Charlie’s Angels-hår för nya bylinebilder.

Min favoritbro. Där är den.

”Det har varit ett sånt där år då alla går isär.”
”Jag vet. Varför är det alltid så, att det kommer stora göra-slut-trender med några års mellanrum? Som en sådan där massdöd, som lämlar som rusar mot ett stup i klunga liksom.”
”Mm. En separation får väl andra att tänka över sina egna förhållanden och så hittar man en massa som man kanske inte riktigt vågat se förut?”
”Mm. Man inser att man har nöjt sig, kanske.”
”Ja, fast ändå – jag tycker fan folk gör slut för lätt.”
”Hur menar du?”
”Nej alltså, när man väl hamnat där att man börjat leva parallella liv, liksom slutat prata med varandra, så tycker folk att ’Nä så här ska det inte kännas’ och så lägger de ner utan att ens försöka hitta tillbaks. De bara slutar prata med varann.”
”Att man inte vågar testa att försöka igen, bara för att det varit dåligt?
”Mm. Folk är rädda för när det är dåligt. Eller så tror de att gräset är grönare på andra sidan, men det är det fan aldrig.”
”Men du, man ska inte stanna om det känns dåligt.”
”Nä, man ska stanna tills man vet varför, och om man vill lösa det.”

Det blev fika med kaffe och rinnig kladdkaka till middag igår, men jag hann i alla fall träna innan förfallet. (Det gjorde jag till min stolthet i måndags också men då kunde jag inte skriva om det eftersom en rikskänd pensionär gick på samma pass som jag och ni då omedelbart skulle kunna avgöra nivån på min träning, men igår: idel ungdomar på passet! Så, nu fick jag det sagt också.)

Alltså. Jag råkade hamna på surfvillovägar igen och nu skulle man på kvällstidningsspråk, utan att överdriva, kunna påstå att jag rasar en smula. Hur många ”tjej – var så här så blir du lyckad”-artiklar finns det överhuvudtaget plats för i cyberrymden? Mm, här kastar vi sten i glashus tänker kanske några av er, men nej, jag tycker faktiskt inte vi använder oss av den där trötta, trista vinkeln. Jag är pro-pepp, jag gillar när vi och andra tidningar gör serviceknäck som förhoppningsvis hjälper/peppar åtminstone någon – det kan handla om allt från hur man letar efter kärlek eller jobbar på sin självkänsla till hur man framhäver sina bästa egenskaper i ett CV. Det är sättet det ibland skrivs på. DET.

Ta amerikanska Cosmopolitan som exempel. Igen. Under rubriken ”How to get hit on all the time” finns knepen för hur du ska ”bete dig på ett sätt som män har svårt att stå emot”. Jag får gåshud och aggressionsrynkor och dumhetsmigrän när folk glatt och obekymrat klumpar ihop män till en homogen grupp och kvinnor till en annan – och dessutom utgår från att den förstnämnda beter sig som djur och bara låter instinkterna styra samtidigt som den sistnämnda består av i princip viljelösa och bekräftelsesökande pleasers. Gör så – så fångar du hunken, gör si – så blir du populär. Slå knut på dig själv, knyt en rosett och spela din låtsasroll riktigt jäkla bra så vips kommer du stå där vid altaret med ett strålande leende (och en ekande avgrundsdjup tomhet inombords).

”En kille bestämmer sig på sju sekunder om du är intressant nog att prata med” väser artikeln hotfullt. Och detta följs inte av ”hur snabbt bestämmer du dig?” Eller ”vill du ens ha en kille som dömer dig efter sju sekunder?” Nä, fortsättningen på detta kalla faktum lyder: Så här gör du för att fånga honom på de dyrbara sju sekunder du får till låns. ”Undvik svarta kläder (om det inte är ”den lilla svarta”) – annars ser du ut som en (gäsp) trist chefstyp. Om du rättar till kläderna lite så han ser det så visar du att du vill vara fin inför honom, och det boostar hans ego. Dingla med din sexiga högklackade sko – lite slarvigt med ena tån sådär – men var NOGA med att det är med rätt ben du gör det, annars uppfattar han dig som avvisande i stället. Och för maximal man-magnetism: visa hud.” Nähä?!

Ni hör ju. Och se det framför er – för listan tar inte slut där, herregud nej, efter dessa punkter följer en lång rad med tips på kroppsliga vinklar och formationer som du kan använda för att fälla ditt byte (som det uppenbarligen är fråga om här). Tänk er tjejen som sitter där på barstolen, i färgstarka kläder, åmandes, kråmandes och viftandes med en klacksko hängandes från ena tån och tröjan nerdragen för att blotta ena axeln, lutande åt än det ena hållet än det andra samtidigt som hakan är snyggt nedåtvänd för den lite trånande looken. Tänk er sedan killen som förvirrat står och iakttar detta skådespel i sju sekunder, undrar vad tusan hon har tagit och sedan vänder på klacken och går för att tillkalla hjälp.

Åkte upp i en skybar för att smida storslagna planer med Nina. Vi gör det ibland, med blandat resultat, men ikväll – vilka planer.

