Man kan säga vad man vill om överlagda brott, men de kräver en viss mognad och livserfarenhet. Det är en av anledningarna till att jag också kände stolthet i kombination med oro, då jag hindrade Korvas från att snatta en andra gång i matbutiken häromdagen.

Det är en frihetskänsla att gå ut utan barnvagn, vilket också förvandlar gångsträckorna till angenäma promenader snarare än transportsträckor. Korvas är med och bestämmer takten och kan, när hon vill, stanna för att studera en liten skräpbit eller en sten som hon finner längs vägen. Ofta bär hon sedan med sig sina fynd under hela färden.

Det var just en sådan dag, inne i affären utan barnvagn, som jag upptäckte att Korvas hade munnen full med vindruvor. Jag stod med ryggen till och plockade nektariner och när jag vände mig om stod Korvas där med ett stort leende och pekade mot brottsplatsen och sa, knappt hörbart: ”Jättegott”. Hon var på väg ner med handen igen, när jag upplyste henne om att det inte gick för sig, att man måste betala först. Något som jag är övertygad om att hon visste mycket väl redan innan brottet begicks.

En minut senare var jag i en annan gång och letade efter russin, när Korvas släpade efter. Hon drogs mot någonting annat tycktes det. Med en finurlig min sa hon: ”Hej då pappa, vänta lite, kommer snart”. Det var då jag kände en stor våg av stolthet skölja över mig. Naturligtvis förstod jag vad som var i görningen. Hon skulle snatta mer druvor, men visste att hon inte fick och hade därför utarbetat en plan. Hon ville låta mig tro att hon bara skulle göra någonting oskyldigt, strosa omkring lite i affären bara, och sedan skulle hon komma tillbaka till mig. Planen måste ha verkat vattentät i hennes värld. Kanske tänkte hon inte på att tvååringar ytterst sällan tillåts strosa fritt i affärer. Och förmodligen förstod hon inte heller att tiden mellan det första brottet och nästa brottsförsök var så kort att det skulle generera misstankar.

Men snarare än att kritisera bristerna i hennes plan, ville jag hylla och fira henne för ATT hon hade en plan. Så efter att jag smugit bakom henne för att konstatera att mina misstankar överrenstämde med verkligheten och gett henne ytterligare en lektion om att man måste betala för de saker man äter från affären, belönade jag henne med att köpa en stor klase vindruvor.

Och hela den glada vägen hem fick hon mumsa obegränsat.

Jag blev inspirerad när jag hittade ett släktfoto på nätet häromdagen. Nu vill jag åka till Bulgarien och rota i mina rötter. Internet är oslagbart på det sättet, man drar lite i någon tråd och så hamnar man på oväntade platser.

Jag minns från när jag var liten att pappa berättade att hans farfar var general. Eventuellt skröt jag till och med om det när jag var liten. Vet inte om det hade någon större effekt, men det lät märkvärdigt tyckte jag, att ha en gammal general till släkting i ett främmande land. Men det kändes ändå väldigt mycket som en myt, en historia som mycket väl kunde vara påhittad. Jag hade ju aldrig sett några bilder eller bevis. Inte ens träffat min farfar. Vi kunde inte åka till Bulgarien på den tiden och de tilläts heller inte att hälsa på.

Familjen bodde i ett stort hus i Sofia, som sedan delvis blev bombat under andra världskriget. Men pappa bodde där, i den halvan som blev kvar efter bombningen, tills han var fyra-fem år, då kommuniststaten tvångsköpte det för att göra om till sjukhus. Jag brukade fantisera om det där stora huset, att det egentligen var mitt och att jag en dag skulle bo där. Så blir det nog aldrig, även om det är större chans nu än det var på den tiden jag fantiserade om det, eftersom det återigen är i familjens ägo.

