Här kommer andra delen av Anders Lindbergs kongresstips. Vad händer i dag?

Om Internationalen pulserar av revolutionärt trots så bubblar den andra stora och traditionella sången inom svensk socialdemokrati i stället av fromma associationer och ett slags hurtig tillförsikt.

När kongressombuden hunnit till slutet av andra versen i den svenska arbetarrörelsens egen signaturmelodi, Arbetet söner, kommer de alla att ta i och utbrista:

”Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana”

Det hade kunnat vara hämtat ur en scoutsång, nytvättat och ansvarsfullt, precis som Socialdemokratin själv.

Om Internationalen präglas av trotsigt motstånd och det brutala krossandet av pariskkommunens löften har Arbetets Söner en mer stillsam bakgrund.

På något sätt känns det alldeles naturligt att Henrik Menander – samma Menander som överstatt Internationalen – skrev texten inför en utflykt. Socialismens missionärer i den danska huvudstaden Köpenhamn planerade i augusti 1885 ett besök i mörkret på andra sidan sundet, och ville fira besöket med en ny sång.

”Människovärdet vi fodra tillbaka, kämpa för rättvisa frihet och bröd”, lär de ha sjungit på båten över Öresund och i Kasinoträdgården i Malmö. Klassiska paroller, och en vrede över orättvisor och förnedring. En moral och en vilja att höja sig ur jämerdalen, men inte så mycket klasskamp.

Idéhistorikern Ronny Ambjörnssons skötsamma arbetare fick en sång som formulerade strävsamhetens hedervärda lov. Kanske är det inte så konstigt att den lyckats behålla sin ställning i den socialdemokratiska liturgin.

Arbetets söner av Henrik Menander:

Arbetets söner sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord!

Hören I ej hur mäktigt de skalla
ut över världen befrielsens ord?

Ur den förnedrande träldomens grift,
upp till en hedrande ädel bedrift!

Oket med påskriften: ”Bed och försaka!”
länge oss nertryckt i mörker och nöd;

Människovärdet vi fodra tillbaka.
Kämpa för rättvisa frihet och bröd!
Människovärdet vi fodra tillbaka.
Kämpa för rättvisa frihet och bröd!

Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser som skilja fattig och rik.

Hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess håvor rovdjuret lik.

Mot den förödande guldkalven stod
kampen med glödande känslor och mod.

Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana
fältropet genom nationerna går:

Sluten er under vår enighetsfana,
fällen ej modet och segern är vår!
Sluten er under vår enighetsfana,
fällen ej modet och segern är vår!

Anders Lindberg är inte bara en skarp ledarskribent. Han är dessutom en stor kännare av Socialdemokraterna. Under kongressen kommer han att hjälpa oss att lyfta på de dimridåer en kongress alltid innebär.

Så till att börja med, vad kan vi vänta oss av de kommande dagarna?

Se svaret här:

Det är möjligt att det fanns en alldeles speciell symbolik i att artisten Timo Räisänen inledde den socialdemokratiska kongressen med låten About you now.

I refrängen hoppas han i alla fall kunna ”bring yesterday back around”.

Så är det nog med en hel del av de församlade socialdemokraterna också, de skulle väldigt gärna vilja ha tillbaka en gårdag där Socialdemokraterna utan minsta tvekan var det största och viktigaste partiet i landet.

Ordföranden för Göteborgs Socialdemokrater, Anna Johansson, passade också på att påpeka att efter den senaste socialdemokratiska kongressen i staden återerövrade partiet faktiskt makten.

Det var, för att säga det uppenbara, 20 år sedan.

Nå, själv skulle jag gärna ha sett en del av gårdagens kongressöppningar. Inte för att det skulle vara något fel på Timo Räisänen, Anna Järvinen eller Özz Nûjen.

Tvärt om, men jag blev aldrig riktigt klok på hur de passade in. Det hade kunnat vara Folkpartiet, nästan.

