Det blev utbildningsradion idag, i alla fall. Min febriga bebis kröp omkring på golvet medan hennes febriga pappa satt och slösurfade på datorn samtidigt som han kollade på repriser på utbildningsradion. I dagens moderna utbildningsradio finns det ett program som heter ”historiepolisen” och handlar om poliser som ska förhöra misstänkta personer som påstår sig vara berömda historiska personer. Polisens misstankar grundar sig på att personerna har varit döda i hundratals år, men under utredningen så framgår det att det faktiskt är de, och så får man lära sig lite historia på vägen. Idag var det Jonas Alströmer och man fick lära sig hur han fick svenskarna att börja äta potatis. När jag var liten fick man lära sig att det var han som tog potatisen till Sverige, men den fanns i själva verket redan här, man åt den bara inte, utan uppskattade den bara för de fina blommorna på plantan.

På ett rent personligt plan har den här dagen ett tämligen lågt historiskt värde. Jag skulle bli förvånad om jag över huvud taget minns den om ett år, så blek har den varit. Det är inte min mening att klaga, för så dålig har dagen inte varit. En riktigt dålig dag minns man utan problem efter ett år. Främst berättar jag om min bleka dag för att man ska förstå hur få intryck jag har samlat på mig och därmed ha överseende med att jag slutar dagens inlägg mitt i en meni

Nu känner jag mig lite frusen och det värker bakom ögonen och kroppen är öm. Säkert är det samma åkomma som Korvas har lidit av de två senaste dagarna. Hon har haft feber och dålig aptit och varit ganska gnällig. Och när det ska vilas går det inte alls bra. Hennes ögon är röda av trötthet, men hon finner ingen ro till att somna in. I sängen kröp hon omkring och lade ner sitt trötta huvud mot en kudde eller mot täcket, men bara för att i nästa sekund lyfta upp det igen och lägga ner det någon annan stans. Det liknade en ceremoni eller en bön som hon genomförde, en bön mot ett rörligt Mecka, som likt en ballong i stormväder, fladdrade än hit än dit. Hela proceduren varade i nästan en timme, innan jag gav upp och tog ut henne på promenad.

Om jag hade levt ett annat liv, hade jag nästan njutit av min lilla feber. Då hade jag kanske fått stanna hemma imorgon och tittat på tv hela dagen. När jag var liten och fick stanna hemma från skolan brukade jag sitta och glo på engelska språkprogram från sjuttiotalet på utbildningsradion.  Ett program hette något med ”hello” och handlade om en massa finniga ungdomar med otroligt utsvängda byxor som gjorde och sade olika saker. I vinjetten dansade de och flaxade med både armar och ben. Jag tror inte att någon av dem hade överlevt en sekund i det decennium jag levde i, men jag tyckte om att kolla på det där programmet, därför att det var som det ultimata tecknet på att man hade fått en bonusledighet, när alla andra fick gå i skolan. Däremot pratade jag inte särskilt mycket med andra om programmet, av rent överlevnadsrelaterade anledningar.

Nu är dock livet ett annat och ”hello…” har sedan länge slutat sändas. Nu förväntas jag ta hand om en annan sjuk liten individ.

Med helt andra feberdrömmar än mina.

Ofta när jag demonstrerar brukar jag tänka på ett fint minne jag har från barndomen och nu för två veckor sedan, när Korvasson var med på förstamajdemonstrationen, tänkte jag på det igen. Jag tycker om att hon är med och jag hoppas att hon också kommer att samla på sig fina demonstrationsminnen.

Jag var sju år och skulle börja på ett nybyggt fritids. Det var inte riktigt klart ute på tomten när vi flyttade in, gräset hade inte lagts dit än och hela planen var täckt av jord och mitt på tomten låg en jordkulle. Eftersom det var vinter när fritidset öppnade fick kullen vara kvar i väntan på våren, då den skulle planas ut och det skulle läggas gräs över hela tomten. Jorden frös och kullen täcktes med snö och varje dag lektes det vilt uppe på den. Vi åkte pulka och lekte herren på täppan och rullade ner stora snöbollar. Vi hällde också ut vatten för att göra iskanor, men det fick man inte göra.