Hur som helst blev jag uppspelt av att hitta bilden, men jag upptäckte att någonting fattades. Därför har jag gjort några smärre justeringar och bakat in fler generationer. Korvas är den femte generationen. Det uppstår nästan kusliga åldersförskjutningar i bilden, när Korvas bara är några år yngre än sin farfarsfar och jag är äldre än min farfar. Bilden föreställer en spöklik seans på sent 10- tal, eller tidigt 20-tal, då Korvas och jag plötsligt dyker upp i färg.

Som en hälsning från framtiden.

Det blev mer film för Korvas igår, men inte som resultat av slöhet från min sida denna gång. Istället användes filmen i rent taktiksyfte. Samtidigt som Korvas var uppslukad i filmens värld, om en fisk som förvandlades till människa, hade jag möjlighet att förbereda packningen inför att åka till landet. När vi stängde ytterdörren och skulle börja gå nerför trapporna vinkade Korvas mot lägenheten, och som för att förstärka mitt dåliga samvete sa hon: ”Hej då teven!”.

Det åskade och mullrade i natt, tydligen. Jag tycker att det är ganska trivsamt att sova i muller och har endast mycket vaga minnen av ovädret. Däremot minns jag, om än mycket vagt det också, hur Korvas plötsligt stod bredvid sängen och viskade. Så fort jag visade livstecken började hon ropa ”pappa, pappa” och kravla sig upp i sängen. Jag var alldeles för trött för att dra slutsatsen att det förmodligen var åskan som hade skrämt henne, men jag lät henne i alla fall komma upp.

Sedan följde en natt som närmast måste liknas vid en brottningsmatch. Utan att känna till namnen på dem, utsatte Korvas mig för både halva och dubbla nelsons. Samtidigt som jag njöt av en varm och närhetstörstande liten kropp vid min sida, var jag inte helt bekväm med hennes sovstil. Stundom var hennes ansikte tryckt mot mitt, bara för att bytas mot en fot eller en hand. När Korvas slutligen hade hittat en position som hon var någorlunda tillfreds med, låg hon böjd som ett u över min hals och delar av mitt ansikte. Varje gång hon rörde sig var det som om någon försökte strypa mig. Men trots grava andningsbesvär orkade jag aldrig uppbåda den kraft som krävdes för att flytta bort henne från halsen. Istället somnade jag om, gång på gång, utmattad.

Till hälften av trötthet och till hälften av syrebrist.

Jag skulle kunna säga att vi inte har gjort någonting idag, Korvas och jag, men det gör jag inte. Det där har ju avhandlats tidigare, att man alltid gör någonting, och det är just därför jag heller inte tänker säga att vi ingenting har gjort. För det har vi, även om aktiviteterna, såhär vid en snabb återblick, tycks lysa med sin frånvaro. Eller i alla fall lysa med ett mycket svagt sken.

Korvas har sett på film, den saken är klar. Korvas har sett på väldigt, väldigt mycket film. Faktum är att Korvas har fått se på så mycket film att jag skäms. Med mycket film menar jag, olyckligtvis, att hon har fått se samma film om och om igen. Jag har varit riktigt slö och inte orkat ta mig för särskilt mycket. Och jag har fallit offer för missräkningar i planeringen och förirrelser på internet.

Men så tänker jag på hur jag skulle kunna berätta om vår dag, på ett sätt som skulle få mig att framstå som en alldeles enastående påhittare och vårdnadshavare. Jag skulle kunna måla upp någon av dagens händelser på ett så tilltalande sätt att en läsare, av bara farten, skulle förutsätta att hela resten av dagen också varit lustfylld och händelserik. Men det har den inte. Att göra på det sättet vore inte att ljuga, men det vore att framställa mig i en bättre dager än jag förtjänar, idag.

Därför tänker jag bara redogöra, i mycket grova drag, för hur dagen har förflutit för Korvas och för mig. Några nyckelpunkter kan man säga, så får man döma mig som man vill, om man vill. Men man bör ha klart för sig att någon inspirerande förälder har jag inte varit idag. Så om någon till äventyrs tycker att någon aktivitet vittnar om engagemang och påhittighet, så bör denne betänka att just den aktiviteten, med största sannolikhet, inte har upptagit mer än någon bråkdel av dagen.

