Äntligen kom upprättelsen. Korvas har skällt ut mig efter noter den senaste tiden, varje gång jag har försökt spela lite gitarr. Helt hysterisk har hon blivit och gråtit och skrikit ”inte spela, inte spela”. Ofta har jag försökt ignorera hennes skrik, därför att jag inte vill låta henne domdera på det där sättet. Om jag vill spela måste jag ju få göra det. Problemet är att själva spelglädjen försvinner väldigt snabbt när någon står bredvid och skriker för full hals.

Men så idag gjorde jag ett nytt försök. Korvas fick följa med mig när jag skulle montera en upphängningskrok för en gitarr, och när det var klart testade jag att spela lite. Det började direkt rycka i höfterna på henne och hon sprang runt i cirklar. Vi öppnade med ”Lilla snigel” som jag körde i varierande tempo som också reglerade hastigheten för Korvas cirkelspringande. När vi spelat Lilla snigel ett antal gånger och jag var på väg att hänga upp gitarren igen, nöjd över framsteget, önskade Korvas ”Lilla katt”. Och så körde vi olika varianter av ”Lilla katt” hundra gånger på raken. Vi körde de sedvanliga ”Lilla ko” och ”Lilla gris” också, men efter det började Korvas att peka på olika föremål i rummet, som nästa vers skulle handla om. Så fort hon hörde att sången höll på att ta slut började hennes ögon söka febrilt efter nya objekt. Oftast hann hon hitta ett nytt i tid så att låten fick ett jämt och fint flöde, utan några avbrott eller alltför långa mellanspel. Vi hann med lilla hårtorken, lilla stolen, lilla lampan, lilla pappa, lilla gitarren, lilla Korvas, lilla spegeln, lilla hårborsten och så vidare, innan det var dags att gå och lägga sig.

Och när jag nattade henne och sa att hon skulle drömma vackra drömmar, svarade hon, med nappen i munnen: ”Ska drömma Gusta.”

Han, Gustav vår gamla inneboende, ska komma hit idag och ha gitarrlektion med Molly, och dessförinnan blir det lek med Korvas.

Jag har svårt att koncentrera mig ibland, ganska ofta faktiskt, och då händer det att jag under långa stunder gör någonting annat istället för det jag hade tänkt. Liksom i väntan på att koncentrationen ska komma. Men det gör den inte, den kommer aldrig bara sådär, man måste tvinga fram den. Det är precis som med inspiration, den måste hämtas. Något som jag tycks glömma från dag till dag.

Bilden nedan togs vid ett sådant tillfälle. Plötsligt avbröt jag all annan aktivitet, eller alla försök till annan aktivitet, i jakten på att ta reda på om jag kunde titta inåt med ena ögat och rakt fram med det andra. Problemet är att när man gör det blir allt så suddigt att man inte kan avgöra om man har lyckats. Om man inte tar en bild förstås, och det var alltså det jag gjorde.

Det lustiga är att om det hade varit det här jag hade haft för avsikt att göra, att titta inåt med ena ögat och rakt fram med det andra, så hade det inte varit något fel på koncentrationen. Tvärtom, då hade den varit knivskarp.

Frågan jag måste ställa mig är alltså om jag verkligen sysslar med rätt saker.

Det har hänt ett par gånger att jag har använt en rubrik till ett inlägg och sedan kommit på att jag redan har använt samma rubrik tidigare, till något annat inlägg. Det stör mig lite, även om jag inte kan låta bli att se någonting positivt med det också. Att ha lyckats upprätthålla en blogg så länge att det är svårt att minnas vilka rubriker man har haft är onekligen en viss bedrift. Samtidigt vill man ju inte vara tjatig och upprepa sig alltför mycket.

Det har också väckt en oro om att jag plötsligt en dag ska inse att jag har skrivit ett exakt likadant inlägg två gånger, med något år emellan. Det vore inte bara kusligt, utan också ett tydligt tecken på att det är dags att sluta. Att det är dags att skaffa sig ett liv och nya intryck.

Fram till dess kör jag på som vanligt, med viss hjälp av mina nya glasögon. Ingenting är sig likt sen jag fick dem.

Nu ligger Gullrumpan (båten) på land, med en presenning över sig. Kanske kan vi nu börja kalla oss för båtfolk, när vi har varit med om både en sjösättning och en upptagning – en hel båtcykel.

Lisa och Korvas kom ut till landet en dag senare och hade haft en kväll och en dag i stan för sig själva. Det är fortfarande oklart vad som hände under det där dygnet när inte jag var med, men någonting drastiskt måste ha inträffat. Det är möjligt att Lisa gjorde någonting med henne, som hon inte vill berätta om. Ett experiment som gick snett eller liknande. Det kanske började som en oskyldig lek och sedan urartade helt, utan att det gick att bromsa. Någonting var det i alla fall, för det barn jag fick träffa på lördagen visade en ny sorts gnällighet som inte var av denna världen. Och minsta lilla motgång, som när man bad henne vara försiktig med sitt dricksglas, knäckte henne totalt.

