För några dagar sedan, i samband med att jag hade kommit på att Korvas liknar Lasse Anrell, fick jag ett sms tidigt på morgonen av en vän. ”Hon har dina ögon i alla fall, den saken är klar” löd sms:et. Han hade sett en suddig bild på Korvas framför Julgranen och slagits av hur lika vi var på ögonen.

Normalt sett brukar han vara skoningslös i sina uttalanden och kan säga så opassande saker som: ”Korvas och du är så olika så att man undrar om hon över huvud taget är ditt barn”. Men nu tyckte han sig, från denna oerhört suddiga bild, kunna se att vi hade samma blick. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det, jag litar inte riktigt på hans omdöme i de här frågorna. I andra fall när jag har tyckt att någon är lik någon annan har han ofta inte hållit med, och när det kommer till att bedöma likheter hos människor känner jag mig väldigt skicklig. Faktum är att jag är så bra på att bedöma likheter hos människor att jag vet att de som inte delar min åsikt om en likhet eller olikhet har fel.

Det innebär att jag inte behöver (men tragiskt nog gör ändå) ta åt mig av hans okänsliga kommentarer beträffande Korvassons och mina olikheter, men det innebär också att jag inte kan ta till mig av hans uttalanden om våra likheter. Han har ju så att säga bränt sitt förtroende, eftersom han inte alltid håller med mig i likhetsfrågor. Och dessutom var bilden, föremålet för hans upptäckt, så suddig att den inte duger som underlag för någon som helst slutsats.

Hur som helst var jag tvungen att rota i arkivet och fann bilder med betydligt bättre skärpa, som avslöjar både ett och annat.

Och jag minns att jag hade oerhört kul när jag tog dem.