– Det värsta är det där ”tycka synd om”, det där som är helt obefogat. Äldre personer är värst med den där pity-tusse-synen.

Jag äter lunch med Mats, han har berättat ingående om alla lunchställen i området eftersom han är van Kungsbroarbetare och vi har tillslut landat på Ciao Ciao där det är svårt att välja bland allt gott men han alltid väljer lasagne. När vi avklarat bra och dåliga lunchställen diskuterar vi synen på singlar.

– Du vet, när man är hemma och har en lugn kväll och råkar yttra det för någon och det direkt kommer ett ”Själv? Men å.. Kom över då, vi ställer fram en till stol, maten räcker till tre” säger Mats och låter som en mycket omtänksam vän.

Det är klart det sägs med all välvilja, men det är inte alltid det man behöver – särbehandling för att man inte råkar vara i ett förhållande.

Singlar, vad säger ni – hur vill ni bli bemötta? Vill ni bli ihopparade med ”en av min sambos förra jobbarkompisar som också är singel”, eller medbjudna trots risk att bli tredje eller femte hjulet? Eller vill ni helt enkelt vara ifred?

Ja, middag på tre, gärna! Är det okej om jag hakar till Mallis också?

Ordningen är återställd. Helena är på plats intill mig och lämnade just en rafflande text som vi med mycket nyfikenhetsmöda försöker spara tills i morgon. (I morgon ska vi diskutera den, var så säkra.) Jag har hämtat mig efter förmiddagens missöde – har fortfarande inte klickat på just den länken, har ni? – surfar vidare och snubblar över den här gamla dängan!

Fem olika nätdejtingtyper – ja, minst! Men de finns inte bara på nätdejtingsajterna. På krogen är de olika typerna lättast att urskilja vid kvart i tre på morgonkvisten. Den fast beslutna, som scannar av samtliga kvarvarande för att hitta någon att dela säng med. Hon som druckit en rom & cola för mycket och spiller ut sin kärlek över vem som än råkar sitta närmast. Han som river av en nätverkarturné och stoppar i visitkort i varenda jeansficka han kommer åt. Och hon vars främsta mål är att dansa av klackarna, utan den minsta tanke på flirt eller romans…

Alltså, singeltyper finns väl rimligen i ICA-kön, på Friskis & Svettis, på jobbet och i hundrastningsparken. Och i den gamla skolans kontaktannonser förstås, där man på ett snålt tilltaget antal tecken, motsvarande ett vanligt sms, ska lyckas beskriva vem man är, vem man letar efter och varför. Men till och med där, på några ynka tecken, kan man utläsa på ett ungefär vad personen i fråga har för målsättning.

”Full diskretion önskvärt” tyder otvivelaktigt på att annonsören är gängad och sugen på en utomäktenskaplig svängom. Signaturen ”Mogen Qvinna” skvallrar om Gudrun Sjödén-kjolar, rödvinskvällar och drömmen om en intellektuell samtalspartner och älskare. Tätt duggande smileys och *kramizar* tyder på att singeln i fråga är en yngre förmåga – alternativt en som inte har närliggande planer på att växa upp.

Ändå lyckas så många välja så fel, så ofta. Vinterns hetaste tips #2 får därför bli: Tydlighet. Alla letar efter något, om du är tydlig med vad du söker så är det mest troligt att du hittar en av samma sort. På en av de stora nätdejtingsajterna finns en rullista under rubriken ”Ute efter”, där du kan skylta med vilken typ av relation du önskar.

”Kärleksruset”
”Drömprinsen”
”En date IRL”
”Vänskap”
”Lite skoj”
”Dig”

T Y D L I G H E T! Så slipper, till exempel, du som letar efter Drömprinsen att bilda familj med slösa tid på ”Hingsten69” som markerat ”Lite skoj” i rullistan, vars fotoalbum består av inoljade överkroppsbilder med censurerat ansikte och som bara… ja, vill ha ”lite skoj”.

Det är nog svårt att hitta rätt bland alla underbara nät- krog- jobb- och på annat sätt-raggande kärlekskranka människor där ute. Synd att göra det ännu svårare genom att hymla med vad du letar efter.

Jakten på den rätta #3 får vänta lite. Surfade rafflande uppslag, möttes av den mångfacetterade rubriken under ”new stuff”, satte förmiddagskaffet i halsen, återkommer i ämnet. Ämnet Del 3 alltså, inte rubrikämnet.