Lisa hävdar att Korvas betedde på det sättet även kvällen innan, men jag tycker att det osar katt. Det låter mer som en billig ursäkt man drar till med för att mörka det man själv har gjort. Ungefär som om man lånar någonting av någon och råkar tappa föremålet i golvet så att det går sönder, och istället för att sedan vara ärlig och berätta vad som gick snett så säger man att föremålet var i det skicket när man fick låna det.

Nu har ju inte Lisa lånat Korvas och förhoppningsvis inte tappat henne heller, men någonting döljer hon, den saken är klar. Och jag menar man kan ju faktiskt skämmas även om man råkar vara delägare till det man har förstört.

Idag har hon så ont i halsen så att hon inte kan prata. Inte svara på frågor.

Så passande.

Det var en märklig känsla att puttra fram ensam över fjärden. Det mörknar fort nu. I stan, med sin belysning, blir det inte lika drastiskt som ute på sjön, där det går från ljus till mörker på 25 minuter.

Och stjärnorna. Jag kände mig som en liten pojke när jag gick ut i mörkret och stod och tittade upp i den svarta himlen som var alldeles fullpepprad med lysande prickar. Jag minns hur min kusin och jag, när vi var små, ibland plockade ut varsin solstol i natten och lade oss under stjärnorna med händerna bakom huvudet och bara tittade. Vi tittade och önskade oss saker när stjärnorna föll. Vi lärde oss att det inte alls var så ovanligt med stjärnfall. Låg man bara ute en stund föll de hela tiden – fem-sex önskningar i timmen, ibland fler.

Det var länge sedan jag fick den där svindlande känslan – den där plötsliga påminnelsen om sin egen litenhet. Jag gillar det.  De där sekunderna när man verkligen känner i kroppen vilken obetydlig mikroskopisk liten lort man egentligen är. Då ryser jag och känner att allt är möjligt. I den känslan ryms ingen stress eller prestationsångest. Det är en stor prestation nog att bara finnas där och förstå.

Förstå att man ingenting förstår.

Då och då måste slagen utkämpas, i perioder som säkert följer vissa cykler. En forskare på ämnet kan sannolikt med ganska stor precision tala om när en sådan cykel snart är över, för att övergå i nästa. Men för någon annan, med helt andra specialiteter och kvaliteter (vilka de än må vara), kan en ny sådan period tyckas komma från ingenstans. Om och om igen ska det avgöras vem som bestämmer över vem. De andra djuren håller ju på sådär, så varför skulle vi förskonas från denna tidsödande, om än stundtals mycket roande, ritual?

Senast var det kampen om vem som skulle ställa tillbaka vällingflaskan på diskbänken. Med en spelad trötthet och gnällighet, som hade fått den mest pubertala tonåringen att framstå som en outtömlig energikälla, kämpade Korvas in i det sista för att få Lisa eller mig att ställa flaskan på diskbänken, efter att hon hade tömt den på de sista dropparna. När det blev nobben av den ena gick hon raka spåret över till den andra för att försöka med samma sak. Ett tag var hon tvungen att hålla flaskan under armen för att kunna leka med annat, i väntan på att någon av oss skulle mjukna. Hon ville bygga med lego och insisterade på att vi skulle delta, vilket vi meddelade henne att vi gärna gjorde så fort hon hade ställt vällingflaskan på diskbänken. Och så började det om – striden.

Vid ett tillfälle gick hon hela vägen fram till diskbänken och höjde sin arm med flaskan i handen, men med två centimeter kvar till bänkskivan ändrade hon sig av någon anledning och återvände med flaskan i hand. Och så fortsatte det – kampen. Vid flera tillfällen fick Lisa och jag bita oss i läppen och se till att inte möta varandras blickar, för att inte brista ut i gapskratt, då Korvas minspel och desperation bjöd på komik i världsklass.

Och så vek hon ner sig, plötsligt. Vi märkte det inte ens, och Korvas tycktes i vanlig ordning knappt påverkad av den utdragna uppgörelsen. Från ingenstans hörde vi bara: ”Tadaaa” och tittade först på vår dotter, som stod leende med uppsträckta armar och väntade på jubel, och sedan på diskbänken där flaskan nu stod uppställd.

Kort därefter byggde vi tillsammans det höga legotorn som nämndes i ett tidigare inlägg.

