Två korta äggtillägg bara: Av miljöskäl kokar jag först upp vattnet i en vattenkokare. Och för att äggen inte ska spricka får man lägga i dem försiktigt, tillexempel med hjälp av en sked eller ännu bättre en liten soppslev.

Jag uppskattar oerhört att ni delade med er av era metoder, även om de flesta av er har fel. Ni kan uppenbarligen ingenting om ägg. Som sagt, många av er hade lika gärna kunnat spela på hästar.

Jag tänker ALDRIG mer prata om ägg med er.

När pappa var här kokade Lisa ägg och bad mig ställa klockan på åtta minuter. Normalt brukar vi ställa den på åtta och en halv minut, men jag misstänker att Lisa drog av de trettio sekunder det tog henne att upptäcka att äggklockan inte stod där den brukar. Den här gången stod den på matbordet, därför att vi kvällen innan hade använt den som tidtagarur då vi spelade Rita och Gissa med Molly och en av hennes vänner.

”Va!? Ska ni koka äggen i åtta minuter!? Då blir de ju jättehårda!”, sa pappa. ”Jag brukar koka dem i två och en halv.”

”Nej, de bli perfekta och ganska lösa faktiskt”, svarade jag. ”Vadå, två och en halv minut!? Då blir de ju inte ens kokta!”

Det visade sig att pappa lägger i äggen i kallt vatten och börjar ta tid först när vattnet kokar, vilket innebär att pappas ägg värms under mycket längre tid än han mäter med klockan. Vi lägger i äggen först när vattnet har börjat koka.

Jag upplyste pappa om att hans metod är oerhört oexakt och att resultatet rimligen måste variera från spis till spis, eftersom de tar olika lång tid på sig att få vatten att koka. Vår metod, å andra sidan, är exakt och resultatet blir detsamma var man än kokar sitt ägg, eftersom kokande vatten är kokande vatten, oberoende av hur lång tid det har tagit att få det att koka.

Därtill, om man använder pappas metod, måste man betänka att det krävs att man är där för att se exakt när vattnet börjar koka, så att man kan starta klockan i rätt tid. Och när börjar vattnet egentligen koka? Är det när den första lilla bubblan bryter vattenytan, eller är det först när hela ytan bubblar? När har vattnet övergått från att puttra till att koka?

Hur man vill ha sina ägg är ju en smaksak. Om någon gillar hårdkokta ägg så måste man respektera det. Men hur man än föredrar sina ägg så vill man ju ha dem som man vill ha dem så ofta som möjligt. Alltid om det går, och då borde man verkligen använda sig av den metod som bäst garanterar det. Inte sant?

De som kokar ägg på annat sätt är gamblers. De bryr sig inte så mycket om själva äggen egentligen, det är kickarna de vill åt. De hade lika gärna kunnat spela på hästar. När sådana människor pratar om ägg kan jag inte ta dem på allvar.

Hur kokar ni era ägg?

Pappa var här idag och hälsade på, till Korvas stora glädje. Hon tog med honom in till arbetsrummet och stängde dörrarna. De skulle måla, bara hon och han. Känslan av att vara ensam med sin farfar, att all uppmärksamhet var hennes, förstärktes bakom lyckta dörrar. Så satt de där och målade och gick sedan över till att läsa sagor.

Innan dess drack vi te som pappa hade tagit med sig hem från Sri Lanka. Samtidigt som jag satte på vattenkokaren sa jag: ”Det var ju roligt med te, jag har precis börjat dricka det regelbundet.”

”Jo, jag läste det i din blogg”, svarade han.

Senare föreslog jag att vi skulle ta en promenad, pappa, Korvas och jag, och jag berättade att jag var på jakt efter en pulka.

”Jo, jag läste det i din blogg”, svarade han.