”Drömkillen? Nej, jag har inga krav. Inga måsten, sådär. Alltså, det är klart vi måste ha kul tillsammans, han måste kunna få mig att skratta och han ska ha kul med mig, tycka att jag är rolig… Och han ska helst vara smart, ha ett jobb han trivs med, vara trogen och ärlig och funka bra med mina kompisar och familjen men annars… Utseendet har jag i alla fall inga krav på. Jag gillar ju långa killar, gärna mörka, lite skäggstubbiga, lite ostyrigt hår kanske, snälla ögon, fint leende? Attraktion är ju superviktigt. Kläderna ja, en snygg men avslappnad stil kanske. Jeans funkar alltid. Tatueringar är snyggt. Spelar han gitarr så gör det ingenting, han kanske gillar båtar också, han kanske kan lära mig segla? Han är en drömmare, men en sådan som faktiskt tar tag i en dröm då och då och förverkligar den. Men det är inga krav, det är liksom mer… Ja, lite önskemål sådär.”

Apropå Dawns jakt på Mr Right och alla kraven.. Vem har dem inte? Okej, krav är ett kantigt ord, men önskemål då, egenskaper och attribut och som vi gärna tillskriver mannen eller kvinnan i våra drömmar. Inga konstigheter? I mina ögon är det klokt att fundera över vad man uppskattar. Och i ärlighetens namn tror jag den där listan ändå faller i glömska samma sekund som man känner hjärtat slå ett extra slag för kurskamraten, kollegan, grannen, kompisens kompis eller vem det nu blir som en vacker dag får en att tappa andan och orden.

Men efter långa, sena och evigt återkommande samtal med vänner vill jag påstå att det inte är vad vi letar efter som hjälper oss i den stora Jakten. Det är snarare listan över vad vi inte vill ha. Alla har vi varit i mer eller mindre seriösa relationer som lärt oss precis vad vi inte letar efter. Det kan vara vad som helst; svartsjuka, slentrian, att bli tagen för given, dåligt ölsinne, omogenhet, snålhet… Alla egenskaper som troligtvis kommer trigga varningssignaler i nya relationer.

Så vi letar och letar, envist och målmedvetet, med önskelistan i ena handen och aldrig-mer-listan i den andra, vi dejtar och testar och blir besvikna och säger ”på’t igen” och dunkar oss själva i ryggen. Bara för att slutligen, när vi plötsligt ligger sked med en helt oväntad människa och lyckligt räknar fjärilarna i magen, inte kunna bry oss mindre om att kravmotståndarna gör high-five och vrålar ”vad var det vi sa!”

Tjena. Jag har nu väntat sedan klockan fyra igår eftermiddag på att mitt mobilblogginlägg skulle dyka upp här, för att sedan kunna spinna vidare på det, men nu ger jag upp.

Igår fastnade jag framför en brittisk dokumentär som hette Dawn gets her man. 28-åriga singeltjejen och journalisten Dawn Porter ska hitta den perfekte mannen. I sin jakt tar hon bland annat hjälp av en polyamorös familj (där kvinnan som lever med sina två pojkvänner får prata om relationer), lite olika dejtingsajer och ett indiskt par vars bröllop var arrangerat. Hon gör parfym av sitt eget svett (lite oklart varför) och hon söker – och blir till sin omåttliga förtjusning uttagen – till Beautiful people, sajten där bara vedertaget ”snygga” människor röstar in varandra.

Aaah det finns så mycket vi kan prata om här. Om vi tar en sak i taget måste jag få börja med vad som provocerar mig mest. För det är inte kraven, ”jakten”, objektifieringen, det är själva vinkeln – programmets upplägg.

Tidigt i dokumentären tar hon en kaffe med en vän/kollega som är 13 år äldre (hela 41 år gammal). Kvinnan är inte vilken kvinna som helst, kära nån, hon är OGIFT och berättar öppenhjärtligt om hur hon gråter när hon träffat sina syskonbarn och sörjer den familj hon aldrig fick. 41 ÅR. Mitt i livet, trodde jag. Mitt i ålderdomen, en ensam kvinna med stora kjolar och trettio katter, trodde producenterna.

Och Dawn själv! Hon är 28 år och singel! Hon har inte haft ett seriöst förhållande på fyra år! HERREGUD!

Varför är det så? Den biologiska klockan i all ära men hur hysterisk får man bli? Singlar i alla åldrar – är ni stressade?

”LITE svartsjuka tror jag bara är sunt, det är ett tecken på att man bryr sig.”

Oj, hörde ni? Varningsklockorna, är det den gamla akta-dig-för-problem-spring-åt-andra-hållet-melodin?

För nä, inget gott kommer ur svartsjuka, och de som försvarar det med att ”det tyder på omtänksamhet” är antagligen de som är mest benägna att rota igenom din telefon, begära ut namnlistor på veckans lunchsällskap eller få hysteriska sammanbrott om du inte svarar i telefon på någon av de tre första signalerna 24/7.

”Jo, lite svartsjuka ÄR bra att känna, inför sig själv, men det är ett jävligt långt steg från att känna det till att ta upp det och göra en grej av det.”

Min kloka killkompis uttrycker det bättre, när vi sitter vid en en välbekant bardisk vid Sankt Eriksplan och pratar om den svarta sjukan. Han är aldrig svartsjuk på sina tjejer. Och han blir förbannad när folk ”håller på”, som han säger. Principfast eller naiv?