Och scenen. Mäktig kanske, men knappast en inramning för ett parti som Socialdemokraterna med traditioner från Folkets Hus och Folkets park. Den här gången är det inte bara de röda fanorna som är bortstädade. Till och med fonden är diskret vit, med möjlighet att lägga på en röd nyans med hjälp av lampor.

Så, ”can’t we bring yesterdayback around”?

I alla fall när det gäller scenografin.

Få – om ens någon – begriper hur Socialdemokraterna fungerar. Det blir kanske alldeles särskilt tydligt under en partikongress. Någonstans i detta breda, djupa parti finns en massa maktcentrum som bråkar, strider och gnabbas. Maktcentrumen kan kallas saker som distrikt, verkställande utskott och tjugosexmanna. Ibland är de högersossar, ibland är de vänstersossar.

För att reda ut begreppen har Aftonbladets ledarredaktion gjort en pedagogisk och folkbildande beskrivning av hur partiet fungerar och vilka som bestämmer. Vi börjar med partidistrikten. Klicka runt och lär dig något!

Här behövs det en färgnyckel, för att förstå var de står. Lila ska läsas som höger, ljust lila är mittenhöger, rött är mittenvänster, mörkt rött ska läsas som vänster och grått ska läsas som betongsossar.

Och sedan då?

Verkställande utskottet, VU
VU är S verkliga maktcentrum. Benämns alltid ”det mäktiga VU”. Består av 14 personer, sju ordinarie och sju ersättare. LO:s ordförande är självskriven, liksom partiets ekonomiska talesperson. VU brukar vara stabilt men de fyra senaste åren har det varit fullt kaos. 2009 kom sex personer in som nyvalda – ett svårslaget rekord. 2011 rensades ”Monas folk” ut, Håkan Juholt valdes till ny ordförande. Carin Jämtin blev ny partisekreterare och valdes in med tre nya personer. Under veckans kongress ser det ut att bli stor omsättning igen, minst fem nya ska väljas, inklusive LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Partistyrelsen
Partistyrelsen har 33 ledamöter, varav sju är de ordinarie i VU. Partistyrelsen har även 15 ersättare. Där ingår även VU:s sju ersättare, alltså tillsammans 55 personer. Dessutom är en stor grupp adjungerade. Träffas minst fyra gånger per år, enligt de stadgar som antas på kongressen.

Valberedningen
Ett krav för att leda valberedningens arbete verkar vara att man heter Berit. Tidigare ordföranden var Berit Andnor, nuvarande är Berit Högman. Valberedningen stadgefästs på kongressen och väljs på fyra år. Det är nytt.

Tidigare fanns en grupp ombudsmän som kallats ”Lilla gruppen”. Här förankrades namndiskussioner i partidistrikten. Nu ska valberedningens ordförande med sina ledamöter sköta förankringen. Troligen slutar detta i kaos, eftersom de som ska fatta besluten själva är vill väljas till saker.

Tjugosexmanna
Här hittar vi försteombudsmännen från varje partidistrikt. I tjugoxexmanna har man av tradition diskuterat personfrågor och andra viktiga frågor både mellan och under kongressen. Är på många sätt viktigare än partistyrelsen. tjugosexmanna träffas fem-sex gånger per år. Under de senaste fyra-fem åren har tjugosexmannan förlorat inflytande till partidistriktens ordföranden.

Regioner
Socialdemokraterna är indelade i regioner som brukar driva gemensamma kandidater och, ibland, frågor på kongresserna. Regionerna är ”Skogslänen” som är allt norr om Dalälven, ”Mälardalen” som är Östergötland, Sörmland, Uppland, Västmanland och Örebro, ”Väst” som är Västra Götaland plus Värmland och Halland, ”Skåne” som är… tja, Skåne. ”Stockholm” är Stockholms län och stad, ”Sydost” är Kalmar, Blekinge, Koronberg, Jönköping och Gotland.