Sådana basala händelser som att äta och få sin blöja bytt, har jag av förklarliga skäl inte tagit med i listorna. De skulle ta för mycket plats, det är de förklarliga skälen.

Korvas har:

–       Tittat på film

–       Spelat huvudrollen i tre hemmagjorda kortfilmer

–       Snattat i matvarubutiken

Korvaspappa har:

–       Förirrat sig på internet

–       Upptäckt på facebook att en barndomskamrat blivit ambassadör i Irak

–       Upptäckt att det finns ett foto på farfarsfar med familj (alltså även på farfar som liten) att köpa på Ebay för 1000 (!) dollar

–       Dammsugit och svabbat golv

–       Blundat för ett snatteri och förhindrat ett annat

Korvas tittade i Lisas urringning och sa ”rumpa”. Det var väldigt roligt tyckte jag. Mycket roligare än vad Lisa tyckte att det var, tror jag, även om hon också var road. Bara lite besvärad, på det där sättet man kan bli när man blir grundligt studerad – tror jag. Det är i alla fall det närmaste jag kan relatera till. Ingen har någonsin kallat mina bröst för rumpa, så helt säker kan jag inte vara.

Hur som helst krävde läget en anatomisk genomgång. Jag upplyste Korvas om att det var bröst och att även hon och jag hade sådana. Bara lite mindre. Jag petade på Korvas små prickar och sa ”plip” och så petade jag på mina, nästan lika små prickar, och sa ”plip”.

Sedan följde en noggrann studie, 35 ”plip”, som i grundlighet måste jämföras med den gången Korvas upptäckte att också jag hade en navel.

När jag inte har skrivit i bloggen på ett par dagar känns det ofta som om jag borde be om ursäkt. Men det behöver jag inte – egentligen. Det är ju min blogg som jag får göra och inte göra vad jag vill med. Inom ramarna för vad lagen tillåter naturligtvis. Men det känns lite som att bloggen är min lägenhet, som jag har flytt utan att lämna någon lapp efter mig, som redogör för var jag befinner mig och för vad jag sysselsätter mig med. Och det vore ju inte okej, om det vore så. Men så är det ju inte – det bara känns så. Ungefär.

Det vore dessutom samma sak som att säga att de som behagar läsa Korvasbloggen bor hemma hos mig, och det gör de ju inte. Med Lisa som undantag då, som både läser bloggen och bor här. Men henne räknar jag mer som en som bor här än som en läsare, vilket förmodligen är en förutsättning för att vår relation ska fungera.

Nej, egentligen är det lite mer som att jag har dragit upp en av persiennerna i mitt hem och att de som behagar läsa Korvasbloggen är mina grannar som kan kika in genom fönstret (det säger jag utan att prata om mina läsare som fönstertittare i någon negativ bemärkelse). Men om man ser det så vore det närmast perverst att lämna en lapp efter sig. Jag skulle bli förbannad om jag upptäckte att en granne hade lämnat en lapp i sitt fönster, som var ämnad för mig, för att förklara att den var bortrest och gjorde det eller det. ”Vem fan tror min granne att jag är, egentligen?”, skulle jag tänka. ”Jävla skitgranne!”, skulle jag tänka.

Således tänker jag inte be om ursäkt, trots att det på ett sätt känns som att jag borde, men på ett annat, lite starkare sätt, som att jag inte borde. Däremot kan jag snabbt redogöra för vad jag har gjort, sedan jag befann mig på en parkering i Älmsta. Korvas och jag, och efter ett dygn även Lisa och Molly, har hälsat på min syster och hennes familj. Vi har ätit, druckit, umgåtts och klappat kaniner, och allt har varit toppen. Förutom att Korvas kallade min syster och min svåger för mamma och pappa.