Och så kom våren och datumet för färdigställandet av gräsplanen sattes. Det var upprorisk stämning inne på fritidset och alla barnen sörjde, redan i förväg, försvinnandet av den älskade kullen. Ingen gräsplan i världen kunde gå upp mot vår kulle. Några dagar innan grävskoporna skulle komma dit och riva kullen var det en i personalen som sade: ”Men varför ordnar ni inte en demonstration?” Vi var mållösa. Varför hade ingen tänkt på det? Det var ju klart att vi skulle demonstrera! Under de kommande dagarna rådde det frenetisk aktivitet i skaparverkstaden och det gjordes plakat och banderoller med texten: ”Vi vill ha kullen kvar”. Och när rivningsdagen väl var kommen var vi beredda.

När grävmaskinisterna kom infarande på gårdsplanen den morgonen, möttes de av ett femtontal barn, uppställda på farstubron, beväpnade med plakat och banderoller och som högt i kör ropade: ”Vi vill ha kullen kvar, vi vill ha kullen kvar, vi vill ha kullen kvar!” Efter en stund klev den mest råbarkade av grävmaskinisterna ut ur sitt fordon, han tittade bistert på oss och gjorde en lång paus. Sedan sa han: ”Okej, om ni bjuder på kaffe”. Ett stort jubel utbröt bland barnen och grävmaskinisterna fick sitt kaffe och vi fick behålla kullen. Gräset lade de förstås ut ändå, men över kullen. Och jag hade precis, för första gången på allvar, varit med om den fantastiska känslan av att faktiskt kunna påverka.

När jag har promenerat förbi kullen på äldre dar, har jag förvånats över hur otroligt liten den är, jag minns den som så mycket större. Men den ligger kvar och det är stolthet jag känner när jag tänker på att jag för tjugosju år sedan var med i kampen om att bevara den. Och den må vara liten, men för mig är det världens viktigaste kulle.

Inget blod i blöjan idag. Allt verkar vara frid och fröjd med Korvasson och det känns väldigt skönt.

Då kan jag istället berätta om en upplevelse jag hade för ett par dagar sedan, men då gavs det aldrig tillfälle att skriva om det. Men den här morgonen, för fyra dagar sedan var Korvas på strålande humör när jag kom in i hennes rum och hon tjöt till av glädje när jag lyfte upp henne. När jag lade upp henne på skötbordet och knäppte upp pyjamasen och skulle byta hennes blöja, märkte jag att det var något stort på gång. Blöjan var så proppfull att det var ett mindre mirakel att det inte hade läckt ut över hela pyjamasen. Och när jag skulle kasta blöjan vägde den så tungt i min hand att jag inte kunde låta bli att fascineras över hur mycket som får plats i en så liten kropp. Jag försökte gissa mig till vikten, men visste redan då att jag inte skulle nöja mig förrän jag hade en exakt siffra.

Så jag sprang ner med Korvasson och hämtade postvågen och sprang sedan upp igen. Det är en exakt våg jag har, ämnad för kuvert, men mitt intresse för exakta siffror har gjort att det väldigt ofta är andra saker som vägs. Trehundrasextioåtta gram stod det på vågen och efter att dragit av blöjans fyrtioen gram kvarstod trehundratjugosju gram ren skit, vilket motsvarar tre och en halv procent av Korvas kroppsvikt. För att få en ordentlig uppfattning om hur mycket det rörde sig om var jag tvungen att applicera procentsatsen på mig själv och kom fram till att tre och en halv procent av min kroppsvikt är två komma åtta kilo! Två komma åtta kilo är väldigt mycket! Två komma åtta kilo är som tio tvåhundragrams hamburgare med tillbehör. Tanken var svindlande och jag fascinerades ännu mer över Korvassons lilla kropp.

Men jag är helt säker på att jag inte hade hoppat upp med ett glädjetjut på morgonen, om jag hade vaknat med tio hamburgare i kalsongerna.