”Men han verkar inte klok.”
”Vem?”
”W:s mammas nya. W säger att mamman är helt förändrad.”
”Mm, jag träffade honom i förra veckan. Humor har han ju inte i alla fall.”
”Nej, och han verkar panika över att mamman är smartare än honom, så hon har fått dra ner på sina intellektuella behov. Sluta prata om sånt hon tycker om.”
”Det är ju hemskt. Klart W blir ledsen.”
”Men att det finns killar som inte klarar av att tjejen är smartare, eller mer framgångsrik, eller bara på ett annat sätt än killen själv.”
”Det är sån den här snubben är.”
”Ja, en sån som bara ser sig själv och som finns där för att stötta men OBS TILL EN VISS GRÄNS för gud förbjude att tjejen skulle få mer uppmärksamhet än han själv.”
”Men vem vill vara i en sån relation? Det där med att ge och ta, stötta och bära för att båda ska utvecklas? Lite det man vill åt ju?”
”Jo.”
”Jo, tusan.”

Hon lyfter sitt vattenglas och jag lyfter mitt och över plastiga lunchlådor och salladsrester skålar vi för kvinnodagen och för tjejer som är som de är och för killar som låter dem vara så och vice versa. Skål!

Alla sätt att börja dagen är bra utom de dåliga, själv har jag ägnat mig åt att googla göra-slut-historier nu på morgonkvisten. Och jag måste skratta lite – vilket man säkerligen inte skulle ha gjort precis när man blev utsatt för det, men i efterhand – för jag vet inte vad annat man kan göra åt de rent dåraktiga metoder folk använder för att dumpa sina uppenbarligen inte längre lika kära. En bad sin mamma sköta dumpandet på en gemensam familjemiddag. En blev informerad av sin fästmans mamma om att killen ifråga hunnit gifta sig med en annan tjej. Det är sms, fegande och Skype inför kompisarna. Också när vi har skrivit om det på Wendela har vi fått in den ena göra-slut-historien märkligare än den andra. (Frågan är om man blir arg eller full i skratt när man dumpas med orden ”har skaffat ungbäver – du är gammal och ful?”)

Men om jag rotar i bekantskapskretsen kan jag inte hitta några lika extrema fall. Eller jo, det finns ett par sms-avslut på långa förhållanden, och på en tågluff för några somrar sedan ägnade vi oss helhjärtat åt att uppfinna göra-slut-metoder som gick ut på att pryda kroppen med budskap: skriva ”det är slut” på ögonlocken för att sedan gå och lägga sig tillsammans och hoppas att han vaknar först, eller klottra ”Back off” över skulderbladen och konsekvent vända ryggen till. Men i övrigt. Historier i den här klassen har jag aldrig upplevt.

VEM GÖR SÅ? Har ni blivit utsatta – eller utsatt någon – för en grym dumpning? Jag vill minnas denna (men han var ju bara fem). Och framförallt; hur gör man det bäst, eller minst elakt? Slut, alltså.

(Det är inte personerna på bilderna som är suddiga. Allt är Iphone 3-kamerans fel.)

Jag tror, som många av er varit inne på, att man skiljer på att förlåta och att fortsätta tillsammans – det sistnämnda är bra mycket svårare. Man kan förlåta, kanske till och med förstå (om förhållandet känts knakande från båda håll) men när man kastat bort tillit och förtroende ska det mycket till för att kunna/våga fortsätta. Ser ni, vi hamnade där igen – frågan om tillit och förtroende, som jag fortfarande tycker är viktigast i en relation. Det mesta landar däri, svartsjuka, otrohet, det med att vara säker på vad man vill…

Vi pratade om gränser också, var den där gränsen egentligen går – är det inte ganska lätt att tänka att den går där du känner att du inte skulle vilja bli utsatt för samma sak? Och en annan fråga kommer upp: vill man veta? Det är förstås en sak om någon har en regelrätt, långdragen affär, det är ett enormt svek och det tror jag är bra mycket svårare att acceptera, förlåta och fortsätta efter. En sådan sak vill man (i alla fall jag) veta. Men om din tjej/kille har snedsprångat en gång och har ångest över det (kanske fick det till och med honom/henne att värdera det ni har ännu högre och verkligen veta vad han/hon vill, en del säger ju det) – vill du veta det då? För oavsett graden av otrohet så sätter det spår, och bildar jobbiga, fnasiga små ärr som du riskerar att pilla på så att de aldrig riktigt läker.
Hur tänker ni kring det?

Det kändes naket, och lite tomt.

Första gången jag upplevde en bloggsvacka alltså. Ganska vanligt förekommande bland bloggskribenter, har jag hört. För vissa beror det på inspirationsbrist eller press, vissa får nog av elaka kommentarer eller påhopp i bloggen och andra kanske helt enkelt inte orkar.

Inget av det här hände mig. Jag har tänkt på minst åtta saker jag vill prata med er om under de senaste dagarna (och jag kommer ta upp dem efter hand, tro mig). Vårkänslorna gör mig mer inspirerad än brukligt och dessutom är vi i princip helt befriade från hatare på det här stället.

Jag har helt enkelt bakat för mycket, det är min enda ursäkt. För ikväll firar vi våren.

Annika var hallongrotteansvarig och Lisa var provocerad av namnet hjorthornssalt. Varför heter det så?