Det var fan inte okej.

Allt handlar om prioriteringar.

Jag sitter på en parkering i Älmsta och författar dessa rader. Av alla världens tänkbara prioriteringar har jag alltså kommit fram till att det bästa för mig, och den del av min familj (Korvas) som också befinner sig här, just nu är att sitta på en parkering i Älmsta. Det är själva huvudprioriteringen. Att jag skriver är mer en konsekvens av min prioritering. Ett sätt att ta vara på tiden och göra ett snabbt litet inlägg, eftersom jag aldrig skrev något igår kväll, som jag hade tänkt. Då prioriterade jag att dricka ett par öl med Lisa istället.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig har hört talas om någon annan som har prioriterat att tillbringa sin tid på en parkering i Älmsta, för det har jag. Jag har till och med sett det med egna ögon. När jag var liten såg jag människor som samlades här med sina mopeder och Volvo 245:or. Jag minns att det på en av bilarna stod sprayat: ”Jävla 08:or” och ”badjävlar”. 08:or visste jag vad det var, men badjävlar visste jag ingenting om. Jag tolkade det som att ägaren till bilen var arg på sådana som tyckte om att bada, men jag förstod aldrig varför.

Nu har det gått flera timmar, och vad som såg ut att bli ett liveinlägg från en parkering i Älmsta, då jag väntade på att Korvas skulle vakna, fick avbrytas – för att Korvas vaknade.

Så då kommer det nu istället – några snabba, och några timmar gamla, tankar från en badjävel.

Alla familjer bär på någon skit. De flesta försöker dölja det och bygger upp en fasad, där familjens alla medlemmar blir som skådespelare i ett drama, och lär sig spela sina roller mycket väl. Det är den bilden de vill förmedla och det är den bilden de flesta utomstående tar fasta på. Därför är det lätt att tro att andra familjer har det bättre.

Många gånger rör det sig inte om några större skandaler och den lilla familjeteatern framstår som ett harmlöst drama. Men ibland – ibland gömmer det sig mörka hemligheter bakom fasaderna. Hemligheter man helst hade velat slippa ta del av. Det Korvas och jag fick uppleva för några dagar sedan skakar mig fortfarande.

Vad som på håll såg ut som en mysig liten stund, mellan en far och en dotter som matade en gullig andfamilj med bröd, var i själva verket en far och en dotter i chock. En far och en dotter som bevittnade en familjetragedi. Desperat kämpade de duniga små ungarna förgäves för att få i sig en bit mat, medan den glupska mamman slukade allt, varenda liten smula, mitt framför ögonen på de svältande stackarna. En girig mamma som spottade på allt vad moderlighet heter. Stum och oberörd för de svaga små pipen från hungriga dunbollar. Desperata rop på näring från hennes eget kött och blod.

Det kommer att ta lång tid att bygga upp ett förtroende för djuren igen.

För några dagar sedan åkte jag ensam med Korvas i båten, för första gången. Eftersom jag fortfarande är lite ovan vid sjölivet, ville jag ta det försiktigt och börja med en mindre utflykt.

Korvas satt lugnt i båten och tittade ut över fjärden och jag kände mig stor. Korvas kände sig säkert också stor, men jag tror att jag kände mig störst – stor och världsvan. Som en riktig pappa, kände jag mig. ”Här är jag ute och åker båt med mitt lilla barn”, tänkte jag ”inget konstigt med det.” ”Vi umgås inte med landkrabbor längre”, tänkte jag. ”Vi blir stingsliga på fast mark.”

Lugnt och fint lade jag till vid bryggan, vid den lilla lanthandeln och bensinmacken. Sen fyllde jag ett par dunkar med bensin och ställde i båten och så åt vi glass – Korvas och hennes store, världsvane far.