När Korvas skulle äta sin lunch idag satt hon och stånkade och stönade som hon brukar göra när hon ska bajsa, men hon stånkade mer och oftare än vanligt och när jag gick upp för att byta på henne var det inte bajs i blöjan utan slemblandat blod, inte helt olikt jordgubbssylt. Jag ropade på Lisa för att jag ville att hon också skulle titta och vi kom fram till att vi måste ringa sjukvårdsupplysningen. Jag fick tårar i ögonen av bara tanken på att någonting hade hänt henne och efter att jag pratat med kvinnan på sjukvårdsupplysningen, som sa att vi skulle åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med en gång, började jag gråta igen, när jag berättade det för Lisa.

Korvas och jag tog taxi till akuten, men vi bor ganska nära och med väntetid och trixande med bilbarnstol tog det längre tid med taxin, än de femton minuter det hade tagit att gå. När vi hoppade av önskade vi varandra en bra dag. ”Ja, solen skiner och det är vår i luften, det kan inte bli mycket bättre”, sade taxichauffören. ”Ja, det skulle vara minus akuten då”, sade jag. Utanför entrén låg en enorm spya, som låg kvar ända till kvällen och som gradvis fylldes med skoavtryck i olika stolekar och hjulspår från barnvagnar.

När vi hade suttit i väntrummet i över en timme gick jag och frågade om man kunde få en indikation på hur lång tid det kunde ta, så att jag visste om jag hann värma Korvassons mat. Då var det bara två patienter före oss, så det borde inte ta alltför lång tid, sade sköterskan i receptionen. När det hade gått två timmar och Lisa hade anslutit och tre patienter hade ropats in, frågade jag igen och fick till svar att det inte borde ta så lång tid, därför att nu var det bara två patienter före oss i kön.  Efter drygt tre timmar fick vi ett rum, där vi satt och väntade i ytterligare en timme. Vid det här laget var Korvasson ganska trött och grinig och vi började få känslan av att hennes tillstånd inte kunde vara allför kritiskt, eftersom så många andra fick gå före.

Till slut fick vi äntligen hjälp. Korvas fick lavemang och blev helt förtvivlad när de stack in sprutan i stjärten på henne och jag kände mig som en förrädare, när jag med full kraft böjde bak hennes ben, för att det över huvud taget skull gå. Efter dryga sex timmar på akuten fick vi veta att det kunde vara förstoppning eller någon irritation i tarmen och att vi skulle komma tillbaka för röntgen om någon dag, om det fortsatte att blöda. Sedan fick vi gå hem.

Vi promenerade hem, lättade i sinnet, men trötta efter en heldag på sjukhuset.

När Korvas och jag började babysimma talades det om hur bebisarna så småningom själva skulle dyka ner i vattnet, från kanten, men jag trodde inte ett ord på vad som sades. Det lät sjukt på något sätt. Men så en dag när jag kom lite för tidigt till ett pass, fick jag se en grupp med lite äldre bebisar sitta uppradade längs kanten och på kommando självmant plumsa ner i vattnet, och jag trodde knappt mina ögon.

Nu har åtta månader förflutit sedan vi för första gången badade tillsammans, Korvasson och jag, och de flesta av hennes jämnåriga kamrater gjorde för länge sedan sitt första frivilliga dyk, men Korvas har låtit vänta på sig. Ofta har hon suttit där på kanten, med munnen formad till ett litet ”O”, och undrat vad det är jag vill att hon ska göra. Senare har hon uttryckt ett missnöje över att placeras uppe på kanten över huvud taget. Jag har för länge sedan accepterat att hon förmodligen aldrig kommer att bli en av de frivilliga dykarna, men så idag hände det plötsligt.

Korvas satt på kanten medan jag, i vanlig ordning, ropade och lockade och precis som vanligt var hon inte alls nöjd över att sitta där, men den här gången var hennes vilja att komma ner till mig så stark att det började rycka och darra i kroppen på henne. Det märktes direkt att denna gång skilde sig från de andra, så jag försökte locka ännu mer och tillslut lutade hon sig framåt, blundade och knep igen hela ansiktet och hoppade i. Jag blev löjligt stolt och ville skrika högt av glädje och mallighet och uppmärksamma alla de andra i gruppen att mitt fantastiska barn minsann visst kunde dyka. ”Såg ni, såg ni, hon gjorde det!”, ville jag ropa.

