Har man bara lite struktur i sitt googlande skulle man nog kunna hitta dejtingsajter med vilka nischer som helst.
Vi vet redan att det finns dejting för de vackra, för lantisar, för högutbildade, sportiga, aktiva, otrogna.. Sajter med personlighetstester och sajter där användarna röstas in via någon slags uråldrigt dokusåpasystem. Idag fick jag ett läsarmejl från Jessica som hittat en ny dejtingsajt bara för föräldrar – eller de som vill dejta en person som redan har barn. Också en nisch, en smart nisch tycker jag. För det är ju bra, i sak – har man ett stort intresse eller någon värdering man tycker är helt okompromissbar kan det väl inte skada att börja guldvaskningen bland likasinnade? Lite som jag menade här; någonstans ska man ju börja leta. Men jag behöver er hjälp, att kartlägga. Ni som nätdejtar – vilka sajter väljer ni? Kan ni fler nischade sajter? Finns det ingen ”Bonde söker fru”-sajt, eller kanske en med hobbynisch (för, låt säga seglare, golfare, dressyrryttare..?), kanske en för alla som läser Joyce Carol Oates eller lyssnar på Coldplay när de ska sova..?

… för idag är International Kissing Day! ÄNTLIGEN en högtid att fira så klockorna stannar och läppglanset smetar. Vem pussar ni idag?

… och tänkte att det här är ju också ett sätt att ta kontakt med folk.

… eller åtminstone ha förståelse för varandras passioner, och om var man kan träffas och om hur vi hade så mycket gemensamt – så jag friade.

”Tjejer snackar bara om hästar och tamponger.”
Så brukar S säga, himlandes med sina stora ljusblå ögon, när han av outgrundlig anledning vill ha en ursäkt för att inte följa med oss på öl.
”… och relationer”, brukar vi tillägga med beslöjat tonfall, för att försöka understryka att här kan man minsann missa något om man inte hänger på.
Relationer, ja, vi pratar mycket om det. Alla sorters. Vi vrider och vänder och skrapar och luftar och dryftar saker som tidigare känts oförklarliga men som klarnar så fort man sätter ord på dem och man får instämmande hummanden (eller bryska tillrättavisningar) från de man litar på i alla lägen.

Så nu vet ni, killar. Mycket hästar, tamponger och relationer för vår del, tydligen. Men vad pratar ni om? Kan det vara som den här artikeln antyder (även om man tar den med en näve salt) – att killar i större utsträckning ”lämnar ut” sin partner? Utan att tänka på det eller mena något illa, skulle jag tro, men ändå? För mig är det där ganska mycket en fråga om respekt. Jag har några, nära vänner som jag pratar om i princip allt med, och de vet. Det finns alltid gränser, och har man fått ett förtroende så håller man det förstås, men de vet det allra mesta om hur jag känner. I övrigt ser jag liksom inte poängen med att redogöra för relationen; bråk, uppvaktning, sexliv eller svartsjuka, inför öppen ridå. Inte på en middag, inte för jobbarkompisar och inte, som en del, på Facebook eller i andra sociala medier. Att nämna varandra är en sak – att lämna ut en helt annan.

Vad tycker ni, var går gränserna (kille eller tjej spelar förstås ingen roll) för hur mycket man får/kan/vill lämna ut sin pojk- eller flickvän? Hur gör ni – och hur vill ni att er partner tänker?

… att otrohetskommersen inte kunde bli mer cynisk, så surfar man rätt in i den här annonsen…

… och hamnar på den här sajten:

… och orkar inte ens kommentera hur dumt det här är, och hur synd jag tycker att det är om det här faktiskt visat sig vara en lönande affärsidé. Samarbetar de med otrohetssajterna i det tysta tro? ”Ni lockar dem att hoppa över skaklarna så tar vi dem på bar gärning – vi splittar vinsten lika. Höhöhö.”

… som skrev en kommentar med anledning av det här inlägget.

”Åh hjälp!! Jag är i just en sån situation. Träffat en man sedan feb, varit lite till och från men jösses som jag trivs i hans sällskap. Finner inga ord för att beskriva den känsla jag har när vi ses, jag känner mig älskad, förstådd och allt… Vi sågs i lördags för snart två veckor sedan, en oförglömlig natt för oss båda, garanterat. Vi tillbringade hela förmiddagen ihop men sedan var vi båda tvugna att göra saker på olika håll. Vi hördes igen några dagar senare då vi hade ett långt, roligt och mysigt samtal långt in på småtimmarna. Han skulle höra av sig dagen efter men sen blev det tyst. Jag fick en orokänsla i magen och hörde av mig ett par dagar senare, inte heller det har jag fått svar på. I dag, hör jag av mig i ett brev där jag beskriver min känsla om denna ovishet jag känner, ver honom gärna rätta mig om jag har fel men även berätta om mina aningar stämmer. Inte ens detta får jag svar på. Vad i hela fridens namn hände där? Mitt hjärta är krossat och jag får inga svar.”

Där är det igen. Hur vet man vad som är vad? Hur avgör man om killen i fråga är intresserad men rädd, helt ointresserad, en komplett idiot, har goda skäl – eller kanske en ärrad själ? Vad säger ni?

Midsommar på Gotland, precis som det ska vara. Vår gamla trotjänarkombi är på sommarlov i Danmark så vi fick ta evighetspendeln till Nynäs och firade det hela med att göra exakt alla fel inledningsvis (glömma ett Visa-kort på Pressbyrån på centralen, glömma bort att vi inte hade bil och därför behövde djurplats på båten och därefter krokodiltåra oss till en inslängd pinnstol i djursalongen). Men när vi nådde Visby och kunde lämna allt det där ryggknäckande känslomässiga stressbagaget kvar ombord och solen sken på oss när vi rusade iland och blev tilldelade en ursprungligen röd men nu mer solblektsrosa åttiotals-Passat vid biluthyrningen så spelade det ingen som helst roll längre. Inget spelade roll. Vi åt och grillade och drack och solade och spelade och loppisspanade i dagarna tre och vi var kollektivt ilskna när vi klev ombord båten hemåt. Näst intill rasande faktiskt, över att underbart alltid är så satan-i-gatan-kort.

Träffande text – vanligt (och mycket trist) fenomen. Hubbabubba-tjejer och -killar kommer i alla skepnader. Det finns de som förklär sin illvilja i ulliga rekorderliga fårakläder, de som är öppet elaka och/eller ointresserade, de som manipulerar, de som kräver hundratio procents uppmärksamhet till och med när de sover, de som förändrar ens fina vän till det sämre… Vad är era erfarenheter?

Händighet. Musikalitet. Driftighet. Allmänbildning. Humor. Sådär – en liten lista på egenskaper som jag nog drömt om att min blivande skulle ha. Eller nej vänta, det är en fem ord kort snabbeskrivning av min pappa. Men är det så konstigt? Medvetet eller omedvetet; många hämtar nog lite inspiration hos sina föräldrar inför partnerletandet. Kanske bland egenskaper, värderingar eller i deras relation. (En del kanske gör precis tvärtom, att man lärt sig vad man inte letar efter?) Men märk gärna ordet inspiration, inte krav eller kriterier. Att man faktiskt råkar välja en person med alla de egenskaperna är mindre troligt. Det är som med den där gamla checklistan, man tror man vet exakt vad man vill ha – ända tills man vilar i famnen på sina drömmars man som bevisar alla tänkbara motsatser. Men, och fint är väl det, det kan bli väldigt bra ändå.