Jag har fastnat lite i det här med nappen. Egentligen har jag fastnat i fler saker än så och det är mycket som känns trögt. Men jag har i alla fall viljan och då är det fortfarande rätt okej. Utan viljan är det bara trögt. Bäst tycker jag om när det känns som att jag måste bromsa för att inte skena iväg. När jag till exempel skriver ett inlägg och måste hejda mig för att det inte ska bli alldeles för långt. Det tycker jag om. Nu försöker jag inte hejda mig alls och skulle gärna se att jag skenade iväg litegrann, men så fungerar det inte, tydligen. Och då är det bra att jag känner att jag fortfarande kan mjölka ur det här med Korvassons nappbeteende ytterligare.

När jag läser det jag skrev igår märker jag att det saknas någonting i beskrivningen. Någonting som jag, förhoppningsvis bara nu när allt känns trögt, har svårt att beskriva med ord. Därför har jag idag gjort ett försök att illustrera samma sak med bilder. Men jag är också oerhört fascinerad av hennes beteende, så därför förtjänar det helt klart en andra chans.

I den första bilden skulle man lätt kunna tro att hon är arg och ledsen på nappen – att hon inte vill ha den, men så är det alltså inte. Tvärtom, hon vill oerhört gärna ha den, men känner att hon inte har fått ett tillräckligt tydligt okej från min sida och vägrar att stoppa in den själv i munnen. Inte förrän man gör som i den andra bilden finner hon det passande att ta emot den. Att den stoppas in upp och ner, som på bilden, är dock inget krav från hennes sida. Det har att göra med att jag samtidigt försöker manövrera den ganska tunga kameran.

Jo, det här med nappen. Korvas har utvecklat ett otroligt komplicerat förhållande till nappen. Hon har förstått att vi gärna ser att hon tar ut den ibland, som när hon pratar, och har därför börjat se på nappanvändandet som ett syndigt beteende – ett osunt beroende. Därför har hon börjat kräva att vi accepterar hennes missbruk, genom att själva aktivt delta. Vi måste okeja hennes fix, så att säga. Hon kan stå och skrika och komma fram och kasta nappen på en, men hon vägrar stoppa den i munnen själv. Och om man försöker ge den till henne i handen, vägrar hon ta emot den. Den måste stoppas direkt i hennes mun, då gapar hon och tar tacksamt emot. Det är ett typiskt knarkarbeteende. Det skulle kunna översättas som att vi skjuter hennes sil åt henne.

Och man kan ju liksom inte skjuta någon annans sil och samtidigt klaga på att den knarkar.

Blev sjuk igår och kände mig svag och orkade inte skriva. Lite bättre idag, men fortfarande ganska orkeslös.

Och nu, vilse i min egen blogg. Korvasbloggen liknar närmast en dejtingsajt. Vad hände med den oskyldiga småbarnsbloggen?

Kände mig som en riktigt dålig pappa igår, efter att jag hade hämtat korvas på dagis. Hon har börjat gnälla ordentligt varje gång man ska ta henne därifrån nu. Det är väl ett positivt tecken antar jag, men det är skitjobbigt att rulla hem ett skrikande barn varje dag. Och nappen. Hon har blivit som en napp-heroinist. Så fort vi lämnar dagisområdet viftar hon med armen och skriker efter nappen, och igår när jag var som sämst rustad för skärande skrik hade jag naturligtvis glömt den hemma.

Lisa frågade mig om hon skulle ställa in sin träff med en vän efter jobbet och istället komma hem tidigare för att hämta Korvas, eftersom jag var sjuk. Men jag var stursk och ville inte förstöra hennes kväll och tyckte att det inte rörde sig om särskilt många timmar och sa att det inte var några problem. Sedan ångrade jag mig, då jag knappt kunde hålla ögonen öppna och Korvas släpade fram varenda bok hon har och ville att jag skulle läsa för henne. Som om det var boken det var fel på, varje gång jag somnade. Och varje gång jag somnade vaknade jag snabbt igen av att hon sa ”pappa, pappa”.

När jag sedan skulle natta henne samlade jag kraft och busade med henne en liten stund, och då kom det underbara, gurglande skrattet. Men istället för att göra mig glad fick det mig att känna mig usel, därför att jag insåg att hon inte hade skrattat en enda gång tidigare under dagen.

För ett så litet barn är fyra timmar utan skratt en evighet.

Frågan på allas läppar efter förra blogginlägget: Vem är den där Sverker egentligen? Så jag får väl ta och förklara hur det ligger till. Det är alltså jag som är Sverker, och jag har blivit tillfrågad av Daniel att presentera mig och räta ut alla frågetecken. Så här är det alltså:

Jag och Lisa har känt varandra i ungefär fjorton och ett halvt år. Till att börja med var vi faktiskt tillsammans. Det blev totalt två månader av tonårskärlek, och resulterade för fjorton år och fyra månader sedan i en mycket nära vänskap. Numera brukar vi ibland säga att vi är syskon, fast det är aldrig någon som tror oss. Vi är inte så lika…

När Molly föddes, och sedermera växte upp till (icke-)fjortis, fanns jag där i närheten, och när Lisa träffade Daniel så bistod jag henne med hjälp vid mystiska uppdrag i en imaginär fransk film. Exempelvis åkte vi ut till Arlanda och tog fotografier på Lisa med hawaiiskjorta vid utrikesterminalen för att lura den påhittade franske regissören Bernard att hon hade flyttat utomlands (det är en lång historia, som några av er kanske har hört talas om).