Men så började jag tvivla och tänkte att hon kan ju lika gärna ha ramlat i, skillnaden är ju hårfin, det var säkert ingenting hon gjorde medvetet. Så när vi skulle upprepa övningen var jag säker på att jag skulle få bekräftat att det hade varit en ren olyckhändelse eller en engångsföreteelse. Men väl uppe på kanten började hon darra på samma sätt som tidigare och hoppade i ännu en gång. Även denna gång var det längtan efter närhet och inte badglädje, som drev henne till att hoppa i. Men en sak är säker:

Även en gråtande dykare är en dykare.

Jag har tydliga minnen från när jag var liten och lekte för mig själv, samtidigt som mamma och pappa läste. Det var en trygg känsla, att vara för sig själv bland andra.  Det finns ett kassettband med en inspelning, från när jag var tio år ungefär, då jag satt och spelade gitarr. I bakgrunden hör man hur pappa sitter och prasslar med en tidning. Ganska ofta avbröt jag mitt spelande för att ställa någon fråga till honom, varpå han svarade: ”Mmmmm”, på ett sätt som avslöjade att han förmodligen inte riktigt hörde vad jag sa. Sedan ropade jag: ”Pappa, pappa, pappa, vilket låter bäst? Såhär…” och så spelade jag ett ganska långt stycke, ”…eller såhär” och så spelade jag ytterligare ett stycke, som var i det närmaste identiskt med det första. ”Mmmmmm”, svarade pappa. Av den här lilla inspelningen kan man dra slutsatsen att jag var ganska jobbig och att pappa, med all rätt, var mer intresserad av sin tidning, än av mitt gitarrspel. Men känslan jag får när jag lyssnar på bandet är varm.

Igår fick jag en liknande känsla, fast från andra hållet. Jag satt och läste en artikel om den idiotiska ipredlagen, samtidigt som Korvasson sysselsatte sig själv på golvet. Istället för en prasslande tidning hade jag datorn i knäet. Korvas satt bredvid mig och andades tungt och var otrolig fokuserad och stoppade ner alla möjliga små föremål i ett gammalt påskägg. Sedan tömde hon ägget och gjorde samma sak igen, med samma koncentration och då och då utbrast hon: ”Titta”.

Jag slogs flera gånger av hur fantastiskt det är att Korvas redan har ett eget liv och en viss självständighet. Den här morgonen hade hon egna saker att göra, oberoende av mig. Ett påskägg skulle fyllas och tömmas och fyllas på nytt, så enkelt var det, det var viktiga saker. Jag kunde hålla på med mitt bäst jag ville. Så där satt vi, min älskade lilla skräpätare och jag.

Tillsammans, var och en för sig.

Min moster, Korvas och jag tog en promenad till Norra kyrkogården idag. Den första maj i år var det tio år sedan mamma dog och det är på Norra kyrkogården som resterna av det som en gång var hon ligger i jorden. På själva dödsdagen gick vi inte dit, då hade vi fullt upp med att demonstrera, men jag tror inte att mamma misstycker. Jag tror inte att mamma tycker någonting över huvud taget, nuförtiden.

När jag besöker graven sommartid, kommer jag ofta att tänka på när urnsättningen ägde rum, en varm sommardag. Urnsättaren använde sig av uttrycket ”gått bort” när hon menade död. Jag hatar uttrycket ”gått bort”. Min mamma skulle sagt att ”hata” är ett väldigt starkt ord, men hon har ju som bekant gått bort (dött), så vem ska hindra mig nu? Men för att hedra min mammas minne ska jag nöja mig med att säga att jag avskyr uttrycket ”gått bort”. En intressant notering är att jag, trots min avsky mot uttrycket ”gått bort”, har skrivit det sex gånger i min blogg. Fem gånger här och en gång i ett tidigare inlägg. Folk säger ”gått bort” (sju), därför att de är rädda för att ta ordet död i sin mun. ”Gått bort” (åtta) låter liksom lite trevligare och inte lika definitivt, nästan lite hoppfullt. Vem vet, den bortgångne kanske kommer tillbaka!