Så vem bestämmer? Ingen aning, men vi skulle gissa på Stefan Löfven.

Daniel Swedin

Det är dags att sparka i gång den socialdemokratiska kongressen, och det kommer att göras med ett öppningsspel. Sådan är nämligen seden i svensk politik. När partivänner samlas ska det ske under högtidliga former, och till kulturellt ackompanjemang.

Den politiska journalistiken brukar inte fästa sig särskilt vid dessa politikens kulturinslag. Det kan vara ett misstag. Valet av artister och repertoar säger nämligen ofta en hel del om självbilden i den organisation som kongressar.
Om du till exempel möter en tradjazzkvintett i hallen och sedan får höra Sofia Källgren sjunga ljuvt på kinesiska kan du vara nästan säker på att du hamnat hos folkpartister.

Det är oförargligt, välanpassat men egentligen ganska oengagerade. Som Folkpartiet, med andra ord.

Om förhandlingarna i stället inleds med nycirkus och punkestetik har du antagligen hamnat hos Vänsterpartiet. Lite vågat, lite fint och ändå med en strävan efter dramatik och folklighet.

Progressivt, men absolut inte utanför ramarna. Som Vänsterpartiet.
Socialdemokratiska kongresser brukar bli en blandning av kampsång och lagom radikal professionalitet. Kanske också det en bild av partiet, eller i alla fall det partiet har varit.

Kulturinslagen blir en spegel av organisationen, eller i vart fall det organisationen vill vara.

Ibland kan dock kulturen bli viktigare än så, som på den ryktbara SSU-kongressen 1981. En del av dagens socialdemokratiska kongressombud fanns med redan då.

Öppningsspelet – en amatöruppsättning av Sofokles drama Antigone regisserad av Widar Andersson, kontroversiell redan då – ställdes under alla omständigheter in i sista stund. Av politiska skäl.

I stället hade en grupp lojala ungdomar kallats in för att – om jag minns rätt – framföra ett stycke om arbete och bostad.

Att en snart 2 500 år gammal pjäs kan orsaka skandal i det sena 1900-talets socialdemokrati låter kanske konstigt, men den handlar faktiskt om fadersuppror. Sådant ansågs inte lämpligt.

Widar Anderssons Antigone fick spela senare, med Stockholms blivande finanslandstingsråd Annika Billström i titelrollen.

Något inställt invigningsspel har vi nog inte att vänta oss i Göteborg. Spänningarna i dagens socialdemokrati är helt enkelt inte sådana. Men alldeles säkert finns tecknen där, på vad socialdemokratin är och vad den skulle vilja vara.

Räkna alltså med att ledarbloggen håller ett extra öga på kulturinslagen på året socialdemokratiska kongress.

Ingvar Persson

En dold maktkamp på Socialdemokraternas kongress handlar om bilden av partiet. Partiexpeditionen vill förmedla bilden av en modernt, nytänkande Framtidsparti. Många ombud vill istället känna igen sig i smattrande röda fanor och sjunga ”Vi bygger landet” i pauserna.

Denna kamp kan vara mycket handgriplig. På kongressen i Malmö 2005 var det min uppgift att gömma de röda fanorna i en skrubb.

Bakgrunden var att Skåne, som har väldigt många röda fanor, generöst hade levererat dessa till kongressen. Eftersom hela kongressen var tänkt att gå i rosa och ha modern design kan man sammanfattningsvis konstatera att det skar sig något. Alltså: skrubben.

Vad ingen hade tänkt på var dock att det partidistrikt som är värdar också har äran att inleda kongressen. Alltså skulle Heléne Fritzon, ordförande i Skåne och Marie Granlund, ordförande i Malmö, hålla sitt välkomsttal utan röda fanor. Stor dramatik.

