Kongressen håller på att avslutas, och ombuden kämpar med de sista frågorna. Anders Lindberg håller som vanligt koll.

Lite av kinesiska kommunistpartiets kongress, säger Anders Lindberg som tycker att det vore skönt om kongressombuden rensade luften.

Anders Linberg tolkar vad som händer på kongressen, som nu är inne på sin tredje dag.

Det var stora fotspår Magdalena Andersson hade att gå i när hon i dag på morgonen gick upp mot den socialdemokratiska kongressens talarstol.

För precis 20 år sedan gick en annan politiker samma väg, till samma talarstol, för att presenteras som ekonomiskpolitisk talesperson inför kongressen och världen. Han hette Göran Persson, och Persson visste att göra entré.

För tjugo år sedan befann sig landet på randen till ruin, och det kommande valet skulle bli ett svenskt mästerskap i ”skarpa förslag”.

Göran Persson gjorde ingen hemlighet av att han betraktade sig som en i raden av ekonomiska politiker som utgjort ryggraden i socialdemokratins framgång.

Persson uppträdde som en ny Gunnar Sträng. Han använde svåra och någon gång nytillverkade ord, han drog myndigt och obesvärat över varje tidsbegränsning och om något ombud ändå skulle ha missat symboliken fick han till slut både hängslen och livrem i present.

I dag ville Magdalena Andersson skriva in sig i samma tradition.

– Jag kommer att vara lite mer personlig än ni hört mig tidigare, sa hon till journalisterna innan talet.

För kongressombuden berättade hon om sin mor – den första i släkten som fick studera – och om sin morfar som plockade lingon. Hon berättade om släktens bakgrund i ett soldattorp i Närke och i Örebros arbetarkvarter.

Göran Persson – som i dag sitter framför scenen – hade knappast kunnat göra det bättre.

Ändå säger jämförelsen med Göran Persson något om både Magdalena Anderssons och Socialdemokratins problem i dag.

Persson hade att mätas mot den socialdemokratiska historien. Trots att partiet befann sig i opposition var det Strängs exempel det handlade om att leva upp till. Så starkt var det socialdemokratiska greppet om historien, och så totalt hade regeringen Bildt misslyckats.

Magdalena Andersson måste mätas mot Persson, särskilt här i Göteborg. Och hon försäkrade också att hon lärt 1990-talets läxa.
Hur länge ska socialdemokrater tvingas upprepa det?

Men hon måste framför allt mätas mot Anders Borg. Det kommer att kräva något mer. Inte bara ordning och reda. Det klarar Borg faktiskt hjälpligt.

Magdalena Anderssons uppgift är att visa att den ekonomiska politiken faktiskt kan bli en hävstång för att åstadkomma andra saker. Full sysselsättning i globaliseringens tid, ekologisk hållbarhet och en välfärd som klarar den demografiska utmaningen, för att välja de områden hon nämnde själv.

Och i det uppdraget duger inte ens Göran Persson som förebild.

Här kommer andra delen av Anders Lindbergs kongresstips. Vad händer i dag?

Om Internationalen pulserar av revolutionärt trots så bubblar den andra stora och traditionella sången inom svensk socialdemokrati i stället av fromma associationer och ett slags hurtig tillförsikt.

När kongressombuden hunnit till slutet av andra versen i den svenska arbetarrörelsens egen signaturmelodi, Arbetet söner, kommer de alla att ta i och utbrista:

”Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana”

Det hade kunnat vara hämtat ur en scoutsång, nytvättat och ansvarsfullt, precis som Socialdemokratin själv.

Om Internationalen präglas av trotsigt motstånd och det brutala krossandet av pariskkommunens löften har Arbetets Söner en mer stillsam bakgrund.

På något sätt känns det alldeles naturligt att Henrik Menander – samma Menander som överstatt Internationalen – skrev texten inför en utflykt. Socialismens missionärer i den danska huvudstaden Köpenhamn planerade i augusti 1885 ett besök i mörkret på andra sidan sundet, och ville fira besöket med en ny sång.

”Människovärdet vi fodra tillbaka, kämpa för rättvisa frihet och bröd”, lär de ha sjungit på båten över Öresund och i Kasinoträdgården i Malmö. Klassiska paroller, och en vrede över orättvisor och förnedring. En moral och en vilja att höja sig ur jämerdalen, men inte så mycket klasskamp.

Idéhistorikern Ronny Ambjörnssons skötsamma arbetare fick en sång som formulerade strävsamhetens hedervärda lov. Kanske är det inte så konstigt att den lyckats behålla sin ställning i den socialdemokratiska liturgin.

Arbetets söner av Henrik Menander:

Arbetets söner sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord!

Hören I ej hur mäktigt de skalla
ut över världen befrielsens ord?

Ur den förnedrande träldomens grift,
upp till en hedrande ädel bedrift!