Min mamma är död, stendöd och hon kommer med all säkerhet inte tillbaka. Jag minns så väl när vi stod framför det lilla hålet i gräset på kyrkogården och urnsättaren, som stod med urnan i händerna, bad min syster intyga att det var vår mamma som låg i den. Det var omöjligt att inte börja skratta och jag var tvungen att fråga: ”Hur fan vet man det?”. Men urnsättaren drog inte på smilbanden i första taget. Hon vände sig heller aldrig till mig utan hela tiden till min syster, även när det var jag som ställde frågorna. Men på den här frågan hade hon inget svar. När hon skulle sänka ner urnan i marken gjorde hon det stötvis så att det tog en evighet och både min syster och jag hann tänka: ”jamen stoppa ner burken nån gång då!”. Men hon böjde långsamt lite på knäna och sen frös hon till ett slag och så böjde hon sig lite mer och frös till igen och så vidare. En otroligt komisk scen. När hon sedan skulle skotta ner lite jord över urnan så frågade hon om vi ville lämna platsen först. ”Varför skulle vi vilja det?” frågade jag då. Hon vände sig återigen till min syster och svarade att en del kan tycka att det känns väldigt definitivt. Nu var skrattet oerhört nära igen, för när ens mamma får plats i en liten burk känns det redan ganska definitivt. Lite jord i sammanhanget gör varken till eller från.

Det var en solig och fin dag det här och både min syster och jag var på gott humör och ingen av oss förknippar just den här dagen med någon sorg. Jag är beredd att gå så långt som att säga att vi faktiskt hade kul. Det var en rolig urnsättning! Och vem hade kunnat tro att man skulle kämpa för att hålla sig för skratt när ens mamma lades i jorden?

Som om det hade att göra med att jag igår nämnde vilken bra period Korvasson har haft, hade hon för första gången på riktigt länge svårt att komma till ro när hon skulle nattas ikväll. Hon var förtvivlad och skrek och viftade med armarna och ville bli upplockad. Vi gick små pauser på några minuter och gick sedan in en stund och så ut och så in igen och så vidare. Så har vi gjort tidigare när hon periodvis har haft svårt att sova och varit ledsen. Lyckligtvis har dessa perioder varit korta och varat som längst i någon knapp vecka. Vanligtvis blir hon glad och upprymd när hon läggs ner i sängen och jag misstänker att det har gjort mig mindre härdad mot nattligt trubbel, för hennes ledsna uppsyn skär verkligen i hjärtat på mig.

När de stora tårarna rullar nerför hennes kinder och hon sträcker sina små händer mot mig genom spjällen i sängen, ser det ut som om hon sitter i ett litet fängelse.

 Och jag känner mig som satan själv, som inte befriar henne därifrån.

Korvasson, min underbara lilla krabba, har varit på alldeles strålande humör den senaste veckan. Hon är ju en rätt glad bebis överlag, men den här perioden har allt gått ännu smidigare än vanligt och hon har sysselsatt sig själv långa stunder varje dag.

Och så pratar hon regelbundet, men eftersom hon bara kan ett enda ord, måste hon använda det många gånger. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att hon har sagt ”titta” någonstans mellan tvåhundrafemtio och trehundra gånger idag. Hon säger det med stor variation och det tycks också fungera som det ord hon använder när hon vill ha någonting. När jag försökte svara på ett sms från Molly idag så ville Korvas ha tag i telefonen. Och för varje misslyckat försök att ta den ifrån mig blev hon än mer desperat och ropade titta, som ett mantra. Tillslut var hon så uppspelt att hon hakade upp sig och fastande i ordet och lät som en rappare när hon väste fram ”tittittittittittittittiiitiitiittaa”. För några ögonblick var hon helt förtvivlad, men när jag väl lyckats skicka iväg meddelandet, satte jag på knapplåset och gav henne telefonen och på mindre än en sekund var allt bra igen. Ingen vuxen människa hade reagerat på det sättet. Vuxna människor behöver lite tid att varva ner igen, efter att ha varit så förtvivlade. Vuxna människor är långsinta. Med Korvas är det som att trycka på en knapp och de desperata skriken upphör direkt när hon får som hon vill.

Jag funderade en stund på när i en människas liv som långsintheten gör sitt inträde.