Sedan hjälpte jag Lisa och Daniel med flytten, när de intog den enorma våningen i Vasastan där vi alla för närvarande residerar. Och där vi har kontoret till vår lilla textproduktionsbyrå Textikel.

När sedan Korvas föddes smugglade jag och min dåvarande flickvän in en flaska champagne till de nyblivna föräldrarna på patienthotellet vid Danderyds sjukhus. De var trötta och glada och förtjänade faktiskt ett glas bubbel.

Men det största frågetecknet kanske ändå är: varför bor jag här egentligen? Jo, i våras tog det tyvärr slut mellan mig och min sambo, och Lisa, som den barmhärtiga och moderliga människa hon är, lät mig hyra ett litet rum i denna enorma lägenhet. Tills jag får ordning på mitt liv och växer upp (vilket enligt oberoende uppgifter eventuellt kan dröja).

Detta är inte på något sätt en fullständig redogörelse för allt som har hänt de senaste fjorton åren, men det är i alla fall en liten förklaring till min närvaro i Korvasbloggen och i huvudpersonernas liv.

Sverker, Lisa och Molly

Sverker och Molly

Sverker och Lisa (Från Sverkers trettioårsfest här hemma)

Sverker och Korvas

De beter sig nästan som syskon ibland, Molly och Sverker. De käbblar, ger varandra fingret och kallar varandra för fjortisar. Molly är förresten ingen fjortis bara så att ni vet – hon är normal. Och hon är framförallt ingen wannabe fjortis. Hon föraktar fjortisar, varför wannabe fjortisar blir det värsta som finns på jordens yta, eftersom de strävar efter att vara det mest föraktfulla man kan vara, utan att ens lyckas med det. Jag föreslog häromdagen att Molly kanske var en ”don´t wannabe but accidentally became anyway”-fjortis. Det var inte ett dugg roligt tyckte hon. Men det tyckte Sverker.

De är fina ihop. Sverker har alltid funnits med i Mollys liv och har till och med bytt blöjor på henne när hon var liten. Nu bor de under samma tak. Och ger varandra fingret. De använder hårda ord, men det är kärlek bakom orden och jag är säker på att de betyder mycket för varandra. De delar historia.

Nu är Sverker ett självklart inslag även för Korvas och jag hoppas att de också kommer att ha en fin relation när hon är tolv.

Oavsett vad de kommer att kalla varandra för i framtiden.

Och ja, jag vet, Korvas liknar Molly jättemycket och ingen liknar mig. Rub it in.

Vi spelade in i helgen, vilket till viss del förklarar min bortavaro från bloggen. Jag vet att jag inte behöver ursäkta mig, men så gör jag det i alla fall. Det verkar vara en del av min bloggpersonlighet, att ursäkta mig fast jag inte behöver. Förlåt – för att jag ursäktar mig – fast jag inte behöver.

Hur som helst var det väldigt lågt i tak i den här studion. Alltså VÄLDIGT lågt i tak och jag fick direkt associationer till filmen Being John Malkovich, där de har sitt kontor på sju och en halv trappor. En halvvåning mittemellan sjuan och åttan. Det finns någonting äventyrsaktigt över att gå omkring och huka sig. Ganska uppfriskande faktiskt.

Lägg gärna märke till höjden på dörrhandtaget.

Det känns lite paradoxalt, att jag sitter här och skriver på en bok om att vara med Korvas, samtidigt som hon är på dagis. Men hade jag haft henne hemma hade det inte kunnat bli någon bok, och hennes dagisvistelser hade blivit oerhört ”hattiga”. Men märkligt känns det likafullt.

Det var oerhört svårt att sätta igång. Till slut kände jag att jag behövde sätta upp ett mål för hur många sidor om dagen jag måste skriva. Jag tänkte att jag skulle sikta på tre sidor om dagen, men Lisa tyckte en. Det är ju trots allt ett snitt och det är många dagar jag inte hinner skriva någonting alls. Så en sida om dagen fick målet bli, och nu har jag skrivit tjugosju sidor.

Det var mer än tjugosju dagar sedan jag satte upp målet.

Jag gjorde ett klassiskt misttag idag. Väldigt ofta när timmen är sen och jag ämnar sätta mig ner och göra ett snabbt och effektivt inlägg, faller jag i fällan och börjar titta på bilder. Och ibland slår nostalgin till med full kraft och tiden bara rinner iväg.

Det är inte så lång tid som har förflutit, i dagar räknat. Men samtidigt är det är ett helt liv och hundra år i känslor.

Så här liten blir hon aldrig igen.