Oket med påskriften: ”Bed och försaka!”
länge oss nertryckt i mörker och nöd;

Människovärdet vi fodra tillbaka.
Kämpa för rättvisa frihet och bröd!
Människovärdet vi fodra tillbaka.
Kämpa för rättvisa frihet och bröd!

Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser som skilja fattig och rik.

Hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess håvor rovdjuret lik.

Mot den förödande guldkalven stod
kampen med glödande känslor och mod.

Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana
fältropet genom nationerna går:

Sluten er under vår enighetsfana,
fällen ej modet och segern är vår!
Sluten er under vår enighetsfana,
fällen ej modet och segern är vår!

Anders Lindberg är inte bara en skarp ledarskribent. Han är dessutom en stor kännare av Socialdemokraterna. Under kongressen kommer han att hjälpa oss att lyfta på de dimridåer en kongress alltid innebär.

Så till att börja med, vad kan vi vänta oss av de kommande dagarna?

Se svaret här:

Det är möjligt att det fanns en alldeles speciell symbolik i att artisten Timo Räisänen inledde den socialdemokratiska kongressen med låten About you now.

I refrängen hoppas han i alla fall kunna ”bring yesterday back around”.

Så är det nog med en hel del av de församlade socialdemokraterna också, de skulle väldigt gärna vilja ha tillbaka en gårdag där Socialdemokraterna utan minsta tvekan var det största och viktigaste partiet i landet.

Ordföranden för Göteborgs Socialdemokrater, Anna Johansson, passade också på att påpeka att efter den senaste socialdemokratiska kongressen i staden återerövrade partiet faktiskt makten.

Det var, för att säga det uppenbara, 20 år sedan.

Nå, själv skulle jag gärna ha sett en del av gårdagens kongressöppningar. Inte för att det skulle vara något fel på Timo Räisänen, Anna Järvinen eller Özz Nûjen.

Tvärt om, men jag blev aldrig riktigt klok på hur de passade in. Det hade kunnat vara Folkpartiet, nästan.

Och scenen. Mäktig kanske, men knappast en inramning för ett parti som Socialdemokraterna med traditioner från Folkets Hus och Folkets park. Den här gången är det inte bara de röda fanorna som är bortstädade. Till och med fonden är diskret vit, med möjlighet att lägga på en röd nyans med hjälp av lampor.

Så, ”can’t we bring yesterdayback around”?

I alla fall när det gäller scenografin.

Det är dags att sparka i gång den socialdemokratiska kongressen, och det kommer att göras med ett öppningsspel. Sådan är nämligen seden i svensk politik. När partivänner samlas ska det ske under högtidliga former, och till kulturellt ackompanjemang.

Den politiska journalistiken brukar inte fästa sig särskilt vid dessa politikens kulturinslag. Det kan vara ett misstag. Valet av artister och repertoar säger nämligen ofta en hel del om självbilden i den organisation som kongressar.
Om du till exempel möter en tradjazzkvintett i hallen och sedan får höra Sofia Källgren sjunga ljuvt på kinesiska kan du vara nästan säker på att du hamnat hos folkpartister.

Det är oförargligt, välanpassat men egentligen ganska oengagerade. Som Folkpartiet, med andra ord.

Om förhandlingarna i stället inleds med nycirkus och punkestetik har du antagligen hamnat hos Vänsterpartiet. Lite vågat, lite fint och ändå med en strävan efter dramatik och folklighet.

Progressivt, men absolut inte utanför ramarna. Som Vänsterpartiet.
Socialdemokratiska kongresser brukar bli en blandning av kampsång och lagom radikal professionalitet. Kanske också det en bild av partiet, eller i alla fall det partiet har varit.

Kulturinslagen blir en spegel av organisationen, eller i vart fall det organisationen vill vara.

Ibland kan dock kulturen bli viktigare än så, som på den ryktbara SSU-kongressen 1981. En del av dagens socialdemokratiska kongressombud fanns med redan då.

Öppningsspelet – en amatöruppsättning av Sofokles drama Antigone regisserad av Widar Andersson, kontroversiell redan då – ställdes under alla omständigheter in i sista stund. Av politiska skäl.

I stället hade en grupp lojala ungdomar kallats in för att – om jag minns rätt – framföra ett stycke om arbete och bostad.

Att en snart 2 500 år gammal pjäs kan orsaka skandal i det sena 1900-talets socialdemokrati låter kanske konstigt, men den handlar faktiskt om fadersuppror. Sådant ansågs inte lämpligt.

Widar Anderssons Antigone fick spela senare, med Stockholms blivande finanslandstingsråd Annika Billström i titelrollen.

Något inställt invigningsspel har vi nog inte att vänta oss i Göteborg. Spänningarna i dagens socialdemokrati är helt enkelt inte sådana. Men alldeles säkert finns tecknen där, på vad socialdemokratin är och vad den skulle vilja vara.

Räkna alltså med att ledarbloggen håller ett extra öga på kulturinslagen på året socialdemokratiska kongress.

Ingvar Persson