När jag tittade ut genom ett fönster såg jag en kvinna som var ute med sin hund – en terrier. Hunden hade en päls som gick i höstens matta gulorangea färger, och en nos färgad som murket trä eller jord. När jag först lade märke till kvinnan gick hon framför en kulle som låg helt klädd i fallna löv. Då kunde man inte se hunden, utan endast en kvinna med ett sträckt koppel som såg ut att gå rakt ner i jordklotet. Jag antog naturligtvis att det måste gömma sig en hund eller något annat djur där vid änden av kopplet, men det var omöjligt att urskilja. Och när jag till slut fick se hunden hade en annan bild redan etablerat sig. En fantasibild som var långt mycket starkare än den bild som verkligheten presenterade.

En kvinna som gick på promenad med planeten.

Vi byggde ett jättehögt legotorn som inkluderade alla bitar vi har här hemma, bortsett från ett par som låg gömda under fåtöljen och någon del med hjul på sig som inte lämpade sig för tornbygge.  Korvas jublade när det var färdigbyggt och naturligtvis ville vi dokumentera ögonblicket för färdigställandet av legoskrapan. Något som visade sig vara lättare sagt än gjort.

Korvas vägrade att ställa sig bredvid tornet, som vi ville, för att man skulle få ett grepp om hur högt det var. Enda sättet att få dit henne var att också själv ställa sig där, men då försvann charmen med hela projektet. Tornet framstod ju inte alls som en lika imponerande byggnad om någon som var längre än tornet stod bredvid. Vi fick ta till rävspel för att lura Korvas. Jag poserade framför tornet tillsammans med henne och bad Lisa säga till när hon var beredd att ta en bild. Så fort jag fick klartecken hoppade jag med blixtens hastighet ut ur bild och upp på soffan, samtidigt som Lisa med samma hastighet knäppte ett kort. Resultatet blev ett ganska suddigt kort på en något förvånad Korvas och ett legotorn.

Problemet var aldrig att hon inte ville vara med på bild, utan att hon samtidigt ville stå med oss och titta på den. Rörande nog tycks hon tro att bilderna på henne finns färdiga i kameran, utan att hon själv behöver medverka.

Korvas har visat tyranniska tendenser och kommit med orubbliga krav på att underhållas. Ett tidigare framsteg, eller kanske snarare en glädjande utveckling, raderades också bort idag, även om jag inte tänker ta ut några permanenta förluster i förskott så länge allt skulle kunna bero på hennes krassliga tillstånd. Men en temporär förlust kan man utan överdrift kalla det. Nämligen förlusten av att tillåtas bidra med egen kreativitet i en skapandeprocess.

Vi har målat i flera omgångar och Korvas har helt och hållet lagt den mörka period jag tidigare talade om bakom sig, till förmån för den gula perioden. Nu målar hon bara i gult och alla envisa försök från min sida, att fylla arken med andra kulörter, bestraffades omedelbart med en övermålning med gult. ”Bort, bort, bort”, skällde hon samtidigt som hon med vispande rörelser förvandlade rött till brungult.

Hon verkar på det hela taget mer förtjust i måleriets uppstartningsprocess, snarare än själva måleriet. Vi brukar, som en utveckling av tidigare system, tejpa upp tre ark bredvid varandra, med tillräckligt smala avstånd mellan arken så att mittenarkets hörn kan tejpas ihop med hörnen på de andra arkens ena sida. På det viset sparar vi in fyra tejpsnuttar och det arbete det innebär att sätta dit dem. Korvas har sannolikt inte insett själva besparingen och skulle förmodligen vilja ordna allting annorlunda om hon visste att det skulle innebära fyra ytterligare tejpsnuttar, tillsammans med den glädjefyllda tid det tar att sätta dit dem. Men så länge hon inte är kapabel att lösa mysteriet med varför de tejpbitar vars klibbiga sida pekar uppåt inte fungerar, tror jag att jag kan vara fullkomligt trygg i mitt både tids- och materialeffektiva system.

På den punkten är det fortfarande jag, om än indirekt, som bestämmer.

Korvas är lite krasslig idag och är hemma från dagis. Hon hade en riktig skitnatt och vaknade säkert tio gånger. Första gången jag kom upp yrade hon: ”Jag, jag, jag, jag, jag är lite blyg.” Det var tveksamt om hon var helt vaken. Andra gången jag kom upp är jag säker på att hon pratade i sömnen. Hon hade tårar på kinderna och låg kvar i sovställning med slutna ögon och pratade om att hon ville äta och att hon inte ville sitta på en speciell plats. Av allt att döma hade hon mardrömmar om arrangemanget kring en måltid som inte riktigt gick hennes väg.

Det spelar liksom ingen roll vad drömmen handlar om, det är hur den upplevs och känns i kroppen som avgör om det är en mardröm eller inte.

Efter fem minuter i vagnen, när vi gick på promenad sa hon: ”Kojas lite trött, stäng dörrarna.” Så jag drog upp kapellet och hängde för en filt och inom loppet av några sekunder sov hon som en stock.