I hallen hjälpte pappa Korvas att ta på sig kläderna och jag tänkte på hur mycket mer tålamod hon har med honom. Inte alls samma krav på i vilken ordning allt ska göras och på vem som ska göra det. Påklädningarna kan annars vara oerhört tidskrävande om någonting går snett. Om man till exempel har hjälpt henne att öppna kardborrbanden på skorna, när hon egentligen ville göra det själv, då kan hon börja gråta och skrika.

Ibland är allt förstört då och vi hamnar i en situation när ingenting är rätt. Jag får inte hjälpa henne och hon vill inte göra det själv. Då gör jag någonting annat och låter henne skrika och inte alltför sällan svär jag irriterat i tankarna. De gånger hon samlar sig stänger hon först karborrbanden igen, så att hon kan göra allt själv från början. Mitt öppnande av kardborrbanden har liksom gjort att vi är på minus.

Jag hoppade i mig mina gummistövlar och berättade för pappa att de var den här säsongens vinterskor.

”Jo, jag läste det i din blogg”, svarade han.

När jag lämnade lägenheten var det med en känsla av att jag verkligen borde skaffa mig ett liv.

Jag vill bara kort tacka den läsare som så uppmärksamt noterade att jag kallade Duplo för Lego i ett tidigare inlägg. Ett misstag som mycket väl kan ha förekommit i flera andra, ännu okommenterade, inlägg.

Dessvärre måste jag meddela att jag kommer att kalla Duplo för Lego även i fortsättningen. Det är i själva verket inget misstag utan ett aktivt val som jag har gjort. En principfråga som bygger på att jag inte är överens med tillverkarna.

Jag kallar Duplo för Lego av samma anledning som att jag aldrig skulle kalla långa personer för någonting annat än människor.

Två saker som jag nyligen har börjat med:

–       Att dricka te regelbundet, som ett komplement till kaffe

–       Att använda gummistövlar som vinterskor

Två saker som jag snarast måste införskaffa:

–       En pulka

–       Någon form av täckande vinterklädsel så att jag ohämmat kan vältra mig i snön med Korvas

En snabb analys: Den tydligaste gemensamma nämnaren för dessa fyra saker är att de alla, på ett eller annat sätt, har att göra med temperatur.

Korvas mötte mig springande, med öppna armar igår på dagis. Sedan sprang hon tillbaka till startpositionen, en liten stol en bit bort, och upprepade det glädjesprudlande välkomnandet, och sen igen och igen och igen. Tolv-tretton gånger sprang hon mellan den lilla stolen och min famn, som ett skrattande flygplan i mjukisbyxor, innan jag avbröt välkomstceremonin. Innan dess hann jag tänka att jag liksom tankade kärleksfulla möten, som kompensation för de gånger jag kommer dit och hon hälsar på mig som om jag vore precis vem som helst – någon som kommer dit för att laga torkskåpen eller något. Med den skillnaden att hon följer med mig hem sen.

Därefter bar det av till affären och Korvas sjöng ”I like the flowers” så att det skakade i väggarna inne på Vivo. En annan dagispappa (förmodar jag) nickade igenkännande och sa att den där låten också går varm hemma hos honom. I kassan och på vägen ut följde Korvas upp med ”Blinka lilla stjärna”, som gradvis förstärktes i volym och intensitet. Det slutade med att hon liksom skrek ut låten, som om hon skällde på den stackars lilla stjärnan. Hennes undran över var den befann sig, stjärnan, var mer aggressiv än nyfiken. Hade hon bara haft orden är jag säker på att hon hade sjungit ”HUR JAG UNDRAR VAR FAN DU ÄR”.

Jag kände mig stark och valde att ta striden om att hon skulle gå själv i trappan, även om jag just denna gång inte var särskilt tungt lastad. Jag var rustad för strid och varje seger gör nästa strid lite lättare. Inte sällan bär man så tunga matkassar att det blir nästan avgörande att hon går själv och de gångerna slipper man gärna bråka. Hon kände ganska snabbt att hennes vädjan om att bli upplyft inte skulle få gehör, så efter några korta ögonblick av gråt kom hon efter mig.

I varierande stilar.