Dessutom hittade någon pigg skåning fanorna i skrubben. Kontraorder, fanorna skulle sättas upp igen. Problemet var att kongressen precis skulle öppna, presstjänsten ville helst slippa just det här bråket på scenen.

Egentligen var jag protokollsekreterare på kongressen och hade väl egentligen ingenting med saken att göra, ändå blev det min uppgift att, inför de förvånade ombuden, springa genom hela lokalen och sätta upp fanorna igen.

På de första bilderna ser det lite konstigt ut. Allt var designat i rosa, kongressymbolen var ett päron. Men längst vid sidan på scenen står en samling röda fanor. Under kongressens gång flyttades de mystiskt in mot mitten, tills partistyrelsens fina design blev en enda röra.

I Göteborg blir det roligt att se vem som vinner kampen den här gången.

Anders Lindberg

På S-kongressen ska ett nytt Verkställande utskott, VU, väljas. VU består av 14 personer där 7 är ordinarie och lika många ersättare. Av tradition har de fyra sidoorganisationerna; SSU, S-studenter, S-kvinnor och Kristna Socialdemokraterna varit inadjungerade, liksom en lång rad tjänstemän.

På kongressen kommer partiets stadgar att revideras vilket kommer göra VU ännu mäktigare. En viktig förändring är att sidoorganisationerna inte längre automatiskt ska få plats.

Det är en ganska märklig prioritering eftersom mycket av förnyelse och föryngring kommit därifrån. Särskilt SSU har ju en viktig roll att fylla om det ska bli några nya socialdemokrater i framtiden.

En annan viktig förändring är att Partistyrelsen bara ska träffas 4 gånger per år och förtroenderådet, en slags mellanform mellan kongress och partistyrelse, avskaffas.

Istället ska partiledningen förankra saker direkt med olika andra kretsar i partiet som distriktsordföranden och arbetarekommunordföranden. Detta säljs som en decentralisering av inflytande men gör naturligtvis att VU i framtiden helt kommer kontrollera processen.

Samtidigt som allt mer makt ska samlas i VU rapporterar partiets tidning Aktuellt i Politiken att VU förlorar i regeringskompetens, och det rejält. I det VU som valdes 2005 hade ledamöterna sammanlagt 63 års regeringserfarenhet. I 2013 års VU är det 7 år. Bara två ledamöter, Carin Jämtin och Morgan Johansson har varit statsråd.

Mäktigare, och mer oerfaret.

Anders Lindberg

Vad?
Socialdemokraternas partikongress. Journalister, sossar, lobbyister, pr-män, pr-kvinnor, opinionsbildare och helt vanligt folk möts på Svenska Mässan i Göteborg mellan 3-7 april.

Varför?
Människor tycker om att göra saker ihop i gränslandet mellan nöje och nytta och eftersom påsken är slut och det dröjer tills Almedalen drar i gång så kan man lika gärna åka hit.

Hur?
Man smyger in i lokalen, längs väggen. Leta efter en skylt med ditt distrikt så att du vet vart du ska sitta. Gör som ombudsmannen säger. Sätt dig på din plats, gör som delegationsledaren säger. Sjung och var glad när tillfälle passar, gärna Internationalen.
Man får gå till utställningsdelen. Där kan man hälsa entusiastiskt på sina gamla SSU-kompisar. Inled gärna samtal med ”Det går bättre nu…” och/eller ”Kommer du ihåg…”.

I utställningsdelen finns det lobbyister. De pratar man inte med, men man får ta gratis godis av dem. Bäst smakar godiset HSB, Folksam och Fonus. Däremot tar man inte godis från Mikaela Valtersson, Carema och Dagens Samhälle.
På lördag är det fest. Då sitter man och pratar om politik, myglar och så berättar man för varann vems fel det var att man förlorade valen 2006 och 2010. Man kan dansa också.

