klassisk pizza-förfest-södersväng-kväll i lördags. Det var fint, känns som länge sen. Jag kan ha rappat sticket i TLC’s Waterfalls (det gör jag ju tydligen glatt när tillfälle ges men det brukar inte filmas som jag är rädd att det gjorde i lördags) och E kan ha briljerat med rap-sticket i Black or White inklusive sittdans. Eventuellt kan vi sedan ha körsjungit Latin Kings tills vi fick nog och åkte till Kvarnen för lite sociala studier och någon Corona. Hur som helst ägnade vi förfestens första timme åt ryslåtar. Gåshudslåtar. Vi konstaterade följande; låtar blir per automatik ännu mer rysiga om man får visuella intryck till själva melodin (tack Youtube) och sjungande barn, gärna kryddat med överraskningsmoment, är idiotsäkra kort. M valde samma låt som jag tänkte på först (Moas egna låt i Idol som jag av någon anledning inte kan länka till) och så satt vi och fånlog och räknade resta hårstrån på armarna medan E skakade på huvudet och helst ville lyssna på Bruce (eller sin egen musik, men det skulle han aldrig erkänna). I övrigt lyssnade vi som nedan, med larmande blinkande klysch-varning. Vilka låtar får er att rysa?

… årets julklapp?

… jag lovade ju att jag skulle titta. Och det gjorde vi, jag och fröken April, med varsin julkaffedrink i ena näven och skämskudden i den andra. Någon som såg?

Varsågoda, kläm noga på fyra rumpor bakom hjärtformade tygskynken och gissa vilken som tillhör ER kille...

… oj, det är jättesvårt att veta verkligen, har vi valt rätt eller har vi möjligen…

… ganska konsekvent råka välja varandras killar i stället?

Här är min krönika. Apropå den här texten om Lena, 45, och den här om att tre av tio kvinnor visste att de gifte sig med fel man – redan på bröllopsdagen.

… måste bli Tvvitterbitters samlade #dejtmejl. Ljuv läsning.

Apropå kök, och den renovering som upptar all min tid och tankeverksamhet sedan någon vecka tillbaks – visste väl att det skulle gå att få in lite relation i det hela. Just ordet restdejting kanske inte känns helt lockande (det för på något sätt tankarna till någon skamfilad andra-hands-sortering?) men idén är ju hur fin som helst. Lägg några vinslattar på kylning och börja leta middagsdejt.

Vårt restmecka blir till.

Det här MÅSTE vara ett skämt? Eller är det otrohetssajternas nya storannonsör? FOLK, alltså. Vad är det med dem?