När det blev dags att åka hem igen satte jag ner henne på ett säte i båten och hoppade sedan i själv. Plask, lät det under mina bara fötter från den bensin som hade läckt ut från en dunk som stått i solen, med ett illa åtvridet lock. I samma ögonblick hoppade den lite trötta och griniga korvas ner från sätet, halkade och föll bakåt på rygg ner i pölen. Innan jag hann reagera försökte hon resa sig och halkade en gång till. Mitt trötta och numera bensinindränkta barn började då gallskrika, samtidigt som jag desperat försökte tvätta av henne och torka upp sörjan i båten.

Den stora, trygga och världsvana pappan fanns inte längre med oss i båten då. Han hade packat ihop och stuckit för länge sedan. Och som en klen ersättning hade han lämnat kvar mig – ett nervknippe till usling, som med hög puls gjorde så gott jag kunde, för att reda upp oredan och för att dölja min inre panik.

Jag höll henne i famnen hela vägen tillbaka. När vi kom fram hann jag nätt och jämt ta av henne alla kläder, innan vi båda föll in i en lång och tung middagssömn.

Vi vaknade upp som nya människor och tog en välbehövlig dusch. Efteråt, när jag satt på huk och skrapade ner vatten i golvbrunnen, kände jag hur en liten hand klappade mig på rumpan. Den lilla handen klappade på precis samma sätt som jag brukar klappa, med min stora hand, på bäraren av den lilla handens rumpa.

Och den stora världsvana pappan, syntes fortfarande inte till.

En av dessa heta dagar promenerar Korvas naken på bryggan och möter morfar på vägen.

”Hej Korvas!”, säger morfar.

”Det är kallt ute”, svarar Korvas.

”Är det kallt ute!?” frågar morfar och ser förvånad ut. Och det är ju inte konstigt att han undrar, då det är drygt trettio grader varmt i skuggan och gassande sol. Själv är jag beredd att krypa ur mitt eget skinn. Kanske tror morfar att hon är ett ovanligt fruset litet barn. Men då måste han förbryllas än mer över att hon väljer att gå naken. Framförallt vore det tragiskt. Om man fryser när det är trettio grader varmt har man ingenting i Sverige att göra. I ärlighetens namn vet jag inte var man ska bo då.

Jag skulle inte kunna följa med henne dit, till en plats där trettio grader varmt är kallt. Hon skulle få klara sig utan mig helt enkelt. Det skulle bli tomt för mig, men hon skulle i alla fall slippa frysa. Det skulle jag unna henne, men först efter att hon blivit myndig. Nu är det otänkbart. Det finns fler aspekter att ta hänsyn till nu, än att hon ska vara varm, även om det också är viktigt.

Vad morfar inte vet är att vi läser en godnattsaga för Korvas som heter Bu och Bä i blåsväder. Varje kväll väljer hon samma bok och i en av scenerna är de utomhus och Bu, eller om det är Bä, säger ”det är kallt ute”. Eventuellt kan det vara så att varken Bu eller Bä säger varken bu eller bä i väderfrågan, utan att det är berättaren som bara konstaterar att det är kallt ute. Ett kallt konstaterande, så att säga. (Nu håller jag på att ordvitsa ihjäl mig här, jag känner det – förlåt. Men finnarna lär älska det).

Hur som helst förklarar det varifrån Korvas har fått att det är kallt ute. Men det förklarar inte varför hon säger det när det är trettio grader varmt, och som svar på ett ”hej”. Man kan ju inte bara gå och haspla ur sig helt obefogade oneliners, bara för att man råkar ha läst eller sett någonting. Det är inte hållbart.

Bara för att illustrera hur befängt det blir om man inte kan hålla isär böcker och filmer från verkligheten har jag fantiserat ihop ett scenario där jag, som nyligen sett en film om en man som lever med björnar, agerar på motsvarande sätt.

”Hej Daniel!”, säger min fiktiva motspelare.

”Jag lever med björnar”, svarar jag.

Ja ni ser, det är inte hållbart.