Hur som. Säg att ni lever i ett förhållande; betänk detta.

1) Ni har valt varandra. Förhoppningsvis för att ni är kära.

2) Det är högst osannolikt att en skapligt vuxen person inte haft någon typ av kärleksrelation tidigare – ergo: det kommer alltid finnas ex med i bilden.

3) Svartsjuka smittar värre än pesten. Hur trygg du än är i dig själv kommer du i längden påverkas av att bli misstrodd och granskad dag ut och dag in. Plötsligt är det du som sitter där med osäkerheten. ”Varför tror han såhär om mig? Likställer han en utekväll med random bardiskhångel? Jag måste nog kolla hans mobil.”

Vinterns hetaste tips; Våga lita lite. Tänk på att du är utvald och tänk på att själv inte göra saker du skulle bli ledsen om han/hon gjorde mot dig. Det finns viktigare saker (sängfrukostar och salsakurser för att nämna några på S) att koncentrera sig på.

Skulle någon av er mot alla odds hoppa över skaklarna så åker nog han/hon ut med huvudet före ändå. Och du blir med all sannolikhet inte mindre ledsen av att kunna stå kvar i ett uppdelat hem och skrocka ”vad var det jag sa.”

Helena har intervjuat mig i Wendelabloggen. Eller Utter osv, som jag lagt min röst på vid namnbyte. Obeservera följande två saker; 1) det galna skratt jag tydligen använder för att avsluta eller inleda en del av mina yttranden och 2) min fenomenalt dåliga promotion av den här bloggen (tack Jocke). Observera även detta: jag lovar att riva av en intervju med Helena när hon minst anar det.

Det här med att gifta sig. Bland mina jämnåriga vänner (runt de trettio) finns alla sorter. En som är gift och har barn, en som gifte sig vid 20 och skilde sig vid 22 och nu lever som lycklig sambo, ett par som gifter sig av juridiska/praktiska skäl, ett par som väntar tills de får råd, några singlar som drömmer våta klännings- eller fest-drömmar om bröllopsdagen och ett gäng som säger att de aldrig kommer sätta sin fot i altargången.

Idag läser jag (japp, surfar på Daily Mail igen, omvärldsbevakning *host*) att fler och fler brittiska par struntar i det. Att de inte bryr sig. Genast börjar jag leta, läs: gå vilse, i SCB-statistiken över svenska förhållanden. Hur gör vi, det kanske är samma? Men nej, det verkar snarare tvärtom. Svenska par gifter sig oftare nu. Varför är det så?

Vid Wendeladesken driver vi tesen att sena 80-talister och tidiga 90-talister står för ökningen, att det är en trend att gifta sig och bilda familj tidigt. Kanske i någon slags revolt mot föregående generationer, som skaffat barn allt senare och kanske valt att leva ihop utan att gifta sig – eller inte leva ihop alls. Att kärnfamilj har blivit lite retro-trendigt.

Hur tänker ni? Varför ska man gifta sig – eller varför ska man inte?

… från skrivbordet bredvid. Det stod såhär:

Nätdejting i all ära. Men hur långt bör man gå på första träffen när det väl blir av? Mästerlige serietecknaren (kolla in hans ”Nybuskis” om du inte gjort det!) och Skånes bäste rapper Simon Gärdenfors blir inte svaret skyldig.

/K

Inte helt oväntat snubblar jag över en lista även idag. Den här gången på Daily Mail; tolv egenskaper som ökar risken för att din partner ska bedra dig. Låt mig sammanfatta detta för er som inte orkar med de rosa rubrikerna. Vi ser inte till detaljer här – vi gör bara en liten smidig lathund för hur du väljer en förjäkla trogen partner.

Om du inte vill bli bedragen, välj då en rasande smart partner (alternativt spela dum så ofta du kommer åt) – som ändå inte har hört talas om ”det här Facebook och Twitter” och dessutom tjänar mer än du även om hon/han inte jobbar särskilt mycket. Flytta INTE ut på landet – och framför allt: flytta inte ens ihop förrän ni är ringprydda och gängade, först då ska ni alltså bygga gemensamt bo i urban miljö. Välj inte en partner som har syskon eller föräldrar som någon gång vänstrat. Eller vad fanken, välj en partner utan vare sig syskon eller föräldrar så eliminerar du en massa onödiga risker. Däremot får hon/han gärna tycka mycket om din familj och vänner (oklart HUR mycket – det verkar inte finnas uttalade gränser där).

Så! Några modesta kriterier bara, så kan du sitta i din lägenhet och pusta ut av trygghet och känna dig dum, fattig och icke-bedragen resten av livet. Inte din partner förstås, eftersom han/hon blir sittande med de exakta (ack så farliga!) motsatserna i sin relation till dig. Men DU sitter säkert.

”Jag visste det, vi skulle aldrig ha flyttat från stan…”