Klädsel?
Svenska Mässan är alltid en svår lokal, särskilt under våren eller hösten. För besökare är det särskilt svårt. Det är kallt utomhus, men blir snabbt kvavt och varmt inomhus. Ska man ha på sig vinterjacka? Orkar man köa till garderoberna? Frågor som inte har några självklara svar. Skor är däremot viktigt! Foträta och bra skor är ett måste.
Men som partist då? Hur ska man vara klädd? Här finns det lite olika skolor. Tänk igenom vad du vill signalera.

Är du en socialdemokrat som tycker att Socialdemokratin inte varit sig lik sedan kreditavregleringen 1985? Rutig skjorta, läderväst prydd med knappar från valrörelsen 1973 och/eller Första maj-märket från 1978. Som kvinna kan man satsa på mysbyxor, huvtröjor utan huva, Gudrun Sjödén-tält. Tänk bekvämlighet! Kongresshandlingarna har du skrivit ut i protest mot monokapitalismen och du bär dem med fördel i en nguniväska eller en sliten gammal portfölj.

Är du en socialdemokrat som tycker att vår bästa tid är nu och att ”affärsplan” är det vackraste av ord så satsar du på en ljusblå skjorta – gärna av märket Polo Ralph Lauren! – och ett par käcka chinos. Man vill ju se lika fräck och modern ut som man gjorde när man var elevrådsordförande på 90-talet. Jeans går också bra. Kvinnor har ljusblå blus och mörk kavaj i siden, sammet eller fint, tunt ylle. Partinål går bra, men det ska vara i den minsta modellen. Det är ännu ej utrett om partinål är förenligt med visionen om framtidspartiet.

Ha det så kul!

Socialdemokraternas partikongress inleds denna vecka. Det betyder även att Aftonbladets ledarredaktion trappar upp bevakningen rejält, både på nätet och i papperstidningen.

S-kongressen är vanligen en välorganiserad tillställning. Men samtidigt oberäknelig. Blir kongressen på dåligt humör kan vad som helst hända.

På kongressen 2005 förlorade partistyrelsen frågan om nationella prov i årskurs 3. Det vräkte omkull i stort sett hela förnyelsen av skolpolitiken och gav Jan Björklund ett guldläge i valet 2006 när han kunde fortsätta dundra om ”flumskolan”.

Under kongressen 2009 förlorade partistyrelsen viktiga delar av det internationella avsnittet. Man krävde ett erkännande av en rad folkmord i Turkiet och erkännande av Västsahara som stat. Det höll på att sluta med att man förlorade hela den militära insatsen i Afghanistan men i sista stund skickades Jan Eliasson upp som fick över kongressen på partistyrelsens linje.

Men detta är bara ett par exempel, partistyrelsen tvingas alltid till mängder av kompromisser. En socialdemokratisk kongress är inget transportkompani.

Det finns flera intressanta konflikter denna gång.

Det första handlar om vinst i välfärden. Stefan Löfven har spelat sina kort väl och kommer knappast förlora. Vi har skrivit att vi tycker Löfvens förslag om nationella kvalitetskrav är ett steg i rätt riktning. Men en klok partiledning lyssnar på ombuden så diskussionen är inte klar förrän klubban fallit.

En annan handlar om SSU:s förslag att ingen ung människa ska behöva vara arbetslös mer än 90 dagar. Här har partistyrelsen gjort en felbedömning av stämningarna i partiet. SSU:arna kommer vinna och det är bra.

En tredje konflikt handlar om föräldraförsäkringen. Många ombud, och LO, vill dela den i tre delar, en del var för varje förälder och en del de får disponera som de vill. Egentligen borde föräldraförsäkringen vara individualiserad. Här är läget mer osäkert. Historiskt har partiledningen alltid vunnit med sin ”väntar och se” – linje. Men helt säkert är det inte.

Detta är tre exempel där diskussionen inte nödvändigtvis blir helt som Stefan Löfven och hans spinndoktorer tänkt sig. Vilka frågor han faktiskt förlorar återstår att se.

Anders Lindberg