Hon har fått den åtråvärda sprutan nu Korvasson. I benet. De frågade mig om de skulle sätta den i armen eller i benet. Vad vet jag om det? Hade Korvas kunnat svara för sig själv misstänker jag att hon hade valt bort den helt och hållet. Men jag valde benet, därför att armen kändes så tunn. Jag såg framför mig hur nålen skulle skrapa mot skelettet om de stack den i armen.

Jag avskyr verkligen det där, att sitta och hålla i henne i ett skruvstädsgrepp så att hon inte sprattlar, samtidigt som en total främling gör henne illa. Hon somnade i vagnen på vägen dit och jag hade planerat att väcka henne en liten stund innan vi skulle gå in, så att hon skulle hinna vakna till lite. Men så gick han som hade platsen före mig på toaletten precis när det skulle bli hans tur och då tog de oss före, och så blev det precis som jag inte ville att det skulle bli. Man kan ju föreställa sig själv att någon rycker upp en ur sömnen och innan man har hunnit vänja sig riktigt vid det starka ljuset, drar de av byxorna på en och hugger en med något vasst. Och först har de fräckheten att fråga någon annan, en i sammanhanget totalt inkompetent person, var de ska placera hugget.

Det börjar kännas som i en domedagsfilm det här med svininfluensan och vaccineringen. Folk står och köar i långa rader, men många blir utan, därför att det hela tiden tar slut. Först uppmanas alla att vaccinera sig och när de flesta väl har bestämt sig för att det kanske är bäst att vaccinera sig i alla fall tar det slut. Hela tiden. När jag var där med Korvas idag stod det också en lapp på dörren att det hade tagit slut, men över lappen satt ett blankt och ganska slarvigt ditsatt A4-papper. Jag valde att tolka det som att det inte riktigt var slut i alla fall och gick in. Och mycket riktigt hade de hittat några extra doser, så Korvas hade äran att få en av de sista.

Jag föreställer mig hur det, likt i en skräckfilm, kommer att finnas ett före och efter svininfluensan. De olika lägrena av vaccinerade och icke vaccinerade kommer att ställas mot varandra, och det ena lägret kommer att bli galen av sin sjukdom. Frågan är bara vilket läger det blir. Men de kommer att bära på en smitta som helt säkert leder till döden och som kommer att utrota stora delar av världsbefolkningen. Den enda boten är att äta upp någon från det andra lägret. Det friska lägret. Ett fåtal människor kommer också att vara immuna, och det blir de som får spela huvudrollerna i filmatiseringen sen, som kommer att visas för de överlevande, i ganska tomma salonger.

Så nu sätter jag mitt hopp till att vi är immuna i den här familjen. För den andra utvägen, att jag måste äta upp mitt eget barn, eller ätas upp av mitt eget barn, känns sannerligen inte som något tilltalande alternativ.

Oavsett vem som måste äta upp vem.

Korvas var ledig från dagis igår igen, för att gå på sitt livs andra teaterföreställning. Jag närde vissa förhoppningar om att hon undermedvetet skulle förstå att hon gärna fick ta en liten sovmorgon, men hon vaknade tidigt och ropade barskt inifrån sitt rum. Hon ropade på det där sättet som betyder att man kan glömma att hon tänker somna om eller uppehålla sig själv. På trötta ben bar jag in henne till min säng i hopp om att vi i alla fall skulle kunna sova en liten, liten stund tillsammans, men det var inga planer hon på något sätt delade. Man går väl inte upp för att gå och lägga sig igen!? Hon tog med sig en bok in, som hon ville att jag skulle läsa för henne. En bok med fantastiska illustrationer och väldigt få ord på varje sida. En mening bara. Trots det lyckades jag somna mitt i meningarna flera gånger, men blev väckt igen av att Korvas sa ”pappa, pappa”, efter att ha väntat mer än skäligt länge på att sagan skulle fortsätta.

Men vilken teater! Föreställningen hette Bubbla och riktade sig till de allra yngsta teaterentusiasterna (men funkade bra även på de lite äldre), 6 – 12 månader. Förra gången var Korvas yngst i publiken, men den här gången var hon äldst. Det var en fantastisk skara barn, som mestadels liggandes, var utspridda över en madrass i foajén i väntan på att föreställningen skulle börja. Sedan fick alla ringa på en dörrklocka och välkomnades in i salongen, en efter en, av en skådespelare och fick en plats precis framför scenen, i sina föräldrars knän.

När föreställningen satte igång var det som att kliva in i en pekbok, med flera dimensioner. Det hälldes vatten i muggar, dörren stängdes och öppnades med skiftande miljöer bakom, och skådespelarna somnade och vaknade, försvann och kom tillbaka, efter klassiskt ”tittut”-manér. I den halvcirkelform man satt framför scenen fick man god överblick över resten av publiken, och jag kunde med förtjusning beskåda barnens gapande munnar och stirrande ögon. Den yngsta deltagaren var knappa sex månader och hade ännu inte fått full styrsel i nacken och satt och slokade och svajade med huvudet under föreställningen. Men hon (eller han), den drygt ett år äldre Korvas och de andra tretton småbarnen var utan tvekan mitt inne i ett magiskt äventyr.