Jag skriver långa brev till det företag som jag anser lurar mig på pengar. Den vrede och frustration jag kände häromdagen har nu förvandlats till ren kämparglöd. Det är en fantastisk förvandling. Oavsett om jag tvingas betala eller inte, så ska det svida för dem att fortsätta med ovärdiga och orättvisa avtalsvillkor.

Jag ska sätta mig som en igel på ögat på dem.

Hur är det med Korvas då? Ja, sist vi sågs var när jag lämnade henne på dagis i morse. Vi skildes åt som vänner efter en smärre dispyt om hur många pärlor man egentligen får ha med sig.

Jag gick vinnande ur den striden. Som ni märker har jag vind i mina segel.

En nära vän till mig och jag brukade under en period ha någonting som vi kallade för ”Tema bryta mönster”. Det gick ut på att vi skulle göra saker som vi inte brukade göra, eller göra saker annorlunda – bryta mönster helt enkelt. Det handlade inte om att hoppa från broar, knarka eller att hitta så stora adrenalinkickar som möjligt, tvärtom. Ju mindre dramatiskt desto bättre. Att hitta avvikande saker i det lilla var den stora utmaningen. Det gick ut på att man alltid rör sig i mönster och att man får nya perspektiv av att bryta dem. Bara själva brytandet gör att man öppnar någonting i sinnet. Det kan vara så enkelt som att ta en annan väg till någon plats som man brukar gå till regelbundet. Det kan vara gott nog, men vi ville försöka nå lite längre. Lika odramatiskt, men med lite mer finess.

Någon dag hade vi som tema att vi skulle promenera på en gata som vi aldrig tidigare hade gått på och fika eller ta en öl på något ställe som vi aldrig tidigare hade varit på. Vi hittade ett ställe att dricka en öl på, men att hitta en gata var mycket svårare än vi hade föreställt oss. Vi tänkte att på Östermalm, som inte var vår favoritmalm, måste det finnas gator på vilka vi ännu aldrig vandrat. Men Stockholm är mindre än man tror, beroende på vad man tror, och för varje gata som vi vid en första anblick tänkte att ”den här har vi nog aldrig gått på”, blev vi alltmer osäkra i takt med att vi gick på den. Vi tyckte att vi kände igen oss var vi än var. Andra dagar hade vi andra mer eller mindre framgångsrika uppdrag.

Det var länge sen nu, men det var en stimulerande period. För hur bra eller dåligt man än lyckas uppfylla sina olika uppdrag, så är själva försöken att bryta mönster ett brytande av mönster i sig. Förutsatt att man inte har ”bryta mönster” i sitt vardagliga mönster, men det är omöjligt i längden. Har man bryta mönster i sitt mönster innebär det att man så småningom, oundvikligen, kommer att bryta mönstret att bryta mönster och sen är man ändå tillbaka på ruta ett.

Där befinner jag mig nu, på ruta ett, med en uppsjö av mönster som det är hög tid att bryta.

En relativt god morgon har förvandlats till en riktigt dålig dag och jag är på så dåligt humör att jag vill skrika. Bland annat bråkar jag med ett företag om betalning för ett helt års tjänst, som jag inte vill ha.

Jag slutar här, för att inte besudla bloggen med svordomar.

För några veckor sedan behövde Korvas vantar och hade inga i lämplig storlek. På myrornas köpte jag ett par som passade och som var det enda par vantar de hade inne. Femton kronor kostade de, ett fynd. Men jag ville gärna tona ner den knallrosa färgen på dem lite. Jag var inte riktigt bekväm med att köpa knallrosa vantar åt min dotter helt enkelt. Den rosa debuten kunde gärna få vänta ytterligare, tyckte jag.

Så då rotade jag i botten på löklådan på Vivo, på jakt efter lökskal att färga med och sedan kokade jag vantarna med skalen så att de fick en fin gyllenbrun färg istället. En solskenshistoria.

Såhär i efterhand kan mitt tilltag verka meningslöst.